Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Men knutar... det finns liksom inga knutar. För honom är allt bra, han är ganska nöjd med barnsituationen tror jag. Han har ju ett val, tidigare hade han barnen varannan vecka, nu behöver han inte det, och han tar inte mer tid än han verkligen måste.

Det är öht inte en issue om att män och kvinnor tänker olika.

Ett exempel: På påsklovet ville sonen åka till sin pappa och ringde och frågade om han fick komma. Det fick han inte - för hans storebröder var där. Förstår du nivån?

Jag lindar inte in saker, men jag frågar honom: "Vilka dagar vill du ha barnen på lovet?" Och han svarar "Jag kan inte, jag måste jobba". Typ. Att gå till soc tror jag bara gör honom förbannad på mig och det kommer han att ta ut över barnen. Jag kan såklart inte veta, men jag är rätt säker på att det skulle förvärra situationen för dem.

 

[mandalaki]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Hade jag varit exets nya hade jag dumpat honom om han inte tog riktigt ansvar för sina barn i förra förhållandet. Aldrig skulle jag vara ihop med en frånvarande pappa. Aldrig.

Nej, samma här.

Det har hänt att jag blivit också, men det förändrar inte ett dugg.

Nej, jag förstår det. Verkligen.

Jag skulle önska att det var så att ditt ex var en riktig sopa - men det tror jag inte alls att han är. Jag tror bara att han är rätt vanlig

 

[Petruska]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag skulle önska att det var så att ditt ex var en riktig sopa - men det tror jag inte alls att han är. Jag tror bara att han är rätt vanlig

Det tror jag också att han är. Det är det värsta av alltsammans.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

/.../ Hade jag varit exets nya hade jag dumpat honom om han inte tog riktigt ansvar för sina barn i förra förhållandet. Aldrig skulle jag vara ihop med en frånvarande pappa. Aldrig.

/.../

Man kan inte uppfostra vuxna, så är det ju... men jag kan inte säga att jag aldrig skulle vara tillsammans med en frånvarande far.
Idag, med mognad och viss upplysning så hade jag inte varit tillsammans med någon som inte hade intresse av sina egna barn. Men när jag var yngre så hade jag resonerat annorlunda.

Jag hade nog köpt historien att mamman var en räpa och att han drabbats av olyckliga omständigheter och att han inte visste att hon inte år p-piller etc.

Jag hade så gärna velat tro honom så att jag också skulle kunna rättfärdiga hans ointresse.

Jag vet inte hur det är med andra här, men då jag själv är uppvuxen med att min pappa arbetade som han ville (veckopendlade mestadels av min uppväxt), blev servad av mamma och att han var med oss barn när han hade "tid" och "lust" - så var i alla fall jag präglad på att se denna ojämlikhet som ganska normal.

Men det innebär inte att jag i yngre år skulle accepterat en sambo/partner som var en ointresserad pappa. Jag hade nog gjort som jag läser om så många gånger, försökt förmå min sambo att vilja vara med sitt barn, jag hade nog kontaktat mamman och försökt skapa goda relationer och jag hade varit arg på honom för hans lättja osv. Jag hade nog tagit ut en del av min ilska gentemot min egen pappa på honom. Men jag hade nog inte lämnat honom. Det hade jag varit för feg för. Varför skulle en vettig kille vilja ha mig, typ? Eller - "är inte alla killar sådana här i alla fall?!" Min egen far var knappast en god förebild.

Jag blir lite illa berörd när man skriver att man hade, minsann, själv fattat alla rätta besluten och minsann, aldrig levt med en oansvarig pappa.

Jag kan utan tvekan säga det idag, och då är jag betydligt mer mogen än vad jag var i mina unga vuxna år. Jag är glad att mina egna barn inte har samma uppväxt och uppfattning om könsroller som jag blev fostrad in i.

 

[mandalaki]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Fast jag läser inte det där "aldrig" på samma sätt som du. Jag höll ju med Petruska och det innebär att jag IDAG aldrig skulle kunna leva med någon som inte brydde sig om sina barn från förra förhållandet. Jag har dragit öronen åt mig på den punkten ett par gånger.

Men det innebär inte att jag vet att jag skulle ha varit lika bestämd på den punkten när jag var 20-25. Jag kanske hade accepterat det för att "så där gör ju alla andra killar också".

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Fast jag läser inte det där "aldrig" på samma sätt som du. Jag höll ju med Petruska och det innebär att jag IDAG aldrig skulle kunna leva med någon som inte brydde sig om sina barn från förra förhållandet. Jag har dragit öronen åt mig på den punkten ett par gånger.

Men det innebär inte att jag vet att jag skulle ha varit lika bestämd på den punkten när jag var 20-25. Jag kanske hade accepterat det för att "så där gör ju alla andra killar också".

Sant. Idag hade jag sagt aldrig då livet lärt mig att en oansvarig pappa inte är något att lita på i den egna relationen heller. En person som inte har större empati för sina barn än att hans intressen kommer först, kommer heller aldrig prioritera sin partners behov.

