Word.
Vill inte kapa tråden alltför mkt men ämnet hör ju hit så lite friheter tar jag mig
Ibland undrar jag hur mkt gemene jakthundsägare egentligen tänkt igenom ovanstående faktum?
I släkten/familjen har vi företrädesvis haft älghundar av olika sorter, mestadels gråhund. Även i bekantskapskretsen. Jag skulle säga att jag träffat få jägare med ett genuint hundintresse, bortsett från den relativt korta jaktsäsongen. Har själv jagat min far med blåslampa för att få honom att fatta att hunden kräver jobb året runt, inte bara 1 månad före jakten startar vilket han då gör motvilligt men för att han fattar att hunden behöver kondis. Polletten trillade dock ner till slut, men mkt tackvare min mors engagemang (hon har noll intresse för jakt själv så hundarna har varit farsans).
En annan iakttagelse är att behovet av motion är hyfsat tillgodosett. De får springa vid cykel, promenader samt skidåkning beroende på säsong. Men den mentala stimulansen verkar det finnas noll intresse för, eller ens förståelse för. Tex att lägga spår, söka saker, träna nåt med huvudet öht, verkar vara en blank spot i många av jakthundägarnas värld. Undantag finns givetvis och måste nämnas för att inte nån ska bli kränkt, men jag talar nu utifrån min egen erfarenhet. Det kanske varierar också beroende på vilken typ av jakthund det handlar om. Jag vet ej, men jag undrar om detta är undantagsfall eller om detta är ett utbrett mönster? Stirrar folk sig blinda på jakten och glömmer att detta är en i högsta grad arbetande hundtyp?