Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

[athena]

Är medveten om att jag borde skaffat ett anonymt nick till denna tråd men jag får ta skiten helt enkelt, orkar inte krångla just nu...

Jag separerade från mina båda barns far för ganska exakt 4 år sen. Barnen var då 2 och 6 år gamla. De bodde varannan vecka under de första 3,5 åren, fram tills att jag flyttade två mil bort i augusti 2009. Vi kom då överens om att barnen skulle bo hos mig, dels av praktiska skäl, dels för att vi anser det vara bättre för barnen. De är hos sin pappa varannan helg.

Och det är just det. Varannan helg, aldrig mer! Vi har haft novemberlov, jullov, sportlov och påsklov - de har inte varit där en enda dag utöver varannan helg (bortsett från 2 dygn under julen - julafton till annandagen).

Nu är det dags att planera sommarlovet, och han kan ta dem två veckor (av tio...).

Barnen vill jättegärna åka dit men det "passar aldrig". Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För egen del så vill jag såklart ha dem här så mycket det bara går, men jag märker ju på dem att de mer eller mindre 'glömmer' sin pappa. Det är snart inte längre ett alternativ att åka dit på loven för dem. Jag försöker verkligen uppmana honom att ha dem på loven, jag förstår såklart att det är svårt för honom under skolveckorna eftersom han har 2,5 mil till deras skola. Men jag får ingen respons.

Det känns så jobbigt att hela tiden förklara för barnen varför de inte kan åka till sin pappa (och jag vet ju eg inte varför?), jag får ta honom i försvar fast jag egentligen inte vill. Det finns i mina ögon inget att försvara.

Jag jobbar själv mer än heltid och ser inte alls hur hans liv kan vara så mycket mer besvärligt att få plats med barnen i. Ärligt.

Hur kan det bli såhär? Finns det nån som har några tips, hur ska man tänka? Att vända sig till soc är inte ett alternativ för det skulle troligen bara bli värre. Allt jag vill är ju att barnen inte ska förlora sin pappa!

 

[Petruska]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Barnen vill jättegärna åka dit men det "passar aldrig". Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För egen del så vill jag såklart ha dem här så mycket det bara går, men jag märker ju på dem att de mer eller mindre 'glömmer' sin pappa.

Det känns så jobbigt att hela tiden förklara för barnen varför de inte kan åka till sin pappa (och jag vet ju eg inte varför?), jag får ta honom i försvar fast jag egentligen inte vill. Det finns i mina ögon inget att försvara.

Jag är nog rätt skoningslös, men jag tänker så här. Du kan inte skapa/upprätthålla relationen mellan pappan och barnen, det kan bara pappan.

Efter att själv ha tjatat på pappan och försvarat honom inför barnet i åratal, vet jag att jag inte skulle ha gjort så om jag fick göra om det.

Tjatet på pappan hjälpte inte och tröttade ut mig.

Att försvara pappan inför barnet riskerade till sist min trovärdighet inför barnet. Det skulle till sist ha blivit tydligt att allt det som jag säger om hur föräldraskap bör vara, inte gäller barnets pappa och ändå försvarade jag pappan. Varför är det okej att just mitt barns pappa gör saker som jag inte tycker är okej när andra barns föräldrar gör?

I dina kläder skulle jag ha inrättat mitt liv efter de villkor som gäller nu, att barnen är hos sin pappa så lite som de är.

I samtal med min egen son - de samtalen började på allvar när han var nyss fyllda 11 - har jag sagt att jag tror att hans pappa älskar honom så som en förälder ska, men att pappan helt enkelt inte vet hur man gör. Jag vet i gengäld hur man gör, och jag gör gärna det varje dag på året, om min son vill det (vilket han också har valt, han har inte sovit en enda natt hos sin pappa sedan han var 11, de har dock viss kontakt). Jag betonade att sonen alltid var välkommen hos mig.

Detta är inte helt sant, då jag inte tror att pappan älskar honom, men det finns gränser för min ärlighet. Nu vet jag ju ingenting om ditt ex, men min tanke generellt om fäder som han är faktiskt att de inte älskar sina barn. Mot den tanken är det faktiskt ett mindre problem om barnen inte träffar honom så ofta, som jag ser det.

