Bästa hämnden mot mobbare?

[Dandylinn]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag känner faktiskt ingen hämndlystnad.
Men en önskan om att läkas.
Det gör man inte av hämnd.

Jag har faktiskt förlåtit.
Så unga människor förstår inte bättre av sig själva.
Så om de inte fått rätt vägledning hemma så kan de inte bättre.
De kan ju inte rå för att deras föräldrar brister i sin uppfostran.

Jag utgår från det här inlägget och tänker - hur tror ni att mobbarna mår idag?
Tror ni verkligen att mobbarna mått bra i sin uppväxt, mår bra och är stolta över vad dem gjorde mot andra?

Det tror inte jag.
Jag tror också på att förlåta och gå vidare, att hämnas gör inget bättre.

Jag tycker det är fruktansvärt med mobbing men jag tror att alla inblandade är offer.

 

[Ponnyryttaren_]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Min skolsyster sa det till mig, att ofta är det dom som ofta hjälper andra som behöver hjälp själva...

Båda grupperna som jag var med i mellan- och högstadiet var sådana att vi försökte fånga upp dom som var utanför. och till viss del gymnasiet med. Inte alltid dom ville vara en del av gruppen ändå (inte fullt ut) men dom var välkomna iaf. I högstadiet var det en tjej bad om att få byta klass för att få vara i våran grupp efter att blivit osams med sina andra 2 'bästisar' (som tydligen inte var så schyssta..). Våran lärare pratade med oss om det var okej och vi blev ganska förvånade, trodde nog inte att vi var riktigt så bra vänner att vi var 'värda att byta klass för' eller så, men vi var dom vänner hon hade, självklart var hon välkommen och blev en del av 'kärngruppen' sen.

Den 'kärngrupp' jag hade under den tiden (mellan och högstadie) bestod av väldigt godhjärtade människor, ärliga sådana, en i synnerhet, var väldigt duktig på att ta hand om människor och trösta när någon var ledsen och hon var lätt cool nog att vara med 'dom coolaste' men hängde ändå med oss 'udda' (läs töntarna). Hon var nog lite som 'Den där Mary', väldigt söt, cool tjej, rolig, väldigt snäll och alla gillade henne! Hon var min idol ganska länge

 

[Squie]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Sjukt starkt gjort! Blir lite sugen på att göra likadant... fast ändå inte. Väldigt starkt gjort av dig i alla fall!

Tack!

När jag stod där med lappen i handen, dvs inbjudan till Hotellet så gick tankarna av o till. Någonstans i all denna tankeröra dök en annan tanke upp. Om jag inte går dit, så bevisar jag på något vis för mig själv att de vinner. Deras makt styr mig än. Vilket jag insåg där någonstans att "nähä, det tänker jag inte gå med på!".

Så jag valde att svara "ja", sätta på mig en skitsnygg klänning, gå dit med väl buret, stolt huvud och bara vara jag.

För mig var det beslutet helt rätt att ta. Någon hämnd var jag inte ute efter, bara att återta makten till mig själv. Att bevisa för mig själv att jag äger makten. Vilket jag gör, vilket jag idag är sjukt stolt över att jag gjorde.

 

[aprilmaj]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Att hantera det man utsatts för är väl en sak,men att sitta i sin kammare, stänga ut den verkliga världen till förmån för tankar om hämnd och revansch, det är kontraproduktivt, det fördjupar bara skadan och försvårar den egna rehabiliteringen.

Jag tror som jag skrev tidigare att det visst kan vara bra - och ibland nödvändigt - att hämnas i fantasin. Som ett led i en process. Men om man fastnar, då behöver man stöd att komma vidare. Hjälpen är nog inte att höra att man ältar.

 

[aprilmaj]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

För mig var det beslutet helt rätt att ta. Någon hämnd var jag inte ute efter, bara att återta makten till mig själv. Att bevisa för mig själv att jag äger makten. Vilket jag gör, vilket jag idag är sjukt stolt över att jag gjorde.

Jag blir sjukt stolt av att höra dig!

 

[frej]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Har inte läste hela tråden, men du fick ju en inbjudan
Jag fick ingen inbjudan till min återträff, på omvägar fick jag höra om denna återträff tyvärr slutade den i ett självmord men det är en annan historia

 

[Enya]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Att hantera det man utsatts för är väl en sak,men att sitta i sin kammare, stänga ut den verkliga världen till förmån för tankar om hämnd och revansch, det är kontraproduktivt, det fördjupar bara skadan och försvårar den egna rehabiliteringen.

