Behöver lite stöd

[Unhappy]

Den bistra sanningen är att det finns ingen manual för hur man glömmer någon och går vidare, det är högst individuellt för vad som tar bort tankarna på något och som berikar ens liv. Finns det någon sådan aktivitet som du märker tar all tankeverksamhet när du utför den och som samtidigt gör dig glad eller tillfreds?

Det har väl varit stallet. Men där kan jag ju inte vara hela dagen, visst finns han i huvudet då med men jag kan ändå fokusera på annat.

 

[Unhappy]

Jag känner igen mig i "ältandet som bearbetning". Så gjorde jag förr för att på egen hand ta mig igenom jobbiga händelser, även trauman. Men att göra på det sättet kräver så oerhört mycket av dig att det äter upp dig och din tid där du istället skulle kunnat leva livet. Det går att korta ner den vägen. För mig var det genom att lägga över bollen/ansvaret där den hörde hemma.

Hade jag varit du så hade jag ältat/sörjt i typ en vecka och sen tyckt att han får skylla sig själv som uppför sig som en egoist och därmed missar tillfället att ha en nära och givande relation med en annan människa. Dörren är därmed stängd.

Tack för ett bra svar.
Lite tänker jag så med dessa 2 veckor som jag satte häromdagen. Dels, han bör ha kommit hit då, eller vara på god väg. Då VET jag att han sket i mig och kan ta bort honom i lugn och ro. Finns liksom inget att tveka på.

Och ja, just nu tycker jag han beter sig som skit, och en del är säkert mitt fel som velat vara till lags ”ta din tid, jag respekterar dina behov av egentid”… Han behövde liksom aldrig anstränga sig heller. Och möjligheten att själv få säga nåt bröt han ju snabbt ner genom att hota att lämna.

Efter de veckorna är dörren definitivt stängd. Då har jag fått svar.

 

[a1agnlju]

Tack för ett bra svar.
Lite tänker jag så med dessa 2 veckor som jag satte häromdagen. Dels, han bör ha kommit hit då, eller vara på god väg. Då VET jag att han sket i mig och kan ta bort honom i lugn och ro. Finns liksom inget att tveka på.

Och ja, just nu tycker jag han beter sig som skit, och en del är säkert mitt fel som velat vara till lags ”ta din tid, jag respekterar dina behov av egentid”… Han behövde liksom aldrig anstränga sig heller. Och möjligheten att själv få säga nåt bröt han ju snabbt ner genom att hota att lämna.

Efter de veckorna är dörren definitivt stängd. Då har jag fått svar.

Dels är det ju inte bara de där två veckorna utan snart två månader till som han har dissat dig mer eller mindre. Var går gränsen för hur man får uppföra sig undrar jag i mitt stilla sinne. Jag tycker den här karlen har fått mer än tillräckligt av din uppmärksamhet och är inte värd mer även om han kommer förbi om två veckor.

 

[Unhappy]

Dels är det ju inte bara de där två veckorna utan snart två månader till som han har dissat dig mer eller mindre. Var går gränsen för hur man får uppföra sig undrar jag i mitt stilla sinne. Jag tycker den här karlen har fått mer än tillräckligt av din uppmärksamhet och är inte värd mer även om han kommer förbi om två veckor.

1 månad. Juni har vi inte hörts mycket alls. Maj nästan varje dag, då handlade allt om hans mående och hur jobbigt allt var.
Början av Juni var det som han tyckte att att jag inte skulle förvänta mig nåt mer än det vi redan har men ville ses och allt det där. Sen har det varit väldigt tyst, några medelanden nån/några gånger i veckan. Nu helt tyst. Jag vet faktiskt inte ens vad han skulle kunna säga för att det skall kännas bra längre.

Mycket tänkvärd fråga… känns inte som så mycket mer. Det kanske var hans mål också att tunna ut kontakten och skylla på att han är sååå trött och sååå introvert. Men då bokar man väl inte en träff.

Men ja, dessa 2 veckor eller det är inte ens det ger honom väl både hans egentid och chansen att höra av sig.

Jag börjat dock mer och mer försöka inse att han kanske skiter i att göra det helt. Samtidigt så är han nog rätt säker på att jag gör det… och då inte behöver anstränga sig.

