bandet mellan människa och häst

[jonna]

Den 3/10-2014 så lämnade min ponny mig..
Den ponnyn betydde mest för mig, jag kunde berätta ALLT för henne och ingen fick någonsin veta det. Vi var så tajta att hon blev avundsjuk när jag rörde någon annan häst. Jag ville bara bli arg på henne vissa tillfällen då hon bockade och vägrade hoppa med mig men jag kunde inte.. vet ni varför?
för att hon var min bästa vän, min syster, min andra halva.
Hon blev bara 18 år, vi hade planerat att hon skulle bli minst 40 år och vi skulle skita i alla killar och bara vara Lady och jag.

Så fort hon hörde min röst kom hon galopperandes till mig från hagen, jag hann inte gå in i stallet förrän hon började gnägga och ville först pussa mig och sen godis, en vana jag lärde henne.. Vi älskade varandra och stod alltid upp för varandra, hade hon de tufft under skadorna var jag där och gav henne trygghet, var jag ledsen så gjorde hon detsamma.

Men jag lånade en ängel.
Min bästa vän hade mycket skador med sig och det fick oss ännu tajtare, ingen kunde någonsin sära på oss. Aldrig att jag skulle låta någon annan röra min ponny, hon var ju min?

Min ängel.

Är det någon annan som mist sin bästa vän? och har ett sådant starkt band till han/hon så att det gör ont varje gång man tänker på han/hon?

 

[IngelaH]

<== *Räcker upp handen* Jag känner igen mig precis i mit band med Fatima 1984-04-23 -- 2013-11-12

 

[Cornelia]

Ja, absolut, min Yosefin (Yazz) som jag hade från hon var ett år tills hon dog här vid 22 år var en sådan häst. Vi läste varandras tankar, kändes det som. Det känns också som om man aldrig får en sådan häst igen ....

 

[Askur]

Japp. Min allra första häst fick somna in väldigt plötsligt i samband med att hon trampade snett och bröt benet. Tänker på henne fortfarande. Särskilt när jag befinner mig hos min nuvarande häst. Dom påminner så mycket om varandra.

 

[Lavinia]

Här är en till. Saknar fortfarande min förra... Hon var en sån där once in a lifetime häst.

/Lavinia

 

[parfymflaska]

Jag med, min första häst var som min andra halva. Jag kan inte säga att jag älskade henne mer än hästarna jag har nu, men jag älskade henne på ett annat sätt. Hon var verkligen min själsfrände. Hon fick somna in i november 2011, 26 år gammal. Jag kan fortfarande sakna henne så att det gör ont.
För min del så saknar jag inte min änglahäst mindre, men mer sällan nu efter några år. Jag trodde inte att jag skulle kunna leva utan henne, men livet går ju vidare. Och jag är väldigt tacksam för alla de fina åren vi fick tillsammans.
Jag beklagar din sorg.

 

[malacogott]

Den 3/10-2014 så lämnade min ponny mig..
Den ponnyn betydde mest för mig, jag kunde berätta ALLT för henne och ingen fick någonsin veta det. Vi var så tajta att hon blev avundsjuk när jag rörde någon annan häst. Jag ville bara bli arg på henne vissa tillfällen då hon bockade och vägrade hoppa med mig men jag kunde inte.. vet ni varför?
för att hon var min bästa vän, min syster, min andra halva.
Hon blev bara 18 år, vi hade planerat att hon skulle bli minst 40 år och vi skulle skita i alla killar och bara vara Lady och jag.

Så fort hon hörde min röst kom hon galopperandes till mig från hagen, jag hann inte gå in i stallet förrän hon började gnägga och ville först pussa mig och sen godis, en vana jag lärde henne.. Vi älskade varandra och stod alltid upp för varandra, hade hon de tufft under skadorna var jag där och gav henne trygghet, var jag ledsen så gjorde hon detsamma.

Men jag lånade en ängel.
Min bästa vän hade mycket skador med sig och det fick oss ännu tajtare, ingen kunde någonsin sära på oss. Aldrig att jag skulle låta någon annan röra min ponny, hon var ju min?

Min ängel.

Är det någon annan som mist sin bästa vän? och har ett sådant starkt band till han/hon så att det gör ont varje gång man tänker på han/hon?

 

[malacogott]

jag har ett sådant band till båda mina hästar. de läser mina tankar både på backen och i ridning. jag kan rejsa ute på grusvägar tillsammans med andra hästar utan något huvudlag eller halsrem att styra eller stanna med och även fast den ena hästen är het så fungerar det bra. de tycker om att stå och titta mig i ögonen och ge långa pussar på munnen...

 

[Korven]

Japp, en veterinär sa en gång, Gud va han är präglad på dig. Vi pratade mest med kroppsspråket så när han blev dålig på slutet var det en pina att "höra" vad han sa. Så jag gav honom det finaste jag kunde ge, resan till Trapalanda. Men vi fick 16 fina år.

