Sv: Barocktråd på dressyr...?
Angående ryggen - hållningen - och rörelsemönster.
Jag har på flera olika ställen läst att detta med gångarter är ett mänskligt påfund. Hästen lär istället ha ett flertal olika rörelsemönster som alla sker utifrån olika reflexer.
Dessa rörelsemönster påverkas av hästens hållning. I en viss hållning rör sig hästen i det vi kallar trav, i en annan galopp, i en annan fyrtaktig galopp osv. Även kvaliteten på gångarten beror på hästens hållning.
De flesta av oss anser att vi rider i 3 (eller fler) gångarter.
En gångart anses ren och korrekt då takten är ren. Dvs 4- 3- eller 2 takt. En fyrtaktig galopp anses fel, liksom en fyrtaktig trav osv.
Eftersom hållningen avgör rörelsemönstret så fokuserar vi en hel del på ”korrekt hållning”
Det vi talar mest om är ryggen, hur den skall se ut när den hästen arbetar korrekt.
Många av dem som har en fysiologisk utbildning talar om hållning som en fysiologisk balans i hästen. Ett hanterande/stabiliserande av ryggkotpelaren, för att skapa maximal balans och rörlighet med minsta spänning.
Såsom jag förstått de flesta instruktörer så ser de också ett samband mellan hållning och renhet i gångarterna.
Mina ”favoriter” har alla olika sätt men fokuserar på att återskapa och behålla gångarternas renhet, eftersom de också tycker att det har med balans – självbärighet att göra. De använder terminologi som att hästen är ”diagonal”, genom i ryggen, arbetar korrekt över ryggen osv.
Hur hållningen ser ut i ryggraden är svårt att se utanpå hästkroppen. En häst med en låg/sänkt rygg ser aldrig ut att komma upp med ryggen på samma sätt som en häst med en av naturen mer välvd rygg. Länden kan visserligen ge oss en fingervisning när samlingen är hög, men inte särskilt väl i en grundform som vi talar om här. Bröstryggen ser vi heller inte under sadeln. Och som sagts här på tråden - ryggen ser också olika ut under olika faser av steget.
Återstår alltså att ha andra facit om hästen arbetar rätt över ryggen.
Ett är alltså att kontrollera om just takten är ren dvs. sätts det diagonala benparets hovar i samtidigt i marken.
Ett annat är att kontrollera om stabiliseringen av kotpelaren lett till att bäckenet vinklats ned mot underlaget, men även det ser ju olika ut under olika faser i steget.
Ett tredje sätt - särskilt för att kontrollera om _hela överlinjen_ är korrekt är att studera ”halshållningen”.
På samma sätt som ryggen sjunker undan när hästen höjer huvudet, så kommer halsen att sänkas och rätas ut, när hästen välver ryggen upp mot ryttaren, - om och när hästen är avspänd i sin överlinje.
Om ryttaren aktivt försöker få överlinjen att slappna av och komma upp, och hästen är rak, så skapas också en anspänning i hästens ligamentsystem bakifrån så att huvud och hals får stöd och kan bäras i en naturligt välvd men avspänd form.
Den här tecknaren har varit lat, teckningarna är identiska bortsett från halshållningen.
Men hur skillnaden i halshållning syns i alla fall
Uttrycket som används i början och som kan vara svårt att läsa är ”fiddled down”
http://www.mypix.se/usrimg/JMPQFRGOK/lrg/JPNPMPEOPMMNG.jpg
Att överlinjen är jämnt välvd kan alltså ses på det sätt som halsen växer upp ur manken Om hästen höjt sin rygg och skapat en spänning bakifrån i sitt ligamentsystem så kommer halsen att stabiliseras av nackligamentets lameller och välvningen bli jämn.
Enligt anatomiboken är också ligamentens funktion just att understödja musklernas arbete. Så jag tyckte också att denna beskrivning förklarade tydligt varför man inte skall ”såga ner hästen” och rida med 3.e halskotan som högsta punkt.
Enligt veterinärernas anatomi och fysiologi, så skapas halsens rörelser av detta ligamentsystem som har sitt ursprung ända under hovbenet på bakbenen.
Så om hästen arbetar utan onödig spänning så syns det på dessa halsrörelser - som de franska systemet är så noga med att släppa igenom. (Sympatiskt och logiskt tycker jag
).
Busbarros häst kunde möjligen komma 1 dm längre ned och även fram med näsan om det skulle vara perfekt.
Klimkes häst har, å andra sidan sin tyngdpunkt för långt fram – han tar emot sig med framhoven, kanske beror det på nedförsbacken? Men att vara ens i närheten av att komma en fysiologisk balans imponerar på mig. Hallonsodas ponny var inte i en fysiologisk balans. Den tredje hästen var maximalt spänd och balans / självbärighet kräver ju en avspändhet, så den var mycket långt ifrån balans.
Den här ”bilden av en korrekt arbetande rygg” som jag ville diskutera, har jag fått i många olika böcker, även i allmänna böcker om ridning utifrån ett fysiologiskt perspektiv.
Det är alltså ingenting som jag från början kopplade ihop med en speciell ridstil utan tog som en allmän grundform. (Jag inser nu att jag hade fel på den punkten)
Givetvis var denna diskussion också sprungen ur min egen ridning, då hästen - när jag hittar till balans - börjar röra sig med ett helt annat och större rörelsemönster samtidigt som det sker med en större lätthet.
När jag startade tråden var jag sugen på att diskutera grundform, och olika syn på den. Nu är jag inte längre så sugen på att diskutera någonting alls.
Jag lägger i all fall ut den här sidan som ett förtydligande av vad jag var ute efter.
Givetvis inser jag ju att vi inte alla är ute efter samma sak, men tänkte att det ändå kunde vara intressant att diskutera runt. Men det var då det.
(smileys bara för att få det mer lättläst)
