Berättade ni att ni försökte bli med barn?

[Voeux]

Eller försöker, just nu. Jag spinner vidare på min förra tråd om alkohol. Jag tycker att det verkar oerhört påfrestande att smussla med alkoholfritt, hitta ursäkter och ljuga. Särskilt om det visar sig ta lång tid. Ändå har ingen utav mina vänner delat med sig om att de försöker, utan berättat att de är med barn kring v. 10. En vän berättade i v. 6, de fick tyvärr sedan missfall och efter det visste vi att de fortsatte försöka. En av mina närmsta vänner pratade mycket om att hon ville ha barn för ett par år sedan, och hade dialog med sin man om detta. Efter det sa hon att hon och mannen kommit överens om att hålla det privat framöver så jag har inte hört något sedan dess, eller frågat (såklart).

Hur gjorde ni? Höll ni det för er själva? Berättade för någon närstående? Vad tror ni driver de olika valen?

 

[Bexzor]

Nej vi har inte berättat förrän vi varit gravida. Har dock varit tvungen att berätta tidigare än vi tänkt, eftersom min dåvarande chef både är väninna med blivande farmor samt satt i samma lokaler. Då jag varit sjukskriven redan tidigt i graviditeterna så har chefen fått in sjukskrivningspappren, så vi ansåg att farmor borde få höra det av oss.

 

[KarinStarfighter]

Vi höll det till en början för oss själva men när det sen inte gick så berättade jag för mina närmsta vänner. Jag har två nära vänner och en jobbarkompis som gjort ivf och de var ett stort stöd för oss när det var dags för den resan. Sambon berättade för nån nära vän.

Vi berättade inte för våra föräldrar. För min del hade de inte varit något stöd för mig utan bara oroat sig. Jag står inte mina syskon så nära att det kändes aktuellt. Sambon hade nog svårare än mig att acceptera att det var svårt och pratade nog mindre med sina vänner om det. Jag vill inte att folk ska se mig som ett offer och har ganska högt integritet varpå jag inte berättade för mer än närmsta vänkretsen

 

[KarinStarfighter]

Tillägg; Andra barnet var helt oplanerat så där fanns inte nåt att berätta

 

[Dalkarlsbotorpet]

Vi berättade inte att vi försökte utan väntande tills det lyckats. Då berättade vi för chefen v12 och familjerna lite senare.

Vi berättade inte att vi försökte då vi inte ville känna någon press och få massa frågor om det skulle dra ut på tiden. Sen väntade vi med att berätta om graviditeten tills vi kom över de "säkra" veckorna.

Jag förstår dock dom som berättar innan då det har varit väldigt svårt att hålla sig. Man blir så glad och bara vill berätta för alla man möter typ.

 

[Eloise]

Vi berättade för de närmsta släktingarna och vänner när det stod klart att vi behövde hjälp med ivf för att få barn.
Chefen samt mina två närmsta kollegor visste också. På mannens jobb visste alla, han var 60 mil hemifrån på utbildningen under hormonbehandlingen och fick åka därifrån ett par gånger när vi skulle göra äggplock och återföring.

 

[Voeux]

En del av mig tänker att det skulle vara väldigt jobbigt om man berättat om en graviditet tidigt, och sedan får missfall. Att man då ska behöva meddela det till folk och inte bara få hantera sin sorg privat. En annan del av mig känner att jag absolut hade velat ha mina allra närmsta vänner nära om jag gick igenom en sådan sak.

 

[Voeux]

Vi berättade inte att vi försökte då vi inte ville känna någon press och få massa frågor om det skulle dra ut på tiden. Sen väntade vi med att berätta om graviditeten tills vi kom över de "säkra" veckorna.

Är det efter v. 12 som man brukar räkna som "säkert"? Eller, säkrare åtminstone.

 

[Dalkarlsbotorpet]

Är det efter v. 12 som man brukar räkna som "säkert"? Eller, säkrare åtminstone.

Japp då sjunker risken drastiskt och även ytterligare mindre efter v15. Sen kan det ju hända saker ändå men lite lugnare känner man sig när man statistiskt ligger bättre till.

 

[VLMF]

Jag berättade för någon enstaka vän att vi ville ha barn och tänkte börja försöka ”nästa år”. Men vi berättade inte aktivt när vi började försöka liksom.

 

[Ainon]

Vi berättade att vi försökte när överdrivet nosiga folk frågade om vi inte skulle skaffa syskon. Men då var det mer i ordalag ’ja vi försöker få syskon men det är inte säker att vi kan få fler barn’ och då blev de flesta generade

Annars så har vi inte berättat spontant till någon ens än (v.31) om det inte behövts av någon anledning (ex våra jobb) eller för att jag mår skit som gravid och vill förklara varför jag är otrevlig/osocial

Eller försöker, just nu. Jag spinner vidare på min förra tråd om alkohol. Jag tycker att det verkar oerhört påfrestande att smussla med alkoholfritt, hitta ursäkter och ljuga. Särskilt om det visar sig ta lång tid. Ändå har ingen utav mina vänner delat med sig om att de försöker, utan berättat att de är med barn kring v. 10. En vän berättade i v. 6, de fick tyvärr sedan missfall och efter det visste vi att de fortsatte försöka. En av mina närmsta vänner pratade mycket om att hon ville ha barn för ett par år sedan, och hade dialog med sin man om detta. Efter det sa hon att hon och mannen kommit överens om att hålla det privat framöver så jag har inte hört något sedan dess, eller frågat (såklart).

