Behöver lite stöd

[Unhappy]

Av det jag läst tycker jag det verkar som om den här mannen är mycket tydlig med vad han vill ha: ett förhållande helt på hans villkor. Radiotystnad i veckor när han inte mår bra, höra av sig när han mår bättre. Träffas när det passar honom. Intensiva perioder när han mår som bäst - sen radiotystnad igen. Inga krav, ingen planering.

Och definitivt ingen person som klarar att "tala ut" och bestämma något om framtiden.

Tack för reflektionen. Det är så jag uppfattar honom också. Och jag tror jag gör bäst i att låta honom vara. Ta kontakt själv när han orkar/vill. Logiskt sett borde han ju göra det.

Det som är tungt för mig är att vi alltid kunnat prata om precis allt. Nu gör vi inte det.

Svårast för mig är att inte tänka för mycket under radiotystnaden. Han får gärna ha det men jag hade ju velat veta om han dök upp eller inte. Kommer dock inte att fråga. Möjligtvis om 2 veckor eller så. Under tiden jobba med mig själv.

Sista timmarna har gått till att byta han mot ”jag”. Jag har bannemej tänkt på mig själv hela tiden… låter rätt stört men ja, jag inser ju att jag gör det för lite och att jag har en självkänsla som ligger på botten.

 

[tanten]

Tack för reflektionen. Det är så jag uppfattar honom också. Och jag tror jag gör bäst i att låta honom vara. Ta kontakt själv när han orkar/vill. Logiskt sett borde han ju göra det.

Det som är tungt för mig är att vi alltid kunnat prata om precis allt. Nu gör vi inte det.

Svårast för mig är att inte tänka för mycket under radiotystnaden. Han får gärna ha det men jag hade ju velat veta om han dök upp eller inte. Kommer dock inte att fråga. Möjligtvis om 2 veckor eller så. Under tiden jobba med mig själv.

Sista timmarna har gått till att byta han mot ”jag”. Jag har bannemej tänkt på mig själv hela tiden… låter rätt stört men ja, jag inser ju att jag gör det för lite och att jag har en självkänsla som ligger på botten.

Bra där! Första stegen framåt

 

[Unhappy]

Bra där! Första stegen framåt

Tack, jag satt på min häst förut och tänkte att ett problem jag har är att jag alltid vill vara säker. Men även om han dyker upp och säger att ”jag har ångrat mig” så är det ju oavsett onödigt att må dåligt NU.

Frågan är hur jag skall komma ifrån det

 

[Unhappy]

Och om två veckor hör han av sig och säger att det dykt upp något som han måste fixa men att ni kan ses nästa månad. Vad gör du då?

Eller så ses ni en dag när han är i närheten av dig och sen läser han inte dina meddelanden på 10 dagar. Vad gör du då?

Du kommer inte få något svar om 2 veckor. Han har sagt att ni kan vara kk. Vill du ha en kk som kan ses någon gång varannan månad och sedan höras någon gång däremellan? Kanske träffar han andra däremellan i sin stad eftersom ni ju bara är kk. Eller så kan han inte ses den där helgen för att han ska jobba så det blir kanske nästa månad.

Jag skulle gå i bitar av att leva så. Oavsett varför han beter sig så där så skulle det få mig att må skit och det låter inte ens som att han bidrar med något positivt i ditt liv just nu när han försvinner mitt i konversationer och inte svarar fast han vet att du mår dåligt av det.

Inte lätt för dig, förstår verkligen det!

Jag svarade visst aldrig på ditt inlägg.

Det där var tänkvärt. Jag har ju satt 2 veckor, men visst kan det du skriver uppstå. För mig kan det vara bra att ta med i beräkningen att det kan hända… jag har nog inte riktigt tänkt längre än så.

Såsom du beskriver det känner jag mig inte alls okej med. Han berättade att en vän till honom sagt ”du spelar fan dum för att slippa folk”.., han tyckte kompisen hade rätt. Jag tror han spelar ”dum” för mig också ibland. Var nån dag han skrev ”hörs imorgon ” och var jättegullig. Hörde han av sig? Nej? Första han gjorde nästa gång var att säga ”jag har gjort det och det, mobilen fick inte mycket uppmärksamhet”… när jag påtalade lite skämtsamt ”ses hörs imorgon gick ju bra” så hette det ”Oups glömde”. Och det tror jag knappast han gjorde.

Nej, jag vill inte ha nåt KK alls. Och han blir sur över det. Tyckte att ”då kanske vi bara ska vara nätkompisar och inte ses”… svarade att ”nej det tycker jag inte”… sen var han gullig en stund för att sedan försvinna. Jag respekterar introverthet, absolut… men detta? Näää.

