Barnhage?

[Stollan]

Sv: Barnhage?

I dom inlägg du hänvisade till så diskuterade det lekhage kontra barnsäkra och i det läget svarade du "Leka med kastruller eller ej är petitesser, men hurvida man lär barnet att det är jordens medelpunkt eller ej är avgörande ställningstaganden."

Vad menade du då med det om du inte diskuterade samband med barnsäkrat och barnhage?
Det var väl ställningstagandet som gällde då?
Hade vi diskuterat barnuppfostran allmänt hade jag förstått vad du syftade på eller "curlingförälder", "bowlingförälder" odyl men nu var det specifikt barnhage kontra barnsäkrat och inget annat (Lite kastruller i kök också förstås kom med på ett hörn)
Inget av dom lär ett barn att dom är jordens medelpunkt eller vice versa.
Var kom jordens medelpunkt in?

Jag missförstår aldrig något med vilje utan har jag missförstått har texten inte varit tydlig nog.
Din var då väldigt otydlig då jag inte kan se kopplingen om det inte var den jag antog.
Sedan finns det folk som anser att barn inbillar sig att dom är medelpunkt om man låter dom få bestämma en del och om man ändrar sina liv till viss del pga barnet.
Du får gärna "rita och berätta" hur du menar

Vanligtvis brukar föräldrar väldigt ofta sucka, stånka och stöna över att deras äldre barn och tonåringar inte hjälper till hemma (hur många inlägg på olika barnforum och en del även här har man inte läst om det och av andra föräldrar i andra situationer). Det är heller inte ovanligt att det är samma föräldrar som inte uppmuntrar detta när intresset finns dvs redan som småbarn (jag räknar 0-3 som mycket småbarn) och då ofta vid 1-2 års ålder.
Själv har jag aldrig "lärt" min dotter att städa eller för den delen damma eller diska men hon kan det ändå. Hon har fått prova när hon visat nyfikenhet och en 1-2 åring kan diska gafflar, plastbyttor odyl. Rent blir det förvisso inte men det viktiga är att det skall vara kul och inget annat. Blir känslan positiv och disk inlärt tillsammans så är det mycket lättare att få dom att diska när dom blir äldre också.
Jag lär aldrig barn husshållssysslor för dom lär sig genom att iakta och det har dom fått chansen att göra sedan dom var små. Barn härmas och när dom härmas gör dom det för dom har motivation och det är då man skall vara smart och uttnyttja den. Hittintills har det sättet hållt bättre än dom traditionella. Jag gör mycket icketraditionellt i min fostran och för en del saker bakvänt men än så länge har det visat sig att mitt sätt ger mer hållbart resultat i längden även om det på kort sikt är jobbigare.

100% koll kan du inte alltid ha av ett barn i en barnhage så tillvida att du inte kollar barnet i den hela tiden (med undantag för när dom är mycket små men då kan dom knappt komma fram alls utan ligger kvar där du lägger det) Du vet aldrig helt säkert när den lär sig klättra ur och när den gör så måste du ialla fall ha ett barn löst.
Min dotter klättrade ur sin spjälsäng vid 1 års ålder och 1 år anser jag räknas till "mycket småbarn".
Att sätta fast henne i en stol med sele lagom kort så hon inte skulle kunna ställa sig upp hade varit ett mer 100% alternativ men det användes aldrig det heller.
Jag tror du utgår från att barn är äldre när dom kan ta sig ur barnhagen men även 2 åringar får varmvatten över sig och även tvååringar lyckas föräldrar snubbla över och det är nog få barn som är så gamla som 3 år som inte tar sig ur barnhage eller öppnar grindar alternativt klättrar över grindar. Det är lika falrig (om inte farligare) att ha en 2 åring i köket än en 1 åring då 2 åringen är snabbare men fortfarande inte har någon full utvecklad reflex för att dra tillbaka handen vid starkare värme och har fortfarande inte alltid vett att låta plator vara.

Förövrigt har då min dotter och alla andra barn som varit i min närhet "haft i köket att göra" då jag alltid har haft 100% koll över dom när det funnits något farligt framme där.
Du kanske inte klarar av det men för mig har matlagning aldrig tagit sådan koncentration att jag inte kan hålla 100% koll på vad ett litet barn är någonstans. Övrig tid har det aldrig funnits några farliga saker att nå i mitt kök så då behövdes aldrig 100% koll.

 

[Jadzia]

Sv: Barnhage?

Vad otroligt banal du är. Kan du inte argumentera på vanligt vis?