Hur gjorde ni? Höll ni det för er själva? Berättade för någon närstående? Vad tror ni driver de olika valen?

 

[FeatherCloud]

Eller försöker, just nu. Jag spinner vidare på min förra tråd om alkohol. Jag tycker att det verkar oerhört påfrestande att smussla med alkoholfritt, hitta ursäkter och ljuga. Särskilt om det visar sig ta lång tid. Ändå har ingen utav mina vänner delat med sig om att de försöker, utan berättat att de är med barn kring v. 10. En vän berättade i v. 6, de fick tyvärr sedan missfall och efter det visste vi att de fortsatte försöka. En av mina närmsta vänner pratade mycket om att hon ville ha barn för ett par år sedan, och hade dialog med sin man om detta. Efter det sa hon att hon och mannen kommit överens om att hålla det privat framöver så jag har inte hört något sedan dess, eller frågat (såklart).

Hur gjorde ni? Höll ni det för er själva? Berättade för någon närstående? Vad tror ni driver de olika valen?

Vi sa inget till någon när vi försökte få sonen. Hade ett missfall precis innan som en visste om, sen sa vi inget till någon förrän jag var i vecka 13, och mer officiellt (på jobbet) först i v 18 eller så, mest pga att semestern kom i vägen.

Nu har vi ju redan ett barn och då verkar ju de flesta förvänta sig att vi ska vilja ha ett till och då upplevs hela grejen mindre laddad, (ur det perspektivet iallafall, vill man bara ha ett barn är ju det mer laddat förstås) . Nu har jag sagt till mina närmaste att vi är öppna för ett barn till men att det inte verkar gå så fort för vår del. Då blir en del obekväma och släpper det, andra verkar bli lättade över att någon erkänner att inte alla barn kommer till på första försöket.

 

[Kilauea]

Vi berättade inte att vi försökte, men ganska tidigt när vi fick positivt. Sen fick vi missfall...två på rad.
När vi sen behövde IVF berättade vi även det för de närmaste i familjerna.

Vi berättade inte att vi försökte med syskon, men även här berättade vi relativt tidigt för de närmaste och det var efter VUL (vaginalt ultraljud) i v.7+.

Lägger till: nu efteråt är vi väldigt öppna med att vi haft missfall och att sonen är IVF, för det måste pratas mer om att det inte är så enkelt för alla (med tanke på att folk kan få för sig att fråga bara för att nån dricker alkoholfritt tex).

 

[SaraXX]

Nej.

 

[Eloise]

Är det efter v. 12 som man brukar räkna som "säkert"? Eller, säkrare åtminstone.

När vi gjorde tidigt ultraljud hos ivf-kliniken i v8+0 sa de att risken för missfall minskade med 80% efter att man sett hjärtblink på rätt ställe i livmoder.
Är man väldigt orolig kan man boka ett tidigt ultraljud privat för att kunna bli lite lugnad tidigt.

 

[bigwig]

Vi var väldigt öppna med våra vänner när vi planerade börja försöka med första barnet och sedan berättade vi även innan vi började försöka att få syskon. Personligen tycker jag det är skönt att kunna ventilera med mina vänner både i med- och motgång så det kändes naturligt för oss båda. I vänskapskretsen har det varit lite olika hur öppna alla är, men ingen frågar varandra frågor liknande ”när ska ni börja?”.

Berättade även tidigt för våra vänner när vi hade plussat, båda gångerna har några fått veta det bara någon dag efter för att det föll sig så

Chef/ kollegor har fått veta allt från vecka 6 till vecka 20.

 

[Sedna]

Berättade inte att vi försökte men så försökte vi inte heller i mer än ett par månader. Har berättat om graviditeten i v.5 för någon/några närstående båda graviditeterna. Skönt att berätta tidigt för närstående tycker jag. Jag lever mycket i nuet och vill glädjas och dela glädjen här och nu. Skiter det sig så löser jag det då.

 

[Miks]

Första barnet berättade vi inte för någon. Tog över ett år innan han blev till. Berättade efter kub-test för föräldrar och lite senare för vänner. Ännu lite senare på jobbet.

Andra barnet tog ännu längre tid. Då hade jag en kompis som försökte samtidigt. Vi grinade tillsammans och gladdes ihop när det äntligen funkade. Berättade efter kub för föräldrarna. Då var jag även tvungen att berätta på jobbet för vi stod inför sommarsemester och en projektstart direkt i augusti. Dock med brasklappen att bebisen inte var ok på kub och att vi skulle göra fostervattenprov. Så antingen kom jag tillbaka efter semester och var lite rund på mitten eller också kom jag tillbaka och var ledsen.