2 veckor, förutsatt att han dyker upp. Och under tiden måste jag jobba på att komma på fötter igen. Dyker han upp vill jag inte sitta som en med och backa, anpassa mer. Jag har tycker både jag och andra varit mer tålmodig än nån annan skulle varit.
”Orkar inte med att träffa nån för ofta eller ha nån hos mig jämt eller ha ständig kontakt”…Nej, inget av det är något jag varken kan eller vill. Känns som vi drar åt varsitt håll för mycket.

 

[Unhappy]

Ovanstående är i mina ögon ren bullshit. Han vill hålla igång dig så du är tillgänglig när det passar honom. Dvs allt är på hans villkor och just nu har han en rätt bekväm situation.

Han har det, och det gör mig arg att jag är/varit så jävla tofflig. Han kan göra som han vill, och säger jag emot hotar han att lämna och blir sur. Fast efter 7 dagars radiotystnad så håller han ju inte igång mig.

Jag tror dock ovanstående stämmer, han har ett gäng förhållanden som tagit slut för att han bara velat ses 2 dagar i veckan. Och ändå har han inte lärt sig nåt på det.

 

[Unhappy]

Men liksom, vad är din tanke med att gå till botten med orsakerna till varför? Om han inte skiter i dig, och att det mycket riktigt är en del av hans vanliga relationsmönster när han mår dåligt, så sitter du kanske i samma båt ändå? Jag förstår att det kanske känns bättre om han inte skiter i dig, men samtidigt så kanske han aldrig ändrar sitt mönster?

Också nåt jag missat svara på
Jag är ok att man inte hör av sig om man mår dåligt osv. Det jag då behöver är att få veta det. ”Jag vill, behöver vara ifred ett tag”. Inte behöva undra och noja upp mig.

Såhär kan jag inte må, hade jag däremot vetat om det så okej. Sista veckorna har varit glada meddelanden. I början av månaden var han skittrött och han har hållt på hela April/Maj om hur trött han är och hur saker inte blir som han vill.

 

[EmmaBovary]

Också nåt jag missat svara på
Jag är ok att man inte hör av sig om man mår dåligt osv. Det jag då behöver är att få veta det. ”Jag vill, behöver vara ifred ett tag”. Inte behöva undra och noja upp mig.

Såhär kan jag inte må, hade jag däremot vetat om det så okej. Sista veckorna har varit glada meddelanden. I början av månaden var han skittrött och han har hållt på hela April/Maj om hur trött han är och hur saker inte blir som han vill.

Jag förstår dina tankegångar, samtidigt så är det kanske troligt att du alltid vill ha kommunicerande gällande varför han är off, viket i hans ögon nog blir kontraproduktivt. Säg att ni ses nu, det blir som du hoppas och det känns bra. Sen kanske det här upprepas innan nästa gång ni ska ses, och nästa...

 

[Unhappy]

Jag förstår dina tankegångar, samtidigt så är det kanske troligt att du alltid vill ha kommunicerande gällande varför han är off, viket i hans ögon nog blir kontraproduktivt. Säg att ni ses nu, det blir som du hoppas och det känns bra. Sen kanske det här upprepas innan nästa gång ni ska ses, och nästa...

Vad jag TROR och såsom jag uppfattat honom så blir han sån här när det är för mycket, då på våren eftersom han då jobbar extra hela tiden. I år var det kämpigare än annars enligt honom. Höst/vinter när inte båten tar all tid så är han mer social och har mer dötid och mindre stress. Men vem vet?

Med honom har ångesten hållit sig lugn väldigt länge, han visade så tydligt på att han försöker höra av sig så jag var aldrig orolig föränn i Maj då det började gå dagar emellan. Nu blir det ju längre och längre emellan, 2 dagars tystnad, 3 dagar, 4-5 dagar och nu en vecka. Denna gången blev jag inte ens så orolig föränn vid 4 dagar då han alltid ”dykt upp” och varit glad.

Ja, det är väl lite detta jag vill prata med honom om på ett inte för påträngade sätt. Någon (minns inte vem) skrev att ”För att få frihet måste man ge trygghet, för att få trygghet måste man ge frihet”…. Lite så känner jag och jag gillar uttrycket.
Prata med honom om ifall han nu kommer. Jag tror ingen av oss mår bra som det är nu, jo möjligtvis han…knappt det.

