Barnafödande

[Björk]

Sv: Barnafödande

Jag tror att det är vanligt att människor med kontrollbehov känner att barn inte är nåt för dem. Barn är verkligen något som kastar vardagen över ända, de tar bort marginalerna man annars har i sitt liv, de blir sjuka när det passar som sämst, de har värsta gnällperioderna när man har bråttom eller nåt viktigt på jobbet och det blir sjukt mycket mer hushållsarbete och man måste ha mer struktur i sin vardag. Men å andra sidan är det värt det många gånger om, dels för att det är helt fantastiskt att se sin egen lilla fantastiska avkomma växa och utvecklas och dels för att man själv går igenom en stor utveckling och en intressant livserfarenhet. Har man någorlunda förutsättningar för att kunna ro i land projektet praktiskt och ekonomiskt (för det är tids- och resurskrävande att ha barn) så skulle jag verkligen rekommendera alla att skaffa barn.

Håller helt med dig! Jag tror också det är just ett slags kontrollbehov.... någon slags frihet som man är rädd att förlora. Och det gör man ju också. På gott och ont! Men som du säger; även om det innebär att man får försaka andra saker så är det ju värt det. Ändå! 1000 gånger om.

När jag första gången såg Viggos lilla hjärta slå på ett helt oväntat vaginalt ultraljud (var på en annan gynundersökning och fick frågan om jag ville se "junior") i vecka 9 eller nåt så kände jag en eufori efteråt och ville bara skrika ut till varenda kvinna jag kände: BLI gravid, det känns otroligt!!!

 

[Björk]

Sv: Barnafödande

Min sambo har också 3 märken i huvudet efter sugklockan, syns om han är kortklippt. Svärmor sa att det var som 3 klor på den som användes då. Använder de sånna idag också? Sist jag såg en sugklocka på tv så var det lixom bara en rund liten grej som de sög fast på huvudet.

Ingen aning... det här är ju 13 år sen som det hände för svägerskan.

 

[Björk]

Sv: Barnafödande

För mig är det lite av en gåta att kvinnor ens tänker tanken att inte ens försöka föda utan snitt.
Jag som inte vill ha snitt har ett större problem än den som vill ha snitt. Hon kan garanteras ett snitt men jag kan inte garanteras en vaginal förlossning.
Ångrar att jag svarade i denna tråden för det fick mig att börja tänka på det här igen. Hur ska det egentligen bli. Hur stor är risken att jag måste göra ett ofrivilligt snitt även med nästa barn. Någon som har råkat ut för det? Hur många är det egentligen som gör snitt överhuvudtaget. Alltså då menar jag inte dom som vill ha snitt utan dem som är tvugna att göra det.
Finns här någon med snittskräck som varit sövd under ingreppet. Hur var det? Jag har ju varit sövd för annan operation och man mådde ju sådär efteråt, men knappast så man hade ångest över det man varit med om. Under och timmarna efter snittet mådde jag så dåligt att jag missade bebisen ändå eller hur man ska säga.

Usch, vad trist att det blev en sån tråkig upplevelse för dig. Vad jag förstår är det ju inte helt ovanligt att den som snittats med första barnet ofta får snitt igen... beroende på anledningen till snittet. Men.. jag vet inte. Mitt råd till dig är att tala med bm om saken så att du får så mycket info som möjligt som gäller just för dig!

 

[Brandgul]

Sv: Barnafödande

Hon låg i massor av timmar. Typ 20 eller nått sånt. Till slut gick bebis hjärtljud ned. Andra gången så åkte ungarna ut så snabbt att de blev lite medtagna!

 

[Basilika]

Sv: Barnafödande

Jag grät floder när jag upptäckte att jag var gravid. Men min då nyblivne man lovade dyrt och heligt att vara en närvarande jämlik pappa så jag behöll barnet. Jag hade världens förlossningsskräck och såg mitt liv rinna bort i samma takt som magen växte. Jag skulle då fylla 30.

Men jag fick hjälp av en aurorabarnmorska som förklarade för mig hur det ligger till så när dagen för förlossningen kom var jag lugn och trygg.