 

[Jadzia]

Sv: Barnhage?

barnets vilja: när det inte går stick i stäv med vett och säkerhet.

Hu, det där skulle jag raskt vilja ändra till " när det inte går stick i stäv med min vilja". Fasar för de barn vars vilja får gå före föräldrarnas.

 

[Jadzia]

Sv: Barnhage?

Jag har aldrig sett någon skillnad i hjälpsamhet mellan tonåringar som fått leka med kastruller och barn som inte fått det. Hjälpsamheten har helt andra faktorer.

Även dem mest intresserade sexåring brukar tappa lusten att diska då denne blir ca 12-13 år.

 

[Stollan]

Sv: Barnhage?

Och du har följt hur många barn från småbarn med detta upp i vuxen ålder för att kunna dra denna slutsats?
Naturligtvis så är det så att om man inte vidhåller att uppmuntra eller på något sätt "programmera" in en positiv känsla som kommer viljan att försvinna. Vuxna är otroligt bra på att ibland locka fram ett åsnebeteende hos sina barn. Det är sällan jag ser vuxna som på något sätt tackar deras barn för att dom tex diskar utan anser att det är en självklarhet. Istället får barnet höra vad dom inte gör. Då hjälper inte ens jag till kan jag tala om.
I denna familjen så beröms både make, barn och jag när vi gör saker titt som tätt. Positiv feedback är en av dom saker som gör att denna familjen funkar jättbra då ingetn tas för givet. Jag kan tom berömma mig själv om jag gjort något bra.

Barn går att "programmera" lättare än vuxna och när man är vuxen kommer man sällan ihåg vad som gett känslor till olika saker bara att dom finns. Jag kan få vuxna till att bli omprogrammerade med lite samarbete och har gjort så flera gånger.
Jag vet vad för "knappar" man kan trycka på för att både barn, tonåringar och vuxna skall samarbeta och tycka att det är kul samtidigt. Jag vet för varje barn jag träffar efter några timmar hur jag skall få dom dit jag vill om jag får ta över helt.
Däremot uttnyttjar jag det inte om det inte är nödvändigt.
Med andra ord att bara låta dom leka med kastruller kommer inte lära dom att hjälpa till utan är bara ett steg på vägen. Man uppmuntrar deras lust att vilja göra samma sak som en själv.
Precis som att bara för man kan 1+1 så kan man inte alltid räkna en hel ekvation utan att träna sig och försök att träna med negativ feedback vilket är väldigt vanligt när barnen blir äldre och det gäller hushållsarbete.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnhage?

Jag har bara tid en liten stund, jag återkommer till ditt svar till mig vid ett annat tillfälle.

Bara en kommentar:

Barn behöver inte läras att de skall hjälpa till när de är mellan 9 månader och två år. Det går bra att börja vid tre års ålder med gott resultat!

/Priffe - med egen erfarenhet

 

[Stollan]

Sv: Barnhage?

Jag lär inte in att hjälpa till alls jag för jag uttnyttjar barnets egna vilja att lära sig själv. Deras egna vilja att samarbeta. Om den börjar att infalla när barnet är 1 år så tar jag tillvara på det då.
Jag lär däremot in en positiv känsla och inget annat.
Vill man hjälpa till får man det vill man inte behöver man inte.
Som jag sa har jag oftast andra sätt än traditionella att fostra på. Det tar längre tid att komma till resultat men resultatet blir istället hållbart. Dessutom så får barnet en starkare självkänsla och bättre självförtroende på kuppen.
Det tjatas om mycket få saker här hemma hos mig.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnhage?

Det tjatas om mycket få saker här hemma hos mig.

Här förekommer inget tjat heller! :smirk:

Var och en blir salig på sin metod.

När mina var tre år, så tyckte de också att det var roligt att hjälpa till. Vilket givetvis uppmuntrades.

Ettåringar är också välkomna om att "hjälpa till", men bara med sådant som är ofarligt.

Jag vet inte om vi kommer så mycket längre i våra diskussioner.

 

[Stollan]

Sv: Barnhage?

Men du har enligt egen utsago (annan tråd) "lätthanterliga barn", det har inte jag.
Jag har heller aldrig sagt att det förekommer tjat hos dig bara att det är vanligt och har du lätthanterliga barn så brukar tjat sällan behövas då dom är lättstyrda. Det är snarare att man måste anstränga sig för att lära barnet att sätta ut sina personliga gränser istället medan barn som mitt måste man lära dom att göra det på rätt sätt för sätta gränser kan barn som mitt och dom gör det tydligt och klart.