Jag tror båda måste vara tydliga med vad de vill och inte vill. Antingen får man respektera varandra. Eller så går det inte alls. Men då får jag ju tacka för mig och stå fast vid det, för min skull. Och ja, det är säkert skitjobbigt att höra av sig att man vill vara ifred men det är ännu mer skitjobbigt att ha det som jag. Och jag kanske resonerar som en riktig egoröv, men hade jag hjälpt någon… i princip vem som helst att slippa få det såhär så hade jag tyckt att ett sms varit en skitsak. Men alla är ju olika.

Jag är med på att ses 1 gång i mån, men då får han också visa att han prioriterar att träffas. Framstår säkert som jobbig och krävande. Men det är bannemej han också.

 

[Nytant]

Alltså förlåt men jag kan inte hålla mig. SJÄLVKLART är du inte ”jobbig och krävande” för att du har behov, känslor, krav.

Det som slår mig är att du hela tiden verkar höra fakta - du listar själv upp punkterna tråden igenom, vi bara upprepar dem, och då argumenterar du emot - men sen vid slutsatsen gör du en tvärgir och är vips tillbaka på ruta ett. Men för att sammanfatta fakta utan dömande: Du är missnöjd med situationen som den är. Du mår inte bra. Du får inte det du behöver i den här relationen. Du anpassar dig och blir arg och känner dig orättvist behandlad eftersom du anpassar dig mer än du egentligen vill, och ser att han inte anpassar sig alls. Uppenbart är att den här mannen antingen inte kan eller inte vill ge dig det du vill ha. Det är kanske inte så det var förr, men det är så det ÄR NU. Ni vill helt enkelt inte samma sak, annars hade ni haft en någorlunda fungerande relation nu. Så. Slutsatsen är nog uppenbar för de flesta av oss i tråden. Men här vrider du på ratten och far rätt ner i diket. För din slutsats är du ska ANPASSA DIG ÄNNU MER. Du tror att det du behöver ”jobba på” är att trycka ner dina behov ännu mer, göra dig ännu mindre, kräva ännu mindre. Du vågar inte ens skriva ett sms och be honom klargöra om han kommer eller inte. Det är HELT ABSURT. Sedan vrider du ibland på ratten åt andra hållet och tycker att han ska ”lära sig” av tidigare relationer, förändra sitt beteende och nu leverera i relationen till dig.

Om du fortsätter köra rakt fram istället hamnar du i en rimlig slutsats. Den är att sluta välja en människa som inte väljer dig. Det är smärtsamt, så smärtsamt att du inte vill ta i det utan hellre skriver på ett helt FÖRBLUFFANDE sätt att du och den här mannen ”matchar perfekt” (förutom den fundamentala inkompatibilitet som du beskriver i hela tråden), och hellre fortsätter göra våld på dig själv (och sedan, bittert, för det blir man, kräver att han ska göra detsamma). Men det alla säger (förutom en, som verkar ha ganska destruktiva relationer själv) är att du inte kan tvinga honom att ge dig det du vill ha - men vi säger INTE att du inte förtjänar det du vill ha och att det du vill ha inte är HELT JÄKLA RIMLIGA SAKER. Det betyder INTE att du ska förminska dig själv ännu mer, eller att du inte har rätt att ha åsikter och behov och önskemål och krav. Det är slutsatsen DU drar. Alla vi andra drar slutsatsen att du bör acceptera fakta och sedan börja kräva att dina partners tillgodoser dina behov och välja bort folk som inte gör det.

Många av oss har nog befunnit oss i situationer som liknar din. Vi är inte ett gäng professionella tyckare som bara vill kritisera eller döma eller få dig att känna dig dålig. Tvärtom. Vi känner med dig! Med det sagt vill jag bara ge dig en liten hint i all välmening: hela den här tråden, hur du resonerar och väljer vilka svar du släpper in, hur du hela tiden lägger all din energi på att försöka lista ut honom, känna och tänka dig in i honom, känns för mig inte som en del av ett konstruktivt beteendemönster, utan ett destruktivt eller åtminstone icke konstruktivt sådant. Mao. Den här tråden är en del av problemet. Ruminating. Det är en del av den anknytningstyp du försöker ändra på. Du kan inte ändra på den med mer av samma beteende.

Tipsar om anxiousheartsguide på instagram. Även sitwithsharon (se tex aktuellt inlägg om Breaking Down Fantasy Thinking In Relationships).

Du är inte ensam om att behöva jobba med saker. För mig består tex kvällens övning i att sätta den här tråden på ignore. Lycka till med allt och som sagt, jag förstår och känner med dig och jag dömer verkligen inte

 

[Unhappy]

Alltså förlåt men jag kan inte hålla mig. SJÄLVKLART är du inte ”jobbig och krävande” för att du har behov, känslor, krav.

