Behöver lite stöd

[tanten]

Det är sant, det hade jag. Jag har haft såna relationer också där detta aldrig uppkommit . Just för att personen varit trygg för mig. Jämför jag mig med tjejkompisar så har jag ett relativt lågt bekräftsebehov jämfört med många andra.

Jag hade inte heller de tankarna med honom heller första halvåret. De kom egentligen när han prioriterade bort att ses pga att han inte kunde ta en dag ledigt för att ”jag kan inte låta nån annan komma före mina ambitioner”. Sen minskades kontakten ner man han sa ändå att allt var som det skulle vara…men det gick länge och länge mellan gångerna. Konversationerna var heller aldrig om hur jag hade det, utan allt fokuserade kring hans utmattning, hans trötthet, hans planer… jag försvann liksom där, steg för steg.

Härligt att du börjar se klart.
Fortsätt på den vägen.

 

[Unhappy]

Jag tror det värsta du kan göra mot dig själv är att skuldbelägga dig själv för det här. Det är jättebra att du känner igen dig själv i det, för då är det något du vet att du kommer behöva jobba med/vara medveten om i framtiden. Men i det här fallet så är det en väldig okompabilitet mellan er plus en oförmåga(eller ovilja) att kunna kommunicera på ett plan där alla parter känner sig förstådda. Ibland blir det så, helt enkelt, och det är ingens fel.

Jag vet, men det gör jag. Vad var det jag gjorde för fel? Var jag för mycket? Varför kan jag inte bara vara normal och ge honom lite utrymme som han ju behöver och tydligen till den grad att han inte kan svara på en vecka….utan att liksom gå i bitar. Kanske för att det står så galet långt ifrån hur jag själv gjort.

 

[Milosari]

Analyserandet kommer av att jag faktiskt inte vet något alls. Det är det som tar knäcken på mig. Skriver han att ” jag vill inte höras mer” så okej. Men detta läget är enormt triggande på alla plan, att det är så ovisst.

Personligen avskyr jag när andra tilldelar mig att ”du är så och så”, därför väljer jag kanske inte att skriva nåt i sten.

Men jag håller med dig, men behovet är inte om honom som person. Utan att få svar och ett slut på detta. Ett svar ingen här egentligen har.

Och egentligen kan väl detta bara sluta på 3 olika sätt

Han hör av sig, och säger att han inte vill ses alls.

Han hör av sig och vill ses, och säger när han är här

Han hör inte av sig alls.

Jag försöker komma till acceptans i detta… men det är skitsvårt

Du kan ju smsa honom och säga att du inte vill ses så har du ju löst problemet med ovissheten. Varför gör du inte bara det?

 

[Unhappy]

Du kan ju smsa honom och säga att du inte vill ses så har du ju löst problemet med ovissheten. Varför gör du inte bara det?

Enda hindret är kanske den lilla förhoppningen att-han har det stressigt nu, han är dessutom en luuuuugn person som likaväl kan tänka att ”jag har sagt att jag kommer, så jag hör av mig när det börjar närma sig”…

Men oavsett är det ett riktigt pissigt betende. Speciellt som han vet att jag har skitsvårt med sånt här.

Ett annat är att jag vet inte ens om han kommer att öppna det. Förvisso har jag ju då avslutat det själv och tagit det beslutet… MEN, är det som så att han bara fokuserar på att komma iordning/ta igen ensamtid och faktiskt tänkt dyka upp. Så ja, då känns det taskigt. När jag ju faktiskt mycket väl vet om hans behov av det.

 

[Trasten]

Analyserandet kommer av att jag faktiskt inte vet något alls. Det är det som tar knäcken på mig. Skriver han att ” jag vill inte höras mer” så okej. Men detta läget är enormt triggande på alla plan, att det är så ovisst.

Personligen avskyr jag när andra tilldelar mig att ”du är så och så”, därför väljer jag kanske inte att skriva nåt i sten.

Men jag håller med dig, men behovet är inte om honom som person. Utan att få svar och ett slut på detta. Ett svar ingen här egentligen har.

Enda lösningen är att du accepterar att det är värt att försöka få kontroll på dina tankar oavsett om du får svar eller ej, oavsett om du inte vet hur det ska bli. När denna situationen är över kommer nått annat du inte kan kontrollera. Ska du köra igång lika dant igen då? Det är bättre att du lär dig att själv nå ett slut på dina tankar för det är inget ansvar man kan lämna till omgivningen.

Vägen ur detta är inte att få svar från honom. Ärligt talat så tror jag att om du varit mottaglig för svar hade du kunnat tolka ut ett svar av hans beteende, som fick dig att gå vidare.

