Barn på 80-90 talet

[Mumma]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

 

[KarinStarfighter]

Jag är född 1985 så är väl ungefär i din ålder?

Nej, jag tycker inte det låter som att dina föräldrar helt har fyllt sitt föräldrauppdrag. Du beskriver att kläder sällan tvättas, golven skurades en gång om året, att behöva köpa bindor själv och att det fattas mellanmål och frukost samt att dina föräldrar inte tagit ansvar för tandborstning och läxor.

Visst var det väl vanligare med rökning inne men allt går ju inte att förklara med att det var andra tider.

Skulle jag träffa ett barn som hade det så antingen i jobbet eller privat skulle jag definitivt göra en orosanmälan till socialtjänsten

 

[Magnum]

Jag är också i ungefär den åldern och det är inget jag känner igen. Varken från mej själv eller från några av mina vänner.
Vi hade det knapert men alltid mat på bordet, bra rutiner, rena kläder, uppmärksamma och närvarande föräldrar. Fick lära mej att vara självständig men lämnades aldrig vind för våg på något sätt.

Dom rökte visserligen under fläkten, men det var de nog inte ensamma om direkt.

 

[mysboll]

Född 1983. Finns en anledning att jag försöker förtränga min barndom.

Mina föräldrar rökte oxå inne och i bilen..

Tack och lov var mormor och morfar hos oss nästan hela tiden då pappa jobbade borta i veckorna så jag och syrran överlevde.

 

[Kilauea]

Född 1983.
Pappa rökte, på balkongen. Vet aldrig att det luktade rök om oss. Han slutade när jag var ganska ung.

Hund hade vi, men det dammsögs ofta.
Pappa brukade ofta ansvara för tvätt, mat lagade den av dom som slutade först.
Dom jobbade varannan helg, för att nån alltid skulle vara hemma med oss (dagmamma i veckorna).

Hade en mycket trygg och stabil uppväxt.

 

[SaraXX]

Jag är uppväxt på 80-talet och känner inte igen det från någon av mina kompisar eller min egen familj.

 

[Lazy Lady]

jag är född 81 och det jag kan känna igen är väl det att mamma rökte i bilen med oss i. Inga bälten utan vi tre syskon satt i bagaget och spelade uno när vi vi åkte på autobahn på väg till Spanien
Det jag tyvärr har i färskt minne är att pappa inte förstått att barnaga va förbjudet. Framförallt vad gäller min bror som han va otroligt elak emot, detta tog dock tvärslut efter att brorsan blev stor nog att förvara sig och sparkade med cross-stöveln så smalbenet gick av på pappa.
Vi är alla tre syskon fostrade med att ”berätta inte för pappa, han blir arg”

 

[Hoarfrost]

Uppvuxen på 90-talet med föräldrar som var fattiga.

Vi hade städat hemma, men i bland fanns det inte någon mat att äta efter skolan så man fick vänta till middagen. Mamma rökte inne en tid men började sedan röka på balkongen. Duschade gjorde vi varje dag och borsta tänderna fick man vara noggrann med.

Jag fick hjälp med läxor i den mån mina föräldrar kunde (kunskap/tid). Jag bodde hos mamma och hos pappa varannan helg. Mamma jobbade väldigt mycket så ofta satt jag och jobbade med läxorna själv. Sen när jag var klar gick jag ut och lekte med kompisar, fick nog nyckel när jag var 5-6. När hon kom hem försökte hon hjälpa så gott hon kunde om jag inte lyckats med läxan.

Kläder kom från mina kompisar som var äldre än mig, men tvättades vettigt ofta.
Jag hade väldigt mycket kompisar och rände runt mycket med dem i området, men jag skulle inte säga att jag lämnades vind för våg... Även om jag ofta råkade hamna rejält mycket längre bort än mamma sagt var ok. Vi bodde i ett rätt dåligt område men jag kände mig aldrig otrygg. Mamma kände alla föräldrarna och de hjälptes väl åt lite att ha koll. Vi ungar var ofta i grupper på 3-10 stycken och lämnade inte varandra i sticket, så det fanns nog en stor trygghet hos föräldrarna i att vi skulle hjälpas åt om något hände. Vilket också var rätt - benbrott, fula gubbar, stulna leksaker, stålvajrar genom handen mm... vi höll ihop och gjorde allt för varandra när något hände, samarbetade och sprang till närmsta förälder för hjälp. Skulle någon hem gick hela gruppen med den hem för att se till att den kom hem säkert. Jag var nog ute och rände med kompisar mer än jag var hemma

Så, fattigt och med en förälder som jobbade 5-20 vissa dagar för att få ihop det. "Ensam" mycket så jag lyckades med en hel del korkade saker (som när jag fick för mig att tvätta ansiktet med outspädd Salubrin vid 7 års ålder och satt och grät i timmar tills mamma kom hem) Men ändå lycklig barndom, där jag lärde mig en hel del

 

[Soapbubble]

Jag var ett barn på åttiotalet och jag antogs
ifrån jag var sju år som jag minns...
...klara av mina läxor själv ifrån början.
...byta till rena kläder vid behov.
...ta mig till alla aktiviteter själv.
...ansvara för tandborstning och duschning.