Det som slår mig är att du hela tiden verkar höra fakta - du listar själv upp punkterna tråden igenom, vi bara upprepar dem, och då argumenterar du emot - men sen vid slutsatsen gör du en tvärgir och är vips tillbaka på ruta ett. Men för att sammanfatta fakta utan dömande: Du är missnöjd med situationen som den är. Du mår inte bra. Du får inte det du behöver i den här relationen. Du anpassar dig och blir arg och känner dig orättvist behandlad eftersom du anpassar dig mer än du egentligen vill, och ser att han inte anpassar sig alls. Uppenbart är att den här mannen antingen inte kan eller inte vill ge dig det du vill ha. Det är kanske inte så det var förr, men det är så det ÄR NU. Ni vill helt enkelt inte samma sak, annars hade ni haft en någorlunda fungerande relation nu. Så. Slutsatsen är nog uppenbar för de flesta av oss i tråden. Men här vrider du på ratten och far rätt ner i diket. För din slutsats är du ska ANPASSA DIG ÄNNU MER. Du tror att det du behöver ”jobba på” är att trycka ner dina behov ännu mer, göra dig ännu mindre, kräva ännu mindre. Du vågar inte ens skriva ett sms och be honom klargöra om han kommer eller inte. Det är HELT ABSURT. Sedan vrider du ibland på ratten åt andra hållet och tycker att han ska ”lära sig” av tidigare relationer, förändra sitt beteende och nu leverera i relationen till dig.

Om du fortsätter köra rakt fram istället hamnar du i en rimlig slutsats. Den är att sluta välja en människa som inte väljer dig. Det är smärtsamt, så smärtsamt att du inte vill ta i det utan hellre skriver på ett helt FÖRBLUFFANDE sätt att du och den här mannen ”matchar perfekt” (förutom den fundamentala inkompatibilitet som du beskriver i hela tråden), och hellre fortsätter göra våld på dig själv (och sedan, bittert, för det blir man, kräver att han ska göra detsamma). Men det alla säger (förutom en, som verkar ha ganska destruktiva relationer själv) är att du inte kan tvinga honom att ge dig det du vill ha - men vi säger INTE att du inte förtjänar det du vill ha och att det du vill ha inte är HELT JÄKLA RIMLIGA SAKER. Det betyder INTE att du ska förminska dig själv ännu mer, eller att du inte har rätt att ha åsikter och behov och önskemål och krav. Det är slutsatsen DU drar. Alla vi andra drar slutsatsen att du bör acceptera fakta och sedan börja kräva att dina partners tillgodoser dina behov och välja bort folk som inte gör det.

Många av oss har nog befunnit oss i situationer som liknar din. Vi är inte ett gäng professionella tyckare som bara vill kritisera eller döma eller få dig att känna dig dålig. Tvärtom. Vi känner med dig! Med det sagt vill jag bara ge dig en liten hint i all välmening: hela den här tråden, hur du resonerar och väljer vilka svar du släpper in, hur du hela tiden lägger all din energi på att försöka lista ut honom, känna och tänka dig in i honom, känns för mig inte som en del av ett konstruktivt beteendemönster, utan ett destruktivt eller åtminstone icke konstruktivt sådant. Mao. Den här tråden är en del av problemet. Ruminating. Det är en del av den anknytningstyp du försöker ändra på. Du kan inte ändra på den med mer av samma beteende.

Tipsar om anxiousheartsguide på instagram. Även sitwithsharon (se tex aktuellt inlägg om Breaking Down Fantasy Thinking In Relationships).

Du är inte ensam om att behöva jobba med saker. För mig består tex kvällens övning i att sätta den här tråden på ignore. Lycka till med allt och som sagt, jag förstår och känner med dig och jag dömer verkligen inte

Jag hade inte tänkt svara först eftersom du inte är i tråden men vill ändå göra det för mig själv. Du har rätt i mycket du skriver. Jag gör ju lite på det enda sätt jag lärt mig ”anpassar mig mer”. Men det är giftigt och denna relationen blir giftig för mig. Likaväl som han har ett ensambehov har jag behovet att veta att allt är bra (sen är det inga problem). Och vi kan liksom inte mötas i det så det blir bra.

Lära sig av tidigare relationer menade jag mer att se sitt mönster att det där inte funkar. Istället för att göra samma sak om och om igen. Något han själv pratat mycket om.

Ang att matcha perfekt, ja det gör vi på så många andra plan. Men just detta förtar ju precis allting av det som faktiskt var bra. Det förändrades över tid. Eller sen Maj, sen visste jag egentligen att han får såna här perioder men inte riktigt på vilket sätt. Han har i stort sett inget umgänge alls mer än familj, nån enstaka kompis.

