Behöver lite tips...

[Hundbloggerskan]

Har en kompis vars hund är lite "problematisk" enligt oss. Hon är otroligt svartsjuk och när hon ska träffa den andra hunden som bor i samma hus (de har de oftast separerade just för denna hunden), så är det mycket morrningar osv. Men det är inte det jag tänkte fråga er om.
Utan det är såhär, när hon t.ex morrar eller så på den andra hunden (som inte gör något utan kan stå still i ett hörn och ändå kommer hon och morrar). Så när man säger till henne så nafsar hon mot en och morrar istället på den som säger ifrån. Detta gör hon både på folk hon känner väl (t.ex ägaren) och på sådana hon inte känner lika väl (det är inte första gången hon träffar personen såklart). Men när de då trycker ner henne för att hon inte ska börja "mopsa" sig mot dem, så blir hon istället väldigt osäker och rädd och vågar knappt vara i samma rum som den andra hunden.
Vi förstår att det handlar om osäkerhet. Men hur ska de göra för att få henne att sluta? Främst morra på den andra hunden, men även när de säger till henne och hon börjar säga tillbaka. Det har även varit så att hon några gånger varit väldigt nära på att hugga den som sagt till. Och när de säger till på skarpen så blir hon jätterädd. Vilket de inte heller vill. Men för att hon ska sluta så kräver det att de säger ifrån på skarpen för annars slutar hon inte morra på den andra hunden och blir även "tuffare" mot den som säger ifrån.
Det är en Briard så en stor hund. Några tips/råd/idéer??

 

[Monstermom]

Men för att hon ska sluta så kräver det att de säger ifrån på skarpen för annars slutar hon inte morra på den andra hunden och blir även "tuffare" mot den som säger ifrån.

Nej! För att hon ska sluta måste de sluta lägga obehag på henne i situationen! Varje gång de straffar henne på det där viset kommer hon bli mer spänd mot hunden hon reagerat på, sannolikt även andra hundar, och definitivt mot sina människor. För mig låter det som de verkligen håller på att bygga upp mot ett katastrofläge.

Det hjälper inte att (kanske, eventuellt, möjligen, än så länge ) stoppa henne när hon redan börjat morra mot den andra hunden, när de långsiktigt bara gör situationen värre. I det här läget tycker jag de ska kontakta en bra tränare som kan komma irl och förklara och visa. Innan det går helt (ännu mer ) åt skogen. Båda hundarna har det dåligt i den här situationen, och människorna går och väntar på att bli ordentligt bitna.

 

[Hundbloggerskan]

Har sagt att de borde snacka med hundtränare men enligt dem är hon "bara lite svartsjuk".... Jag går mest och väntar på att något lär hända den andra hunden. Och enligt mig är denna hunden på gränsen till aggressiv. Och det är väldigt få hundar hon inte gör såhär mot, stora som små. Och den andra hunden är hur snäll som helst, går bra ihop med min (bästisar) och har träffat andra hundar som inte brukar gå ihop med någon annan och det har gått bra. Så det är inte så att den andra gör något för att "provocera". Och den andra hunden går längs med väggarna när Briarden kollar på henne. Och ägaren är inte direkt någon "duktig" hundperson utan ser henne som en bebis, vilket man inte kan göra med en sådan krävande hund. Så det är mest att pappan säger ifrån och mamman liksom typ "kallar" på henne när hon säger till, alltså inte ordentligt utan mest fjantigt som inte hjälper ett dugg på den hunden.

 

[Monstermom]

Fast jag håller inte med dig om problemet alls. Jag tror inte "säga till ordentligt och sluta fjanta" är ens i närheten av rätt väg att gå. (För all del, ska man trycka ner en hund så bör det göras rejält från början. Men som sagt, fel väg att gå.)

Nu är det... bra många år sedan jag hade någon närmare kontakt med briarder, men som jag minns dem så hade de i alla fall på den tiden ett visst mått skärpa. Så att säga att hon är aggressiv (beroende på vad du menar med ordet) kan säkert stämma. Men problemet som jag ser ligger inte hos hunden (ingen av hundarna, vems "fel" det är att hon morrar mot den andra hunden är inget jag ser som intressant), utan hos människorna. Och det är i första hand de som skulle behöva en bra tränare.

