Behöver höra er andra..

[Lilla_Gubben]

Sv: Behöver höra er andra..

Liten reflektion från någon som bröt ryggen för 20 år sen...

1993 så trillade jag lite olyckligt sådär en 3m och landade rakt sittandes på betongplattan som var under mig, L1an exploderade helt och jag fick en ny bestående av höftben + skruvar och plattor till kotorna under och över. Blev utskriven efter en vecka på sjukhus med en ask citodon (som jag hittade mer än halvfull några år senare) och orden 'gör allt som inte gör ont', jättebra till någon som tränat sen hon var fyra år och tillbringat senaste året som stalldräng, jag menar, hur ont är ont och när är det för ont...
Vill minnas att jag tyckte det var jobbigt att ta sig ur djupa fåtöljer, ur bilen osv. Provade att rida efter 3 mån, men det gjorde ont att skritta, så jag hoppade av efter typ ett varv i skritt. Provade igen när det gått lite mer än 6 mån efter op, då gick det bra

Hursom, idrottat hade jag ju gjort många år, så det fortsatte jag med, mycket styrketräning, red in min unghäst typ 9mån efter olyckan. Sen höll sig min rygg rätt bra i schack tills för 8 år sedan, då började jag få problem med domningar i ena foten (oftast när jag stod i fältsits och galopperade en längre stund), sen skadade sig tyvärr min gamla häst, så från hösten 2009 har jag inte ridit ordentligt och det har bara gått utför, smärtorna bara ökar.

Tyvärr, när man stelopererar så tar ju kroppen ut rörligheten någon annanstans, för mig är det höfterna som verkar ha tagit stryk. Kämpar för att hitta en vettig läkare som kan ta tag i mina smärtor, men alla verkar praktiskt nog skylla på ryggskadan, fast mina nuvarande smärtor utgår en dm under operationsområdet och går ut över höfterna...

Så kontentan, bit ihop och träna upp bålstabiliteten så du kan rida, och vad du än gör, sluta aldrig rida... (men glöm inte att stretcha)

 

[MidnightSoul]

Sv: Behöver höra er andra..

Kan du inte be kompisar komma över och ta en fika stund med dig om dagarna? Så slipper du sitta hemma själv och ha tråkigt hela tiden.

Angående dvd problemet kan ni inte köpa en billig dvd spelare så du kan titta på filmer/serier när du känner för det?

Äta under dagen tror jag skulle vara bra. Kroppen behöver energin som maten ger för att kunna läka. Kan du inte få ett par mackor iordning gjorda som sedan får ligga i kylskåpet tills det är dax för lunch? Eller ta en måltidsbar så du får i dig något?

Jag tror att det är ganska lätt att man inte mår så bra när man har ont och inte kan göra något alls om dagarna. Försök tänka positivt att det blir bättre och det snart kommer vara dax för rehabilitering.

 

[TinyWiny]

Sv: Behöver höra er andra..

Först och främst. Börja längta till dagen du kommer bli frisk! Du kommer bli frisk. Håll fast vid det, dröm om det och lev i det. Du kommer inte ha det såhär för alltid.

Sen, idag ringer du till kommunen och ber att få prata med biståndsbedömare så att du kan få hemtjänst. Om du förklarar att du har skadat dig svårt och inte klarar dig själv så kopplar de dig rätt. Du klarar dig uppenbarligen inte ensam och då har du rätt att få hjälp med det du behöver få hjälp med. Det är visserligen jobbigt att få in någon okänd i sitt hem men det kan rädda ditt och din sambos förhållande och du kommer må bättre när de gör din del av hushållsarbetet och du får hjälp med rent praktiska saker.

Gör livet så enkelt det går. Flytta dvd:n så att du kan sätta på en film, köp färdigskivad ost, färdigskivat bröd osv. Du måste lära dig att tänka utanför boxen och se lösningarna istället för allt du inte kan.

Jag förstod inte riktigt varför du inte tar smärtlindring längre? Du måste absolut se till att smärtlindra dig för annars kan du få andra hemska följdsjukdomar för att din kropp far så illa av all smärta. Får du en sådan följdsjukdom så kan du glömma att bli frisk. Att du får fullgod smärtlindring, att du får i dig näring och att du kan sova ordentligt är högsta prio just nu. Din kropp måste få de bästa förutsättningarna för att läkas.

