Barn nr 2?!

[*Gotlandsrusset*]

Jag födde mitt första barn 2013. Jag vill ha nummer 2 snart, helst 2016 när sonen är ca 2,5 år. Sambon vill ha barn nummer 2 när han gått klart universitetet, det handlar om 3 år till. Då är jag 30 och kan tänka mig att få nr 3.

Jag har all förståelse för honom, han vill börja tjäna pengar och vi kan skaffa oss ett hus som möjliggör en större familj. Men samtidigt, bara för att han pluggat klart universitetet så innebär det inte att han är klar, sen är det 7 år ST- tjänst ( han pluggar läkare ).

Jag vill ha många barn och han är inte omöjlig, men det är ändå jag som drar tyngsta lasset med vårt barn och jag kan tänka mig att "offra" min "karriär" för nästa barn och resterande barn.


Hur har ni gjort? Jag vill ha fler barn och helst igår men han "som ändå aldrig är hemma" tänker bara på hur jobbigt det blir?

Hur ska jag ställa mig till hans åsikter?

 

[Tassetass]

Jag hade aldrig skaffat (ett till) barn om inte min partner är 100% med på det här och nu, speciellt inte en "som ändå aldrig är hemma".

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag hade aldrig skaffat (ett till) barn om inte min partner är 100% med på det här och nu, speciellt inte en "som ändå aldrig är hemma".

Okey. Men jag vill ha ett barn till och jag vet ju inte om han någonsin kommer vara hemma?( klart han är hemma men inte som 7-16 arbetande män) Som läkare jobbar man ju häcken av sig, ska jag då bortse från min längtan till fler barn pga hans yrke?

 

[Tassetass]

Okey. Men jag vill ha ett barn till och jag vet ju inte om han någonsin kommer vara hemma? Som läkare jobbar man ju häcken av sig, ska jag då bortse från min längtan till fler barn pga honom?

Det beslutet kan ju bara du fatta, bara du vet ju vad som är viktig(ast) för dig. För mig hade det inte varit ett alternativ. Jag vill inte dra tyngsta lasset eller ha en frånvarande pappa, så vill jag inte att mitt familjeliv ska se ut.

 

[Bexzor]

Hur har ni gjort? Jag vill ha fler barn och helst igår men han "som ändå aldrig är hemma" tänker bara på hur jobbigt det blir?
Hur ska jag ställa mig till hans åsikter?

Jag var 20 när jag fick första barnet, 29 när jag fick andra barnet och planerar att vara 32 när jag får mitt tredje barn (om jag kan bli gravid igen vill säga)

Jag hade inte skaffat barn med min sambo, eller ens fler barn om vi inte varit helt överrens om framtiden. Min sambo valde att leva med mig redan när jag hade bestämt att vi inte skulle ha några gemensamma barn, och nu planerar vi andra gemensamma barnet till 2016. Han fick välja bort sitt jobb som betongarbetare, där han låg borta sön-tors för att vi skulle ha ett gemensamt familjeliv. Inkomstmässigt har vi idag samma inkomst som han hade själv som betongarbetare. Så visst har vi förlorat ekonomiskt på det men tiden ihop anser vi vara mer värd. Vi har sagt att när barnen blir större och jag arbetar endast dagtid så kommer han troligtvis återgå till jobbet som betongarbetare. Det är hans passion, som han "lagt på hyllan" under småbarnsåren.

Hur DU ska göra kan bara du fatta som Tassetass skriver så klokt.

 

[YorkWann]

Vill bara inflika, att lite handlar det om prioriteringar med. Min sambo är också läkare, och även om inte vi har barn jobbar han bra mycket mindre än mig. ( han staffettar just nu och jobbar nio till tre, vilket iofs kan bli längre dagar, samt onsdagar ledigt) skulle vi välja att skaffa barn, skulle han ta föräldraledigheten, även om han tjänar tredubbelt mot mig.