Det är 5,5 år mellan våra barn. Och som vi blivit hetsade för att få till barn nummer två När folk gång på gång frågar och man svarar lite vänt ”vi får se, vi är nöjda med en” och man egentligen vill skrika ”vi pippar ju för i helvete som kaniner med det hääääänder ingenting”. Jag har inte bjudit in andra i ”vårt samliv”.

Mvh Miks

 

[Voeux]

Första barnet berättade vi inte för någon. Tog över ett år innan han blev till. Berättade efter kub-test för föräldrar och lite senare för vänner. Ännu lite senare på jobbet.

Andra barnet tog ännu längre tid. Då hade jag en kompis som försökte samtidigt. Vi grinade tillsammans och gladdes ihop när det äntligen funkade. Berättade efter kub för föräldrarna. Då var jag även tvungen att berätta på jobbet för vi stod inför sommarsemester och en projektstart direkt i augusti. Dock med brasklappen att bebisen inte var ok på kub och att vi skulle göra fostervattenprov. Så antingen kom jag tillbaka efter semester och var lite rund på mitten eller också kom jag tillbaka och var ledsen.

Det är 5,5 år mellan våra barn. Och som vi blivit hetsade för att få till barn nummer två När folk gång på gång frågar och man svarar lite vänt ”vi får se, vi är nöjda med en” och man egentligen vill skrika ”vi pippar ju för i helvete som kaniner med det hääääänder ingenting”. Jag har inte bjudit in andra i ”vårt samliv”.

Mvh Miks

Jag förundras fortfarande över hur många som faktiskt måste kommentera och lägga sig i Det är ingen som vet vad som händer mellan två människor i en relation och vad som eventuellt kan vara känsligt. När min mamma fyllde år förra året var en utav hennes väninnor där som själv har en drös med barnbarn, och älskar livet som mormor. Hon frågade både mig och min storebror rakt ut om vi inte skulle skaffa barn snart? För min del är det inte en känslig fråga (ännu) så jag blev mest lite ställd och svarade "Ehhh... jo men det vill jag väl nog nån gång i framtiden kanske". Storebror var mer iskall och svarade "Jo, om exakt 2,5 år ska vi skaffa barn" med glimten i ögat, eftersom han nog tyckte att en fånig fråga förtjänar ett fånigt svar.

Dagen efter ringde mamma upp och kände att hon var tvungen att be om ursäkt å hennes väninnas vägnar, att det absolut inte är okej att fråga på det sättet. Men för mig rörde det som sagt inte upp några känslor just där och då så ingen skada skedd. Min misstanke är att de taktlösa personerna antingen är personer som inte har barn, eller försökt skaffa barn själva. De är alltså inte insatta i allt vad det innebär och hur känsligt det kan vara. Eller så är det personer som har egna barn men allt gick som på en räkmacka så de tänker inte heller på att det kan vara känsligt. Jag har väldigt svårt att tro att par som gjort en IVF-resa gör sådana intrång på folks privatliv.

 

[Miks]

Jag förundras fortfarande över hur många som faktiskt måste kommentera och lägga sig i Det är ingen som vet vad som händer mellan två människor i en relation och vad som eventuellt kan vara känsligt. När min mamma fyllde år förra året var en utav hennes väninnor där som själv har en drös med barnbarn, och älskar livet som mormor. Hon frågade både mig och min storebror rakt ut om vi inte skulle skaffa barn snart? För min del är det inte en känslig fråga (ännu) så jag blev mest lite ställd och svarade "Ehhh... jo men det vill jag väl nog nån gång i framtiden kanske". Storebror var mer iskall och svarade "Jo, om exakt 2,5 år ska vi skaffa barn" med glimten i ögat, eftersom han nog tyckte att en fånig fråga förtjänar ett fånigt svar.

Dagen efter ringde mamma upp och kände att hon var tvungen att be om ursäkt å hennes väninnas vägnar, att det absolut inte är okej att fråga på det sättet. Men för mig rörde det som sagt inte upp några känslor just där och då så ingen skada skedd. Min misstanke är att de taktlösa personerna antingen är personer som inte har barn, eller försökt skaffa barn själva. De är alltså inte insatta i allt vad det innebär och hur känsligt det kan vara. Eller så är det personer som har egna barn men allt gick som på en räkmacka så de tänker inte heller på att det kan vara känsligt. Jag har väldigt svårt att tro att par som gjort en IVF-resa gör sådana intrång på folks privatliv.

Jag håller med. Jag tror att de som ”viftat med kalsongerna” och blivit gravida i land inte har tillräckligt bra insikt eller taktkänsla om att det kan vara svårare.

Jag upplever också att generationen över oss som önskar bli mor eller farföräldrar helt saknar restriktioner, takt och finkänsla. speciellt de som vill ha eller vill att andra får barnbarn.

Bra svarat i scenariot ovan även om jag är ledsen över att det behövde hända

Mvh Miks