Det gick så bra och blev en så snäll pojke så när han var tre år bestämde vi oss för att skaffa en till

Min kropp har inte förändrats särskilt mycket. Jag har något ärr efter snabb förlossning. Men jag vet inte hur mycket av det tunnare lösare skinnet beror på ålder och vad som beror på graviditet.

 

[ZorréZaid]

Sv: Barnafödande

Det var pga sätesbjudning som jag fick snitt. De har sagt att det finns inget som på något sätt ökar risken för snitt nästa gång och jag hoppas det stämmer.

 

[Björk]

Sv: Barnafödande

Det var pga sätesbjudning som jag fick snitt. De har sagt att det finns inget som på något sätt ökar risken för snitt nästa gång och jag hoppas det stämmer.

Då var det ju samma skäl som jag. Jag har också förstått det som att risken för snitt inte ökar alls för oss. Det är om även nästa barn skulle vara i säte (och inte gå att vända), vilket vad jag förstår kan hända om sätesläget beror på livmoderns form. Men det vet man ju tydligen inte.... om formen på livmodern verkligen har betydelse. Jag vet åtskilliga personer som fött flera barn och kanske ett legat i säte och resten som de ska.

 

[jerseyko]

Sv: Barnafödande

Sambons lillebror låg i säte, trots flera vändningsförsök, svärmor hade planerat snitt men han ville komma ut tidigare och konstig nog vände han på sig när de kom in på förlossningen och kunde komma ut vaginalt istället.

 

[design4life]

Sv: Barnafödande

Tack alla för ni svarar!

 

[lillamyggan]

Sv: Barnafödande

Är det fler som varit på "nej" sidan och gått över till "ja"? Är det kanske en naturlig process när man blir äldre?
.

När jag var yngre, typ 18-20 så ville jag inte ha barn. Sen började jag ändra mig mest för att jag tänkte att man kanske ångrar sig när man blir gammal om man inte skaffar barn. Sen träffade jag min nuvarande man och kände att med honom vill jag ha barn. Han ville ha barn bums men jag sa nej. Jag skulle plugga och jobba lite först. Jag har aldrig längtat efter barn direkt men så bestämde vi att nu passade det bra. Och så blev jag gravid efter några månader.

Nu har jag en 4 mån bebis och det är det BÄSTA som hänt mig. Jag älskar min lilla dotter så otroligt mycket och det är så underbart att vara mamma så det är inte sant.

Så kan det också gå...

 

[Marie_C]

Sv: Barnafödande

Här var det ungefär samma sak som hos dig men jag lovar att du inte kommer att ångra dig om ni får barn

Har ridit mycket men hade inga problem vid förlossningen. Gick inte sönder något och fort gick det också. Hann aldrig fram till förlossningen innan Matilda pluppade ut

Har inga problem efter förlossningen

 

[Björk]

Sv: Barnafödande

Sambons lillebror låg i säte, trots flera vändningsförsök, svärmor hade planerat snitt men han ville komma ut tidigare och konstig nog vände han på sig när de kom in på förlossningen och kunde komma ut vaginalt istället.

Ja, läkaren som försökte vända Viggo sa att det inte är helt ovanligt att de faktiskt gör det! Om man nu väntar och låter naturen ha sin gång så är det en viss antal procent som ändå vänder sig i sista stund. Grejen är väl att det ändå är såpass få procent så att man numera (för förstgångsföderskor) normalt sett gör snitt vid sätesläge.
Oftast brukar man tydligen få prova vaginalförlossning om man redan fött ett barn vaginalt innan.

 

[havreflinga]

Sv: Barnafödande

Är det fler som varit på "nej" sidan och gått över till "ja"? Är det kanske en naturlig process när man blir äldre?

Jag har varit på "nej-sidan". I mitt fall var det nog en kombination av stigande ålder och att jag själv blev mer harmonisk som gjorde att jag ändrade mig. Okej, ett barn, sa jag. Men sen blev det snabbt en till. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så barn-frälst. Djuren har tidigare betytt mest i mitt liv. Nu har det intresset svalnat väldigt mycket. Det trodde jag aldrig skulle hända!