Jag håller med att att det där blir destruktivt för mig att hela tiden försöka ”lista ut honom”. Jag antar att det är mitt sätt att undvika sätta mig i jobbiga situationer. Jag brukar vara bra på att förstå mig på människor… men här går jag ganska bet. Jag tror det snurrade på för mycket… för att slippa ovissheten. För det är den som triggar.

Håller med om att det är helt absurt att inte ens våga skriva ett medelande och fråga hur det blir. Skulle inte ha problem med det alls gällande nån annan. Men det tar emot, för jag känner mig tjatig, för på, för jobbig. Mina förra medelanden finns ju om han öppnar dem. Det känns lite skamfyllt att bli så bortvald att han ignorerar ett tredje medelande liksom. Jag tror inte jag är beredd att ta det just nu. Även om det rent logiskt efter en veckas tystnad är fullt rimligt, speciellt om man bestämt att träffas.

Idag vaknade jag faktiskt med inställningen ”vad vill JAG göra idag”, ett litet myrsteg jämfört med detta ältande i mitt huvud. Jag tänkte försöka hålla den så länge jag kan.

Jag tror mitt problem grundar sig i olika delar. Men jag är beredd att jobba med dem men jag behöver hjälp att få ihop allting till nåt hanterbart. Tyvärr är det ju nästan bara KBT som går att få idag. Och där är jag inte. Mycket handlar ju där om att kartlägga sina reaktioner, orsaker och påverkan… och jag ser ju hela det mönstret.

Återigen, tack för ditt långa och fina svar

 

[tanten]

Alltså förlåt men jag kan inte hålla mig. SJÄLVKLART är du inte ”jobbig och krävande” för att du har behov, känslor, krav.

Det som slår mig är att du hela tiden verkar höra fakta - du listar själv upp punkterna tråden igenom, vi bara upprepar dem, och då argumenterar du emot - men sen vid slutsatsen gör du en tvärgir och är vips tillbaka på ruta ett. Men för att sammanfatta fakta utan dömande: Du är missnöjd med situationen som den är. Du mår inte bra. Du får inte det du behöver i den här relationen. Du anpassar dig och blir arg och känner dig orättvist behandlad eftersom du anpassar dig mer än du egentligen vill, och ser att han inte anpassar sig alls. Uppenbart är att den här mannen antingen inte kan eller inte vill ge dig det du vill ha. Det är kanske inte så det var förr, men det är så det ÄR NU. Ni vill helt enkelt inte samma sak, annars hade ni haft en någorlunda fungerande relation nu. Så. Slutsatsen är nog uppenbar för de flesta av oss i tråden. Men här vrider du på ratten och far rätt ner i diket. För din slutsats är du ska ANPASSA DIG ÄNNU MER. Du tror att det du behöver ”jobba på” är att trycka ner dina behov ännu mer, göra dig ännu mindre, kräva ännu mindre. Du vågar inte ens skriva ett sms och be honom klargöra om han kommer eller inte. Det är HELT ABSURT. Sedan vrider du ibland på ratten åt andra hållet och tycker att han ska ”lära sig” av tidigare relationer, förändra sitt beteende och nu leverera i relationen till dig.

Om du fortsätter köra rakt fram istället hamnar du i en rimlig slutsats. Den är att sluta välja en människa som inte väljer dig. Det är smärtsamt, så smärtsamt att du inte vill ta i det utan hellre skriver på ett helt FÖRBLUFFANDE sätt att du och den här mannen ”matchar perfekt” (förutom den fundamentala inkompatibilitet som du beskriver i hela tråden), och hellre fortsätter göra våld på dig själv (och sedan, bittert, för det blir man, kräver att han ska göra detsamma). Men det alla säger (förutom en, som verkar ha ganska destruktiva relationer själv) är att du inte kan tvinga honom att ge dig det du vill ha - men vi säger INTE att du inte förtjänar det du vill ha och att det du vill ha inte är HELT JÄKLA RIMLIGA SAKER. Det betyder INTE att du ska förminska dig själv ännu mer, eller att du inte har rätt att ha åsikter och behov och önskemål och krav. Det är slutsatsen DU drar. Alla vi andra drar slutsatsen att du bör acceptera fakta och sedan börja kräva att dina partners tillgodoser dina behov och välja bort folk som inte gör det.

