Bästa sätt att gå vidare efter separation

[norrsol]

Hur går man vidare efter separation?

Sömnlösheten kom som ett brev på posten. Känslan av ensamhet. En slags inre stress - tänk om jag får leva ensam nu resten av livet.

Det har gått 1 vecka nu....jag känner mig tom.

Hur går jag vidare, hur lär jag mig "andas" igen?!

 

[Unafraid]

Jag har inga handfasta råd, men det blir bättre! Det tar tid och ÄR jobbigt, men för varje dag är du ett steg närmare att må bättre igen!

 

[TinyWiny]

Du ger dig själv tid. Först tid att bara existera, sedan tid att börja andas, sedan att hitta vem du egentligen är.
Se det som en sorgeprocess som måste få ta den tid det tar. Det är så tufft i början men när den tiden är över kommer du känna dig fri. Fri från att bli utnyttjad och fri att göra vad du vill. I början kan den friheten vara skrämmande och kännas obekväm, att ta alla beslut, att veta själv, men efter ett tag kommer du att njuta av att kunna göra vad du vill.
Det är som att ha varit fast i en mörk hemsk grotta. Det är hemskt men du vet iallafall för du kan känna med händerna hur grottan är och den är hemtam och van. Sedan börjar en tunnel som du inte vet något om, som kan vara skrämmande och det är lätt att vända om till den hemska grottan som du vet var du har. Men där framme i tunneln kommer det ljusna och i ljuset väntar den frihet som är din bara din. Våga gå genom tunneln och vänd inte om mot det visserligen hemtama och vana men hemska grottan för där framme väntar något bättre på dig.
Ta hand om dig. Var snäll mot dig

 

[TinyWiny]

Tillägg. Skaffa dig gärna en symbol för din frihet. Något som han aldrig hade accepterat att du hade/köpte/bar/använde. För mig var det en rosa tvättkorg. En simpel enkel sak som han aldrig hade accepterat och som därför blev så oerhört viktig.

 

[SaraXX]

Mitt råd är att acceptera att det går upp och ner, och kommer förmodligen att göra så ett tag. Om du är ledsen en kväll så låt det vara så. Du behöver inte agera på det, det är okej att vara ledsen och det betyder inte att du alltid kommer att vara det.
Långsamt blir det lättare och till slut kan du inte tänka dig att du inte skulle ha separerat.

Så funkade det för mig. Men det gick inte på veckor.

Kram.

 

[Petruska]

En vecka är ju väldigt kort tid och dessutom gick ju din separation på goda grunder ganska brådstörtat till.

Ge dig tid, försök göra dina egna grejer.

 

[Petruska]

Och ja, en samtalskontakt kan nog vara fruktbart för dig eftersom du blivit så illa behandlad i relationen du nu lämnat.

 

[Exile]

Jag har gått igenom samma sak och svaret är att det finns egentligen inget du kan göra utan det tar bara tid, lång tid.

Var lite snällare mot dig själv, släpp stress och krav. Gör det du vill göra och det är okej att skjuta på sånt som inte är måsten.

Prata med någon, eller snarare ha någon att föra en monolog till när du bara behöver få ur dig grejer. Det kan vara en bästa vän, en släkting, en psykolog eller bara någon på internet eller på detta forum.

Oavsett finns det inget som gör det bättre, bara lättare. Bättre blir det med tiden automatiskt. Det känns inte så nu men klyschan "tiden läker alla sår" stämmer faktiskt.

 

[Görel]

Den du har varit tillsammans med har försökt bryta ner dig för att sedan bygga upp dig. En del i det hela är att få dig att känna som du gör nu. Utan honom är du ingen och han gör dig faktiskt en tjänst genom att vilja vara med dig eftersom det är tveksamt om någon annan skulle vilja det.

En samtalskontakt tror jag skulle vara till stor hjälp för dig. Där kan du få sätta ord på dina tankar och känslor och få hjälp med att trassla dig ur hans manipulering.

 

[norrsol]

Dagen idag är tuff många känslor. Löses ut från lgh o snart är alla band klippta. Borta! En berg o dalbana med känslor.

 

[Saija]

Dagen idag är tuff många känslor. Löses ut från lgh o snart är alla band klippta. Borta! En berg o dalbana med känslor.

❤

 

[Farao]

Det tar tid. Det är jobbigt så in i h-vete. Tillåt dig att sörja, gråt, skrik och känn.
Älta med dina vänner. Alla som orkar lyssna. Och det orkar de, jag lovar.
Men gå aldrig, aldrig tillbaka. Fall inte för hans lockrop, smicker. Det blir aldrig bättre än vad det var.