Att människor är vidriga? Ja det finns vidriga människor,men tar man risker så möter man även underbara människor, det gör man inte i sin egen kammare.

Men vem gör detta? Jag tror inte tråden är till för att sitta hemma på sin kammare oh älta och tänka hämndlystna tankar utan mer som en möjlighet att berätta lite om vad man kan ha tänkt.

Jag har tagit risker, det är så jag lärt mig att vidriga människor finns. Jag fattar inte vad det är för fel på folk.

 

[Enya]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Min skolsyster sa det till mig, att ofta är det dom som ofta hjälper andra som behöver hjälp själva...

Båda grupperna som jag var med i mellan- och högstadiet var sådana att vi försökte fånga upp dom som var utanför. och till viss del gymnasiet med. Inte alltid dom ville vara en del av gruppen ändå (inte fullt ut) men dom var välkomna iaf. I högstadiet var det en tjej bad om att få byta klass för att få vara i våran grupp efter att blivit osams med sina andra 2 'bästisar' (som tydligen inte var så schyssta..). Våran lärare pratade med oss om det var okej och vi blev ganska förvånade, trodde nog inte att vi var riktigt så bra vänner att vi var 'värda att byta klass för' eller så, men vi var dom vänner hon hade, självklart var hon välkommen och blev en del av 'kärngruppen' sen.

Den 'kärngrupp' jag hade under den tiden (mellan och högstadie) bestod av väldigt godhjärtade människor, ärliga sådana, en i synnerhet, var väldigt duktig på att ta hand om människor och trösta när någon var ledsen och hon var lätt cool nog att vara med 'dom coolaste' men hängde ändå med oss 'udda' (läs töntarna). Hon var nog lite som 'Den där Mary', väldigt söt, cool tjej, rolig, väldigt snäll och alla gillade henne! Hon var min idol ganska länge

Det var tack vare en sådan tjej jag verkligen kunde genomföra sista grupparbetet och redovisningen. Nu i i vinter har jag mått skitdåligt i en grupp och till slut känt mig mobbad och väldigt illa behandlad. Eller jag var verkligen mobbad och illa behandlad, framför allt av en person. Gissa hur nervös jag var när vi fick nya grupper för ett kortare grupparbete och redovisning! Jag har varit så stressad av att missa något, missförstå något, bli anklagad för något osv, men den här tjejen förstod det och bankade in i skallen att jag fixade det och visst gjorde jag det. Det var henne jag stod bredvid under redovisningen och henne jag tittade på när jag kände att jag inte fixade att prata längre och då tog hon rent naturligt över. Det var SÅ skönt! I jämförelse med vad som hände i förra gruppen och vid redovisningen så var det en oerhört stor skillnad- till det bättre alltså.

Snälla vänliga människor finns det för få av!

 

[HeleneK]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

KL

Jag gick....
Och de som hade behandlat mig illa kom inte. Det var en seger för mig, jag kunde visa mig där och de skämdes så mycket att de inte dök upp.

 

[Inte_Ung]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

KL

Jag gick....
Och de som hade behandlat mig illa kom inte.

Så var det faktiskt på min återträff också.
De värsta kom inte.

Men några andra som också blivit illa behandlade kom inte heller.

 

[landsbygdsbo]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag tror som jag skrev tidigare att det visst kan vara bra - och ibland nödvändigt - att hämnas i fantasin. Som ett led i en process. Men om man fastnar, då behöver man stöd att komma vidare. Hjälpen är nog inte att höra att man ältar.

Om man ältar är väl en ärlig hjälp man vill ha och inte någon som inte talar sanning?

Om någon ärligt talar om att nu är det kontraproduktivt att fastna kvar i den här självömkan, ge fan i de gamla oförrätterna och koncentrera dig på att leva livet här och nu och inte för tio år sedan. Lägg inte mer energi på de två som var så jävliga, lägg energin på dig själv istället..det är dig väl unt.

 

[Migo]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag blev inte ens bjuden när det var återträff för min gamla högstadieklass, fick reda på året efter att den ägt rum...

Samma här. Aldrig blivit bjuden på återträffar.