Det är svårt och sorgligt när jag som mer mogen och reflekterande person läser om kvinnor (yngre som äldre) som så desperat håller fast vid att "han är en bra pappa, men hans ex gav honom aldrig chansen".

Förnekelsen är så utomordentligt effektiv när en kvinna skyddar en man på det viset.

 

[Inte_Ung]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Hade jag varit exets nya hade jag dumpat honom om han inte tog riktigt ansvar för sina barn i förra förhållandet.

Det var precis vad min pappas dåvarande fru gjorde.
Pappa är nu inne på fru nr 3.
Och det går inte heller så bra - för henne.

 

[mandalaki]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag har faktiskt nästan alltid tyckt att det är förbaskat osexigt med män som inte bryr sig om sina barn. Och omvänt då: det är tilldragande med bra pappor, män som är bra på barn. (En väldigt stor men kortvarig kärlek - jag blev dumpad - var förskollärare på granndagiset, jag hängde i fönstret och dreglade när de var ute med barnen)

Fast jag gillar inte att jag känner så, för det borde vara självklart att en pappa är nära sina barn.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag har faktiskt nästan alltid tyckt att det är förbaskat osexigt med män som inte bryr sig om sina barn. Och omvänt då: det är tilldragande med bra pappor, män som är bra på barn. (En väldigt stor men kortvarig kärlek - jag blev dumpad - var förskollärare på granndagiset, jag hängde i fönstret och dreglade när de var ute med barnen)

Fast jag gillar inte att jag känner så, för det borde vara självklart att en pappa är nära sina barn.

Jag hade i unga år inte så stor erfarenhet av pappor öht, men skulle jag inleda en ny relation nu, så hade sannolikheten varit stor att han hade barn redan. Precis som du så skulle jag attraheras av en bra pappa. En man som tar ansvar smäller högt i mina ögon.

De pappor jag kom i kontakt med mellan 20-25 var inga bra pappor utan självupptagna "gå-ut-på-helgen-och-supa-skallen-i-bitar"" och så kanske man träffade sin ettåring tillsammans med exet på sönd.em...

Jag fördömde dem enormt och tyckte att dessa killar borde "uppfostras" och försatte in en chans att ifrågasätta den nonchalanta inställningen. Min egen frånvarande arbetsnarkoman till pappa var i alla fall ingen festprisse, utan hemma på helgerna.

 

[Petruska]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag blir lite illa berörd när man skriver att man hade, minsann, själv fattat alla rätta besluten och minsann, aldrig levt med en oansvarig pappa.

Men jag har ju en väldigt närvarande pappa! Visserligen såg jag redan som barn skillnaden mellan honom och andra pappor (och även många kompisar såg den skillnaden), men det betyder ju att den sorts man jag närmast har formats av är en man som man faktiskt inte ens kan föreställa sig dumpa sina barn.

Min mormor sa en gång halvt på allvar att det skulle bli svårt för min syster och mig att hitta män som var i nivå med vår pappa.

Jag var hyfsat vuxen innan jag fattade vidden av hurdana många fäder är.

Sen har jag öht inte varit ihop med någon som har barn, men jag har sedan sena tonåren reagerat när någon tjejkompis pojkvän har haft försummade barn.

Och TS ex nuvarande får ju antas vara vuxen på riktigt, inte nyss fyllda 20.

Sen har jag ju lyckats få barn med en man som inte fungerar som far. Fast det är barnet som dumpat honom, inte han som dumpat barnet. Men han lät sig dumpas. Han kunde bara svara barnet med vrede, inte kärlek.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Men jag har ju en väldigt närvarande pappa! Visserligen såg jag redan som barn skillnaden mellan honom och andra pappor (och även många kompisar såg den skillnaden), men det betyder ju att den sorts man jag närmast har formats av är en man som man faktiskt inte ens kan föreställa sig dumpa sina barn.

/.../

Just därför kanske det är så att just du aldrig (vare sig som yngre eller äldre) skulle acceptera en man som försummade sitt barn. Jag kan tänka mig att din uppväxt med din pappa är i det närmaste unik och då förstår jag också ditt "aldrig".

När jag skrev illa berörd, så menade jag att det som känns plättlätt nu med lite mer mognad, kanske inte var så självklart när man var ung vuxen och mer osäker kring hur familjeliv skapas.

För TS eller andra som valt en man med ett struligt barnförflutet kan detta "det skulle jag aldrig gjort" upplevas som om TS vore dum. Och visst är det dumt - med facit i hand är alltid sikten klar.

Ja, ja... ville bara förtydliga varför jag blev lite fundersam. Jag är glad att du har en så bra pappa!

 

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Ja men så är det ju. Med facit i hand så var det dumt! Hela alltihop... Men jag var 21 när vi träffades, han är 13 år äldre än mig. Det är inte en 'ursäkt' men en förklaring. Fast jag har inte tagit illa upp av ngt inlägg.