Grejen är ju att jag inte ens frågade, han jag alltid varit noga med att säga vad han gjort/gör. Inte funnits nån anledning att misstro det. Till saken är att han för mig lever ett ganska tråkigt liv, det är liksom jobb, båt ev lite träning och massa egentid.
Han säger också att han känner saker men för honom är allt sånt mer avtrubbat (känslor, empati, inlevelseförmåga). Nej, omvänt skulle han inte alls reagerat så utan mest noterat att ”jaha, hon är borta hoppas allt är bra” och återgått till sitt.
Nej, och jag tror ju den rollen är det alla hans flickvänner haft. Ses 2 dagar i veckan och sen har han levt sitt liv med sina grejer.
Nu kan vi ju inte ha en vardagsrelation ändå. Han är inte flyttbar, men bara att en sån person ens tänkt tanken får mig att undra om han inte faktiskt tyckt om mig väldigt mycket där det begav sig. Sen insåg han att det var ologiskt att göra så för en enda person… alltid enormt logiskt styrd, aldrig styrt av känslor. Min totala motpool.
Jag hade inte velat leva i en sådan relation. Ej heller i nån KK relation där man ses och njuter för att man tycker om varandra (som han tycker) och sen inte hörs så mycket. Det går bara inte… som sagt jag vill träffa honom, men då med helt andra glasögon och en ny insikt över vem han är.