Och alla ni som fött barn:
1/Om man har ridit MKT och hela sitt liv, jag menar bäckenbottenmuskler av stål. Blir det svårt att föda naturligt då?
2/Hur blir det efteråt, där nere liksom. Man måste ju bli hur uttänjd som helst! Hur förändras känslan vid sex? Blir det inte sämre?

1/ I mitt fall hjälpte mina ridmuskler till. Jag var inte rädd inför förlossningen, så jag kunde använda mina muskler på rätt sätt, vilket medförde att första ungen nästan flög ur mig. Nästa förlossning höll jag igen lite.
2/ Om man har bra muskler från början är det lätt att träna upp dem igen. Efter första förlossningen behövde jag inte träna alls, förutom den träning jag fick av ridningen. Sexet känns likadant. Utseendet där nere har ändrats lite, eftersom jag sprack lite och blev sydd. Men det syns ju bara om man vet exakt hur det såg ut innan.

 

[mik]

Sv: Barnafödande

Jag har allmän sjukhus/sprutfobi och har gått i kognetivbeteendeterapi för det X antal gånger utan något vidare resultat, tyvärr. Jag har verkligen FOBI, inte att jag tycker det är lite otäckt....Detta kommer sig av tidigare trauman i livet.

När jag blev gravid så gick jag i terapi för att underlätta vid förlossnigen vilket gav mig mera mod. Det pratades ett tag om att göra ett planerat snitt pga av omständigheterna, men jag ville så gärna föda som alla andra.

Förlossningen fick sättas igång efter 14 dagar över tiden. Efter 18 h av jättestarka värkar och värkdropp så var jag öppen 2 cm. Hade epidural de sista 7 h.
Då bestämdes det att det skulle göras ett snitt. Nu kom paniken av olika anledningar, som jag trotts allt hade lyckats kontrollera under 18 h, jag vart helt galen!! Det slutade med att de fick trycka ner mej och söva en vilt sprattlande klump som skrek hysteriskt.
Efteråt mådde jag skitdåligt, hade fruktansvärt ont och mådde dåligt över hur jag bettet mig på förlossningen....skämsigt!!
Det värsta med att bli sövd är ju att man inte får se bebis direkt och när man väl får det så är man så borta att man inte kommer ihåg det, man mår också dåligt av själva sövningsmedlet.

Narkosläkaren var mkt dålig och hade inte läst min journal innan, vilket orakade mitt anfall av galenskap. Jag gjorde tillsammans med barnmorska en "anmälan" till sjukhuset efteråt ang hans behandling av mej. Hon hade mkt dålig samvete att hon inte ryckte in bättre för mig i operationssalen.

Det tog 3 månader innan jag var helt tillbaka på banan och minst lika länge till innan det var tal om något sex, inte så uppskattat.

Nu, snart fyra år senare så har vi börjat planera för att kanske skaffa ett till, men jag vet inte hur jag kommer att göra då och om det överhuvud taget blir något. Min läkare har sagt att jag nog aldrig kommer att föda vanligt så det lutar väl år ett ev snitt om/när den dagen kommer...

Det absolut bästa med allt är självklart världens bästa och gulligaste unge som jag har älskat från första stund över allting annat....

*svammel*

 

[Minna86]

Sv: Barnafödande

Jag är nog en sån med extremt kontrollbehov.
Jag får lite småpanik ibland för att bli äldre och att hormornerna och den biologiska klockan skall börja säga till mig att jag ska ha barn. Jag vill ju inte ha barn så att "något annat" helt plötsligt ska säga till mig att jag vill det känns skitjobbigt. Har sagt till sambon att han ska påminna mig om att jag inte vill ha barn men det lär han ju inte göra eftersom han vill ha flera stycken

Jag blir illamående bara jag tänker på en förlossning och detta att "det moderliga lugnet" kommer när man väl är gravid eller att man kan gå på samtal känns inte heller speciellt lugnande. Om jag är skiträdd för en forlossning så är jag det.

