Bästa hämnden mot mobbare?

[aprilmaj]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Skiter ärligt talat i vilket, vissa saker glöms inte bort,,,,,,,,glöms aldrig bort, som den gången dom tog min vinterjacka och tryckte ner i en hink i städskrubben som dom sen fyllde med vatten så jag fick cykla hem i bara en tröja mitt i vintern. Vissa människor skulle jag inte ens pissa på om dom brann. (Ett fåtal kanske jag ska tillägga.)

Såhär tänker jag: Jag blir verkligen ledsen när jag tänker på barnet MacGyver som blev utsatt för så vedervärdiga saker. Det som gör mig ännu mer ledsen är att jag tror att du inte hade någon vuxen som hjälpte dig. Vet ju inte om det stämmer men jag gissar att du var helt själv i allt detta, du fick försöka hantera det på egen hand. Och det kan inte ett barn. Ett barn behöver hjälp att härbärgera. Om barnet inte får det, så kapslas händelsen in. Den finns kvar, obearbetad, precis lika stark och levande som om det hade hänt igår. Det går att förändra, bearbeta, även såhär långt efteråt. Men det kan man inte göra på egen hand. För inför det som hände är man fortfarande ett barn. Man behöver en vuxen som kan hjälpa en att härbärgera, dela känslan och visa att det går att det går att hantera.

 

[Lobelia]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag åkte dit.
Hade jätteroligt.
Fick många frågor om hur jag mådde och hur det hade gått för mig.
Och många ursäkter.

Vi läktes alla den dagen.
De önskade mig all lycka och var så glada att se att jag hade klarat mig så pass bra.

En eloge för dig. Ingen mår bra när någon mobbas - visst kan det kännas läge att hämnas men det gör ingen lyckligare.

 

[Lobelia]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Att drömma om hämnd och att älta är ett steg i att hantera det man utsatts för. Får man inte göra det kan man inte heller läkas riktigt.

Det är naturligt att drömma om hämnd eller åtminstone mänskligt, men att det skulle vara en förutsättning för att läka är knappast riktigt. Alla har sina egna vägar, och de finns de som inte blivit hela genom hämndtankar. Och väligt många som fastnat i tanken på hämnd.

 

[Minstral]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

kl

Att bara avfärda och gå vidare med sitt liv är väldigt svårt tycker jag. Mobbarna har till stor del format mig och gjort mig till en person som har missat saker i livet pga att de har tryckt ner min självkänsla. De har till stor del faktiskt förstört hela mitt liv. Dock har jag hämtat upp och genom åren blivit en väldigt stark person, men otryggheten och den dåliga självkänslan ligger där hela tiden och gnager.

Jag gått på klassträffar, burit huvudet högt och bara genom min attityd och hållning visat att här är jag, jag är stark och ni har inte lyckats med att trampa ner mig.

 

[svea]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

*KL*

Jag var ganska lindrigt mobbad jämfört med många som skriver här, men tillräckligt mycket för att påverka livet. Får man höra tillräckligt många gånger hur ful och fet och dålig man är så sitter det alltid fast och gnager någonstans i själen... Oftast var det folk som inte gick i min klass som höll på, men ett par år när jag hade bytt klass var det ett gäng klasskompisar som höll på.

Jag gick på klassfesten, mycket på grund av att jag faktiskt ville träffa många av mina klasskompisar. Och det var faktiskt lite tillfredställande att se att de som hade stört sig mest på mig för att jag stack ut, hade liv som inte stack ut ett enda dugg. Villa, vovve, volvo, Svensson. Tråkiga, utan förmåga att tänka utanför lådan.

På en annan utbildning vad jag mobbad och utfrusen på ett riktigt fult sätt, och jag är inte säker på att jag skulle vilja träffa dem igen.

 

[ameo]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

tråden har pågått ett tag så jag backar förmodligen bandet litegrann. Jag har tagit ett axplock av inläggen som jag citerar och kommenterar.

Jag fick inbjudan till klassåterträff 15 år efter nian och det rev upp många gamla sår.

Gått dit och pratat om gamla minnen!

Det hade varit sjukt kaxigt att gå dit och hålla ett "tal" där du lugnt och sansat berättade för dem hur du minns din skolgång tillsammans med dem, hur du levde och vad du har fått gå igenom för att läka. För att sedan bara utbringa en skål för högstadiet och gå hem utan att prata med någon.