Men det är ju ren skit alltsammans, inte tu tal om den saken.

 

[mandalaki]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag håller helt med Petruska. Du kan inte ändra på honom. Det enda du kan göra är att lära dig leva med att han är som han är.

Om du redan "tjatat" på honom, och det inte hjälpt - då finns det inget mer att göra. Det är hans förlust att han offrar relationen med sina barn, och tyvärr är det även barnens. Men han bär hela ansvaret för det, du gör det inte.

 

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Tack för era svar. Nej, jag tar egentligen inte på mig nåt ansvar. Men barnen drabbas ju, och jag ansvarar för dem! Jag blir så frustrerad när jag känner att jag inte kan påverka deras situation. De har ett bra liv med massor av kärlek och flera vuxna som bryr sig mycket om dem, så i grund och botten har de en trygg plattform. Men det finns faktiskt bara två föräldrar till dem.

 

[Petruska]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Tack för era svar. Nej, jag tar egentligen inte på mig nåt ansvar. Men barnen drabbas ju, och jag ansvarar för dem! Jag blir så frustrerad när jag känner att jag inte kan påverka deras situation.

På sätt och vis skulle det ju vara enklare om man kunde ta ansvaret för barnens förlust. Eftersom den mer eller mindre frånvarande pappan inte tar det ansvaret - per definition - så faller det ju mellan stolarna helt. Det försvinner inte, utan det blir en brist som blir kvar. Det är vidrigt.

Jag är rätt förtvivlad över att min son inte har fått vara båda föräldrars ögonsten på det sätt som jag tex själv fick vara under uppväxten. Att min partner är "som en far" är för all del bra, men det hade han ju kunnat vara ändå. Och sonen vet ju att han är bortprioriterad av sin pappa, inget kan ändra på det. Jag är övertygad om att det sätter spår och det är så långt från allt jag någonsin velat vara och göra och det går överhuvudtaget inte att jämföra på samma decennium med vad jag fått från min egen pappa (han är en av de mest barnkära i världshistorien, typ), att jag tycker att det är jobbigt. Jag tror att det är en sån sak som jag kommer att vara ledsen över hela mitt liv.

Om jag hade kunnat ta ansvaret hade jag kunnat åtgärda det, men nu har jag bara kunnat stå och titta på.

 

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Om jag hade kunnat ta ansvaret hade jag kunnat åtgärda det, men nu har jag bara kunnat stå och titta på.

Ja, precis så är det. Man blir helt hjälplös! Jag har inte barnkära föräldrar och jag har haft mycket att önska vad gäller deras förhållande till både barn och barnbarn. Men det är inte jämförbart med att bara.. sjappa?

Jag har också en sambo som är otroligt bra med mina barn, han är framförallt en god förebild och vårt förhållande ger - åtminstone enligt mitt sätt att se - barnen en bra bild av hur man ska vara mot varandra. Det täcker inte upp för bristen på en närvarande pappa, men visst läggs mycket på plussidan i och med det.

 

[No1]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag är nog rätt skoningslös, men jag tänker så här. Du kan inte skapa/upprätthålla relationen mellan pappan och barnen, det kan bara pappan.

Så här är det.
Vi har facit överallt runt oss.
Vissa klarar bara av att vara föräldrar (kroppsligt och själsligt) när de är i en relation och familjen bor under samma sak.
Sedan skiter det sig totalt för vissa efter en separation.
Det är bara dumt att en person ska tillbringa år efter år att försöka "hålla ihop" en separerad familj.

Vill du fortsätta kämpa så visst, gör det, men ta honom aldrig i försvar, korten på bordet. Det kommer och biter dig i rumpan annars.

Lyssna på Petruska här nedan.

Efter att själv ha tjatat på pappan och försvarat honom inför barnet i åratal, vet jag att jag inte skulle ha gjort så om jag fick göra om det.

Tjatet på pappan hjälpte inte och tröttade ut mig.

Att försvara pappan inför barnet riskerade till sist min trovärdighet inför barnet. Det skulle till sist ha blivit tydligt att allt det som jag säger om hur föräldraskap bör vara, inte gäller barnets pappa och ändå försvarade jag pappan. Varför är det okej att just mitt barns pappa gör saker som jag inte tycker är okej när andra barns föräldrar gör?