 

[lil-sis]

Vill bara inflika, att lite handlar det om prioriteringar med. Min sambo är också läkare, och även om inte vi har barn jobbar han bra mycket mindre än mig. ( han staffettar just nu och jobbar nio till tre, vilket iofs kan bli längre dagar, samt onsdagar ledigt) skulle vi välja att skaffa barn, skulle han ta föräldraledigheten, även om han tjänar tredubbelt mot mig.

Men det är väl skillnad på att vara färdig läkare och fortfarande under utbildning? Att man kan styra när man är färdig hjälper ju inte familjelivet nu.

 

[Amha]

Om han aldrig är hemma som du beskriver, är du säker på att du ens orkar vara en fungerande förälder åt två barn och dessutom ha hand om allt runtomkring? Vi väntar vår nr2 och ärligt talat, vi var överens från början men nu när det närmar sig börjar vi känna oss nervösa inför omställningen. Tänk om vi får en bebis som aldrig sover, kräver mycket på något vis, svartsjuka, tid där vi får vara oss etc. Jag är ganska säker på att vi ordnar det, vi har ekonomisk möjlighet till städhjälp etc men hade vi inte varit överens hade det blivit en stor bitterhet som kanske varit förödande om vi inte varit överens om att skjuta skarpt så att säga.

Dottern har alltid varit enkel. Med nr 2 har vi ju ingen aning alls men jag skulle aldrig våga räkna med att det går smärtfritt. Det lär bli tufft. Faktiskt.

 

[em-pirre]

Jag födde mitt första barn 2013. Jag vill ha nummer 2 snart, helst 2016 när sonen är ca 2,5 år. Sambon vill ha barn nummer 2 när han gått klart universitetet, det handlar om 3 år till. Då är jag 30 och kan tänka mig att få nr 3.

Jag har all förståelse för honom, han vill börja tjäna pengar och vi kan skaffa oss ett hus som möjliggör en större familj. Men samtidigt, bara för att han pluggat klart universitetet så innebär det inte att han är klar, sen är det 7 år ST- tjänst ( han pluggar läkare ).

Jag vill ha många barn och han är inte omöjlig, men det är ändå jag som drar tyngsta lasset med vårt barn och jag kan tänka mig att "offra" min "karriär" för nästa barn och resterande barn.


Hur har ni gjort? Jag vill ha fler barn och helst igår men han "som ändå aldrig är hemma" tänker bara på hur jobbigt det blir?

Hur ska jag ställa mig till hans åsikter?

Jag har lärt mig släppa det där med att man måste få barn nummer x inom en viss ålder. Varför kan duinte tänk a dig att få tvåan i trettioårsåldern? med lite tur får jag nr 1 innan jag fyller 31.

 

[Tora]

Jag födde mitt första barn 2013. Jag vill ha nummer 2 snart, helst 2016 när sonen är ca 2,5 år. Sambon vill ha barn nummer 2 när han gått klart universitetet, det handlar om 3 år till. Då är jag 30 och kan tänka mig att få nr 3.

Jag har all förståelse för honom, han vill börja tjäna pengar och vi kan skaffa oss ett hus som möjliggör en större familj. Men samtidigt, bara för att han pluggat klart universitetet så innebär det inte att han är klar, sen är det 7 år ST- tjänst ( han pluggar läkare ).

Jag vill ha många barn och han är inte omöjlig, men det är ändå jag som drar tyngsta lasset med vårt barn och jag kan tänka mig att "offra" min "karriär" för nästa barn och resterande barn.


Hur har ni gjort? Jag vill ha fler barn och helst igår men han "som ändå aldrig är hemma" tänker bara på hur jobbigt det blir?

Hur ska jag ställa mig till hans åsikter?

Jag och min man går om varandra när vi jobbar. Dvs den ene jobbar tidigt och den andra sent. Så vi är sällan hemma båda samtidigt med barnen.
(Har gjort så bla för att minimera förskoletiden)

Så på många sätt är det som om man var ensamstående då man till 90% är själv med barnen när man har dom.