Men ja han har fått och får fortfarande alldeles för mycket av min uppmärksamhet

 

[RedQueen]

1 månad. Juni har vi inte hörts mycket alls. Maj nästan varje dag, då handlade allt om hans mående och hur jobbigt allt var.
Början av Juni var det som han tyckte att att jag inte skulle förvänta mig nåt mer än det vi redan har men ville ses och allt det där. Sen har det varit väldigt tyst, några medelanden nån/några gånger i veckan. Nu helt tyst. Jag vet faktiskt inte ens vad han skulle kunna säga för att det skall kännas bra längre.

Mycket tänkvärd fråga… känns inte som så mycket mer. Det kanske var hans mål också att tunna ut kontakten och skylla på att han är sååå trött och sååå introvert. Men då bokar man väl inte en träff.

Men ja, dessa 2 veckor eller det är inte ens det ger honom väl både hans egentid och chansen att höra av sig.

Jag börjat dock mer och mer försöka inse att han kanske skiter i att göra det helt. Samtidigt så är han nog rätt säker på att jag gör det… och då inte behöver anstränga sig.

Men ja han har fått och får fortfarande alldeles för mycket av min uppmärksamhet

Just första stycket är en bra ögonöppnare, hans mående ska prioriteras även från din sida men ditt struntar han i.

Ta de här 2 veckorna om det gör att du lättare kan få lite distans från alltihopa och se klarare på det hela men använd tiden till att ta hand om dig själv. Det har du mer för i slutändan.

 

[Unhappy]

Just första stycket är en bra ögonöppnare, hans mående ska prioriteras även från din sida men ditt struntar han i.

Ta de här 2 veckorna om det gör att du lättare kan få lite distans från alltihopa och se klarare på det hela men använd tiden till att ta hand om dig själv. Det har du mer för i slutändan.

Tack, det är så jag vill att det ska vara.

Jag är en väldigt omtänksam människa, som bryr mig om andra. Så självklart har jag peppat honom och så. Han peppade ju mig i vintras när saker var jobbiga.
Ja, det där öppnande mina ögon. Det är alltid han, hans mående, hans introverthet, hans behov av egentid/ensamhet, hans behov att han måste jobba och inte kan ses osv… (där blev han skitsur när jag sa att 2-3 månader utan den man tycker om är jobbigt).

Ja, jag försöker fokusera på mig själv. Men det är skitsvårt. Det är liksom som att oavsett vad jag än är så dyker han upp i hjärnan…väldigt ovälkommet och försvinner liksom inte. Försöker att tänka att om 2 veckor (är ju inte ens det) så är allt detta över. Men jag känner att jag behöver de veckorna. Dels om han nu gått in i väggen eller nåt/får sin egentid. Och dels för att jag vill kunna stå fast vid beslutet.

Visst finns det stunder där jag känner att ”jag plockar bort honom nu”. Men jag tror jag kommer att ångra det och må dåligt av det. Försöker också tänka att det mest är för MIN skull dessa 2 veckor är. Inte hans, en veckas tystnad säger iaf mig att man inte värderar relationen speciellt högt.

 

[tanten]

Tack, det är så jag vill att det ska vara.

Jag är en väldigt omtänksam människa, som bryr mig om andra. Så självklart har jag peppat honom och så. Han peppade ju mig i vintras när saker var jobbiga.
Ja, det där öppnande mina ögon. Det är alltid han, hans mående, hans introverthet, hans behov av egentid/ensamhet, hans behov att han måste jobba och inte kan ses osv… (där blev han skitsur när jag sa att 2-3 månader utan den man tycker om är jobbigt).

Ja, jag försöker fokusera på mig själv. Men det är skitsvårt. Det är liksom som att oavsett vad jag än är så dyker han upp i hjärnan…väldigt ovälkommet och försvinner liksom inte. Försöker att tänka att om 2 veckor (är ju inte ens det) så är allt detta över. Men jag känner att jag behöver de veckorna. Dels om han nu gått in i väggen eller nåt/får sin egentid. Och dels för att jag vill kunna stå fast vid beslutet.

Visst finns det stunder där jag känner att ”jag plockar bort honom nu”. Men jag tror jag kommer att ångra det och må dåligt av det. Försöker också tänka att det mest är för MIN skull dessa 2 veckor är. Inte hans, en veckas tystnad säger iaf mig att man inte värderar relationen speciellt högt.