Jag har ju fortfarande inte fått svar på kopplingen hur jag skall tolka "jordens medelpunkt" med barnhage eller barnsäkrat. Jag antar att dina tankar var längre än bara barnhage och barnsäkrat vilket jag inte uppfattade (ursäkta att min fibrohjärna är långsam).
Det var faktiskt den delen vi diskuterade egentligen eller hur?
Den kom bort i hanteringen totalt men den delen jag egentligen var mest intresserad av.

Jag är djupt salig i min metod av den enkla anledningen att den funkar på stort sätt alla slags barn inte bara mitt
Testat på många barn (långt över 100 om det kan vara till intresse) av alla de sorter.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnhage?

ok. jag skall försöka att klargöra vad jag menade. Jag uttryckte mig nog lite för svepande.

Vad jag menar med barnhagen är att den är ett ypperligt medel för att lära barnet att även i tidig ålder kunna känna sig trygg i sig själv. Barnet kan lära sig att föräldrarna finns i närheten, om än inte i blickfånget hela tiden.

Det kan man förvisso lära barn utan hage - att lägga dem på kvällen och att de somnar själva är ett exempel på att lära dem trygghet och tillit.

Det jag menade med barn som felaktigt får för sig att de är jordens medelpunkt är barn som alltid, alltid sätts i första rummet. Där barnets önskningar och behov går för alla vuxnas. Det ger barnet (enligt min mening) en känsla av att på sätt och vis vara övergiven. När barnets vilja styr i alla lägen utom när det är farligt för barnet. Barnet kan få känslan avv att beslutanderätten OCH ansvaret vilar på barnets axlar. det tycker inte jag är rättvist.

Jag tror att barnen behöver veta att vi sköter en hel del beslut och att vi bestämmer vad som är bäst för barnet. Sedan kan barnet i takt med mognadsgrad få allt mer att säga till om. Ett exempel är att barnet kan få välja de röda eller blå byxorna (när hon är mogen för det) och inte vilka kläder som helst.

Mina barn är inte alltid lätthanterliga. Givetvis har vi duster emellanåt också, men att de är så trevliga (som jag tycker att de är) tror jag till största delen beror på att vi har en väl etablerad respekt för varandra. Vi känner varandra väl eftersom vi tillbringar mycket tid ihop och de gränser vi har är få och tydliga.

En mycket bra gräns är tex. "du får göra nästan vad du vill bara du frågar först och att frågan är rimlig"

Barnen går på lågstadiet och vet vad som går hem och inte. Ibland chansar de på sådant som de "tror" att de skall få nej på.

Min respekt för dem är exempelvis att jag håller det jag lovar och inte babblar om saker som kanske inte blir av. Jag vet hur besviken man kan bli... (men givetvis kan det ibland hända att det inte blir som planerat ändå).

För övrigt måste jag gratulera till en metod som fungerar på många barn. Jag TROR att min metod fungerar på andra barn också, men jag har inte provat.

 

[Pontevecchio]

Sv: Barnhage?

Jag är bara intresserad av hur föräldrar som använder barnhage gör med sina tonåringar?

Visst små barn kan skada sig allvarligt i hemmet men livet tonåringar lever är ju betydligt farligare. Ska ni låsa in de?

Små-småbarn kommer ju inte så långt och är de så stora att de kan krypa eller gå kan de oftast klättra eller stoppa olämpliga saker i munnen.

Livet är inte säkert nån gång.

 

[Stollan]

Sv: Barnhage?

Det jag menade med barn som felaktigt får för sig att de är jordens medelpunkt är barn som alltid, alltid sätts i första rummet. Där barnets önskningar och behov går för alla vuxnas. Det ger barnet (enligt min mening) en känsla av att på sätt och vis vara övergiven. När barnets vilja styr i alla lägen utom när det är farligt för barnet. Barnet kan få känslan avv att beslutanderätten OCH ansvaret vilar på barnets axlar. det tycker inte jag är rättvist.

Det är absolut inte rättvist, jag håller med dig från början till slut. Barnet får inte sina behov tillgodosedda på det viset och mår dåligt.
Det du pratar om handlar om att kränka sina egna personliga gränser till förmån för barnet. Då lär sig barnet att andra kan får trampa på deras också och det är fel. Man skall lära ett barn att visa var barnets personliga gräns går, var förälderns privata gränser går och värna om dom för då värnar dom även andras.
Det är inte fel att ge ett barn glass när den ber om det OM man själv tycker det är ok. Det blir fel om man gör det fast man egentligen inte vill. Om det händer då och då är sällan någon skada skedd men om det sker som regel så kommer barnet att snart börja visa "symtom". Symtom kan undertryckas men dom kommer att komma upp för eller senare.
Jag är sjuk och orkar väldigt sällan att göra mycket med min dotter. Det har hon fått acceptera vare sig hon vill eller inte. Jag har inte kränkt några av hennes personliga gränser och jag har inte tillåtit henne att kränka mina. Därför så mår hon inte dålig av ett nej eftersom mitt nej egentligen inte är knutet till henne utan till mig. Om du förstår vad jag menar.

