Jag stod emot tvånget att springa idag! Vill att det ska vara något positivt i mitt liv och idag var det bara anorexin som ville ha ut mig och inte jag. Jag har haft beslutsångest hela dagen för hur jag ska hantera det här men bestämde vid åtta nu att jag ska springa en annan dag, en dag då jag inte fryser ihjäl ute och en dag då jag vill springa. Men beslutet var inte lätt, jag har sådan ångest att det känns som jag ska dö. Vill bara gå och lägga mig redan nu och sova bort resten av kvällen. Vill inte äta kvällsmelliset men jag måste. Det här var ett stort steg. Jag är livrädd för vad som händer med kroppen nu. Men jag gick emot anorexin och det ska jag vara stolt över.