Snälla alla fina, kan ni läsa och komma med lite stöd? Jag är rädd och orolig och behöver stöd
Jag känner mig ur form, kände mig inte lika pigg som vanligt när jag sprang igår och idag på förmiddagspromenaden när jag var ute en timme så kände jag mig tröttare och svagare i benen. Det är speciellt förmiddagarna som är värst så jag vet inte om det beror på att jag varit dum och tagit för mycket tabletter nästan varje kväll eller om det är något annat.
Min kompis frågade igår om jag tagit mycket tabletter innan vi träffades för att jag betedde mig konstigt och på kvällen frågade mamma samma sak. Vi pratade om deras resa och jag frågade en massa saker och då sa mamma att vi ju redan har pratat om dessa saker flera gånger och att jag redan frågat allt flera gånger. Och hon vet att jag är en sådan som lyssnar när andra pratar så om jag inte kommer ihåg måste det bero på något och inte på att jag inte brytt mig om att lyssna. Ska kolla upp på fass för biverkningarna av Litium för att se om den kan göra en svag i kroppen, bli personlighetsförändrad och tappa minnet eller om det är något annat. Jag blir lite rädd faktiskt när de säger att jag beter mig konstigt men att jag inte själv märker det.
Det här gjorde också att jag fick ett litet uppvaknande. Tänk om det är mina små "överdoser" som påverkar mig så pass mycket att folk tycker jag beter mig annorlunda och att jag faktiskt saknar minnen och har stora luckor? Men de medicinerna borde inte göra mig personlighetsförändrad utan bara trött och glömsk Kanske är det Litiumet? Och varje kväll när jag äter tittar jag på någon serie men dagen efter har jag ingen aning om vad som hänt eller vad jag sett för att jag är så borta, det vet jag beror på mina tabletter. Men det andra,tänk om jag håller på att bli "galen"? Jag är rädd
Min kompis tyckte att min kontaktpersons förslag om att jag skulle bo på ett boende var en bra idé och att hon tycker att jag är för sjuk både i ätstörningen och det andra för att klara att arbetsträna. Jag tycker inte alls att jag är så sjuk att jag platsar på ett boende för psykiskt sjuka eller personer med funktionshinder. Och jag älskar min lägenhet, har bott här 4,5 år så det är verkligen hemma. Men jag blir lite ledsen när det ens kommer på förslag att jag skulle bo på en sådan plats.