För att så må bra så möjligt så måste du också ha roligt. Se en rolig film eller läs något roligt, umgås med trevliga människor så mycket du bara orkar men var inte heller rädd för att gå undan och vila när du behöver det.

Var inte rädd för att be om hjälp oavsett om det gäller att skiva ost eller att du behöver någon att prata med. Det är en styrka att våga be om hjälp med det man inte klarar just nu.
Du måste prioritera dig själv just nu. Förklarar för din sambo att du har det väldigt tufft och att du verkligen behöver honom/henne nu.

Krya på dig!

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Tack allihopa för svar! Behövde höra lite pepp. Det blir bättre och bättre men det går extremt långsamt. Idag var ja så bra att jag åkte en sväng till stallet o myste med hästarna. Efter det åkte vi ut till graven för första gången. Det var extremt jobbigt.

Som Lilla_gubben sa så är det ett helvete att bara ta sig i och ur sängen.

Och ja vill rätta några. Jag är inte stelopererad utan det är endast en bakre korretion (stavning?). De har stabiliserat upp den trasiga koftan med hjälp av övre och undre kotorna. De har inte gjort en steloperation. Jag använder även fortfarande smärtstillande. Äter minst 40mg morfin per dag. Det är min grund dos och får ta 20mg till totalt vid behov men bara 5mg åt gången.

Har inte mycket tid och ork till att svara på allt jag vill svara på då jag ska äta nu och så är jag helt slut efter dagen. Men jag fortsätter med svar sen när orken kommer tillbaka.

Tack än en gång för all pepp! Behöver höra lite sådant. Och jag tycker även ni som har åsikter om min sambo kan hålla de för er själva. Jag har nog ned problem att tänka på. Vet hur vi har det hemma och hur han är. Behöver inte höra det från andra med. Han bättrar sig hela tiden. Han har bara svårt att anpassa sig fort till något.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Simply me: Jag blir bättre och bättre för var dag som går. Som igår kunde jag för första gången gå helt själv utan stöd i trappen. Jag orkade lyfta ett mjölkpaket och jag klarade av att sätta mig på backen och plantera lite små blommor. Det gjorde att jag blev väldigt glad. Jag kände att jag kunde göra något själv igen! Men tyvärr så får jag super ont efter att jag gjort något så glädjen varar inte länge.
Jag är jätte tacksam över "mormor". Hon är en ängel! Köpte en bukett med blommor häromdagen när jag orkade åka ner och handla lite. Det är inte mycket, men som jag sa till henne, det betyder massor för mig det de gör för oss. Jag är super glad över att jag har de och att de ställer upp på allt! Hon blev glad och verkade uppskatta det lilla jag gav henne. Det är ju tanken som räknas inte priset på pressenten. Jag vet också att det kommer bli bättre, men ibland blir det för mycket och då orkar man inget. Det känns som det aldrig kommer bli bra. Och när den ena jobbiga saken blir värre än den andra hela tiden så känns det som turen aldrig vänder. Att man aldrig kommer bli bra. Känns ibland som att jag inte kommer klara av den här resan. Men jag har ju bra dagar också som tur är. Men ibland känns allt bars skit. Och då behöver man få höra lite positiva saker av andra.

Pulkaskurk: klart de blir så här ibland men grejen är den att ibland blir det för mycket och man orkar inte bara bita ihop. Ibland känns det som man hellre tar livet av sig eller nått för man orkar bara inte. När det bara händer jobbiga saker på kort tid så klarar man inte av att bara bita ihop. Inte jag iaf. När det blir såna svåra dagar är det bättre att man går prata med någon som varit med om samma sak som tagit sig igenom det och kan berätta hur denne gjort. Eller att man bara får prata med en som stöttar en hela vägen så man känner att man inte är ensam och kanske får upp hoppet och orken igen att fortsätta. Jag gör så mycket jag kan. Men klarar inte av att göra det jag tycker är kul. Har hittills gjort tre saker jag tycker är kul eller uppskattar. Jag har varit i stallet och hälsat på hästarna en gång. Varit till graven en gång samt köpt och planterat några blommor i rabatten. Allt detta på 3 veckor. Det känns inte så kul alls. Men jag vet att jag kommer kunna göra mera vartefter. Men det är jobbigt nu att jag inte kan göra något jag tycker är kul. Jag kan inte rensa och göra fint i trädgården. Jag kan inte sätts mig vid symaskinen och sy som jag älskar. Jag kan inte ta bussen till stallet och säga Hej till hästarna. Jag kan inte ens leka med hunden. Så än så länge kan jag inte göra det jag tycker är kul. Jag kan sätta på en film nu då vi fixat det. Men jag har sett alla våra filmer flera gånger och har inte råd att köpa nya. Och det är inte så kul att endast se filmer hela dagarna. Jag håller med dig på sätt och vis men tog illa upp när du kallade honom gris. Men som sagt vi får alla tycka olika.