Det fanns alltid mat hemma. Farmor rökte inomhus när vi var på besök och kompisarnas föräldrar rökte under fläkten.

Mina barn blir mer omhändertagna än jag blev. Jag märker att de därför klarar också av mindre än jag gjorde vid samma ålder. T.ex. när jag gick i femman tog jag bussen till grannbyn som jag aldrig besökte med mina föräldrar för att rida på ridskolan. Min femteklassare har aldrig åkt buss själv osv.

 

[parellikusken]

Känner inte igen det för egen del, hade andra problem hemma som nog tyvärr är lika vanliga nu.
Men däremot känner jag igen det från en barndomskompis. Även mamma reagerade på att det inte stod rätt till hemma hos henne, kan inte förstå hur hon inte gjorde en orosanmälan.

 

[Kilauea]

Vad jag vet så hade ingen i vår bekantskapskrets problem under uppväxten, utan samma erfarenhet som jag. Å andra sidan kanske vi drogs till de som hade liknande hemma. Alla mina kompisar under lågstadiet bodde på samma område som vi.

 

[Mumma]

Tack för svar. Ja det verkar ju variera en del vad barn ansågs kunna klara av på egen hand, men det är nog som jag tänkt att det inte riktigt var vanligt så som det var hos oss.

Jag sov ju över hos min bästis någon gång ibland, och där blev barnen omskötta på ett helt annat sätt. Då jag förvånat nämnde något hemma om deras rutiner, tillexempel med dusch och rena kläder varje dag, så viftades det mest bort som ja ja, stadsbor...

 

[Sel]

Född 82 och uppväxt i by i Västerbotten. Det enda jag känner igen är rökningen, mor rökte under fläkten, annars är ingenting bekant. När jag tänker på min egen barndom och jämför med de barn jag känner/känner till idag upplever jag att jag hade Tur som hade den frihet jag hade då. Inga mobiler och stenhård koll, vi sprang fritt och vilt över nejderna.
Vaga viskningar av att vi åkte i skuffen på gamla volvon under någon bilsemester eventuellt, men det är ett varmt minne.

 

[inverterad]

Nej, jag tycker inte det låter som någon norm. Jag tycker det låter som en barndom med ganska många problematiska inslag. Jag är född tidigt 80-tal och mina föräldrar hjälpte till med läxor, såg till att det alltid fanns mellanmål och köpte hem det jag ville ha, tvättade mina kläder, köpte allt jag behövde i termer av hygienartiklar och värktabletter, skjutsade dit jag behövde åka, påminde varje dag om dusch och tandborstning, hjälpte mig med mitt husdjur (hund), vi åt middag och pratade om dagen varje kväll, de brydde sig om var jag var och ringde om jag inte kom hem den tiden vi hade bestämt... fanns helt enkelt där för mig på alla sätt i mitt liv. Det fanns inte på kartan att sitta i bilen utan säkerhetsbälte. Jag levde min barndom i en familj med närvarande föräldrar.

Jag blir ledsen över din beskrivning av din barndom för jag tycker inte att något barn ska behöva ha det så, och jag blir än ledsnare över att dina föräldrar verkar helt oförmögna att se att de inte skapade en varm och trygg barndom för dig där du fick känna dig omhändertagen och där det fanns ordentlig omsorg om dig. Inte bara det nödvändigaste utan det där andra som får barn att känna sig älskade och trygga. Det har ingenting med 80-talet att göra. Det var inte normen då och det har aldrig varit normen, vill jag påstå.

 

[inverterad]

jag är född 81 och det jag kan känna igen är väl det att mamma rökte i bilen med oss i. Inga bälten utan vi tre syskon satt i bagaget och spelade uno när vi vi åkte på autobahn på väg till Spanien
Det jag tyvärr har i färskt minne är att pappa inte förstått att barnaga va förbjudet. Framförallt vad gäller min bror som han va otroligt elak emot, detta tog dock tvärslut efter att brorsan blev stor nog att förvara sig och sparkade med cross-stöveln så smalbenet gick av på pappa.
Vi är alla tre syskon fostrade med att ”berätta inte för pappa, han blir arg”

Så fruktansvärt.

