Sv: Bästa hämnden mot mobbare?
Men jag undrar lite, är det aldrig dags att förlåta? Eller iaf släppa det?
Jag är ingen långsint person egentligen. De allra flesta dagar rullar mitt liv på utan att jag ägnar en enda tanke åt det som hände och de som gjorde det mot mig. Ibland väcks gamla minnen till liv, vissa perioder är värre än andra, men jag har lärt mig hantera det och går absolut inte runt och önskar hämnd åt alla de som var elaka som barn.
Men det som fick mig att starta just den här tråden var den där inbjudan till återträff. Den kom som en smäll i pannan och fick mig att börja fantisera lite om att det hade varit så jäkla coolt att "visa dem" typ. Men som sagt, det är inget jag går runt och tänker på annars!
Sedan det här med att förlåta. Jag har blivit sårad och besviken precis som de flesta andra, sådant som nästan är oundvikligt i livet. Jag har inga problem med att förlåta någon som sårat mig. Men det här med mobbingen ligger på en helt annan nivå. Varje dag var på riktigt ett helvete, jag var livrädd för mina klasskamrater, de var så jävla elaka att jag mår illa när jag tänker tillbaka på det. Ändå har jag som sagt träffat en del av dem efteråt och då varit artig och hälsat som på vem som helst. Faktum är att en av mobbarna, som i och för sig inte var den allra värsta men ändå, hamnade i samma kompisgäng som mig för några år sedan. Han och jag hade visst en gemensam vän och i början var det jättejobbigt att vara på samma fester, åka till fjällen tillsammans o.s.v... Men idag pratar jag med honom som en riktig vän. Vi kan till och med hitta på saker bara vi två. Trots detta kommer jag aldrig att förlåta honom för det han gjorde mot mig på högstadiet. Det har liksom blivit två olika saker. Att han var med och gjorde mitt liv till ett helvete, något som faktiskt hade kunnat sluta i att jag inte ens skulle finnas idag, är något jag omöjligtvis kan förlåta. Men jag lyckas ändå umgås med honom, ha roligt ihop med honom och bilda nya, bättre minnen tillsammans med honom.
Nu var han som sagt inte den som var värst, men om jag t.ex. hade hamnat på samma arbetsplats som en av de värsta mobbarna så är jag övertygad om att jag hade kunnat samarbeta och umgås med honom/henne också. Kanske till och med haft trevligt och roligt ihop. Men jag hade ändå aldrig kunnat förlåta. Det anser jag inte behövs heller, eftersom jag ändå kan umgås och vara vänlig. Det skulle kännas sjukt fel mot mig själv att förlåta någon/något som förstörde mig så, i så många år.
Det är till och med så att en av dem som var som jävligast mot mig såg jag ganska ofta när jag var på krogen o.s.v. Eller, nu går jag i och för sig inte ut på krogen så ofta men ett par gånger på sommaren kanske och då lyckades jag visst alltid hamna på samma ställe som honom. De första gångerna blev jag rädd, på riktigt, och gick till ett annat ställe eller åkte hem. Året därpå höll jag mig bara långt borta från honom. Sedan bara jag bestämde mig en kväll, för att gå fram och hälsa. Jag var mig själv, den jag är idag, gick fram till honom och sa hans namn: "XXXX XXXXXX, hej på dig", och tog hans hand och skakade den. Sedan gick jag bara därifrån. Jag sa ingenting mer än så, men jag tyckte mig ändå se skam och ånger hos honom. Och stor förvåning. Han hade ju alldeles säkert sett mig lika många gånger som jag sett honom, och undvikit mig, och det känns så jäkla bra att det var JAG som bara gick fram och hälsade sådär. Jag pratar inte med honom nu, men det känns ändå som att isen är spräckt på något sätt. Han har fått se att jag inte blivit en blyg liten skit som inte vågar hälsa på folk och att jag inte längre är trådsmal och sjuk. Han har fått se att jag är en frisk, glad och ganska så snygg tjej som vågar gå fram till en person som varit oerhört elak mot mig i så många år.
Oj, vad långt det blev. Men den här tråden var jätteskön, tack för att ni skriver i den.