(jag tror det hade sabbat festen mer än kräkmedel och laxermedel... )

Så tänkte jag när jag fick inbjudan, det hade varit skönt att kunna gå dit och säga några väl valda ord som fick de andra att svälja glädjen ihop med maten.

Däremot tror jag att det kan göra gott att fantisera om hämnd. I tanken riktigt frossa i att ge igen. Det tycker jag inte är "en sorglig tanke" utan faktiskt uppbyggligt. Man upprättar sig själv.

Exakt så!
Jag satt i många timmar och nätter och formulerade de ord jag hade velat få sagda. Och jag kan i efterhand säga att det var detta som blev min läkningsprocess. Jag hade i många år mått dåligt och känt mig mindre värd än andra och kulmen på detta nåddes då jag fick inbjudan.
Det tog ett tag, men sen kom jag ut på andra sidan och har sen dess mått bra i mig själv och funnit en inre trygghet.

Det jag undrar över är att man alltid får höra människor som har blivit mobbade men aldrig de som faktiskt mobbade någon.
Hur känner man som vuxen när man varit med om att mobba någon så som dina klasskompisar gjorde?
Har det förträngt allt dom gjort? "Låtsat" att allt var som vanligt.

Jag tror att många mobbare inte förstod vad de gjorde mot andra.

Jag blev uppringd av en tjej i klassen, som förvisso inte varit aktiv i någon mobbning men som ändå varit medskyldig genom att ta avstånd och hålla sig borta när jag som mest hade behov av någon som brydde sig om mig.
När hon frågade om jag tänkte komma blev mitt korta svar att "Ni ville ju inte umgås med mig i skolan, så varför skulle jag vilja träffa er nu?
Sättet hon drog efter andan på innan hon svarade på det fick mig att inse att hon inte hade minsta aning om hur jag hade haft det.
(turligt nog hade jag många kompisar i stallet istället, det var det som fick mig att överleva skoltiden)

Tack!

När jag stod där med lappen i handen, dvs inbjudan till Hotellet så gick tankarna av o till. Någonstans i all denna tankeröra dök en annan tanke upp. Om jag inte går dit, så bevisar jag på något vis för mig själv att de vinner. Deras makt styr mig än. Vilket jag insåg där någonstans att "nähä, det tänker jag inte gå med på!".

Så jag valde att svara "ja", sätta på mig en skitsnygg klänning, gå dit med väl buret, stolt huvud och bara vara jag.

För mig var det beslutet helt rätt att ta. Någon hämnd var jag inte ute efter, bara att återta makten till mig själv. Att bevisa för mig själv att jag äger makten. Vilket jag gör, vilket jag idag är sjukt stolt över att jag gjorde.

Jag tycker du var superstark som gjorde så!
Mitt sätt att återta makten var att i klartext tala om för den som ringde mig att jag inte vill umgås med dem som förpestade min tillvaro under 6 år i skolan. Och att be henne framföra det till de andra också. Det fick räcka så. Jag hade inte nått den graden av självkänsla att jag hade haft kraft, ork och mod att gå dit. Det kom först efteråt...

Stallet, dit får väl alla gå, som är intresserade?

Funderat på att det kan finnas andra än stallet som förbjuder barnet att gå dit? Det kan vara av ekonomiska skäl, barnet får inte gå till stallet för att önskan då blir för stark att få ridlektioner också och det finns verkligen inga pengar till det. Det kan vara hästrädda föräldrar som inte vågar låta barnet vistas bland de "farliga djuren". Eller hyperallergisk familjemedlemmar som gör att det blir en alltför stor hälsorisk om något av barnen är i stallet. För att ta några exempel...
Please, try to think outside the box!

Saker är inte alltid som man tror.

 

[corzette]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Jag blev inte bjuden på vår återträff.
Fick höra om den efteråt.