 

[Lingon]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Jag är född tidigt 80-taloch nä så var inte min uppväxt. Inte alls.

Det var hyfsat städat hemma (så städat det kan vara med två håriga hundar som fällde mer eller mindre hela tiden och drog in grus och smuts efter varenda promenad). Ingen rökte. Mat fanns alltid hemma. Mamma bakade ofta eget bröd. Mina föräldrar var närvarande och tog hand om mig så som man ska med sitt barn. De tjatade på mig att jag skulle duscha och tvätta håret regelbundet men det var inte förrän högstadiet jag började fatta att det var en bra idé. Alltid rena kläder i rätt storlek men inte nödvändigtvis det dyraste och finaste märket. Men helt, rent och funktionellt. När jag gick på gymnasiet så fick jag mitt barnbidrag och för det skulle jag köpa kläder. Större utgifter som ny vinterjacka, vinterskor, ridbyxor och liknande betalade mina föräldrar, liksom bindor osv.

 

[Lazy Lady]

Så fruktansvärt.

Ja, vissa delar av vår uppväxt va inte rolig. Inte rolig alls. Men andra delar va bra också, vi hade det gott ställt. Alltid mat, åkte på semestrar både utomlands och husvagnar, bodde i nybyggt hus. Egna ponnys mm.
Men vi fick ta hand om ponnysarna själva, jag tog hand om mina kläder/tvätt ifrån 11års ålder. Så vi ”jobbade” för att ha saker.

Men jag flyttade också hemifrån när jag va 16, 35 mil bort för att gå gymnasiet.
Idag har jag och mamma bra relation, pappa kommer jag nog aldrig ha en bra relation med.

 

[clusia]

Det enda jag känner igen från min uppväxt var alla som rökte inomhus. I övrigt hade ingen det så som många beskriver.

 

[Badger]

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på min barndom, bland annat pga några diskussioner jag haft med min mamma. Jag kommer inte ifrån tanken att min uppväxtmiljö nog inte var något vidare, fastän mamma menar att det var helt normalt på den tiden.

Jag var inte hemma hos speciellt många vänner, annat än på något enstaka kalas och liknande, så jag har inte så mycket till referens. Jag var barn under 80 och 90 talet.

Mina föräldrar rökte inne, så mycket att mina kläder luktade rök, och lärarna reagerade med att skälla ut mig, då de ju antog att jag rökte själv.
Vi hade hundar och därmed hundhår överallt. Dammsögs kannske varannan månad, golven tvättades före jul, mattor med valpens olyckor likaså.
Mat var det lite si och så med, mina föräldrar lagade alltid middag, men ofta fanns det ingenting att äta efter skolan eller till frukost, som mackor, frukt, yogurt, flingor och mjölk eller liknande.

Någon hjälp med läxor var det inte tal om, inte ens någon påminnelse eller fråga om skolarbetet. Inte förän i gymnasiet insåg jag att det kunde ju vara bra att faktiskt göra de där läxorna som lärarna tjatar om.

Kläder köptes på loppis, och de tvättades mycket sporadiskt.
Det var inte förän jag kom upp i tonåren som jag fattade att det kunde vara bra att duscha mer än en gång i veckan, tandborstning likaså.

Ville man ha något, bullar tillexempel, fick man fixa det själv, vare sig man kunde baka eller inte. Behövde jag bindor eller värkmedicin fick jag köpa själv med min ganska begränsade veckopeng.

Visst blev jag ju händig och van att klara det mesta själv, men tänker att de flesta föräldrar ändå hade någon slags, vad ska jag kalla det, övergripande koll kanske, på hur barnen har det och vad de behöver.

Nu hade vi ingen brist på pengar, pappa har ett välbetalt jobb redan då. Och mamma var hemmafru och borde ju ha haft all tid i världen. Inte drack de heller sådana mängder att de skulle ha varit oförmögna att ta hand om barn och hem pga det.

Jag fick ha ponny då jag var i tonåren, som jag visserligen tog hand om till största delen själv, men mamma ringde hovslagare och veterinär då jag tänkte att det behövdes, och hon beställde foder och fodrade då jag var i skolan.

Nu för tiden sköter ju i alla fall alla föräldrar jag känner sina barn på ett helt annat sätt. Skolan här kontaktar föräldrarna väldigt fort om föräldrarna inte verkar ha koll, glömda/inga gympakläder, för små vinterskor, inte ätit ordentlig frukost, osv.