Jag vet att det är svårt. Men detta är inte en kamp om att få veta vad han vill. Det är en kamp om att få kontroll över dina skenande tankar och byta fokus till något som är mindre destruktivt för dig.

Varje mening du skriver om honom gräver gropen djupare. Börja klättra upp i stället!!!

 

[RedQueen]

Jag vet, men det gör jag. Vad var det jag gjorde för fel? Var jag för mycket? Varför kan jag inte bara vara normal och ge honom lite utrymme som han ju behöver och tydligen till den grad att han inte kan svara på en vecka….utan att liksom gå i bitar. Kanske för att det står så galet långt ifrån hur jag själv gjort.

Med tanke på hur mycket du prioriterar honom och hur lite han visar att han bryr sig om dig och ditt välmående, är det värt att hoppas på att han verkligen ska förstå hur du mår och ta ett beslut efter det? För såhär som du har det nu kommer du högst sannolikt få uppleva mer av i framtiden om du väljer att ha honom kvar i ditt liv.

 

[Verdandi]

Enda hindret är kanske den lilla förhoppningen att-han har det stressigt nu, han är dessutom en luuuuugn person som likaväl kan tänka att ”jag har sagt att jag kommer, så jag hör av mig när det börjar närma sig”…

Men oavsett är det ett riktigt pissigt betende. Speciellt som han vet att jag har skitsvårt med sånt här.

Ett annat är att jag vet inte ens om han kommer att öppna det. Förvisso har jag ju då avslutat det själv och tagit det beslutet… MEN, är det som så att han bara fokuserar på att komma iordning/ta igen ensamtid och faktiskt tänkt dyka upp. Så ja, då känns det taskigt. När jag ju faktiskt mycket väl vet om hans behov av det.

Är det inte dags att du släpper honom nu?

Jag tror du måste släppa honom nu för att kunna gå vidare. Hade du känt hans vardagliga jag bättre så tror jag du hade haft en helt annan bild uppmålad av honom. Han verkar vara en synnerligen trist människa för dig att behöva hantera.

 

[escodobe]

Jag vet, men det gör jag. Vad var det jag gjorde för fel? Var jag för mycket? Varför kan jag inte bara vara normal och ge honom lite utrymme som han ju behöver och tydligen till den grad att han inte kan svara på en vecka….utan att liksom gå i bitar. Kanske för att det står så galet långt ifrån hur jag själv gjort.

Du har inte gjort något fel. Inte han heller. Ni är bara inte kompatibla.
Det är så enkelt. Och så svårt.

 

[fijja]

Analyserandet kommer av att jag faktiskt inte vet något alls. Det är det som tar knäcken på mig. Skriver han att ” jag vill inte höras mer” så okej. Men detta läget är enormt triggande på alla plan, att det är så ovisst.

Personligen avskyr jag när andra tilldelar mig att ”du är så och så”, därför väljer jag kanske inte att skriva nåt i sten.

Men jag håller med dig, men behovet är inte om honom som person. Utan att få svar och ett slut på detta. Ett svar ingen här egentligen har.

Och egentligen kan väl detta bara sluta på 3 olika sätt

Han hör av sig, och säger att han inte vill ses alls.

Han hör av sig och vill ses, och säger när han är här

Han hör inte av sig alls.

Jag försöker komma till acceptans i detta… men det är skitsvårt

Men alltså det är ju därför man överanalyserar, för att man inte exakt vet.
Men det du vet är att han inte hör av sig och det passar ju inte dig att ni har det så? Så varför analysera sönder? Hade han haft tillräcklig lust så hade han iaf öppnat ett meddelande.
Oftast lär man sig med tiden att man inte kan få veta precis allt utan man får släppa saker ändå.

 

[Unhappy]

Enda lösningen är att du accepterar att det är värt att försöka få kontroll på dina tankar oavsett om du får svar eller ej, oavsett om du inte vet hur det ska bli. När denna situationen är över kommer nått annat du inte kan kontrollera. Ska du köra igång lika dant igen då? Det är bättre att du lär dig att själv nå ett slut på dina tankar för det är inget ansvar man kan lämna till omgivningen.

Vägen ur detta är inte att få svar från honom. Ärligt talat så tror jag att om du varit mottaglig för svar hade du kunnat tolka ut ett svar av hans beteende, som fick dig att gå vidare.

Jag vet att det är svårt. Men detta är inte en kamp om att få veta vad han vill. Det är en kamp om att få kontroll över dina skenande tankar och byta fokus till något som är mindre destruktivt för dig.

Varje mening du skriver om honom gräver gropen djupare. Börja klättra upp i stället!!!

Jag har tänkt lite så, denna situation har uppkommit förr. Lite av en liknande anledning men ändå inte samma. Det är inte en vanligt förekommande situation i mitt liv. Så just den biten oroar jag mig inte för. Jag vet att det är ett problem och jag har sökt hjälp. Så på den biten är jag lugn.