Jag blev väl mobbad från 2an tom 9an (samma klass mer eller mindre hela den tiden) och här pratar vi inte om att det inte märktes. Vi hade FLERA samtal om hur mobbningen i vår klass skulle sluta, varför vår klass mobbades så mkt som den gjorde... För när det kom till kritan så tyckte nämligen även de som MOBBADES att de minsann också blev mobbade (yeah right) men NEJ DÅ corzette va de ingen som mobbades med, de hade jag helt fått om bakfoten.
Dessa samtal fanns alltså mer eller mindre under hela min uppväxt men de jag minns mest är ju såklart högstadiet. Detta släppte såklart i gymnasiet, då man byter klasskamrater. Det var vissserligen först i högstadiet jag fick mitt "smeknamn" (INTE corzette) och skulle nån säga det till mej i dagsläget skulle jag kolla på personen med en blick som kan döda...

Jag blev inte fysiskt slagen men som yngre (på fritids) inbyggd i kuddar för att "gömmas undan så jag inte syntes/stördes" osv .. Enligt fritidsfröken som ett tag va syrrans barns dagisfröken minns hon bara att jag va ett egensinnigt barn som vägrade lyssna.

Och visst hade jag "vänner" till och från men alla på den "privata" sidan, dvs inte i skolan, där tordes de inte visa sej med mej.

Klart allt detta satt sej i huvvet, spec skriva om det ... Men jag har alltid vart just det Fritidsfröken sa "egensinnig" dvs jag tog emot och i möjligaste mån SKET i det. Det fick säga va de nu sa. Jag försökte att inte bry mej (lyckades ibland mindre bra men ändå) ... Har ett för uppväxten konstigt nog väldigt bra självförtroende, och jag såg riktigt bra ut när jag va yngre så det är inte för att jag hade några konstigheter som jag blev mobbad. Utan är det nåt så va de ju mer hur jag va antagligen "mej själv" ist för att va som alla andra.

Har iom FB kommit i kontakt med några av mina mobbare, 1 hade redan innan FB sagt rent ut att han bad om ursäkt. Den andra tog upp det via FB där han bad så mkt om ursäkt (man märkte att det var på "riktigt" ) 2 st har i efterhand kommit fram på andra sätt och erkänt att de va kära i mej under den tiden men inte "kunde" göra nåt pga mobbningen... osv ... (vi pratar alltså killar, då det inte va nån tjej som mobbat mej ALLS, utan enbart killar)
Men även med förlåten och erkännanden så skiter jag faktiskt högaktningsfullt i vad de tycker om mej både då och nu, även om det ju triggar självförtroendet lite att några av dem hade sina "hemliga förälsker sej i mej" ...
Men de är definitivt inte intressant att bli mer kompis än FBkompis med dem, vissa är det ju visserligen inte heller (och många inte ens det).

Om jag skulle vilja hämnas ? Orka... Jag vet och har alltid vetat att jag kommer klara mej med eller utan deras "hjälp"... Jag tycker bara det var så jävla drygt att bli mobbad för att man inte stämde in i mallen..

Ursäkta långt inlägg

 

[Pudlan]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Mycket laktolus (laxerande) i drickat

Jag har inte häller gått på någon kalassfest o kommer inte att gå på någon heller.
Med vänlig hälsning
pudlan

 

[ameo]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Inser nu att det är 15 år sen jag fick inbjudan.
För, jag får mejl från "Stayfriends" och de påstår att det är 30 år sen jag gick ut grundskolan i år. (är det verkligen möjligt??) Och i det mejl som trillade in idag så stod det just att de tyckte att man skulle bjuda in till klassfest.

Och, faktum är att OM någon skulle få för sig att bjuda in till klassåterträff nu, så skulle jag tycka att det vore kul att gå dit den här gången. För nu är jag tillräckligt säker på mig själv...

 

[Skjøldur]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Skiter ärligt talat i vilket, vissa saker glöms inte bort,,,,,,,,glöms aldrig bort, som den gången dom tog min vinterjacka och tryckte ner i en hink i städskrubben som dom sen fyllde med vatten så jag fick cykla hem i bara en tröja mitt i vintern. Vissa människor skulle jag inte ens pissa på om dom brann. (Ett fåtal kanske jag ska tillägga.)

-Hur reagerade dina föräldrar då du kom hem med jackan sjöblöt? Dom måste ju förstått att du inte gjort det själv.