I dina kläder skulle jag ha inrättat mitt liv efter de villkor som gäller nu, att barnen är hos sin pappa så lite som de är.

I samtal med min egen son - de samtalen började på allvar när han var nyss fyllda 11 - har jag sagt att jag tror att hans pappa älskar honom så som en förälder ska, men att pappan helt enkelt inte vet hur man gör. Jag vet i gengäld hur man gör, och jag gör gärna det varje dag på året, om min son vill det (vilket han också har valt, han har inte sovit en enda natt hos sin pappa sedan han var 11, de har dock viss kontakt). Jag betonade att sonen alltid var välkommen hos mig.

Detta är inte helt sant, då jag inte tror att pappan älskar honom, men det finns gränser för min ärlighet. Nu vet jag ju ingenting om ditt ex, men min tanke generellt om fäder som han är faktiskt att de inte älskar sina barn. Mot den tanken är det faktiskt ett mindre problem om barnen inte träffar honom så ofta, som jag ser det.

Men det är ju ren skit alltsammans, inte tu tal om den saken.

 

[Petruska]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag har också en sambo som är otroligt bra med mina barn, han är framförallt en god förebild och vårt förhållande ger - åtminstone enligt mitt sätt att se - barnen en bra bild av hur man ska vara mot varandra.

Ja, det är jättebra! Framförallt får barnen - oavsett deras eget kön - en bild av en man som beter sig som en vuxen förälder. Det tror jag ger deras egna framtida ev föräldraskap bättre förutsättningar, också!

En bild av ett förhållande som enligt ditt sätt att se är ju den bästa bilden du kan ge! Jag menar, du behöver liksom inte ursäkta dig för att det "bara" är enligt ditt synsätt.

 

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Vill du fortsätta kämpa så visst, gör det, men ta honom aldrig i försvar, korten på bordet. Det kommer och biter dig i rumpan annars.

Mjo. Men redan idag så hör jag: "Pappa säger att du pratar massa skit om honom". Och det försöker jag verkligen låta bli att göra (vi bor liksom fel för det ). Sonen, som är 10, blir väldigt ledsen om jag någon gång inför honom tycker att hans pappa gör fel på något sätt.

Så att vara ärlig inför barnen är heller inte så enkelt. Jag hoppas dock att de kommer skapa sig sin egen sanning när de blir större.

 

[mandalaki]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Tack för era svar. Nej, jag tar egentligen inte på mig nåt ansvar. Men barnen drabbas ju, och jag ansvarar för dem! Jag blir så frustrerad när jag känner att jag inte kan påverka deras situation.

Jag förstår det! Som förälder blir man naturligtvis förtvivlad för att man önskar det bästa för sina barn. Lite som när ungen är mobbad i skolan, då blöder man ju också. Och de flesta föräldrar drar ju då igång hela apparaten med möten osv för att känna att de GÖR något.

Men i det här fallet tror jag inte att du kan göra något. Och det är det som gör så ont. Var bara en älskande mamma och var nöjd med att du valt en ny partner som är bra för barnen.

 

[cirkus]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Jag har också den T-shirten.

Jag har försökt att aldrig ta ansvar för deras relation, det har varit hans ansvar. Han har varit tillräckligt bra, men aldrig särskilt intresserad och missat typ allt. Visst de har varit där varannan helg och de älskar sin pappa.

Nu har pappan nya barn, två små och han har faktiskt bett mig mer eller mindre om ursäkt för hur icke-närvarande han var under våra barns uppväxt, han har insett hur mycket han missade och det är han ledsen för nu. Men han inser vems felet är också. Bra det. Å andra sidan så är hans nya familj de har inte varit välkomna som i ett *hem* dvs smyga in på natten efter tex en studentskiva (han bor utmed T-bana, medan jag bor i tjottahejti med en buss i timmen och 2 km gångväg). För det kunde ju störa deras lillasyskon. Jag mörkade inte för barnen vad jag tyckte om det.

 

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Mina barns pappa har två barn sen tidigare relation, de är idag 16 och 18 år gamla. Så mina barn är liksom hans 'nya' barn, och han har själv sagt att 'den här gången ska jag göra det bättre'. Jag tror nog att även mina barns pappa inser att det bara är han själv som kan göra nåt åt situationen (de äldre barnen är knappt hos honom alls längre och han förstår säkert att samma sak kommer att hända med mina två), men han är inte förmögen att förändra sig och sina prioriteringar.