Jag kan faktiskt inte tolka ut ett svar av vad han skrivit. Eller jag kan ju, men det går ändå inte ihop med ghostandet han nu håller på med. Inte ens med min bästa vilja.

Jag känner tvärtom, jag mår lite bättre av att skriva här. För jag känner er som ett stöd framåt i de myrsteg jag faktiskt tar. Och det handlar inte om behovet att få skriva av honom. Utan mest vad jag kan göra, höra andras historier och tips. Innan jag la mig igår så läste jag de första sidorna här, det var verkligen inte nåt positivt gällande honom. Men lite sjönk in såpass att jag kunde somna.

 

[Unhappy]

Du har inte gjort något fel. Inte han heller. Ni är bara inte kompatibla.
Det är så enkelt. Och så svårt.

Fast nja, och utan att skylla ifrån mig för jag gör många fel också.

Han vet att jag inte mår helt bra i såna här situationer. Att skicka ”jag kommer” och sen inte höra av sig på en dryg vecka… det är inte schysst, tydligt eller rakt.
Speciellt inte när man innan suttit och ojar sig över att såhär gör man verkligen inte, han själv minsann oavsett hur trött han är försöker åtminstone höra av sig ändå. Och kanske just det pratet vi hade gör att jag faktiskt känner lite att ”men visa att du står för vad du säger”. Jämfört med om vi inte samtalat så djupt om ämnet.

 

[Unhappy]

Men alltså det är ju därför man överanalyserar, för att man inte exakt vet.
Men det du vet är att han inte hör av sig och det passar ju inte dig att ni har det så? Så varför analysera sönder? Hade han haft tillräcklig lust så hade han iaf öppnat ett meddelande.
Oftast lär man sig med tiden att man inte kan få veta precis allt utan man får släppa saker ändå.

Du har så rätt.
Jag är en person som gillar tydlighet, jag gillar att kunna planera mitt liv och veta ungefär vad som skall hända. Med det inte sagt att man måste höras hela tiden eller att nåt skall vara detaljstyrt. Men på ett ungefär… och vissa personer är viktigare än andra.

Du har rätt i att hade han haft lust så hade han öppnat. Vi har t.o.m. pratat om detta att jag blir osäker och det är ett stressmoment med diskussioner och när han inte öppnar och jag inte vet vad han skall säga. Han svarade att ”så ska det ju inte vara, det ska vara roligt/trevligt, jag gillar vår kontakt”…jag tycker väldigt mycket om dig.
Det kan vara så att han själv tyckt att han varit supertydlig i var i livet han är.

Ja, många saker i livet får man släppa. Det har inte gått jättelång tid heller. Och förr eller senare hamnar jag där. Men just nu är jag mitt i det. Jag har ju min deadline, trots allt och dagarna tickar.

 

[Unhappy]

Med tanke på hur mycket du prioriterar honom och hur lite han visar att han bryr sig om dig och ditt välmående, är det värt att hoppas på att han verkligen ska förstå hur du mår och ta ett beslut efter det? För såhär som du har det nu kommer du högst sannolikt få uppleva mer av i framtiden om du väljer att ha honom kvar i ditt liv.

Kloka ord… verkligen. Och det var väl lite därför jag ville prata med honom. På riktigt, sen om han inte är med på tåget då är det ju så.

Men visst, han är den han är. Hans frihet är det som är viktigast, att han skall kunna göra som han vill utan att behöva vara bunden till någon annan. Dessutom är han ju såpass säker på mig att varför skulle han behöva anstränga sig.

Jag inser ju också att jag behöver ta över rodret och styra mitt liv. Oavsett vad han gör. Men nu är jag mitt i det och det är skitsvårt. Jag har verkligen ingen manual för hur jag skall göra.

 

[fijja]

Det bästa vore nog att varken skriva till honom eller om honom.
Om du tycker du får stöd i tråden så fortsätt skriva, men bara om dig.
Du behöver inte nämna honom mer, för allt han gjort, sagt, skrivit, inte gjort, sagt eller skrivit finns redan dokumenterat sida upp och sida ner.

 

[Unhappy]

Är det inte dags att du släpper honom nu?

Jag tror du måste släppa honom nu för att kunna gå vidare. Hade du känt hans vardagliga jag bättre så tror jag du hade haft en helt annan bild uppmålad av honom. Han verkar vara en synnerligen trist människa för dig att behöva hantera.

Jo, jag satte ju en deadline. För mig själv och den kommer jag att hålla. Igår kändes det t.o.m. som att jag kunde korta ner den.