Jag blev inbjuden till tjugoårsfest - 20 år efter vi gick ut nian. Men jag bor 70 mil söderut nu och så var det en jobbig period i mitt liv för höll på att skiljas från mitt ex. Därför åkte jag inte dit. Något år senare så råkade jag träffa en av dom som jag gått med hela tiden, ettan till nian, och kände igen henne på rösten mer än utseende. Hon sa att alla hade hoppats jag skulle komma och att dom hade hoppats på en förklaring av mig. För i mitt fall så var det så att jag gjorde bort mig på många sätt då jag började ettan och blev mobbad. Då drog jag mig undan och helt i baklås -vägrade försöka leka med dom igen. Allt som hände sedan var egentligen bara en följd av.... I högstadiet var jag egentligen inte så hemskt mobbad. Så du, trådskaparen och många andra har haft det värre än mig. Om man inte orkar gå på festen skulle man ju kanske kunna göra en inspelning som dom får spela upp? Med dagens datateknik så är det ju enkelt. Om inte annat så har säkert en del av dom egna barn och om dom inser att mobbning sätter spår för livet så kanske dom lär dom att inte bli mobbare.

 

[Lavinia]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Hej!

Jag drömde alltid om att kunna förstöra mina mobbares liv, eller åtminstone komma till en klassträff och vara grymt framgångsrik och mycket bättre än dom.

Alla såna tankar har gått över, jag bryr mig helt enkelt inte om det längre, jag mår bättre av att gå vidare och strunta i det hela. Ingenting blir bättre för att jag eventuellt ger dom dåligt samvete för något de gjorde för så många år sen, jag vill helt enkelt vara en bättre människa än så.

Sen vet jag att de haft klassåterträffar jag inte varit bjuden på, så jag gissar att de antingen inser att jag inte vill träffa dom eller att dom helt enkelt ändå lider av dåligt samvete, men då är det iaf inte pga mig.

En av mina mobbare bad om ursäkt några år senare, de andra i klassen pratar fortfarande inte med mej.

/Lavinia

 

[MadicDomino]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

*typ kl*

Jag har väl iprincip blivit mobbad både under gymnasietiden och grundskolan.

I grundskolan frös jag ute, men tilläts till vara med ett mindre gäng. Utan det gänget hade jag nog inte klarat grundskolan.
Jag fick genomlida allt ifrån att ingen ville leka med mig, fysiskt, hemska och att jag inte var bjuden på vissa klasskalas.

Att deras föräldrar kunde tycka det var okej att dela ut inbjudningar till kalas på ex bowling mm. i skolan utan att bjuda alla, äcklar mig fortfarande. Klasskamraterna stoppade lapparna i väskorna och snackade jättemycket om det. Hur mycket jag än letade, så fanns där ALDRIG en inbjudan i min väska..
Inte ens i slutet av grundskolan när alla skulle säga hejdå till varandra, så sa endast 4-5 st hejdå till mig... Senare drog alla till någon strandfest där jag inte heller var välkommen... Jag minns en händelse där en kille skrek "BRED LAST" åt mig, han tryckte jag upp i ett skåp och han rev i sönder sin T-shirt på ett lås.
Jävligt nöjd över det tillfället. Men vem fick betala priset? Jo jag. Det var jag som blev inkallad till rektorn inte han...

Hur kan föräldrar blunda för sånt här? Hur kan föräldrar tillåta att alla i klassen bjuds på kalas utom 2? Hur kan man tillåta att dessa två står utanför?
Den dagen jag får barn, ska hela klassen bjudas eller tjejer/killar. För mina barn ska inte behöva leta efter inbjudan som inte finns...

Början av gymnasiet var en fröjd! Jag fick nya vänner och jag umgicks med alla!
Tills mina närmsta bestämde sig för att frysa ute mig. Ingen ville äta middag med mig (bodde på internat) . Ingen ville ha grupparbete med mig. Allt bara för de 3 bästa vännerna (som även ledde klassen) bestämde sig för att dom tröttnat på mig. Jag hade en tuff tid, min far ignorerade sitt kontaktförbud, mormor hade problem med levern, mamma fick hjärtproblem och jag hade assmycket i skolan. Så jag satt på mitt rum och pluggade hela dagarna - så tydligen var jag tråkig och en grinig bitch. Istället för att hjälpa mig? När jag hjälpt dom under dom andra 2åren? I samma veva träffade jag min Sambo. Då var jag ännu mer en äcklig bitch. Men vad väljer man - 3 människor som inte vill ha något med en att göra eller en människa som älskar en topp till tå?