Var det faktiskt så att barn på 80-90 talet lämnades såhär lite vind för våg att sköta sig själv, eller var min familj lite ovanlig?

Nej det låter lite ovanligt tycker jag, barn under mitten av 70-talet till mitt 90-tal. Jag hade ensam mamma (det var vi flera som hade) och vi (med det) var kanske lite mer bohemiska än mina klasskamrater (ingen direkt brist på pengar lite beroende på, dvs pappa bidrog mycket ekonomiskt) så här:

Jag var mycket hemma hos vänner. Vi hade kalas varje födelsedag med hela klassen eller hela gruppen typ röd i klassen hemma.

Min mamma rökte inte inomhus, hade slutat på 70-talet, men smygrökte lutad ut genom fönstret (äldre släktingar rökte inomhus, det kommenterades som inte optimalt).

Frukost var mjölk och cornflakes med russin, det var väldigt nyttigt då. Mellanmål fick man hitta själv när man var så gammal att man inte gick på fritids (som serverade skogaholmslimpa/rostmackor med marmelad och oBoy) och det gjorde man lätt + bjöd vänner som kom förbi på detsamma. Vi dammsög inte ofta men målbilden var väl en gång i veckan... moppa golvet hände i alla fall flera gånger om året och boning av golv en gång om året, tvätta håret gjorde man definitivt en gång i veckan max och efter jumpan var det duschmössa på enligt reglerna (som ingen följde). (tvätta övriga områden gjordes oftare).

Hundar i släkten gjorde inte inne, visste inte ens att det kunde hända innan jag blev 30+ och stötte på kollegor med småhundar, men de spred hår. De var sjukt odresserade och kunde knappt sitt o ligg och sprang bort om de var lösa. Men var aldrig i vägen eller åt upp ens skor, kläder, middag och om de tog någonting så kunde en nioåring lätt sticka in handen i munnen och ta tillbaka det.

Läxhjälp gavs i stor omfattning och förhören var hårda och engagemang i skolgång stort. Jag fick nya kläder, det var vanligt med ärvda dock. Jag fick självklart bindor och fick välja vilka själv. Jag fick allting jag behövde, veckopengen användes till sådant jag inte behövde (villhövde).

Med det sagt ansågs mina föräldrar vara slarviga och låt gåiga, både jämfört med föräldrar i klassen och föräldrar i släkten. Tex kunde hjälpt mer med läxor (min faster tog upp slack) bakat mer, lagat mer husmanskost (var mycket halvfabrikat) städat oftare, jobbat mindre (dvs båda jobbade 8-18/19 typ) hämtat på dagis tidigare osv, klätt sig elegantare.
Överhuvudtaget skulle jag säga att föräldrarna i min klass var mycket engagerade i skolgång och läxor (och om någon inte var det så var det för att barnet klarade allt sådant galant själv och låg långt fram i klassen) vansinnigt husmoderliga, engagerade, bullföräldrar med full koll som läste godnattsaga (och ömsint oroade sig om det såg ut som att man hade för kort kjol på skoldiskot -de gjorde en klart nervös). Även jämfört med dagens föräldrar.

 

[Diabetikern]

f 80 med fattiga föräldrar

Det enda jag känner igen är rökningen. Dock var det alltid utomhus eller under fläkten inte inne eller i bil.
Mat fanns, hygien fanns och hjälp med aktiviteter efter skolan dock så bodde jag i en liten by så det var cykelavstånd till det mesta.
Vi hade tur mamma hade vänner med barn som var något år äldre än oss så vi köpte sällan kläder utan det var arvegods.

Vi klarade oss själva på morgonen innan skolan då det inte var hållbart att åka så tidigt till dagmamma. Det fanns alltid frukost så man lätt kunde fixa på morgonen för mig och min lillebror. Vi hade också hund och det var väl ett flertal ggr man kom till skolan täckt av hundhår men det var ganska rent hemma. Som ett vanligt hem.

Min mamma och pappa delade på matlagningen och all bakning stod farmor för

-91 fick jag diabetes så kontroller på mat och annat blev svårare men jag upplevde inget av vad du skrivit så Nej så värst vanligt var det inte. Ingen av mina vänner hade det så so du beskriver heller.

Våra föräldrar var noga med bilbälte på ss barn men inte till sig själva. Fatta att vi var avundsjuka på våra kusiner som fick åka som de ville i bilen

Min mor hade en hemskt uppväxt så hon gjorde allt i sin makt för att vi skulle ha det bra. Min mormor var ingen trevlig person men tack vare mamma har både jag och min bror ganska fina minnen va henne ändå. (drogmissbrukare, alkoholist och narcisst)