Vad de sysslar med är att bryta ner förtroendet, och när det är helt borta har de inte så mycket kvar att jobba med...

 

[Red_Chili]

Ok, hunden tycker alltså att en situation är obehaglig/läskig och agerar därefter. Ägarna försöker lösa det genom att tillfoga ännu mer obehag/rädsla.

Hur är det tänkt att fungera?

Själv hade jag alltså satsat på att försöka göra den obehagliga situationen trevlig istället. Trevlig kommer den aldrig bli så länge man försöker ge hunden obehag.

 

[Koltrast]

Har en kompis vars hund är lite "problematisk" enligt oss. Hon är otroligt svartsjuk och när hon ska träffa den andra hunden som bor i samma hus (de har de oftast separerade just för denna hunden), så är det mycket morrningar osv. Men det är inte det jag tänkte fråga er om.
Utan det är såhär, när hon t.ex morrar eller så på den andra hunden (som inte gör något utan kan stå still i ett hörn och ändå kommer hon och morrar). Så när man säger till henne så nafsar hon mot en och morrar istället på den som säger ifrån. Detta gör hon både på folk hon känner väl (t.ex ägaren) och på sådana hon inte känner lika väl (det är inte första gången hon träffar personen såklart). Men när de då trycker ner henne för att hon inte ska börja "mopsa" sig mot dem, så blir hon istället väldigt osäker och rädd och vågar knappt vara i samma rum som den andra hunden.
Vi förstår att det handlar om osäkerhet. Men hur ska de göra för att få henne att sluta? Främst morra på den andra hunden, men även när de säger till henne och hon börjar säga tillbaka. Det har även varit så att hon några gånger varit väldigt nära på att hugga den som sagt till. Och när de säger till på skarpen så blir hon jätterädd. Vilket de inte heller vill. Men för att hon ska sluta så kräver det att de säger ifrån på skarpen för annars slutar hon inte morra på den andra hunden och blir även "tuffare" mot den som säger ifrån.
Det är en Briard så en stor hund. Några tips/råd/idéer??

Är detta samma briard som du skriver om i din andra tråd? Den som "får ungefär 3 10-20minuters rundor om dagen, ingen träning utöver det utan enbart kisserundorna."

 

[Monstermom]

Och ägaren är inte direkt någon "duktig" hundperson utan ser henne som en bebis, vilket man inte kan göra med en sådan krävande hund.

Det här har stört mig något enormt ända sen igår... Jag borde väl egentligen vänta på att TS skriver igen innan jag fortsätter någon diskussion, men jag har inte självbehärskning nog att låta bli att kommentera det ovan.

Jag är så less på "Fantomen är hård mot de hårda" applicerat på hundträning! Jaja, de där mjukisfasonerna funkar väl kanske om man har en enkel, mjuk hund, men har man en tuff/hård/krävande hund, då gäller det att man själv är stenhård!

Faktum är följande: ju mjukare/mesigare/kalladetvadduvill hund man har, desto större marginal har man för att göra en massa saker väldigt fel utan att man själv får betala för det. Ju "tuffare" hund man har, desto mer krymper marginalerna för hur mycket fel man kommer undan med. En förarvek (känslig för föraren), mjuk (bildar snabbt långvariga associationer) hund utan skärpa (har mycket långt till att lösa situationer med aggressivitet) kan man lägga en jäkla massa obehag på och det "fungerar". Hunden blir undvikande, "fjäskar" istället för att säga ifrån, och man förlorar inte så mycket på att den även blivit avståndssökande från föraren eftersom den startade så förarvek... Prova samma dumheter med en självständig (fattar egna beslut utan stöd), hård (skakar lätt av sig saker utan att bygga långvariga associationer), skarp (har nära till aggressivitet som alternativ) hund, så har man börjat utför en brant nedförsbacke som leder raka vägen åt skogen. Hunden får kortare stubin, blir mer misstänksam och benägen att agera utan att kolla med föraren, kan mycket väl komma att vända även mot föraren, osv...

Så nä, det är inte värre att se en krävande hund som sin bäbis. Sin bäbis är man uppmärksam mot och försöker göra sitt bästa för, och man vill i varje läge underlätta och lära, leka och ha kul... Och man höjer aldrig vare sig hand eller röst mot den! Jag önskar fler såg sina hundar som bäbisar.