Askaplaska: tack! Ja ibland undrar man. Men jag älskar honom för den han är. Och vi har alla våra bra och dåliga sidor. Även fast han gnäller så gör han ändå det jag ber honom om.

Sar: Jag tror inte han lär sig det med hushållssysslorna. Han bryr sig inte ett skit om toaletten är svart av smuts, hundhår över hela huset, ett diskberg som når taket osv. Det är jag som gör och han tycker att eftersom jag inte gillar det får väl jag fixa det. Samma gäller maten. Han kan leva på mackor, vilket han gjort typ hela sitt liv. Vill jag ha näringsrik mat och grönsaker får jag laga det själv. Så var det i början men nu börjar han också uppskatta maten och han verkar tycka det är kul att hjälpa till med den ibland och nu lagar han mat utan att klaga. Han gör tillochmed grönsaker till mig även fast han Tucker det är kanin mat och avskyr det själv . Så han har gjort stora framsteg och gör det fortfarande fast i mindre omfång. Om 10 år kanske han tar sitt egna förnuft till fånga och går och hämtar dammsugan och börjar städa utan att jag ber honom . Det känns väldigt jobbigt när man är van att vara den som tar hand om andra och nu inte ens kan ta hand om sig själv.

Dressyrteamet: Ja det är jobbigt. Men vi har ju valt våran hobby med alla dess risker . Som jag skrev tidigare så är det ett helvete bara att komma ur och i sängen. Duscha går bättre och bättre, men gör skit ont. Nu kan jag åtminstone duscha utan hjälp, bara schampot o de e på en höjd där ja når de. Jag gör saker hela tiden som gör skit ont. Ångrar mig varje kväll att jag hållt igång hela dagen och gjort saker så ja får mer och mer ont. Men samtidigt så kan jag inte sitta stilla. Och jag vet att jag ska röra på mig så mycket jag kan. Jag vet att man blir bättre fortare då så därför håller jag inte igen. Slutar göra saker när set gör så ont att jag gråter eller när det gör så ont att benen viker sig (blev så när jag duscha igår i 10 min).
Hur lång tid tog det för dig med att frakturen var helt läkt och du var helt återställd och hur lång tid tog de innan du kunde rida eller åtminstone orkade med att åka till stallet och borsta häst?

Raja: Min fraktur tar 4-6 månader att läka helt enligt doktorn. Jag håller fullkomligt med din dotter. Jag har brutit foten, fått frakturer i armen, brutit revbenoch fått hjärnskakningar men allt det är bara en liten flugskit. Frakturerna i ryggen

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Fortsätter på svar här.

Ryggsmärtan den här gången är det värsta jag någonsin känt. Jag hoppas innerligt att det är den enda gången med.

Lilla gubben: Känner igen det där. Det står i mina papper att jag inte får lyfta tungt. Men hur mycket är tungt? 1, 2, 10kg? Jag hoppas jag kommer kunna skritta åtminstone efter 4 månader. Ska ja vänta hela 6 månader kommer ja bli galen .
Dina smärtor är nog nerver som kommit i kläm av skruvarna eller något. Jag har känselbortfall längst ner i länden på vänster sida över bäckenet. Det ska ja ringa till läkaren o höra vad han säger. Hade det på sjukhuset men märkte det inte förrän jag skulle byta om första gången. Dum som ja va då sa jag inget då. Tänkte liksom inte på det. Men eftersom det inte blir bättre så ska ja ringa o höra med dom. Jag kan garantera dig att jag ALDRIG kommer sluta rida! Har även bestämt med ägaren att vi ska fortsätta rida in hingsten så fort ja klarar av de . Så förhoppningsvis är han inriden till vintern .