 

[No1]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Så att vara ärlig inför barnen är heller inte så enkelt. Jag hoppas dock att de kommer skapa sig sin egen sanning när de blir större.

Jag menade inte att du ska vara ärlig med dina åsikter mot honom utan snarare inte curla med ursäkter för att skydda honom (om sådana tillfällen dyker upp).

 

[Petruska]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Men redan idag så hör jag: "Pappa säger att du pratar massa skit om honom".

Så att vara ärlig inför barnen är heller inte så enkelt. Jag hoppas dock att de kommer skapa sig sin egen sanning när de blir större.

Min ärlighet mot barnet har inte gått längre än att jag har svarat på frågor. Den pappan gör inte som föräldrar ska göra, det visste och vet sonen att jag tycker. Efter att ha frågat. Och svaret på frågan om varför pappan är sådan har jag låtit vara "han vet inte riktigt hur man gör när man är förälder".

Jag har försökt formulera de där svaren som att pappan och jag tycker och gör olika, och att jag ibland ogillar hur pappan gör, men jag sa inte att han är ett jubelpucko, eller så.

Om det din son säger stämmer, så verkar det ju tyvärr troligt att deras pappa däremot inte vaktar sin tunga som han borde. Oavsett om du pratar skit om honom eller inte, så är det i så fall mellan er, inget han ska dra in barnen i. (Plus att jag snarare tror på dig.) Jag är övertygad om att det kommer att falla tillbaka på honom själv, men som det är nu känner nog barnen att han är i underläge kanske, eftersom de är mest med dig och i praktiken är mest lojala med dig?

 

[athena]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

som det är nu känner nog barnen att han är i underläge kanske, eftersom de är mest med dig och i praktiken är mest lojala med dig?

Det är nog en bra förklaring. Det gör inte mig så mycket (eller inget, rättare sagt) att han säger så, det bara rinner av (så skönt! Så har det inte alltid varit kan jag lova) men det är inte så kul för barnen.

Å andra sidan så tror jag att jag redan idag gör det ganska bra, jag försöker att just som ni säger svara på frågor och inte vinkla mina svar för mycket. Men barnen känner ju sin mamma så väl, så de känner nog bara av stämningen när jag tyst sitter och skriver ett sms till honom...

Jaja. Jag har iaf fått stöd för min känsla att det inte är mycket jag kan göra - det känns bra. Tack!

 

[bigganl]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Det är hårt, men pappan måste själv ta sitt ansvar. Det kan inte du påverka. Det viktiga är att hur illa man än tycker om den andre så pratar man inte skit om den andre föräldern ändå. Barnen har ju rätt till sina egna känslor och åsikter, men tror knappast pappan tar tag i saken bättre för att du tjatar. Det är som det är. Var glad för den lilla kontakt de har. Var positiv och uppmuntrande om det mot barnen. Även om det kanske inte är så mycket tid de är hos pappa, kan det ju vara bra tid ändå. Den kan ju faktiskt utvecklas och bli mera med tiden.

 

[Korven]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

KL

Vi hade också en frånvarande pappa i 25 år. I början var jag bara neutral och pratade aldrig skit. Men sen när sonen blev vuxen berättade jag nästan allt och då blev han riktigt förbannad på pappan. Jag tror att det behövde komma ut och idag har dom en mycket bättre relation. Men hela barndomen utan pappa tror jag har satt mycket djupa spår trots att han sägar att det inte var nån saknad. Han hade ju "världens snällaste mamma". Men det är inte samma sak.

 

[Bambilino]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

ALLA (nästan) kan bli föräldrar, men det är inte alla som kan vara det.
Stor skillnad!

Prata med pappan, säg att barnen saknar honom och att du inte kan försvara hans beteende längre. Att det är viktigt för deras kontakt att han hör av sig var och varannan dag för att följa deras utveckling och liv.

Jag och min sons pappa bor 10 mil+ isär och han är hos sin pappa varannan helg. Jag har kort vid sonens säng på hans far så han varje natt kan säga god natt, även om han inte är där i fysisk form. Men för att påminna att han finns för honom. Det är ett av många saker som jag gör för att underlätta deras relation.