Helt sjukt att man är så kontrollerande och fyrkantig egentligen

 

[Basilika]

Sv: Barnafödande

Kanterna nöts av med tiden, jämför gärna med rullstensåsar
Jag tyckte också det var jobbigt att bli vuxen (vuxnare) och åldras men nu är jag så gammal så jag insett att det lönar inte att inte bara flyta med och må gott

 

[ameo]

Sv: Barnafödande

Är det fler som varit på "nej" sidan och gått över till "ja"? Är det kanske en naturlig process när man blir äldre?

Jag har definitivt varit på TVÄR-NEJ-sidan och ändrat mig med åren. Ettan föddes när jag var 33 och nu har jag fyra stycken...

Och även om man tycker det är läskigt att ta hand om andras bäbisar så blir det annorlunda med sin egen. (Men det är fullt naturligt att inte känna himlastormande lycka redan då den är nyfödd, det kan komma senare - själv kände jag med ettan att "ett till liv att ta hand om", underförstått att jag ju har ganska många andra djur hemma och det blev liksom bara en till...)

 

[Sol]

Sv: Barnafödande

Jag ville absolut inte ha barn när jag var yngre, men det ändrade på sig. Det innebär självklart inte att det är så för alla men visst händer det att man ändrar uppfattning och nej, jag är inte sådan att jag älskar alla barn.

Vad gäller underlivet efteråt så visst, direkt efteråt så både ser och känns det annorlunda. Konstigt vore annars. Hur stor skadan blir är självklart individuellt. Jag sprack mycket lite. Fick inte ens en handfull små sår som krävde ett stygn vardera. Utseendemässigt är det väl detsamma, men jag har varit lite lat med knipövningar så jag är fortfarande lite slappare än tidigare (8 månader sedan förlossning).

Man får inte bara ett kejsarsnitt. Det krävs alltid starka skäl för det.

 

[Gnarpis]

Sv: Barnafödande

Är det fler som varit på "nej" sidan och gått över till "ja"? Är det kanske en naturlig process när man blir äldre?

Jag var på nej-sidan länge. När jag träffade maken för drygt sju år sen var han redan då sugen på barn, jag fick honom på andra tankar
Några år senare började jag tänka att, kanske om fem-tio år!
Det här med att skaffa barn har helt enkelt mognat fram hos både mig och min man. Nu är jag redo vilket jag absolut inte var för ett par år sen, men jag vet egentligen fortfarande inte om jag vill ha barn... Svårt att förklara, men det har nog med det där kontrollbehovet att göra som någon skrev tidigare.
Jag är höggravid just nu och längtar alldeles förfärligt mycket att den lilla ska komma. Det är nog bra att man är gravid i nio månader. Man behöver den tiden att förbereda sig in i det sista!
Oj, vad rubbat det här inlägget blev

 

[jea78]

Sv: Barnafödande

1/Om man har ridit MKT och hela sitt liv, jag menar bäckenbottenmuskler av stål. Blir det svårt att föda naturligt då?
Jag red tills 10 dagar före förlossningen. Hade jag hållt emot istället för att krysta hade de nog blivit ett h*vete men min son åkte ruchkana ut Och alla som säger att det tar lång tid 1a gången, skitsnack!
Jobbar man med sin kropp tror jag snarare man har stora fördelar, man bär upp barnet bättre under graviditeten för musklerna är vältränade och man återhämtar sig snabbare efter förlossningen.

det där är ju väldigt induviduellt.
för mej tog förlossninen (från första värken jag var tvungen att andas genom tills Felicia var ute) sammanlagt ca 70 timmat. jag fick hela tiden berömm för att jag jobbade jätte bra, fick berömm för mina starka muskler och min kontroll över dom.
från första krystvärken tills hon föddes tod det 1½ timma.


Jag sprack lite men jag ser normal ut, enligt maken känns allt som förut, och jag känner ingen skillnad heller.

Ang kejsarsnitt så skulle jag personligen aldrig( om inte nöden krävde det) göra det, bara att man inte får lyfta nånting de första tre månaderna, tänka bara tex barnvagnen in i bilen..