Dock har ju båda velat ha fler barn det gör ju att man ger varandra stöd så mycket som möjligt de få gånger det går. Tex om det går så smiter den ene iväg och sover någon timme eller två.

Rent orkmässigt ser jag inga direkta problem. Ibland är det ju så att man inte kan vara två och dela på bördan rent fysiskt.

Men däremot är det viktigt att båda är med rent mentalt för då kommer man försöka hitta stunder där man kan avlasta varandra. Är inte båda med på tåget så är risken att den som egentligen inte ville vara med "smiter i från" så mycket det bara går. Risk för bråk och slitningar i förhållandet är då överhängande.

 

[TinyWiny]

Jag förstår helt och fullt din längtan efter fler barn men jag ber dig ändå fundera en gång till.

Det är inte roligt att ha barn ihop med någon som inte engagerar sig. Som aldrig är hemma. Tyvärr vet jag det utav egen erfarenhet. Det är inte roligt att vara barn till någon som inte engagerar sig heller. Det vet jag också av egen erfarenhet. Barn är fantastiska och underbara och är värda all uppmärksamhet de kan få ifrån båda sina föräldrar.

 

[Petruska]

Okey. Men jag vill ha ett barn till och jag vet ju inte om han någonsin kommer vara hemma?( klart han är hemma men inte som 7-16 arbetande män) Som läkare jobbar man ju häcken av sig, ska jag då bortse från min längtan till fler barn pga hans yrke?

Jag skulle se det som att ett förhållande där ansvaret för barnen inte är bådas lika mycket, helt enkelt inte är ett förhållande att få barn i.

 

[Kilauea]

Inte riktigt samma sak, men min sambo veckopendlar i jobb till Norge och kommer så göra de närmaste åren. Trots detta planerar vi barn, då vi vill bilda familj. Han kommer då vara hemma 3-4 dagar varje vecka är planen. Tanken är att han sen ska jobba i Sverige igen, men tills dess kommer jag ju ha huvudansvaret för barnet och hemmet (om jag inte flyttar till honom, den "risken" finns).
Orkar du och vill ha ett barn till så tycker inte jag att det är nåt hinder att din man pluggar och inte har ett 8-16-jobb.

 

[Kattennizze]

Okey. Men jag vill ha ett barn till och jag vet ju inte om han någonsin kommer vara hemma?( klart han är hemma men inte som 7-16 arbetande män) Som läkare jobbar man ju häcken av sig, ska jag då bortse från min längtan till fler barn pga hans yrke?

Jamen om du bara ser honom som spermadonator och en som ska dra in stålarna, så varför inte?

 

[Kattennizze]

Jag skulle se det som att ett förhållande där ansvaret för barnen inte är bådas lika mycket, helt enkelt inte är ett förhållande att få barn i.

Men en ganska bra deal där han i lugn och ro kan få ägna sig åt karriären och det viktiga i livet medan hon i lugn och ro kan få föda en massa barn. Hon får pengarna och han får jobba, båda får göra vad de vill. Blir dock väldigt jobbigt sen när karriären och barnafödandet tar slut.

 

[Amha]

Ytterligare ett argument för pappans sida är ju att han kanske vill bli klar för att kunna vara en mer närvarande förälder. Kanske inser han att han vill hinna lägga mer tid än vad som är möjligt idag?

Jag tycker att småbarnstiden är otroligt rolig. Jag skulle kunna tänka mig att bli hemmafru samtidigt som jag vill hålla mig aktuell på marknaden så att säga (dvs jag jobbar mest bara för att egentligen). Att "aldrig vara hemma" pga plugg/jobb skulle verkligen kännas trist. Det är något som är svårt att sätta sig in i innan man faktiskt fått barn upplevde jag och hade jag skaffat barn under ett krävande program på universitet hade jag säkert tänkt till extra innan jag valt att skaffa en nr.2 för att få uppleva så mycket som möjligt.