Det finns massor som du kan göra för dina barn för att de ska kunna ha en fortsatt bra relation med sin far. Han måste självklart stiga in och ta den delen också. För att det ska hända måste dialogen er emellan vara klar och tydlig, oavsett vilken bakgrund ni har. Det är ni skyldiga era barn. Om ni inte kan lösa det får ni ta hjälp av tredje part, BVC brukar kunna hjälpa till med hänvisningar om var man kan få hjälp.

Jag och X:et bokade tid hos en samtalspedagog för att kunna bolla idéer om hur det var bäst att göra för vår son, hur han och pappan skulle kunna få starka band på distans och mer fysisk tid tillsammans. Samtidigt som vi kunde berätta om våra egna känslor inför vissa saker. Det kändes konstigt att lämna sin pojkvän hemma för att åka in med sitt ex på familjerådgivning Men väl värt det.

//Bambilino, som skaffade barn med en skitstövel och får stå sitt kast

 

[Cillie]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

*KL*

Jag har inga barn och jag har inga bra råd att ge, men vill ändå skriva i denna tråden, eftersom jag själv växt up med en frånvarande pappa.

Kanske kan mina ord ge lite inblick i vad som händer med barnen och deras känslor?

Min pappa försvann ur mitt liv i 3-års åldern, varefter han begränsade umgänget med mig till 3 veckor på sommaren och ett (1!) obligatorisk grattis på födelsedagen/God Jul/Gott Nytt år - samtal. Han valde helt enkelt bort mig till förmån för sin nya familj, han fick dock aldrig några fler barn.

Det tog lååååång tid för mig att förstå att min pappa valt bort mig. Ända upp i 12-årsåldern blev jag själa-glad när han ringde o vi träffades, jag saknade honom ju. Min mamma har varit väldigt neutral i sitt förhållningssätt och aldrig baktalat min pappa, men heller aldrig förskönat hans sätt att vara. Jag är evigt tacksam för det, för det har gjort att jag själv har haft möjlighet att skapa en egen uppfattning om hans beteende.

När man är liten så är ju världen runtomkring den enda rätta/sanna världen. Man har inga andra referenser, så att en frånskild pappa bara har denna begränsade kontakt med sitt barn var inget jag funderade över. De funderingarna kom mycket senare för mig. Som barn förväntar man sig att få villkorslös kärlek av sina föräldrar, speciellt om man fått det innan en eventuell separation.

Jag skulle vilja poängtera några saker ang. frånvarande fäder (eller för den delen mammor). Jag tror att insikten över att ha blivit bortvald av någon som står för "villkorslös kärlek", vilket man förr eller senare förstår, är det som skadar mest och ger de djupaste ärren. Det spelar liksom ingen roll om man haft en bra plast-pappa eller annan kärleksfull förebild i sitt liv, eller om man inte haft det.

Att bli bortvald av någon som "ska" och ofta "har" älskat en villkorslöst är oerhört smärtsamt, och har gett iaf mig svårt att lita på att jag är älskansvärd.

Kanske kan orden ovan ge lite hjälp i vad era barn kan komma gå igenom/går igenom rent känslomässigt, och en utgångspunkt för att prata om dessa känslor?

Lev väl!

//C

 

[mino]

Sv: Barnens rätt till båda föräldrarna - men om den andre inte vill?

Vill bara kasta in ett helt annat perspektiv på prov: vad gör han om du lämnar barnen där och helt sonika inte hämtar dem? Typ de har två veckor och sen råkar du vara på Mallorca i en vecka? Jag tycker att det är ett så totalt genomgående mönster att kvinnor pysslar och fixar och ordnar och tar ett maximalt ansvar. Vad händer om du börjar vara mer oansvarig och bara agerar efter så som du vill ha det utan så mycket snack? Jag antar att han tar så pass mycket ansvar att han inte sätter ut dem på gatan? Ibland kan det vara bra att överlåta totalansvaret till den andra föräldern för att det riktigt ska bottna i den vad de innebär. Trots allt - skulle något hända dig så är det ju hans projekt att ta hand om barnen, det är ju ett faktum som han inte kan blunda för.