Det där var tänkvärt och påminner lite om klippet jag såg igår om att bli beroende av nån annan bekräftelse. Lite tror jag det är så, jag växte i mig själv med honom och han var glad att se mig göra det. Våra olikheter gör ju även att man på sätt och vis uppfyller det man själv saknar.

Men, skalat man bort det behovet, så är oftast inte personen något alls.

Riktigt så långt skulle jag inte riktigt dra det. Han är en person jag skulle kunnat ”hängt med” utan det, som kompis. Vi har det trevligt och utan känslor så ja, då spelar det kanske inte så stor roll hur ofta det blir. Men som partner och utan det där… så ja en ganska udda och egocentrisk person med handen på hjärtat. Eftersom allt utgår från honom, han han han. Hans behov av ensamhet, hans behov att vara introvert, hans behov att styra när/hur man hörs, hans behov av att andra människor är jobbiga, och hans behov av för mig märkliga förhållanden. Kanske ingen dålig människa men förmodligen nån jag kanske inte riktigt tyckt varit så rolig och sympatisk i det långa loppet.
Han verkar inte skitkul i vardagen heller, väldigt ”samma samma” utom när det är seglingsäsong.

Tack för insikten

 

[Unhappy]

Det bästa vore nog att varken skriva till honom eller om honom.
Om du tycker du får stöd i tråden så fortsätt skriva, men bara om dig.
Du behöver inte nämna honom mer, för allt han gjort, sagt, skrivit, inte gjort, sagt eller skrivit finns redan dokumenterat sida upp och sida ner.

Jag anser inte att jag ältar honom på det sättet. Men för att få klarhet över mig själv.. så ja, hans betende mot mig spelar in också. Och det behöver jag vakna i.

Han sa en gång att jag ser honom som en perfekt och fantastisk människa. Det kanske jag gör, jag tror lite det…och det är han ju inte. Utan som människor mest är med lite i tillägg.

 

[fijja]

Jag anser inte att jag ältar honom på det sättet. Men för att få klarhet över mig själv.. så ja, hans betende mot mig spelar in också. Och det behöver jag vakna i.

Han sa en gång att jag ser honom som en perfekt och fantastisk människa. Det kanske jag gör, jag tror lite det…och det är han ju inte. Utan som människor mest är med lite i tillägg.

Du ältar honom på alla sätt och vis. Denna tråd är över 20 sidor lång och den andra tråden fanns ju också. Låt honom inte ta sån plats. Det hjälper inte dig öht.

 

[Unhappy]

Du ältar honom på alla sätt och vis. Denna tråd är över 20 sidor lång och den andra tråden fanns ju också. Låt honom inte ta sån plats. Det hjälper inte dig öht.

Jag bearbetar ofta så, ältar sönder tills jag tröttnar. Det har funkat…vänd och vrid tills det inte går mer. Sen har jag oftast ledsnat eller fått fram ett svar på egen hand o mitt huvud. Säkerligen inte bästa sättet.

 

[RedQueen]

Kloka ord… verkligen. Och det var väl lite därför jag ville prata med honom. På riktigt, sen om han inte är med på tåget då är det ju så.

Men visst, han är den han är. Hans frihet är det som är viktigast, att han skall kunna göra som han vill utan att behöva vara bunden till någon annan. Dessutom är han ju såpass säker på mig att varför skulle han behöva anstränga sig.

Jag inser ju också att jag behöver ta över rodret och styra mitt liv. Oavsett vad han gör. Men nu är jag mitt i det och det är skitsvårt. Jag har verkligen ingen manual för hur jag skall göra.

Den bistra sanningen är att det finns ingen manual för hur man glömmer någon och går vidare, det är högst individuellt för vad som tar bort tankarna på något och som berikar ens liv. Finns det någon sådan aktivitet som du märker tar all tankeverksamhet när du utför den och som samtidigt gör dig glad eller tillfreds?

 

[Verdandi]

Jag bearbetar ofta så, ältar sönder tills jag tröttnar. Det har funkat…vänd och vrid tills det inte går mer. Sen har jag oftast ledsnat eller fått fram ett svar på egen hand o mitt huvud. Säkerligen inte bästa sättet.

Jag känner igen mig i "ältandet som bearbetning". Så gjorde jag förr för att på egen hand ta mig igenom jobbiga händelser, även trauman. Men att göra på det sättet kräver så oerhört mycket av dig att det äter upp dig och din tid där du istället skulle kunnat leva livet. Det går att korta ner den vägen. För mig var det genom att lägga över bollen/ansvaret där den hörde hemma.

Hade jag varit du så hade jag ältat/sörjt i typ en vecka och sen tyckt att han får skylla sig själv som uppför sig som en egoist och därmed missar tillfället att ha en nära och givande relation med en annan människa. Dörren är därmed stängd.