De falska människorna bestämde sig 2 dagar innan studenten att bli "vänner" med mig. Tills 2 dagar efter studenten, då fick jag ett långt brev hur mycket dom hatade mig och de 3 tog bort mig från Facebook. Troligen är det dessa 3 som ringer mig på hemligt nummer mitt i natten och skickar hotmejl till mig..

Nu ska det tydligen vara klassåterträff för gymnasiet. De har planerat till och från i 1år. Men inte förens nu är jag inbjuden. På något sätt vill jag gå och bara vara den "större" människan, men samtidigt är det inte värt min energi eller tid..
På något sätt har jag bara lust att trycka upp i deras ansikte hur mycket längre än dom jag kommit. Men samtidig har säkert dom också kommit på en hämnd och jag vill inte förstöra för resten av klassen med våran pajkastning..

 

[kossankaj]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

Haha, nej, riktigt så barnslig är jag kanske inte. Men rent teoretiskt. Jag har blivit bjuden på "klassfest" för alla som gick högstadiet tillsammans. Jag skrattade rakt ut när jag fick inbjudan, för högstadiet var de värsta åren i mitt liv som även gav mig svåra problem många år efteråt, upp i vuxen ålder. Detta vet alla, alltså det är HELT omöjligt att ingen mina gamla klass"kompisar" fattar att jag mådde jäkligt dåligt och att alla betedde sig som riktiga svin mot mig. Så det blev så himla komiskt på något dåligt sätt, att bli bjuden på den här klassfesten.

Det finns inget i världen som skulle kunna få mig att gå dit. Möjligtvis en miljon. Men annars, nä. Jag vill inte träffa de människorna igen. Jag har träffat många av dem ute på jobb, i affärer, på fester o.s.v. och jag beter mig såklart vuxet och hälsar på ett trevligt, neutralt sätt. Men att gå på den här klassfesten vore en helt annan sak, nej aldrig i livet. Så det tänker jag inte göra, men i någon låtsasvärld, kanske om det här vore en film, skulle jag vara så jäkla sugen på att typ dyka upp och göra något sjukt oväntat så att de stod där med långa näsor sedan. Inte något taskigt, men något som bara fick dem att tappa hakan... haha, jag vet inte.

Har ni någonsin velat hämnas på någon som har varit riktigt elak? HUR skulle ni vilja göra det i så fall? Observera än en gång att jag inte tänker göra något på riktigt, jag tänker stanna hemma, men jag tycker bara att det är en lite rolig, ja och jag vet, ändå ganska sorglig, tanke.

För att sätta er in i det hela lite mer så var jag alltså grymt mobbad, både psykiskt och fysiskt, varje dag var ett rent helvete och så här i efterhand fattar jag inte att jag ens orkade med livet. Jag var livrädd på lektionerna för om jag räckte upp handen och visade att jag kunde något så visste jag att jag skulle få sota för det på rasten, jag blev jagad på rasterna, efter ett halvår hittade jag en städskrubb på andra våningen som jag gömde mig i hela rasterna. Där brukade jag sitta och gråta för att jag var så rädd att någon skulle hitta mig. Ja, det var riktigt, riktigt illa. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag utvecklade ätstörningar och hade en anorexi som följde med mig fysiskt i några år, men psykiskt i många, många år. Lärarna var ren skit som absolut såg vad som hände men som inte gjorde ett smack. Jag skämdes så oerhört mycket, trodde ju att allt var mitt fel, så jag försökte spela så lycklig jag bara kunde mot min familj. Som tur är så hamnade jag i en alldeles fantastisk klass på gymnasiet och "läkte" sakta men säkert, idag är jag en framåt, självständig person med god självkänsla och utan ätstörningar. Jag har en utbildning, ett bra jobb, hästar, sambo, jag mår bra! Men vissa nätter blir tyvärr fortfarande sömnlösa på grund av gamla minnen.