Och jag önskar "det där är en tuff hund/ras/kön/whatever, så nu gäller det att du visar var skåpet ska stå!" inte var så jäkla effektiv meme...

 

[Hundbloggerskan]

Är detta samma briard som du skriver om i din andra tråd? Den som "får ungefär 3 10-20minuters rundor om dagen, ingen träning utöver det utan enbart kisserundorna."

Yepp, det är det.

 

[Hundbloggerskan]

Det här har stört mig något enormt ända sen igår... Jag borde väl egentligen vänta på att TS skriver igen innan jag fortsätter någon diskussion, men jag har inte självbehärskning nog att låta bli att kommentera det ovan.

Jag är så less på "Fantomen är hård mot de hårda" applicerat på hundträning! Jaja, de där mjukisfasonerna funkar väl kanske om man har en enkel, mjuk hund, men har man en tuff/hård/krävande hund, då gäller det att man själv är stenhård!

Faktum är följande: ju mjukare/mesigare/kalladetvadduvill hund man har, desto större marginal har man för att göra en massa saker väldigt fel utan att man själv får betala för det. Ju "tuffare" hund man har, desto mer krymper marginalerna för hur mycket fel man kommer undan med. En förarvek (känslig för föraren), mjuk (bildar snabbt långvariga associationer) hund utan skärpa (har mycket långt till att lösa situationer med aggressivitet) kan man lägga en jäkla massa obehag på och det "fungerar". Hunden blir undvikande, "fjäskar" istället för att säga ifrån, och man förlorar inte så mycket på att den även blivit avståndssökande från föraren eftersom den startade så förarvek... Prova samma dumheter med en självständig (fattar egna beslut utan stöd), hård (skakar lätt av sig saker utan att bygga långvariga associationer), skarp (har nära till aggressivitet som alternativ) hund, så har man börjat utför en brant nedförsbacke som leder raka vägen åt skogen. Hunden får kortare stubin, blir mer misstänksam och benägen att agera utan att kolla med föraren, kan mycket väl komma att vända även mot föraren, osv...

Så nä, det är inte värre att se en krävande hund som sin bäbis. Sin bäbis är man uppmärksam mot och försöker göra sitt bästa för, och man vill i varje läge underlätta och lära, leka och ha kul... Och man höjer aldrig vare sig hand eller röst mot den! Jag önskar fler såg sina hundar som bäbisar.

Och jag önskar "det där är en tuff hund/ras/kön/whatever, så nu gäller det att du visar var skåpet ska stå!" inte var så jäkla effektiv meme...

Förstår hur du menar men jag anser att man kan se sin hund som en "bebis" på många olika sätt. Självklart kan det vara positivt, och min hund är även min bebis. Men när man låter hunden göra som den vill såsom utfall mot andra hundar, nafsas oav såfort man ska gå ut med den och att den inte får tillsägelser när den uppenbarligen gör fel. Så har det gått för långt. Säger man aldrig till hunden (eller tränar den på annat sätt) så kommer den inte att bli "bättre". Och fjäskar man få runder med hunden så kommer den tillslut ta över, vilket jag anser att denna hunden är påväg att göra.

 

[et_flickan]

Vad är det hunden är på väg att ta över? Hemmet? Familjen? Den andra hunden?

Jag tycker hunden utstrålar "jag vill vara ifred" ganska tydligt!

 

[Hundbloggerskan]

Vad är det hunden är på väg att ta över? Hemmet? Familjen? Den andra hunden?

Jag tycker hunden utstrålar "jag vill vara ifred" ganska tydligt!

Hur kom du fram till det om man får fråga?

 

[et_flickan]

Hunden verkar osäker/rädd det visar den genom att morra alt göra utfall samt att den svarar upp mot bestraffning. Att hunden morrar verkar sunt. Det är en varning på vad som komma skall om inte varningen tas på allvar. Istället för att bestraffa så kanske det är läge att ta bort hunden lugnt och försiktigt! och låta den vara ifred. Att gå på en redan osäker/rädd hund är bara extremt dumt!

Varför måste hunden umgås med den andra hunden? Om det inte funkar så kanske omplacera är det bästa. Vissa hundar vill inte bo med andra hundar, vissa skiter högaktningsfullt i andra hundar och vissa är lekfulla galningar.