 

[aprilmaj]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Om man ältar är väl en ärlig hjälp man vill ha och inte någon som inte talar sanning?

Om någon ärligt talar om att nu är det kontraproduktivt att fastna kvar i den här självömkan, ge fan i de gamla oförrätterna och koncentrera dig på att leva livet här och nu och inte för tio år sedan. Lägg inte mer energi på de två som var så jävliga, lägg energin på dig själv istället..det är dig väl unt.

Du låter så arg att det verkar som om du tänker på en specifik person.

I en tidigare tråd frågade jag:
"Hur tror du att man bäst bemöter en människa som har svårt att förstå andras perspektiv och känslor?".

Du svarade:
"Genom att försöka förstå hans eller hennes position o inställning. Varför han eller hon vidhåller det du avskyr.
Att förstå är inte att dela. Men att respektera varför en individ tycker eller agerar som han/hon gör. "

 

[Saeta]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Om man ältar är väl en ärlig hjälp man vill ha och inte någon som inte talar sanning?

Om någon ärligt talar om att nu är det kontraproduktivt att fastna kvar i den här självömkan, ge fan i de gamla oförrätterna och koncentrera dig på att leva livet här och nu och inte för tio år sedan. Lägg inte mer energi på de två som var så jävliga, lägg energin på dig själv istället..det är dig väl unt.

Om det ändå vore så enkelt...

 

[Björk]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Men det som fick mig att starta just den här tråden var den där inbjudan till återträff. Den kom som en smäll i pannan och fick mig att börja fantisera lite om att det hade varit så jäkla coolt att "visa dem" typ. Men som sagt, det är inget jag går runt och tänker på annars!

Jag och mina vänner var "töntarna" när vi gick i högstadiet. I vår egen klass var vi väl inte alltför utsatta; vi gick i den klassen där de flesta pluggade och var ambitiösa och faktiskt hyfsat snälla. Några var vi kompisar med, medan några väl ignorerade oss mest (vi var nog för töntiga för att kunna bli sedda med av rädsla för att någon ball kompis skulle fråga "umgås du med DEM?" och hånle).

Däremot fanns andra i parallella klasser som var mer elaka. Jag skulle nog inte vilja säga att vi var mobbade, men ganska utanför och lite utstötta. Jag minns hur rädda vi blev när vi satt i korridoren och vissa personer kom gående; för man visste aldrig VAD som skulle hända. Ibland hände inget alls, men ibland fick vi gliringar, elaka kommentarer, hånskratt åt våra kläder eller att någon slet ens väska av axeln eller ryckte bort ens anteckningsblock och kastade iväg det. Till de balla kompisarnas höga skrattsalvor.

Jag har aldrig gått på några klassåterträffar (men gymnasiet; som var en HELT annan sak; hade jag faktiskt velat gå till), men kände ändå i tidig vuxenålder att jag fick min "hämnd" i några situationer.

Den gången när jag var kring 22-23 och satt på häftiga discot i stan och vår servitris var en av dem som tillhörde "de coola" under skoltiden. Hon var i och för sig aldrig en av dem som DIREKT hånade oss, men hon ignorerade oss och såg andra vara elaka och stod med i "mobben". Den kvällen pratade hon med mig om alla vakter hon kände och alla ställen hon kom in på och pratade på om det som tydligen var viktigast i livet för henne. FORTFARANDE. Jag log inom mig och kände bara "jaha, du kom inte längre i livet.... du är MIN servitris ikväll och tror du är ball för att du känner den ena och den andra på krogarna i stan.... du får jobba skiten ur dig på en krog med fulla människor, själv är jag ute och roar mig och dansar ikväll". Själv kände jag en lättnad att jag blivit VUXEN och såg andra värden i livet än att passa in bland några "coola" människor.