Midnightsoul: tyvärr bor jag på landet och har inga vänner som lätt kan ta sig hit. Så det blir svårt. Jag håller kontakten med dom via mobilen men skulle faktiskt va kul om någon kunde ta sig hit någon dag. Idag eller i morgon ska min kära mor komma och hjälpa mig med trädgården så den blir av mid lite ogräs samt allt dött .
Ang. mat under dagen så tar ja bara en frukt. Frukosten blir mellan tio och elva och det blir en rejäl frukost som.ja står mig länge på. Sen blir maten mellan tre och halv fyra så är inte jätte länge emellan. Just nu känns det ganska bra. Har inte så ont vid detta tillfälle. Just nu känns det som att det går framåt och att det inte kommer ta lång tid tills ja klarar mig helt själv och kan göra de mesta som ja tycker om. Men ikväll lär ja känns precis tvärt om. Vill heller inte ta mer smärtlindring då jag inte ärsöker på att jag kommer få ut mera. Ringde och sa att ja måste ha mer medicin utskriven. Då säger dom att jag ska vänta tills det är fem dagar kvar på medicinen för då kanske de kan skriva ut mer åt mig. Men grejen är den att det tar 5 arbetsdagar för dom att fixa det och jag har inte tillgång så jag kan hämta ut tabletterna när som helst vilket jag sa till henne men hon envisades med det ändå. Har för övrigt bara 6,5 dagar kvar så tyckte det var larvigt av dom.

Tinywiny: Jag längtar så enormt efter den dagen men ibland känns det som en evighet dit och att jag inte kommer klara av att ta mig dit. Hemtjänst skulle jag inte klara av. Jag har det hellre jätte skitigt hemma än får hem främmande människor. Både ja och sambon har svårt för nya människor. Men vid behov har jag mor och "mormor" som kan hjälpa till vid behov. Tror även far kan hjälpa till ibland.
Jag försöker göra allt så lätt som möjligt för mig. Tyvärr finns inte osten jag gillar som färdigskivad men det går att skiva upp lite och lägga i en påse. Men frukosten får jag ändå hjälp med. DVD:n har löst sig. Färdigskivat bröd har jag redan. Finns inte många alternativ idag som inte är det. Som tur är . Som ja skrev tidigare så tar ja smärtlindring fortfarande. Men den räcker inte alltid. Har snabbverkande vid behov men tar sällan dom även fast de gör så ont att tårarna sprutar. Gillar inte att ta så mycket läkemedel. Men måste man så måste man. Jag försöker ta så lite som möjligt. Filmer börjar jag tröttna på. Tyvärr har jag inte möjligheten att träffa vännerna så ofta. Och som ja skrev tidigare så är det inte mycket ja tycker är kul don ja klarar av i dagsläget. Men kommer förhoppningsvis snart kunna pilla mer i trädgården och kanske kunna sitta vid symaskinen lite vilket behövs. Jag har förklarat för min sambo och jag pratar mycket om hur ja känner o tänker. Han stöttar mig till 100% nu. Det har han gjort hels tiden förutom vid små knäppa tillfällen som med mjölken. Jag har svårt för att prioritera mig själv. Tycker andra är viktigare. Det är viktigare att mina när och kära mår bra ön att jag gör det. Fast det är riktigt jobbigt att må dåligt själv. Men lägger oftast undan mins egna känslor. Det är nu de tittat fram och inte vill gömma sig längre.

Tack än en gång Alla för svar. Är skönt att få höra andras historier och så. Tack

 

[MidnightSoul]

Sv: Behöver höra er andra..

Jo ibland är det kingigt. men dom har ju sina protokoller dom måste följa. Har du provat med någon online streaming sida? Finns ett stort utbud på en sida jag använder mig av som är helt gratis. Helt suveränt om man som jag har så jag kan koppla in datorn i tvn. Följer alla mina "viktiga" serier på den sidan.

 

[TinyWiny]

Sv: Behöver höra er andra..