I vissa saker känner jag igen mig. Jag har levt med en person som var absolut centrum i mitt liv. Det mesta handlade om honom och hänsyn till honom och hans sinnesstämning. Mest handlade det m att inte göra honom butter eller arg. Jag tassade på tå.

Vi träffades ibland genom gemensamma bekanta efter att vi separerat. Jag kom på mig med att boosta honom i samtalen runt bordet. Uppmuntra honom att berätta nåt fantastiskt om sig själv. Så de andra kunde beundra honom.
Hatade mig själv efteråt men kunde inte stoppa mig. Det satt i ryggmärgen.

Det som hjälpt är att inte ha honom närvarande i livet alls. Vi behöver ha kontakt eftersom vi har ett gemensamt barn. Men i övrigt undviker jag det. För att itne hamna i det där igen. Han är inte det bittersta intresserad av nån annan. Barnet fnissar ibland och berättar att papps ringt och berättat om sig själv igen.
I hans universum är han medelpunkten. Han är knappast medveten om det själv.

Jag misstänker att det är så din mans liv också.

 

[Nota]

Tack, vilket fint och klokt svar

Ja, han säger att han inte är i ett läge att kära ner sig just nu och att känslor går långsamt för honom. Men att han naturligtvis tycker väldigt mycket om mig.

Det som är med att ses så sällan är avståndet, det verkar han inte ha problem med. Han har sagt att han känner sig egoistisk som håller fast vid något som egentligen är en omöjlighet, men han släpper inte.. inte än. Jag tror inte han bara såg ett KK, sexet är just en så liten del av det vi gör/upplever ihop. Han blir som ett grinigt barn när det inte blir som han vill. Vet inte hur seriöst jag skall ta det där med nätvänner. När han ändå tänkte dyka upp. Han är en person som är rädd för relationer överlag ”bara ses 2 gånger i veckan”, rädd att förlora frihet, och anser väl att man inte bara flyttar och byter jobb bara för en person. Han säger också att han måste känna nåt för den han ligger med, det är mycket som måste finnas där. Men jag vet inte. Jag har hört så många långa utläggningar från honom ang statistik huruvida folk separerar och skiljer sig. Och att när förhållandet är över som man investerat i då är allt borta, som det aldrig funnits. Ang att inte ens öppna, det är SKIT, samtidigt som det tog 4,5 dag innan han öppnade sist och skrev att han kommer… så ja, jag vet inte.

Ja, just ovissheten är värst av allt. En dumpning gör jävligt ont men det är iaf ett svar. Ja, jag är ju en övertänkare och får jag inget svar får jag lätt katastroftankar istället. När det kloka varit att ta det med ro, inse att jag gjort allt jag kan liksom.

Den där friheten han pratar om tror han att han ska bli fängslad i ett förhållande?
Jag har aktiviteter dom flesta kvällar trots att jag är sambo.

Jag hittade en text ”En partner med låg självkänsla är alltid orolig för att relationen ska ta slut och för att bli bedragen. Ovissheten förstör deras självförtroende som dränerar självkänslanända tills de blir inkapabla att vara lyckliga. Oron innebär att de börja göra saker som äventyrar och förstör deras relation.”

Detta stämmer ju på pricken på mig och är också det jag tror hänt. Däremot kan jag åtminstone lite stolt säga att jag inte gjort nåt som förstört detta. Jag gör allt för att göra just ingenting alls. Fast impulsen säger att ”messa ner honom tills han svarar, det räcker nu”.

Jag tycker sånt där är strunt att folk med dålig självkänsla är si eller så.

Alla är olika och har så mycket olika egenskaper invävda i varandra.

Jag har också dålig självkänsla men bra självförtroende och är inte ett dugg orolig för att bli lämnad och har aldrig oroat mig för dom sakerna som står men just det jag kanske har en annan form av anknytningsmönster ja kanske är det

 

[Nota]

Analyserandet kommer av att jag faktiskt inte vet något alls. Det är det som tar knäcken på mig. Skriver han att ” jag vill inte höras mer” så okej. Men detta läget är enormt triggande på alla plan, att det är så ovisst.

Personligen avskyr jag när andra tilldelar mig att ”du är så och så”, därför väljer jag kanske inte att skriva nåt i sten.

Men jag håller med dig, men behovet är inte om honom som person. Utan att få svar och ett slut på detta. Ett svar ingen här egentligen har.