Den andra gången var jag kring 25 och åkte förbi nere på byn där jag är uppvuxen och ser en av de värsta rötäggen från vår uppväxt sitta på parkbänkarna utanför kiosken med alla 15-16åringar. Han såg väldigt full och framförallt SLITEN ut. Jag åkte bara förbi i en bil, men kände en slags känsla av att "ja, där sitter du och försöker vara ball med tonåringarna, de kanske tycker det, men snart är du en gammal gubbe som är patetisk". Där satt han full på en parkbänk och spelade fortfarande cooling. Själv hade jag just pluggat klart på högskolan och kände att jag var jävligt nöjd med att jag varit just en "plugghäst" när jag gick i högstadiet. (Samtidigt var det ju himla TRAGISKT med den killen.... jag menar, hur har han haft det egentligen när han växte upp, sån mobbare som han var.... hur är livet egentligen när man som 25åring sitter o super med tonåringar..... )

Jag har på senare år fått en FB-kontakt med en gammal skolkamrat. Vi lekte när vi var i 9årsåldern, men på högstadiet var hon en RIKTIG tuffing i mina ögon (hon var dock inte en som gav sig på oss). Hon rökte, hade punkfrisyr mm. När vi fick kontakt så skrev vi lite till varandra via PM och hon sa att högstadiet var den värsta tiden i hennes liv. Och jag skrev ungefär detsamma. Men vi hade det nog jobbigt på två helt olika sätt, misstänker jag.

 

[Björk]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag tror att det finns föräldrar idag som omedvetet uppfostrar sina barn till att bli mobbare.

Absolut!
Jag menar; det finns vuxna människor som säger enormt hånande och kränkande saker om andra. De flesta har dock lärt sig att inte säga det TILL dem, men däremot bakom deras rygg, till andra. Och det är klart att de färgar sina barn. Frågar du dem rätt ut så skulle de säga "det är klart jag inte talar så inför barnen!" men om du träffar deras barn; åtminstone när de börjar bli lite större så hör man samma attityd från dem.

Jag vet en person som kan vara oerhört grov i sina ordalag om andra (dock bra på att inte säga det TILL dem); bland annat kalla folk för "sån där jävla white trash... och så går hen där och röker med nån jävla trasselsudd i ett snöre, ja hela familjen är ju sån där...." och "den där, han är ju så extremt fjollig, det begriper ju varenda människa att han är homo" mm mm. Jag var själv med när jag hörde det förstnämnda, det sistnämnda har jag fått berättat för mig. Samtidigt tror jag inte personen inser hur hen låter; då det i andra sammanhang; t ex vid en föreläsning om homo-, bi-, trans- var "bland det bästa hen någonsin hade hört!" Jag vet dock från säker källa att hens dotter började låta ungefär likadan i sitt prat om grannar, bekanta, någon som cyklar förbi på gatan mm. När dottern var i tonår så började hon också prata likadant om andra.

 

[Björk]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag vet inte om det är skuldbeläggande, men många hänger upp sina tillkortakommanden här i livet på verkliga och fiktiva händelser under sin uppväxt. Det finns naturligtvis de som verkligen erhöll permanenta irreparabla skador, det förnekar jag inte. Men det finns även de som "gömmer" sig bakom sin historia, istället för att ta tag i det liv de lever nu. Jag tror, till exempel, inte att de som verkligen lidit skada, är intresserade av hämnd, de har nog med sig själva. Däremot de som använder historien som ngt att gömma sig bakom, de ältar både historien och tankar o drömmar om hämnd.

De flesta som skriver i den här tråden tror jag inte upplever sig ha permanenta irreparabla skador. De beskriver ett helvete, men det är ett helvete som tog slut när de blev vuxna (även om det finns ärr i själen kvar).

Att folk skriver om sina tankar om hämnd i en tråd där ämnet handlar om det är ju inte så konstigt. Det innebär inte att de ältar vare sig historien eller de tankarna ständigt och jämt. När ämnet kommer på fråga så tänker man på det; det är ju inte konstigt. Jag kan än idag bli förbannat på ett ex som det var 15 år sen jag var ihop med. Men det är ju bara när/om jag pratar om det och berättar om det. Det är ju inte så att jag går och tänker på hans dumhet dagarna i ända.

Jag känner snarare tvärtom; att de som jag känner som blivit utsatta (kanske inte alltid svårt mobbade men ändå utsatta under en period faktiskt ofta blivit både rätt lyckliga och "lyckade" i sitt vuxna liv. Förhoppningsvis är också många av dem sådana att de aldrig själv är med i någon "mobb" vare sig som aktiva eller som passiva "bisittare". Åtminstone känner jag det så; att den perioden som jag hade av utanförskap fått mig att bestämma att jag aldrig kommer att hålla käft när jag anser att någon blir utsatt.