Vad jag menar med barnhagen är att den är ett ypperligt medel för att lära barnet att även i tidig ålder kunna känna sig trygg i sig själv. Barnet kan lära sig att föräldrarna finns i närheten, om än inte i blickfånget hela tiden.

Det är bara detta att det lär dom sig ändå.
Otrygghet har med andra saker att göra. En av dom störrre är personlighet då vissa helt enkelt är mer ängsliga av sig som person.
Min dotter har alltid varit trygg i sig själv när hon var liten (lite för trygg i vissa lägen vops var hon borta om man inte höll koll ). Hon hade fullt förtroende att vi inte skulle överge henne och har aldrig visat tecken på annat. Du hade säkert inte sett någon skillnad på min dotter och dina barn i trygghetsfrågan trots att min dotter låg i våran säng tills hon var 10,5 månader (ammade nattetid till den åldern) och därefter flyttade till sin spjälsäng som stod bredvid min sängsida kloss an.
Det var först när hon kom till dagis här (5,5 års ålder) och sedan skolan där hon kände att hon inte dög, fick inte vara med och leka och allt hon lekte var "fel" och allt eskalerade pga att personalen inte var kompetensen nog att se var felet fanns utan istället förvärrade allt ihop (kan skriva en massa om vad som var fel där). Den delen är dock fixat nu. Jag har fått tillbaka min harmoniska dotter som mår toppen och det enda som hon behöver träna är att sänka sina egna krav på sig själv som fortfarande är lite för stora.

Förövrigt håller jag med dig totalt
Vad jag lovar har jag lovat och det är fel att begära att min dotter skall hålla sina löften om jag inte gör det. Exterma saker kan givetvis ibland spoliera tex magsjuka men det är ju giltliga ursäkter.

Barnhage är inget fel så länge man inte har barnet där jämt, barnet verkar tycka det är ok och inte skriker länge och att man är medveten om att det kommer en dag då barnet kan ta sig ur så man inte tror att den är 100% säker när barnet passerat 1 år.
Det är just den biten som bekymrar mig mest om man inte då har gjort det säker för sin teling för det är ju då som olyckor kan hända.
Jag tycker med andra ord att barnhage rätt hanterad inte är fel men för mig alltid överflödig (tar dessutom plats)
Har inte lagt märke i sammankopplingen mellan trygghet själv och barnhage och behöver bara se till min kompis som har två vuxna söner som har två helt skilda personligheter och där den som sattes i hage är den som är otrygg. Det är troligtvis faktiskt så att du ger dina barn den trygghet ialla fall oavsätt hage eller ej, sova i sin säng eller din.

Din metod funkar säkert bra och det är inte säkert att den är så annorlunda i det "stora hela". Det är ju lite svårt att säga så här över nätet när man inte har "upplevt ala naturell" och att förstå min måste man nog läsa av Jesper Juul och John Gottham då dom beskriver mitt sätt på ett mycket bra sätt.
Huvudsaken är ju faktiskt att din metod så småningom ger harmoniska vuxna människor med god själkänsla och gott självförtroende. Hur man gör på vägen dit är ju inte lika viktigt egentligen

 

[Bubbla]

Sv: Barnhage?

Jag tycker inte att jag argumenterar på något konstigt vis. Om du tog illa vid dig av det jag skrev ber jag om ursäkt. Men jag står för det jag skrev. Jag skulle själv aldrig ge mig in i en dikussion om något jag inte har någon egen erfarenhet av med så säkra slutsatser, men det är ju bara jag.
Är lite trött på folk som inte har egna barn men vet ALLT om barnuppfostran (säger inte att detta gäller dig, men det kanske är därför jag reagerar).
Och du skulle aldrig sätta barnets vilja före din egen? Det är ditt val, visst, men ibland kanske jag inte vill laga middag, men barnet vill ha mat? Ibland måste man nog göra saker mot sin vilja för barnens skull, men aldrig på bekostnad av vettig barnuppfostran eller säkerhet.