AnnaJL
Trådstartare
Jag har inga barn själv, men vill gärna ha någon gång i framtiden. Men jag börjar faktiskt bli rädd att jag inte ska klara av att ge ett barn en bra uppväxt när jag ser hur många som (i mina ögon) misslyckas
Min lillesysters bästa vän sedan dagis blev gravid när hon var 15 och hennes dotter är nu 2 år. Pappan till barnet är en "riktigt ligist" om jag får uttrycka mig som min egen mamma. Han är dömd för bla. misshandel, rattfylla och skadegörelse och har därmed åtskilliga 100 tusen kronor i skuld. Som tur är väl att min systers vän nu brutit upp med killen men det är fortfarande bråkigt kring flickan ang vårdnad, vem som ska vilken helg och liknande.
Många berömmer min systers vän, att hon klarar av mammarollen så bra trots att hon är så ung. Men det tycker inte jag. Ungen är fet som jag vet inte vad, det bråkas och festas framför hennes ögon och hon lämpas ofta över på mormor eller farmor. Ett barns liv ska inte vara så enligt mig, är det bara jag som tänker så??
Idag var jag på stranden och såg x antal andra barn som jag tycker inte verkar ha speciellt bra föräldrar. Tyckte speciellt synd om en liten flicka vars blonda mamma med silikontuttar satt och skrek i mobilen. Det var väldigt mycket fula ord, "jag ska f*n polisanmäla dig!!" etc etc. Mamma började vid ett tillfälle gråta medan hon satt där och skrek i telefonen och då gick flickan fram till sin mamma och ville krama henne, men hon skuffade bara undan henne med samma hand hon höll ciggaretten i. Stackars barn!
Jag har hört någon som sagt att "barn ska skadas inte av lite bråk i familjen, dom ska vänjas för den bråkiga världen". Är det bara jag som anser att familjen ska vara en trygghet där man får vila från den "bråkiga världen"??
Min lillesysters bästa vän sedan dagis blev gravid när hon var 15 och hennes dotter är nu 2 år. Pappan till barnet är en "riktigt ligist" om jag får uttrycka mig som min egen mamma. Han är dömd för bla. misshandel, rattfylla och skadegörelse och har därmed åtskilliga 100 tusen kronor i skuld. Som tur är väl att min systers vän nu brutit upp med killen men det är fortfarande bråkigt kring flickan ang vårdnad, vem som ska vilken helg och liknande.
Många berömmer min systers vän, att hon klarar av mammarollen så bra trots att hon är så ung. Men det tycker inte jag. Ungen är fet som jag vet inte vad, det bråkas och festas framför hennes ögon och hon lämpas ofta över på mormor eller farmor. Ett barns liv ska inte vara så enligt mig, är det bara jag som tänker så??
Idag var jag på stranden och såg x antal andra barn som jag tycker inte verkar ha speciellt bra föräldrar. Tyckte speciellt synd om en liten flicka vars blonda mamma med silikontuttar satt och skrek i mobilen. Det var väldigt mycket fula ord, "jag ska f*n polisanmäla dig!!" etc etc. Mamma började vid ett tillfälle gråta medan hon satt där och skrek i telefonen och då gick flickan fram till sin mamma och ville krama henne, men hon skuffade bara undan henne med samma hand hon höll ciggaretten i. Stackars barn!
Jag har hört någon som sagt att "barn ska skadas inte av lite bråk i familjen, dom ska vänjas för den bråkiga världen". Är det bara jag som anser att familjen ska vara en trygghet där man får vila från den "bråkiga världen"??