 

[Saeta]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

delvis kl

Hoppas det är okej att jag slinker in med en fråga när det ändå är inom detta ämne. Är det någon av er som nu i efterhand i vuxen ålder har frågat era mobbare varför dom gjorde som dom gjorde? Hur tog ni kontakt isåfall? Varför gjorde ni det och vad fick ni för svar? Fick det en positiv eller negativ förändring?

Vore intressant att höra bara. Om det finns någon som gjort detta och vill berätta.

Jag skulle så gärna vilja skriva till mina mobbare och fråga varför dom gjorde som dom gjorde, om dom ens vet varför. Hur dom ser tillbaka på det idag och om dom är medvetna om vad dom gjorde och vad det fick för konsekvenser. Samtidigt vill jag inte heller klandra någon och liksom dra upp allt gammalt. Det är ju ändå väldigt länge sen.

 

[Björk]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Men även andra saker, saker man trodde var glömt i det förgångna spökar ibland.

Jag har som sagt aldrig varit mobbad med allt vad det innebär, men utanför och retad/trakasserad av och till under perioder i högstadiet.
Jag har väldigt GOD självkänsla och GOTT självförtroende idag (till skillnad från hur du beskriver dig) och har haft det under större delen av mitt vuxna liv. Jag tror att det kan vara två saker det beror på: dels att jag faktiskt inte var just MOBBAD på riktig och dels att jag hade turen att ha två oerhört bra föräldrar som lyckats ge mig självkänslan och självförtroendet i sådan mängd att jag "stod pall" för den jobbiga perioden.

Jag kan ÄNDÅ faktiskt känna igen mig i det du skriver. Det händer inte ofta alls, det är väääääldigt sällan. Men jag minns för något par år sen när jag höll en utbildning/föreläsning och två kollegor (som jag känner rätt väl) satt och tisslade och tasslade lite och började skratta. En av dem är en sådan som faktiskt är lite som en 14åring i många delar; binder gärna EN person till sig och är väldigt kamratlig med den och gärna fnissar/skrattar tillsammans förtroligt med denna i andras sällskap. Litegrann skapar en känsla av utanförskap för dem omkring.
I alla fall så kände jag verkligen så den stunden, den dagen. Jag kände mig inuti som jag var 14-15 igen och undrade om det var MIG de fnissade åt, kände mig lite "dum" och "fel". Men jag frågade om det var något de kan lyfta med hela gruppen och de sa nej och jag fortsatte min föreläsning utan fnissande avbrott. Så försvann känslan igen.

Men visst, jag KAN känna den där känslan ibland, det krävs lite "triggers" bara i form av samma beteende som andra hade under den där tiden. Det där viskandet samtidigt som de tittar lite snett emot en, lite granskande och sen återigen ett viskande till kompisen som försöker titta "i smyg" så att man inte ska se. Då kan jag bli liten igen, känna mig utanför och undra vad de säger om mig; om de fnissar åt det jag säger eller mina kläder osv....

 

[Björk]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag utgår från det här inlägget och tänker - hur tror ni att mobbarna mår idag?
Tror ni verkligen att mobbarna mått bra i sin uppväxt, mår bra och är stolta över vad dem gjorde mot andra?

Det tror inte jag.
Jag tror också på att förlåta och gå vidare, att hämnas gör inget bättre.

Jag tycker det är fruktansvärt med mobbing men jag tror att alla inblandade är offer.

Det här med mobbarna. På mitt första jobb så jobbade jag på "bruket" på orten där jag vuxit upp. Jag var 19-20 år och satt i receptionen. En dag kommer en av "värstingarna" från högstadietiden in där. Jag visste att han jobbade där, men vi hade inte setts tidigare och när han kom fick jag direkt en klump i magen av att se honom.
När han kom fram till disken och sa
- Men HEJ, jobbar DU här! Vad roligt!!
så kände jag bara en stor LÄTTNAD. Det var så skönt att se att den där tuffingen liksom jag själv vuxit upp och var en helt normal och dessutom faktiskt TREVLIG person.
Han verkade genuint intresserad av att tala med mig och bemötte mig verkligen som en tidigare skolkamrat. Jag tror inte han hade en aning om att jag hade en klump i magen när jag såg honom. Eller så visste han att han varit skrämmande och ville visa att han faktiskt inte ville vara sådan längre.