Många av oss har nog befunnit oss i situationer som liknar din. Vi är inte ett gäng professionella tyckare som bara vill kritisera eller döma eller få dig att känna dig dålig. Tvärtom. Vi känner med dig! Med det sagt vill jag bara ge dig en liten hint i all välmening: hela den här tråden, hur du resonerar och väljer vilka svar du släpper in, hur du hela tiden lägger all din energi på att försöka lista ut honom, känna och tänka dig in i honom, känns för mig inte som en del av ett konstruktivt beteendemönster, utan ett destruktivt eller åtminstone icke konstruktivt sådant. Mao. Den här tråden är en del av problemet. Ruminating. Det är en del av den anknytningstyp du försöker ändra på. Du kan inte ändra på den med mer av samma beteende.

Tipsar om anxiousheartsguide på instagram. Även sitwithsharon (se tex aktuellt inlägg om Breaking Down Fantasy Thinking In Relationships).

Du är inte ensam om att behöva jobba med saker. För mig består tex kvällens övning i att sätta den här tråden på ignore. Lycka till med allt och som sagt, jag förstår och känner med dig och jag dömer verkligen inte

 

[Return_to_the_moon]

Fast det tror inte jag riktigt. Han säger i princip ALDRIG saker han inte vill. Snarare åt andra hållet. Han är väldigt försiktig med att lova något åt nåt håll. Nu kan jag ju inte lägga ut hela konversationen här. Men han är mycket att jag betyder otroligt mycket, han tycker jättemycket om mig, jag berikar hans liv osv.

Ja bli sur för en sån grej, det var sååå jävla lågt. Och det gör mig arg… vilket är BRA.

Hur vet du att allt han säger stämmer? Du har inte känt honom länge eller träffat honom ofta. Hur vet du ens att han bara är själv och inte träffar någon annan? Det kan stämma det han säger men det kan lika gärna vara så att han ljuger.

Jag skulle vara extremt vaksam om jag vore du då du säger att du inte ser något värde i dig själv. Personer med låg självkänsla kan råka riktigt illa ut särskilt då det märks på en gång och det finns rovdjur där ute som utnyttjar det. Har man så låg självkänsla som du ska man inte dejta är mitt råd!

Du skriver om honom överallt men tänk på att detta inte handlar ett dugg om honom, utan om dig. Du kommer vara med om liknande saker men med någon annan om du inte tar itu med ditt mående nu.

En annan sak värd att tänka på är att han inte tänker på dig ens en tusendel av den tid du lägger ned på att tänka och analysera honom. Snälla, börja respektera dig själv!

 

[Unhappy]

Hur vet du att allt han säger stämmer? Du har inte känt honom länge eller träffat honom ofta. Hur vet du ens att han bara är själv och inte träffar någon annan? Det kan stämma det han säger men det kan lika gärna vara så att han ljuger.

Jag skulle vara extremt vaksam om jag vore du då du säger att du inte ser något värde i dig själv. Personer med låg självkänsla kan råka riktigt illa ut särskilt då det märks på en gång och det finns rovdjur där ute som utnyttjar det. Har man så låg självkänsla som du ska man inte dejta är mitt råd!

Du skriver om honom överallt men tänk på att detta inte handlar ett dugg om honom, utan om dig. Du kommer vara med om liknande saker men med någon annan om du inte tar itu med ditt mående nu.

En annan sak värd att tänka på är att han inte tänker på dig ens en tusendel av den tid du lägger ned på att tänka och analysera honom. Snälla, börja respektera dig själv!

Det kan vara så att han ljuger. Han är långt bort så jag kan ju inte veta säkert. Det är bara vad jag tror efter att dels haft kontakt med honom såpass ofta så länge samt att det låter logiskt. Han säger att han har ett avtrubbat intresse av relationer och tvåsamhet just nu. Men jag vet ju att han historiskt under höst/vintrar suttit på div dejtingsidor mm. La enormt mycket tid på mig när det begav sig. Vad han ville med det, inte en aning. Men tidsmässigt och då när han sagt att han jobbar så har han hört av sig vid den tiden, och såna saker. Efter vad han förklarat så känns det mer logiskt att det han säger stämmer, att hans fokus just nu är att komma iväg och ta igen egentid. Satsa på sitt liv, ambitioner. Men visst kan det vara så.

Jag tror att jag fixar att han säger att ”han inte vill mer”, det är just ovissheten, katarsoftankarna som är värst. Har man ett svar så vet man. Jag kan bara undra och spekulera liksom… och det tar kål på mig.Att efter såpass lång tid med så nära kontakt bara ghosta… det sveket gör ont. Som att jag inte ens förtjänar ett svar. Det tar på självkänslan. Han hade mitt fulla förtroende, han jobbade hårt på det. Därför kanske jag ser honom genom rosa glasögon när jag egentligen inte ska.