 

[Snurrfian]

Svägerskans hund gillade inte våran, speciellt inte när våran var liten och så dryg så den mest tålmodiga hund tröttnade på honom. Alltså morrade hon så fort han kom i närheten, det vi gjorde då var att backa upp henne och säga åt våran att lägga av, och platsa honom i ett hörn. Numera så fungerar det utmärkt att ha dem tillsammans, de leker inte eller något sånt men de accepterar varandra och kan ligga och sova på golvet runt oss när vi träffas. Sen har min hund även blivit synonymt med att gå på promenad vilket har gjort hennes känslor ang honom betydligt mer positiva. Jag går lite då och då ut med henne när deras arbetstider inte passar ihop, och då får min huligan följa med. Alltså är det jättekul när han kommer, för då får hon komma ut på skogspromenad.

Att fya en hund som morrar och vill komma undan gör det bara värre, jag tror att det med tanke på din andra tråd kommer att bli väldigt nyttigt för dig att gå hundgymnasium, det kommer nog att bli mycket aha och lärdomar framöver.

 

[Hundbloggerskan]

Nu har ni nog läst lite som ni själva vill..
Hunden som morrar GÅR fram och FÖLJER efter den andra och det är alltså inte så att den hunden den morrar på springer fram och är "jobbig" utan hon försöker gå undan hela tiden, men hunden som morrar låter inte henne.
Anledningen till varför hundarna "måste" gå ihop är för att de bor tillsammans och de tycker de är jobbigt att behöva ha den ena instängd hela tiden. Och de vill inte omplacera.
Den andra hunden har inte heller någongång varit väldigt "på" eller "jobbig" på något sätt mot hunden som morrar så det kan inte vara för att hon varit jobbig tidigare utan hon följer efter henne och morrar.
Det är samma sak om de är ute på "naturell" mark, där ingen av dem varit förut. Hon springer efter och morrar hela tiden på den andra hunden och följer efter som en andra svans. Så det är hunden som morrar som inte låter den andra vara ifred. De gånger den andra hunden försökt säga ifrån (hänt 2ggr i början) så har det varit väldigt nära slagsmål (ena gången var de i koppel så vi hann dra undan dem och andra stod vi precis bredvid så vi hann få undan dem utan skador). Så det är tur att den hunden inte säger ifrån för annars hade det inte alls gått.

 

[Monstermom]

Förstår hur du menar men jag anser att man kan se sin hund som en "bebis" på många olika sätt. Självklart kan det vara positivt, och min hund är även min bebis. Men när man låter hunden göra som den vill såsom utfall mot andra hundar, nafsas oav såfort man ska gå ut med den och att den inte får tillsägelser när den uppenbarligen gör fel. Så har det gått för långt. Säger man aldrig till hunden (eller tränar den på annat sätt) så kommer den inte att bli "bättre". Och fjäskar man få runder med hunden så kommer den tillslut ta över, vilket jag anser att denna hunden är påväg att göra.

Jag tror faktiskt inte alls att du förstår hur jag menar, med tanke på vad du sedan skriver.

Få se om jag kan sammanfatta det ytterligare: det som fattas den här hunden är inte "tillsägelser när den uppenbarligen gör fel", och den kommer att ta över absolut ingenting, nada, zero, opso! Det är synd om den, men inte för att ägarna "fjäskar" med den. Utan för att stackaren verkar helt missförstådd och felhanterad. Även av dig, tydligen.

Hårdare tag kommer bara att göra situationen värre.

Tydligare så?

Samtliga beteenden du beskrivit hos den här hunden skriker osäker och frustrerad. På vilket sätt skulle det hjälpas av att man säger till mer/hårdare?

 

[Monstermom]

Nu har ni nog läst lite som ni själva vill..
Hunden som morrar GÅR fram och FÖLJER efter den andra och det är alltså inte så att den hunden den morrar på springer fram och är "jobbig" utan hon försöker gå undan hela tiden, men hunden som morrar låter inte henne.
Anledningen till varför hundarna "måste" gå ihop är för att de bor tillsammans och de tycker de är jobbigt att behöva ha den ena instängd hela tiden. Och de vill inte omplacera.
Den andra hunden har inte heller någongång varit väldigt "på" eller "jobbig" på något sätt mot hunden som morrar så det kan inte vara för att hon varit jobbig tidigare utan hon följer efter henne och morrar.
Det är samma sak om de är ute på "naturell" mark, där ingen av dem varit förut. Hon springer efter och morrar hela tiden på den andra hunden och följer efter som en andra svans. Så det är hunden som morrar som inte låter den andra vara ifred. De gånger den andra hunden försökt säga ifrån (hänt 2ggr i början) så har det varit väldigt nära slagsmål (ena gången var de i koppel så vi hann dra undan dem och andra stod vi precis bredvid så vi hann få undan dem utan skador). Så det är tur att den hunden inte säger ifrån för annars hade det inte alls gått.