Som motvikt kan jag berätta lite kort om mitt liv.
För snart 12 år sedan blev jag biten i armbågen av en häst. Jag tog inte så allvarligt på det utan tänkte att ja, det gör jävligt ont att bli biten så när svimningskänslorna slutat snurra i huvudet så la jag handen i fickan och fortsatte jobba. (Jag jobbade på en ridskola då.)
Någon timme senare kom min kollega och ville se bettet när jag berättade att jag hade blivit biten. Då hängde bara armen, jag kunde inte röra den och handen sov. När jag skulle ta av mig så höll jag på att svimma flera gånger och när jag väl fått av mig alla kläder (detta hände i november) så kunde vi räkna tandavtrycken på ovan och undersidan av armbågen.
Jag insåg att en läkare nog borde titta på armen så jag ringde vårdcentralen som givetvis inte hade någon tid. Åkte upp och visade bettet för distriktssköterskorna och den ena tyckte att det var allvarligt medans den andra tyckte att det var väl inget.

I en veckas tid höll jag på och ringde till vårdcentralen och jouren men ingen hade tid att titta på mig. Efter en vecka åkte jag till vc och sa till dem att jag åker inte härifrån förren en läkare har tittat på min arm. Efter en stund fick jag träffa en läkare som skällde ut mig för att jag inte hade kommit genast och sedan fick jag åka direkt till akuten och träffa en ortoped. Ortopeden var så stressad att han knappt tittade på armen utan sjukskrev mig bara i någon månad med orden, -du kommer kunna göra 100 armhävningar till jul igen...

Sedan följde ett år med diverse sjukgymnastik, kortisonsprutor och bassängbad och jag gjorde allt för att min arm skulle bli bättre men den blev bara sämre. Jag hade fruktansvärda smärtor men fick ingen smärtlindring.
Efter 1,5 år kom jag tillbaka till ortopeden och fick lustigt nog samma som jag hade träffat första gången. Han bad om ursäkt att han hade missbedömt mig så. Då hade jag så ont att jag nästan svimmade om någon rörde vid armen och handen sov fortfarande.
Jag fick genomgå en hel massa undersökningar och de kom fram till att hästen hade bitit sönder nerverna och att det borde ha opererats genast. De försökte ändå operera så både armbågen och handleden opererades men det hjälpte inte. Jag fick fortfarande ingen smärtlindring.

För 5 år sedan började jag få ont i höfterna. Jag fick svårt för att ta mina vanliga promenader och snart kunde jag inte gå mer än absolut nödvändigt. Smärtan spred sig som en löpeld genom kroppen och ganska snart hade jag ont i hela kroppen.
Då äntligen fick jag börja reda ut smärtorna och få smärtlindring. Det tog ytterligare två år innan vi hade hittat en smärtlindring som kapade topparna och som gjorde att jag orkade fortsätta leva.

Jag har inte sovit en hel natt sedan olyckan hände och jag går idag på höga doser morfin, nervdämpande medicin och ett gäng andra mediciner. Jag har också en ryggmärgsstimulator inopererad för att dämpa smärtorna i armen.

Jag sitter i transportrullstol (en sådan rullstol som någon måste köra för jag har ju så ont att jag inte kan framföra den själv) om jag måste gå mer än 20-30 meter för det gör så ont att gå att jag helt enkelt inte klarar det.

Mina diagnoser är CRPS i min ena arm och central sensitisiering i hela kroppen. Jag fick CRPS för att jag inte fick någon vård när olyckan hände och jag fick central sensitisiering för att jag inte fick någon smärtlindring så det blev som ett sår på ryggmärgen där det hela tiden skickas ut signaler till övriga kroppen att allt tryck och all beröring gör ont.

Jag kämpade länge för jag vägrade ta emot hjälp men idag klarar jag inte ens av att laga mat till mig själv, jag kan inte längre köra bil eller ta en promenad. Jag kan inte städa, tvätta eller diska. Jag har ont i tre dagar efter att jag har duschat och jag är så slut efter en dusch att jag måste gå och sova någon timme. Jag har inte kunnat jobba sedan olyckan hände och det finns ingen chans att jag kommer kunna återgå till jobb utan jag har förtidspension utan tidsbegränsning.
Jag har hjälp 14 timmar i veckan för oavsett hur jobbigt det är att släppa in främmande människor i mitt liv och i mitt hem så vill jag inte att min familj ska behöva vårda mig eller att de ska behöva slita ihjäl sig för att jag inte kan göra något. Jag vill att de ska vara min familj, inte mina vårdare.