Och egentligen kan väl detta bara sluta på 3 olika sätt

Han hör av sig, och säger att han inte vill ses alls.

Han hör av sig och vill ses, och säger när han är här

Han hör inte av sig alls.

Jag försöker komma till acceptans i detta… men det är skitsvårt

Oavsett så kan du inte påverka mer än hur du själv agerar.
Jag hade nog faktiskt gett upp den här karln i och med att han bor så långt bort. Det är ju sommar nu du kanske hittar en sommarflirt hemmatill om du bara släpper den här mannen nu

 

[Unhappy]

Den där friheten han pratar om tror han att han ska bli fängslad i ett förhållande?
Jag har aktiviteter dom flesta kvällar trots att jag är sambo.

Jag tycker sånt där är strunt att folk med dålig självkänsla är si eller så.

Alla är olika och har så mycket olika egenskaper invävda i varandra.

Jag har också dålig självkänsla men bra självförtroende och är inte ett dugg orolig för att bli lämnad och har aldrig oroat mig för dom sakerna som står men just det jag kanske har en annan form av anknytningsmönster ja kanske är det

Fast jag har dålig självkänsla, sätter liksom aldrig värde i mig själv. Ja du kanske jag ett annat anknytningsmönster. Jag har det inte och varit rädd för liknande situationer alltid tror jag. Situationer där man inte får svar, inget vet. Dock aldrig i en sån här situation

 

[Unhappy]

Oavsett så kan du inte påverka mer än hur du själv agerar.
Jag hade nog faktiskt gett upp den här karln i och med att han bor så långt bort. Det är ju sommar nu du kanske hittar en sommarflirt hemmatill om du bara släpper den här mannen nu

Jag vill faktiskt inte träffa nån annan.
Han skulle ju ändå förbi här men jag vet faktiskt inte om han ens gör det som han sa. Eller bara skiter i det också.

 

[Nota]

Fast jag har dålig självkänsla, sätter liksom aldrig värde i mig själv. Ja du kanske jag ett annat anknytningsmönster. Jag har det inte och varit rädd för liknande situationer alltid tror jag. Situationer där man inte får svar, inget vet. Dock aldrig i en sån här situation

Jag var ironisk angående anknytningsmönster tror bara du gör dig själv en otjänst genom att sitta och googla random förklaringar till varför du och han är si eller så.

 

[Nota]

Jag vill faktiskt inte träffa nån annan.
Han skulle ju ändå förbi här men jag vet faktiskt inte om han ens gör det som han sa. Eller bara skiter i det också.

Du har fortfarande inte hört något antar jag?
När skulle han komma förbi?

 

[Unhappy]

Jag var ironisk angående anknytningsmönster tror bara du gör dig själv en otjänst genom att sitta och googla random förklaringar till varför du och han är si eller så.

Fast det där stämmer för mig. Honom kan jag inte uttala mig om mer än det han sagt men för min del stämmer det och jag ser ett mönster

 

[Unhappy]

Du har fortfarande inte hört något antar jag?
När skulle han komma förbi?

Ingenting

Han tänkte väl dra iväg så han var här i början av Juli. Sen blev han försenad pga annat… men han kommer enligt sig själv då. Men det är ju under semestern så säg att han åker en vecka senare. Då borde han vara här om 2 veckor

 

[skiesabove]

Ingenting

Han tänkte väl dra iväg så han var här i början av Juli. Sen blev han försenad pga annat… men han kommer enligt sig själv då. Men det är ju under semestern så säg att han åker en vecka senare. Då borde han vara här om 2 veckor

Jag tänkte prova en sak:

Vad har du för roliga planer med dig själv den här kommande veckan? Vad ska du göra i stallet? Blir det någon sväng till stranden?

 

[Unhappy]

Jag tänkte prova en sak:

Vad har du för roliga planer med dig själv den här kommande veckan? Vad ska du göra i stallet? Blir det någon sväng till stranden?

Det hade kunnat funka, men kan skall jobba hela veckan… ungefär så kul.