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. Men det går långsamt. Liiiite bättre idag än igår ytterligare men det är en stor ansträning att hela tiden fokusera på sig själv. Speciellt när man känner att det liksom inte ger något.

Jag har ju sökt hjälp, men kan som sagt inte få den hjälpen jag behöver men fått iaf några samtal på VC. Ska dit på måndag. Har även ”mailpsykologen” som jag kommer att avsluta. Det är lite för mycket flum där och vi förstår inte varandra riktigt.

 

[Unhappy]

Det kan vara så att han ljuger. Han är långt bort så jag kan ju inte veta säkert. Det är bara vad jag tror efter att dels haft kontakt med honom såpass ofta så länge samt att det låter logiskt. Han säger att han har ett avtrubbat intresse av relationer och tvåsamhet just nu. Men jag vet ju att han historiskt under höst/vintrar suttit på div dejtingsidor mm. La enormt mycket tid på mig när det begav sig. Vad han ville med det, inte en aning. Men tidsmässigt och då när han sagt att han jobbar så har han hört av sig vid den tiden, och såna saker. Efter vad han förklarat så känns det mer logiskt att det han säger stämmer, att hans fokus just nu är att komma iväg och ta igen egentid. Satsa på sitt liv, ambitioner. Men visst kan det vara så.

Jag tror att jag fixar att han säger att ”han inte vill mer”, det är just ovissheten, katarsoftankarna som är värst. Har man ett svar så vet man. Jag kan bara undra och spekulera liksom… och det tar kål på mig.Att efter såpass lång tid med så nära kontakt bara ghosta… det sveket gör ont. Som att jag inte ens förtjänar ett svar. Det tar på självkänslan. Han hade mitt fulla förtroende, han jobbade hårt på det. Därför kanske jag ser honom genom rosa glasögon när jag egentligen inte ska.

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. Men det går långsamt. Liiiite bättre idag än igår ytterligare men det är en stor ansträning att hela tiden fokusera på sig själv. Speciellt när man känner att det liksom inte ger något.

Jag har ju sökt hjälp, men kan som sagt inte få den hjälpen jag behöver men fått iaf några samtal på VC. Ska dit på måndag. Har även ”mailpsykologen” som jag kommer att avsluta. Det är lite för mycket flum där och vi förstår inte varandra riktigt.

Jag hittade en text ”En partner med låg självkänsla är alltid orolig för att relationen ska ta slut och för att bli bedragen. Ovissheten förstör deras självförtroende som dränerar självkänslanända tills de blir inkapabla att vara lyckliga. Oron innebär att de börja göra saker som äventyrar och förstör deras relation.”

Detta stämmer ju på pricken på mig och är också det jag tror hänt. Däremot kan jag åtminstone lite stolt säga att jag inte gjort nåt som förstört detta. Jag gör allt för att göra just ingenting alls. Fast impulsen säger att ”messa ner honom tills han svarar, det räcker nu”.

 

[fijja]

Det här analyserandet av honom känns allt annat än sunt, sida upp och sida ner om bara han, han, han, han om och om igen. Nog för att du svarar, men det här är ju mer än bara svar på andras inlägg.
Känns som att nu när du inte kan prata med honom så blir istället behovet att prata om honom helt enormt och så länge du håller på såhär så kommer du inte kunna släppa honom.
Hade han velat ses så hade han setts, eller åtminstone hört av sig. Det spelar ingen roll varför. Om han har diagnoser eller ej. Han vill inte. Möjligen ha en kaka kvar att ta fram om han känner lust för det.
Hur gammal är du?

 

[Eurydome]

Jag hittade en text ”En partner med låg självkänsla är alltid orolig för att relationen ska ta slut och för att bli bedragen. Ovissheten förstör deras självförtroende som dränerar självkänslanända tills de blir inkapabla att vara lyckliga. Oron innebär att de börja göra saker som äventyrar och förstör deras relation.”

Detta stämmer ju på pricken på mig och är också det jag tror hänt. Däremot kan jag åtminstone lite stolt säga att jag inte gjort nåt som förstört detta. Jag gör allt för att göra just ingenting alls. Fast impulsen säger att ”messa ner honom tills han svarar, det räcker nu”.

Men det är inte för att du har dålig självkänsla som du mår så dåligt av det här, det är för att den här relationen inte är bra för dig. Det är inget ”fel” på dig, det är relationen som är fel. Vem som helst hade mått jättedåligt av att ha det som du har det.