 

[Soffan74]

<== *Räcker upp handen* Jag känner igen mig precis i mit band med Fatima 1984-04-23 -- 2013-11-12

Samma här. Lyrik 1981-06-18--2012-06-24

 

[Twihard]

Jag. Fast min prins togs ifrån mig för tidigt, han blev endast 5,5 år. Men han var min andra hälft.

 

[cajo1312]

Jag lånar tråden med en fråga till er som har mist en "once in a life time-häst".. Hittar man en häst som man känner så med igen sen ?

Jag har en gammal herre som är en sån häst.. jag kan verkligen inte föreställa mig att jag någonsin kommer kunna ett sådant band till någon annan när han går bort.. Och inte innan det heller för den delen. Letar ju häst nu men på ett sätt känns det orättvist mot den hästen jag köper eftersom jag inte tror att jag kommer kunna känna ett sånt starkt band till den som jag köper som jag gör till honom som jag äger nu..

Ja ni förstår nog vad jag menar, jag kommer gå sönder när min älskade häst försvinner. 27 år är han nu och hoppas på massor av fler år!

 

[Aionee]

Jag väljer att säga såhär; Bandet mellan människa och häst är nog bland det underbaraste jag någonsin kommer bevittna. Att en häst kan vara så ärlig, förlåtande och tillitsfull är bara helt otroligt. Att vi människor sedan kan lära oss prata på hästens språk och tillsammans gå emot vår natur för att kommunicera är bara wow.
Detta är anledningen till varför jag känner mig så hemma och verkligen älskar hästar (och andra djur, för de kan vi kommunicera med också).

 

[Geysir]

Jodå, tre månader, tre dagar och lite drygt nio timmar sen jag sa farväl. Så fruktansvärt jobbigt.

 

[Fille]

Jag har på ett sätt ett sådant band till mitt sto nu, hon skulle gå igenom eld för mig. Känner mig hemsk, sa att jag aldrig skulle sälja henne, försökte i våras men hon gick inte igenom besiktningen. Nu är hon dräktig, längtar efter fölet. Men har tyvärr tröttnat lite på "hästeriet"... Har min ungdomskris nu tror jag, varit i stallet nästan varje dag sen hag var tio, jobbat med hästar på helgerna sen jag var 13, jobbar även timmar som ridlärare, så har blivit mycket häst genom åren och blivit ond cirkel, måste jobba extra för att ha råd men då har jag inte tiden istället, så känner mig hemsk som vill försöka sälja min drömhäst... Men just nu är det inte kul att lägga så mkt pengar på hästeriet, vill göra annat också

 

[Mim]

Snart ett år sen mitt sto reste till Trapalanda.
Hon var den snällaste man kan tänka sej, full fart och race med mej, lugn och stilla galopp med dottern. Hon läste av ryttaren så otroligt.

 

[Yrja]

Min första häst skulle också bli 40, men han slutade tragiskt sina dagar 9 år gammal. Jag förstår precis din beskrivning av det band ni hade. En del lämnar djupare spår än andra.

 

[Milene]

Den 3/10-2014 så lämnade min ponny mig..
Den ponnyn betydde mest för mig, jag kunde berätta ALLT för henne och ingen fick någonsin veta det. Vi var så tajta att hon blev avundsjuk när jag rörde någon annan häst. Jag ville bara bli arg på henne vissa tillfällen då hon bockade och vägrade hoppa med mig men jag kunde inte.. vet ni varför?
för att hon var min bästa vän, min syster, min andra halva.
Hon blev bara 18 år, vi hade planerat att hon skulle bli minst 40 år och vi skulle skita i alla killar och bara vara Lady och jag.

Så fort hon hörde min röst kom hon galopperandes till mig från hagen, jag hann inte gå in i stallet förrän hon började gnägga och ville först pussa mig och sen godis, en vana jag lärde henne.. Vi älskade varandra och stod alltid upp för varandra, hade hon de tufft under skadorna var jag där och gav henne trygghet, var jag ledsen så gjorde hon detsamma.

Men jag lånade en ängel.
Min bästa vän hade mycket skador med sig och det fick oss ännu tajtare, ingen kunde någonsin sära på oss. Aldrig att jag skulle låta någon annan röra min ponny, hon var ju min?

Min ängel.

Är det någon annan som mist sin bästa vän? och har ett sådant starkt band till han/hon så att det gör ont varje gång man tänker på han/hon?

"Men jag lånade en ängel"...
Vad vackert du har skrivit, och vilken söt ponny, med ett fantastiskt uttryck i ögonen!

Förstår att hon fattas dig

Kramar!

 

[SkorpSmulan]

Beklagar.

Japp. Jag sa farväl till min 27/11 2014. Jag har nog inte riktigt accepterat att hon är borta. De 14 år vi fick tillsammans känns så futtigt få.

 

[animalasia]

Jag tog bort min once in A life time häst för några år sedan och känner fortfarande hans närhet. Jag är glad att jag fick äga och omgås med honom och jag fick lära mig mycket av denna kloka häst. Men visst finns där en saknad men den saknaden tycker jag är bra för den gör mig ödmjuk och påminner mig att jag skall njuta här och nu. För man vet inte hur länge det varar...........