 

[Zpunk]

@Unhappy

Ju fler av dina inlägg jag läser så tycker jag det verkar mer och mer som att du inte alls gillar den här snubben och er dynamik, så är det verkligen något att försöka hänga sig fast i? Jag vet att du satt en deadline som du ska ha som någon slags beslutspunkt, men jag tror utifrån det du har skrivit att han är sån här den tiden på året; att han ibland drar sig undan all kontakt i dagar/veckor; att han inte vill vara mer än kk/nätvänner: tycker du verkligen att det är en relation värd besväret? För jag tycker inte att det verkar så.

 

[Unhappy]

@Unhappy

Ju fler av dina inlägg jag läser så tycker jag det verkar mer och mer som att du inte alls gillar den här snubben och er dynamik, så är det verkligen något att försöka hänga sig fast i? Jag vet att du satt en deadline som du ska ha som någon slags beslutspunkt, men jag tror utifrån det du har skrivit att han är sån här den tiden på året; att han ibland drar sig undan all kontakt i dagar/veckor; att han inte vill vara mer än kk/nätvänner: tycker du verkligen att det är en relation värd besväret? För jag tycker inte att det verkar så.

Nej, det känns inte så.
Men jag har svårt att släppa, men det börjar ju gå upp för mig mer och mer. Hur mycket jag än ursäktar honom med utmattning, trötthet, personlighet osv att det är något skumt.

Jag tror också han antingen ÄR sån här denna tiden på året eller träffat nån annan. Jag vet inte om det ändras, jag vet inte om han hör av sig igen, men rent krasst, jag orkar inte…jag blir mer och mer att även om han kommer, vad skulle han kunna säga som gör det bra? På riktigt liksom? Visst jag skulle kunna be honom höra av sig mer och han kanske gör det… men då kanske för min skull och det vill jag inte.

Psykologen jag träffade som jag skall träffa igen hade skrivit att jag troligtvis har en depression också. Kan vara det som gör att ingenting är roligt. Jag vill inte dö men jag vill vill bort, ingenting gör mig liksom glad. Kanske är jag totalt utmattad av detta (det har varit en tuff höst/vinter också). Han blev liksom den som blev det positiva i mitt liv. Nu är det borta…annars brukar jag vara väldigt kreativ, med många järn i elden.

Du har så rätt i det du skriver. Tack för det

 

[Unhappy]

I vissa saker känner jag igen mig. Jag har levt med en person som var absolut centrum i mitt liv. Det mesta handlade om honom och hänsyn till honom och hans sinnesstämning. Mest handlade det m att inte göra honom butter eller arg. Jag tassade på tå.

Vi träffades ibland genom gemensamma bekanta efter att vi separerat. Jag kom på mig med att boosta honom i samtalen runt bordet. Uppmuntra honom att berätta nåt fantastiskt om sig själv. Så de andra kunde beundra honom.
Hatade mig själv efteråt men kunde inte stoppa mig. Det satt i ryggmärgen.

Det som hjälpt är att inte ha honom närvarande i livet alls. Vi behöver ha kontakt eftersom vi har ett gemensamt barn. Men i övrigt undviker jag det. För att itne hamna i det där igen. Han är inte det bittersta intresserad av nån annan. Barnet fnissar ibland och berättar att papps ringt och berättat om sig själv igen.
I hans universum är han medelpunkten. Han är knappast medveten om det själv.

Jag misstänker att det är så din mans liv också.

Tack Tanten för ett tänkvärt inlägg.

Känner igen så mycket i det där. Upplever ibland att jag beter mig som hans ”personal”. Känner av när man skall backa, gör avkall på mig själv osv allt för att inte uppröra honom. Mina behov får inte finnas, då blir det jobbigt. När jag sa att ”jag vill inte ha mer bråkiga konversationer” och han svarade att allt han ville ha var lugn och ro men att jag inte verkade vilja ha det. Frågade då hur han menade- ”Du går och mår dåligt och försöker göra mig ansvarig”…. Det är inte riktigt sund reaktion när nån berättar att den far illa av konflikter. Kan även känna igen mig i det där att boosta, spelar ingen roll hur tvär han är så sitter jag och berömmer och peppar. För absolut ingenting alls, ändå gör jag det.

Absolut samma typ, allt kretsar kring honom. Han sa/skrev t.o.m. nån gång att sitt liv formar man kring sig själv, sen kan person Xyz vara med på ett hörn. Det säger ganska mycket. När han har ork kan han ”se” andra men alltid han själv i fokus. Mår han dåligt är det radiotystnad, även om han vet att andra far illa av det.

Återigen, tack