 

[Brandgul]

Om han aldrig är hemma som du beskriver, är du säker på att du ens orkar vara en fungerande förälder åt två barn och dessutom ha hand om allt runtomkring? Vi väntar vår nr2 och ärligt talat, vi var överens från början men nu när det närmar sig börjar vi känna oss nervösa inför omställningen. Tänk om vi får en bebis som aldrig sover, kräver mycket på något vis, svartsjuka, tid där vi får vara oss etc. Jag är ganska säker på att vi ordnar det, vi har ekonomisk möjlighet till städhjälp etc men hade vi inte varit överens hade det blivit en stor bitterhet som kanske varit förödande om vi inte varit överens om att skjuta skarpt så att säga.

Dottern har alltid varit enkel. Med nr 2 har vi ju ingen aning alls men jag skulle aldrig våga räkna med att det går smärtfritt. Det lär bli tufft. Faktiskt.

Fast man överlever ju det med. Barnen blir ju äldre. Två barn har man fortfarande koll på.

 

[Brandgul]

Jag födde mitt första barn 2013. Jag vill ha nummer 2 snart, helst 2016 när sonen är ca 2,5 år. Sambon vill ha barn nummer 2 när han gått klart universitetet, det handlar om 3 år till. Då är jag 30 och kan tänka mig att få nr 3.

Jag har all förståelse för honom, han vill börja tjäna pengar och vi kan skaffa oss ett hus som möjliggör en större familj. Men samtidigt, bara för att han pluggat klart universitetet så innebär det inte att han är klar, sen är det 7 år ST- tjänst ( han pluggar läkare ).

Jag vill ha många barn och han är inte omöjlig, men det är ändå jag som drar tyngsta lasset med vårt barn och jag kan tänka mig att "offra" min "karriär" för nästa barn och resterande barn.


Hur har ni gjort? Jag vill ha fler barn och helst igår men han "som ändå aldrig är hemma" tänker bara på hur jobbigt det blir?

Hur ska jag ställa mig till hans åsikter?

Passa på att ta lån innan barn tre föds, man får låna mindre pengar med fler barn!

Nackdel med två år mellan barnen är att det blir mer intensivt, fördel är att har mer utbyte av varandra.

Fördel med tre år emellan är helt enkelt att treåringen är äldre. Nackdel är att det är större åldersskillna. Men lugnare för föräldrarna ;-)

 

[Amha]

Fast man överlever ju det med. Barnen blir ju äldre. Två barn har man fortfarande koll på.

Ja absolut men själv i situationen redan från början vet jag inte om jag hade gjort. Risken är ju att relationen tar stryk av det om det är tyngre än man tänkt sig. Sen är det klart att syskon har fördelar också, framför allt när barnen blir äldre och kanske kan leka med varandra om de kan det.

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag förstår helt och fullt din längtan efter fler barn men jag ber dig ändå fundera en gång till.

Det är inte roligt att ha barn ihop med någon som inte engagerar sig. Som aldrig är hemma. Tyvärr vet jag det utav egen erfarenhet. Det är inte roligt att vara barn till någon som inte engagerar sig heller. Det vet jag också av egen erfarenhet. Barn är fantastiska och underbara och är värda all uppmärksamhet de kan få ifrån båda sina föräldrar.

Oj, han engagerar sig absolut i vår son. Men han har väldigt mycket med studierna och jag kanske överdriver lite när jag skriver ändå aldrig är hemma. Dock kommer det bli tuffare längre fram, han kommer ha praktik och då 15 mil härifrån där han pluggar.

Till alla:
Självklart är detta inget beslut man bara tar över en fika och båda måste vara överens om. Kände att jag ville diskutera med de som inte känner mig och inte bara säger : klart ni ska skaffa barn, är så bra att få tätt.