Lång presentation men jag hoppas några av er orkar ta er igenom den, kan vara svårt att förstå mina kommande inlägg annars...
Hej alla, jag vet inte om någon av er kommer ihåg mig men jag brukade vara aktiv i tråden för ett bra tag sedan och är nu i en helt ny fas i livet och känner att jag kan få mycket stöd av tråden och att jag för min egen del kan utmana mig för att jag skriver ner det så här i tråden och kanske få stöd av er.
Liten presentation då:
Fyller snart 29 år så är egentligen inte någon ungdom längre men känner mig ibland som det och jag vet att flera här också är äldre så jag hoppa min "höga" ålder inte gör något på ungdomsforumet?
Jag har haft ätstörningar i 12 år varav 10 av dom med svår anorexi. Jag har inte varit normalviktig någon gång de senaste 10 åren och jag har tagit mig igenom så sjukt många vändor in och ut på psyk varav ett par av dom på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård), medicinavdelningar, öppenvård och dagvård.
I somras nådde jag botten, jag var så svag att jag inte orkade borsta mitt hår eller fläta det för att jag inte orkade hålla uppe mina armar, jag klarade inte av att ta på mig kläder utan fick lägga mig ner mellan varje plagg, ta på mig en strumpa, lägga mig och vila, ta på nästa strumpa, vila igen osv. På grund av anorexin drabbades jag av epilepsi och hade en grand mal attack då jag föll ihop på en promenad med en kompis och blev medvetslös, tuggade fradga och hade spasmer och kramper och vaknade upp i en ambulans kopplad till mängder med apparater, fick flera mindre anfall men nu med bra medicinering har det blivit bättre.
Jag klarade knappt att äta något alls, kunde äta frukost och sen inget mer förrän 18/19 och då rörde det sig om några små jordgubbar eller lite vattenmelon. Och jag hade ångest även över det.
Jag tappade synen flera gånger per och det var helt vitt framför ögonen, jag hade väldigt svåra problem med andningen, jag var så svag att jag knappt inte orkade något alls men tvingade mig ut på tvångspromenader, kroppen klarade inte längre att ta åt sig mat utan jag fick ofrivilliga kräkningar då kroppen stötte ifrån sig all mat. Vikten gick bara ner och ner, blodtrycket sjönk, proverna blev sämre och sämre och efter ett EKG som visade tecken på arytmi, risk för hjärtsvikt, hjärtinfarkt och plötsligt hjärtstopp och ett hjärta så svagt att det inte klarade att syresätta mig, därav mina andningsproblem. Jag blev hämtad på öppen psyk av 2 poliser och körd till sjukhuset.
Jag blev inlag i juli och var kvar till september, i september fick jag äntligen komma till ett behandlingshem specialiserat på ätstörningar och här är jag nu. Friskare än på 12 år, jag har kvar de allra flesta jobbiga och ångestfyllda tankar men jag hanterar dom helt annorlunda nu. Jag äter, jag utmanar mig och jag har fått redskap för hur jag ska hantera anorexin. Det är helt otroligt att jag på bara 4 månader kommit längre i tillfrisknandet än på de 10 åren jag gått i ren ätstörningsvård!!!!
Problemet nu är att min sköldkörtel krånglar och jag bara fortsätter upp i vikt, äter Levaxin men har inte nått rätt dos än så det är jobbigt. Sen jag var som sjukast har jag gått upp 23 (!!!!) kg. Jag har inte kvar särskilt många av de fysiska besvären som anorexin innebär, och det är helt otroligt att min kropp fortfarande lever.
Jag jobbar varje dag aktivt med att bli frisk, utmana mig, göra rätt val och bli ännu friskare och helst försöka få med mitt lilla huvud i processen men det tar kanske ett tag. En skillnad är att jag nu tänker att jag kanske måste lära mig att leva på den här vikten om den inte ökar mer (vilket den nog kommer att göra tyvärr pga sköldkörteln) men det är ett stort framsteg att tänka att jag inte behöver hålla en anorektisk vikt för att känna att jag förtjänar att leva och för att stå ut i ångesten.
Mina mål är
- att hitta min kropps normalvikt, där den trivs och där siffran på vågen inte spelar någon roll.
- Att våga äta av allt. Utmana mig med läskig mat
- Att veta vad som är en normalportion (det målet börjar jag nog faktiskt klara av nu, jag kan äta utan matvåg och exakta dl mått eller vikter).
- Att när jag kommer hem börja röra lite mer på mig vilket jag automatiskt kommer göra pga hunden, det känns viktigt för att bygga upp kroppen igen och orka med vardagen. Här på behandlingshemmet är aktiviteten mycket begränsad och på sjukhuset satt jag ju i rullstol så jag har sjukt kass kondition och det är något jag vill bygga upp igen. Klara att gå och cykla normala sträckor utan att typ falla ihop. Det är mycket viktigt efter 6 månader inlagd.
Jag kommer vara kvar på behandlingshemmet till mitten av mars och då väntar den stora utmaningen att klara av allt det här på egen hand och inte låta anorexin ta över. Tankarna finns redan på att gå ner i vikt igen, men den här gången tänker jag dom låta stanna vid att bara vara tankar. Visst om jag går ner lite för jag har gått upp en hel del över min målvikt men jag tänker aldrig mer bli underviktig och så nära döden igen!!!
Tack till er som läst allt, behövde få ur mig det här och ge en bakgrund.