Enligt mina läkare finns det ingen chans till förbättring utan jag kommer ständigt bli sämre men vet du vad? Jag ger aldrig upp! Visst har jag mina ner perioder då livet känns så svart och så jobbigt att jag undrar vad jag kämpar för men sen vänder det igen och jag inser att livet faktiskt har något att ge även mig. Även om jag får sitta inne och titta ut så kan jag se att blommorna börjar spira och jag kan se att solen skiner och jag ser på termometern att det är varmt ute.

Jag sover i snitt 1,5 timme åt gången, sen måste jag gå upp och röra mig försiktigt och ändra tryckpunkter. Efter någon timme kan jag lägga mig en stund igen och så håller jag på hela nätterna. Givetvis lägger jag mig på dagarna med. Jag skulle aldrig orka vara vaken en hel dag. Bara att följa med och handla mat ett par timmar tar slut på mig fullständigt och då går jag ju inte ens själv men det tar så mycket att göra sig i ordning, åka iväg och sen alla intryck.

Det jag vill med det här är, -ta din smärtlindring!!! Försök inte stå ut utan lindra smärtan så mycket det bara går. Gör din sjukgymnastik och ta emot hjälpen som sträcks ut mot dig även om det är svårt. Var inte tjurig och "ska göra själv" utan inse att just nu behöver du hjälp. Du kommer bli frisk om bara några månader. Jag lever med min smärta till den dagen jag dör om inte ett mirakel händer. Några månader är inte så lång tid utan gråt det du behöver och försök sedan se att du har så oerhört mycket att kämpa för.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Midnightsoul: ja de har väl det. Kan du pm:a den sidan?

TinyWiny: oj det var inte någon kul historia. Men så fint skrivet av dig! Blev lite rörd av din berättelse. Jag får väl se till att ta så ja slipper ha ont. Hade ingen aning om att man kunde få ett ärr i ryggen på så sätt som du fått av smärta. Det vill jag ju undvika. Då tar jag hellre medicinen.

Kl.
Nu har jag gett mig på ena rabatten lite. Har rensat lite ogräs som är lätt att få upp. Höll på i ungefär 20 minuter tills ryggen sa ifrån rejält. Så nu ska jag faktisk ta en snabbverkande så ja kanske kan slippa tårarna ikväll och bara ha de bra med sambon framför Tv:n.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Min otur verkar inte ge med sig. Fick maginfluensa för några dagar sedan och har precis typ blivit frisk. Kan bli illamående ibland men inte mer.
Dock så har jag gjort enorma framsteg! Jag kan numera gå helt utan kryckor hemma. Även i trappen! Har kunnat rensa mer i rabatten och även varit och handlat. Går bättre och bättre med att ta sig i och ur sängen. Såret läker bra. Så lite har det gått bra iaf

 

[Squie]

Sv: Behöver höra er andra..

För 20 år sedan ramlade jag från en halmbal rätt ned i betonggolvet (3 m). Utskottet på S1 pajade. Några diskar runt omkring det området fick också lite stryk. Jag hade ont i 18 år efter..sedan hände något (läs yoga) och smärtan gav sakta men säkert efter. Idag är jag riktigt fin om jag får säga det själv. Jag funkar o kan göra nästan allt.

Så med det sagt, det tar tid.

Jag blev för 9 år sedan sjuk i depression. Min sambo fick gå från läget "slapp o ledig" (som din) till max. Max innebär 100% arbete, oftast mer och efter arbetsdagens slut gick han hem o roddade hela hemmet. O han gjorde det utan knot. Det handlar om inställning. Det handlar om att han gjorde ett val att han ville ta hand om mig. Han älskar mig. Jag var så pass sjuk att läkarna ville lägga in mig på psyk.

Och med det vill jag säga att din sambo behöver byta inställning. Hur hade han tänkt klara av hemmet och allt om du blir regält sjuk. Så sjuk att du kanske inte blir bra på många år? Kastas du ut då eller ger han dig konstant dåligt samvete för att du är sjuk? Din läkekraft gagnas ju inte av en negativ miljö hemma.