Att sedan få en inbjudan till en klassfest för att "prata gamla goda minnen" med dem som gjorde mitt liv till ett helvete fick mig att se rött. Så än en gång, bara rent teoretiskt - om ni fick chansen att "hämnas" mot mobbare på en återträffs-klassfest, VAD hade ni gjort?

Har mest bara läst första inlägget.
Men jag vill bara säga, att jag förstår att du mått skit av att bli mobbad oich att det tagit tid att komma över det, MEN ni var 13-15 år, och jag slår vad om att alla som mobbade dig ångrar sig ordentligt idag och har blivit bra personer.
Många är så dumma i den åldern, för man inte vet bättre då.

 

[Saeta]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

delvis kl

Hoppas det är okej att jag slinker in med en fråga när det ändå är inom detta ämne. Är det någon av er som nu i efterhand i vuxen ålder har frågat era mobbare varför dom gjorde som dom gjorde? Hur tog ni kontakt isåfall? Varför gjorde ni det och vad fick ni för svar? Fick det en positiv eller negativ förändring?

Vore intressant att höra bara. Om det finns någon som gjort detta och vill berätta.

Jag skulle så gärna vilja skriva till mina mobbare och fråga varför dom gjorde som dom gjorde, om dom ens vet varför. Hur dom ser tillbaka på det idag och om dom är medvetna om vad dom gjorde och vad det fick för konsekvenser. Samtidigt vill jag inte heller klandra någon och liksom dra upp allt gammalt. Det är ju ändå väldigt länge sen.

Puttar upp detta lite och frågar samma sak, är det någon som gjort något liknande?

 

[Bewildered]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

...nej, jag hade inte akt pa en klass atertraff. For jag ser inte att jag skulle ha nagot utbyte av det...

Den lilla lockiga, smala, glasogonormen har ju nu bott och arbetat i 4 lander. Pratar nagra olika sprak hjalpligt, tappat rakningen pa hur manga lander jag besokt och ar fortfarande lika snygg nu som jag var da. Snyggare om jag far saga det sjalv. Jag ar sjalvsaker pa ett annat satt, mer varldsvan, och har skinn pa nasan nu som jag inte hade da. Jag har otroligt svart for att se vilket utbyte jag skulle ha av att mota dom som fortfarande bor i den lilla staun.

Motte en av plagoandarna pa en fest, for "ett par" ar sedan. Undvek honom, sa klart, och vande blinda sidan till sa slapp jag se fanskapet och var den jag ar helt enkelt.

Lite senare, pa vag till pubben, sa stannar han mig och vi pratar. Han ber om ursakt, grater till och med, for att han matt sa daligt over hur elaka dom var mot mig da. Och klacker ur sig plattityden att jag var, och ar, sa vacker och dom ville ju bara ha min uppmarksamhet och blahblah gjorde allting fel yaddayadda.

Jag log... klappade honom pa axeln och sa "Kom over det, det har jag gjort" och gick.

Dom vet. De som har moral och etik har inte glomt och antagligen gatt igenom tankarna sjalva, manga ganger. Det kravs mod att be om ursakt som min ene dar gjorde och en battre manniska hade kramat om honom for det. Jag ar inte nagot helgon, langt ifran. De som inte vet, dom kommer man aldrig fa att forsta anda.

jag ler i mjugg ibland, nar man ser nagot pa fb eller sa... nar man ser den populara snygga som ja... ser ut som hej kom och hjalp mig (ah, forgangliga tonars skonhet! lol) eller nar man ser att den "lovande stjarnan", ja... den kom inte langre an grannbyn. Men det ar smaaktigt och fult, fast jag gor det anda.

Vad jag forsoker saga ar, att leva sitt liv som man vill kan vara hamnd nog.

Skulle jag nagonsin aka pa en klasstraff sa kan folk dock hoppa upp och satta sig pa att jag skulle kla mig som a million bucks. Och med mojligen ett stort langfinger pa ryggen, for det ar sa hogt jag vardesatter dom som personer. Skulle sakerligen gladeligen visa att dom inte ar varda varken mitt intresse eller min tid, jag har betydligt viktigare saker i mitt liv an sadana idioter. Det ar sa enkelt, och sa svart.

 

[ullo]

Sv: Bästa hämnden mot mobbare?

KL

Tråden vilar i väntan på komplett genomläsning.

/moderatorn, med sista ordet för närvarande