Det är inte alls säkert att du hade haft de här funderingarna om du var i en relation där ni ville samma sak och där ni kunde lita på varandra.

 

[Unhappy]

Men det är inte för att du har dålig självkänsla som du mår så dåligt av det här, det är för att den här relationen inte är bra för dig. Det är inget ”fel” på dig, det är relationen som är fel. Vem som helst hade mått jättedåligt av att ha det som du har det.

Med stor sannolikhet hade du inte alls haft de här funderingarna om du var i en relation där ni ville samma sak och där ni kunde lita på varandra.

Det är sant, det hade jag. Jag har haft såna relationer också där detta aldrig uppkommit . Just för att personen varit trygg för mig. Jämför jag mig med tjejkompisar så har jag ett relativt lågt bekräftsebehov jämfört med många andra.

Jag hade inte heller de tankarna med honom heller första halvåret. De kom egentligen när han prioriterade bort att ses pga att han inte kunde ta en dag ledigt för att ”jag kan inte låta nån annan komma före mina ambitioner”. Sen minskades kontakten ner man han sa ändå att allt var som det skulle vara…men det gick länge och länge mellan gångerna. Konversationerna var heller aldrig om hur jag hade det, utan allt fokuserade kring hans utmattning, hans trötthet, hans planer… jag försvann liksom där, steg för steg.

 

[RedQueen]

Jag hittade en text ”En partner med låg självkänsla är alltid orolig för att relationen ska ta slut och för att bli bedragen. Ovissheten förstör deras självförtroende som dränerar självkänslanända tills de blir inkapabla att vara lyckliga. Oron innebär att de börja göra saker som äventyrar och förstör deras relation.”

Detta stämmer ju på pricken på mig och är också det jag tror hänt. Däremot kan jag åtminstone lite stolt säga att jag inte gjort nåt som förstört detta. Jag gör allt för att göra just ingenting alls. Fast impulsen säger att ”messa ner honom tills han svarar, det räcker nu”.

Jag tror det värsta du kan göra mot dig själv är att skuldbelägga dig själv för det här. Det är jättebra att du känner igen dig själv i det, för då är det något du vet att du kommer behöva jobba med/vara medveten om i framtiden. Men i det här fallet så är det en väldig okompabilitet mellan er plus en oförmåga(eller ovilja) att kunna kommunicera på ett plan där alla parter känner sig förstådda. Ibland blir det så, helt enkelt, och det är ingens fel.

 

[Eurydome]

Det här analyserandet av honom känns allt annat än sunt, sida upp och sida ner om bara han, han, han, han om och om igen. Nog för att du svarar, men det här är ju mer än bara svar på andras inlägg.
Känns som att nu när du inte kan prata med honom så blir istället behovet att prata om honom helt enormt och så länge du håller på såhär så kommer du inte kunna släppa honom.
Hade han velat ses så hade han setts, eller åtminstone hört av sig. Det spelar ingen roll varför. Om han har diagnoser eller ej. Han vill inte. Möjligen ha en kaka kvar att ta fram om han känner lust för det.
Hur gammal är du?

Sådär höll jag på med en kille jag var kär i i tonåren. Det var otroligt obehagligt när jag insåg vad jag höll på med.

 

[Unhappy]

Det här analyserandet av honom känns allt annat än sunt, sida upp och sida ner om bara han, han, han, han om och om igen. Nog för att du svarar, men det här är ju mer än bara svar på andras inlägg.
Känns som att nu när du inte kan prata med honom så blir istället behovet att prata om honom helt enormt och så länge du håller på såhär så kommer du inte kunna släppa honom.
Hade han velat ses så hade han setts, eller åtminstone hört av sig. Det spelar ingen roll varför. Om han har diagnoser eller ej. Han vill inte. Möjligen ha en kaka kvar att ta fram om han känner lust för det.
Hur gammal är du?

Analyserandet kommer av att jag faktiskt inte vet något alls. Det är det som tar knäcken på mig. Skriver han att ” jag vill inte höras mer” så okej. Men detta läget är enormt triggande på alla plan, att det är så ovisst.

Personligen avskyr jag när andra tilldelar mig att ”du är så och så”, därför väljer jag kanske inte att skriva nåt i sten.

Men jag håller med dig, men behovet är inte om honom som person. Utan att få svar och ett slut på detta. Ett svar ingen här egentligen har.

Och egentligen kan väl detta bara sluta på 3 olika sätt

Han hör av sig, och säger att han inte vill ses alls.

Han hör av sig och vill ses, och säger när han är här

Han hör inte av sig alls.

Jag försöker komma till acceptans i detta… men det är skitsvårt