För drygt ett år sedan lämnade jag den som jag fortfarande tror är mitt livs stora kärlek. Men förhållandet var destruktivt och han fick mig att känna mig som en dålig människa.
Jag har mått ohyggligt dåligt under det här året, och trott att jag aldrig kommer bli glad igen, kommer aldrig träffa någon ny som kan få mig att känna mig kär igen.

Men så plötsligt - nu är jag glad, har en framtidstro som gör mig hoppfull, glad och förväntansfull.
Jag vill inte längre ha det som var.
Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv - jag har utvecklats till något helt nytt.
Och jag vet att jag klarar av vad som helst nu.

Jag kommer träffa någon ny - när jag är redo. Just nu vill jag vara själv. Jag är alldeles tillräckligt mycket för mig själv just nu.

Misströsta inte. Det kommer bli så bra ska du se! Ta det lugnt och andas. Ät glass.

 

[Hazel]

Tror samtalskontakt är bra, och även om jag tror att det är bättre att träffa en psykolog på riktigt så vill jag tipsa om att det numer går att ha videosamtal med psykologer, fördelen med det är att det finns tider redan nästa dag vilket kan kännas skönt när man mår akut dåligt.

 

[Sleepy]

Tillägg. Skaffa dig gärna en symbol för din frihet. Något som han aldrig hade accepterat att du hade/köpte/bar/använde.

Haha. Inser att jag gjorde det; med besked. Ah så skönt.

 

[Sleepy]

Ät glass.

Och choklad.

 

[SaraXX]

Haha. Inser att jag gjorde det; med besked. Ah så skönt.

En av de första sakerna syrran gjorde efter separationen var att äta glass i bilen med ljus skinnklädsel.
Jag har också gjort sånt, mer eller mindre omedvetet.

 

[tott]

Vad gör du på fritiden? Om du inte tränar (gärna på gruppass) så börja. Träning har hjälpt mig massor då jag av olika anledningar har mått dåligt.

 

[Petruska]

En av de första sakerna syrran gjorde efter separationen var att äta glass i bilen med ljus skinnklädsel.
Jag har också gjort sånt, mer eller mindre omedvetet.

Jag köpte lila gardiner när jag var nyseparerad i min ungdom!

 

[Kakis]

Det tar tid och det kommer gå upp och ner. Jag har för mig att den första "läxan" jag fick av den psykologen jag gick till efter min separation var att försöka tänka ut vilka saker jag själv uppskattar att göra och tycker är roligt, till skillnad från det "vi" tyckte var roligt. Och sen att försöka göra de saker jag själv tyckte om, även om jag kanske inte njöt och hade superkul just då men det hjälpte mig på rätt väg.

 

[TheRedLightning]

En slags inre stress - tänk om jag får leva ensam nu resten av livet.

Jag känner igen tanken, den skrämde mig när jag insåg att det inte blev som planerat när jag och mitt ex delade på sig, hade ett nytt förhållande på g men det visade sig vara en riktig rövhatt.

Jag blev själv och ja, den tanken skrämde mig i början att få leva livet helt själv.
Nu så här drygt 4 år senare så känner jag att det är inte så hemskt att leva själv. Det är rätt skönt, jag kan umgås med mina kompisar när jag vill, likså göra vad jag vill när jag vill m.m.

Jag har ingen brådska att hitta någon att dela livet med, känner att det är bättre att hitta rätt än att kasta sig in i första bästa t ex. (Var på väg att göra det med rövhatten och det blev bara så fel).

Sen vad jag förstod från den andra tråden (rätta mig om jag har fel), så hade du barn, så riktigt själv/ensam kommer du aldrig bli.
Jag har inga barn alls.

Jag förstår att det aldrig kan bli detsamma som en ev partner, men jag tror det är viktigt att komma ihåg alla positiva saker i sitt liv och inte fastna i det negativa.
Var sak har sin tid, just nu är det ett öppet sår som ska läka, sen hur läkeprocessen går är olika för person till person.

Vissa engagerar sig i olika aktiviteter, andra umgås mer med sina vänner, en tredje tar en dag i taget osv.
Jag tillhörde de som tar en dag i taget, jag försökte att inte tänka för långt fram utan fokuserade på den dagen jag var på att ta mig igenom den. För mig blev jobbet en räddning, där tänkte jag inte så mycket, sen när jag kom hem kunde tankarna komma, försökte att inte låta dom äta upp mig (lättare sagt än gjort), efter en tid blev det lite lättare och lättare.

Det var en tuff period med både ångest och tårar, men nu när jag blickar tillbaka är jag stolt över mig själv att jag gjorde det och lever idag ett liv jag känner mig nöjd med.
Jag gjorde livet till det jag ville.

Vet inte om min resa kan hjälpa dig, men summan kardemumman du är inte ensam och jag tror det kommer kännas lite lättare för dig när allt lagt sig, dvs det är inte så nytt osv.

Oavsett stort lycka till med din resa, tänker på dig.