Men problemet ligger ändå hos ägarna. Det kan finnas flera olika anledningar till att ena hunden ogillar den andra, vilken det är i det här fallet kan vi inte veta (dock skulle jag tro att det sannolikt inte låg något stort allvar i grunden, eftersom situationen då förmodligen hade eskalerat snabbare). Däremot kan man säga att människorna gör situationen värre genom att öka spänningen hela tiden! Det är enormt orättvist mot båda hundarna.

En del problem hundar emellan går att träna bort lätt. Andra är svårare. Vissa är det bättre att man helt enkelt låter bli. Oavsett problemet är det dock ägarnas ansvar att se till att hundarna slipper ha det så, så kan/vill de inte träna borde (minst) en hund bort från hushållet.

 

[Cherarriduracell]

J

Nu har ni nog läst lite som ni själva vill..
Hunden som morrar GÅR fram och FÖLJER efter den andra och det är alltså inte så att den hunden den morrar på springer fram och är "jobbig" utan hon försöker gå undan hela tiden, men hunden som morrar låter inte henne.
Anledningen till varför hundarna "måste" gå ihop är för att de bor tillsammans och de tycker de är jobbigt att behöva ha den ena instängd hela tiden. Och de vill inte omplacera.
Den andra hunden har inte heller någongång varit väldigt "på" eller "jobbig" på något sätt mot hunden som morrar så det kan inte vara för att hon varit jobbig tidigare utan hon följer efter henne och morrar.
Det är samma sak om de är ute på "naturell" mark, där ingen av dem varit förut. Hon springer efter och morrar hela tiden på den andra hunden och följer efter som en andra svans. Så det är hunden som morrar som inte låter den andra vara ifred. De gånger den andra hunden försökt säga ifrån (hänt 2ggr i början) så har det varit väldigt nära slagsmål (ena gången var de i koppel så vi hann dra undan dem och andra stod vi precis bredvid så vi hann få undan dem utan skador). Så det är tur att den hunden inte säger ifrån för annars hade det inte alls gått.

ag lever med två hundar som inte fungerar tillsammans. Visst kan de umgås ibland, men man vågar aldrig lämna dem ensamma tillsammans för den yngre hunden anfaller när hon blir osäker. Familjen vill inte omplacera = hundarna lever åtskilda. Människorna har skaffat hunden, hunden skaffade inte familjen. Lös det på bästa sätt för hundarna. Människor kan (och bör) stå sitt kast i såna här situationer tycker jag.

 

[et_flickan]

Om de inte vill omplacera eller se det här som ett problem är det synd om båda hundarna. Jag tycker det är tråkigt att vissa har inställningen att det måste fungera att ha två hundar som inte gillar varandra ihop. Stressen hos mig själv och hundarna hade jag aldrig pallat med.

 

[AgentCarter]

Briarder har mycket könsbunden aggressivitet, behöver inte vara mer än så. Våra två tikar gick absolut inte och ha ihop, men gick att ha ena tiken ihop med min dåvarande och nuvarande hane. Även om den nuvarande hanen inte ska mysa in sig i sängen med hennes matte, men det fick han lära sig snabbt.
Min dåvarande hane omplacerades också pga könsaggressivitet (även om den nya hade kommit dit som valp gick det inte). Om han gick lös och man inte hade kontakt och det kom en annan hane satt han i nackskinnet på den sen. Och han var väl aktiverad fram tills dagen innan han gick bort.
Jag tror nog briarder är svårare ändå än vad många tror.

 

[Monstermom]

@Kethets
Vem har sagt att briard skulle vara en enkel ras?
(Själv har jag då i alla fall försökt säga att eftersom briard inte är den allra enklaste typen av hund så är det ännu viktigare att ta hjälp och lära sig hantera situationen och hunden bättre...)