Baby blues.

[Miks]

Tack du.

Att söka samtalskontakt redan nu är inte uteslutet på något sätt, men jag tror - baserat på den självkännedom jag har och tidigare erfarenheter från (bra) samtalskontakter (och flerårig terapi) - att det är lite för tidigt för att jag ska kunna tillgodogöra mig det (har varit med om det också). Just nu skulle det nog bara bli ytterligare en sak som ska in i ett schema med alldeles för snäva marginaler.

Bra! Då har du lite koll på hur samtalskontakt funkar och framför allt hur du funkar!

Något jag släppte inför andra barnet (inte helt men betydligt mer) var prestationsångesten. Jag är vanligtvis högproducerande och perfektionist. Första månaden var det enda produktiva jag gjorde var att betala räkningarna. Sen kom jag mer och mer igång.

Om du har en utväg med att få uppsatsen klar aningens senare så är ju det jättebra! Då hinner er lilla familj landa, du har inte missat något och du har inte svikit varken dig själv, din man eller er underbara lilla bebis! Din kropp (och knopp) har varit med om något oerhört smärtsamt i och med graviditeten som inte varit kalas och en massa känslor som åker berg och dalbana. Både innan lilla L kom och nu efteråt när saknaden av dina föräldrar sliter i bröstet. Tillåt dig själv att bli hel oavsett om det är att "mys"plugga utan ångest, ligga och snusa bebis skedandes med maken i soffan eller något annat som gör att du mår bra.

Mvh Miks

 

[Tassetass]

Jag hoppas verkligen att hormonkarusellen och alla känslor lugnar ner sig för dig snart och du kan njuta av ditt nya liv som mamma.
Dessutom så tycker jag det är oerhört bra att du vågar skriva denna tråd. Även om jag inte är gravid än så uppskattar jag att läsa om både för- och nackdelar med små barn och mående under tiden och efter osv.

Stort tack för att du berättar. :funkar än? Det är iaf läge för massor av sådana.

Edit: Titta, det gjorde det!

Jag tycker själv att det pratas alldeles för lite om vissa saker, så jag får ju dra mitt strå till stacken när jag har möjlighet.

Det är rätt märkligt, för om man ska genomgå en operation eller äta en medicin så får man ju sida upp och sida ner med allt som kan gå på tok, men när en person ska genomgå bland det tuffaste som finns så är det minsann locket på. Har hört folk (även inom vården) som tycker att man ska inte prata för mycket om förlossningsskador, depressioner och sådana saker för då kanske folk inte vill skaffa barn.

Bra! Då har du lite koll på hur samtalskontakt funkar och framför allt hur du funkar!

Något jag släppte inför andra barnet (inte helt men betydligt mer) var prestationsångesten. Jag är vanligtvis högproducerande och perfektionist. Första månaden var det enda produktiva jag gjorde var att betala räkningarna. Sen kom jag mer och mer igång.

Om du har en utväg med att få uppsatsen klar aningens senare så är ju det jättebra! Då hinner er lilla familj landa, du har inte missat något och du har inte svikit varken dig själv, din man eller er underbara lilla bebis! Din kropp (och knopp) har varit med om något oerhört smärtsamt i och med graviditeten som inte varit kalas och en massa känslor som åker berg och dalbana. Både innan lilla L kom och nu efteråt när saknaden av dina föräldrar sliter i bröstet. Tillåt dig själv att bli hel oavsett om det är att "mys"plugga utan ångest, ligga och snusa bebis skedandes med maken i soffan eller något annat som gör att du mår bra.

Mvh Miks

Jag har börjat landa lite i att det vore ingen katastrof om uppsatsen dröjer till augusti, har till och med mailat examinatorn och frågat om det är något speciellt jag behöver tänka på. Sitter på universitetet just nu och det dåliga samvetet lyser på det stora hela med sin frånvaro, mest längtar jag bara hem till min familj.

 

[Miks]

Jag tycker själv att det pratas alldeles för lite om vissa saker, så jag får ju dra mitt strå till stacken när jag har möjlighet.

Det är rätt märkligt, för om man ska genomgå en operation eller äta en medicin så får man ju sida upp och sida ner med allt som kan gå på tok, men när en person ska genomgå bland det tuffaste som finns så är det minsann locket på. Har hört folk (även inom vården) som tycker att man ska inte prata för mycket om förlossningsskador, depressioner och sådana saker för då kanske folk inte vill skaffa barn.



Jag har börjat landa lite i att det vore ingen katastrof om uppsatsen dröjer till augusti, har till och med mailat examinatorn och frågat om det är något speciellt jag behöver tänka på. Sitter på universitetet just nu och det dåliga samvetet lyser på det stora hela med sin frånvaro, mest längtar jag bara hem till min familj.

Vad skönt! Fortsätt ta det i lugn takt och lyssna på kroppen och knoppen!

Och om du fortsätter att sitta och hormongrina om en vecka så behöver du pallra dig iväg till en läkare. Det kan vara hormonknas som gör att man mår som en överkörd grävling!

Mvh Miks

 

[Tassetass]

Vad skönt! Fortsätt ta det i lugn takt och lyssna på kroppen och knoppen!

Och om du fortsätter att sitta och hormongrina om en vecka så behöver du pallra dig iväg till en läkare. Det kan vara hormonknas som gör att man mår som en överkörd grävling!

Mvh Miks

Det ska jag göra.

"Bryta ihop och komma igen" är lite av min bästa gren, gårdagens prat och gråt har gjort att jag mår betydligt bättre. Inte känt mig ledsen på hela dagen och det var längesen sist.

 

[Miks]

Det ska jag göra.

"Bryta ihop och komma igen" är lite av min bästa gren, gårdagens prat och gråt har gjort att jag mår betydligt bättre. Inte känt mig ledsen på hela dagen och det var längesen sist.

Låter jättebra!

Min farmor var en klok kvinna (som gick bort alldeles för tidigt). Hon hade en dag i veckan som hon satte sig och fulgrinade oavsett om hon var ledsen eller inte. Hon menade att kroppen släppte ut all stress och att hon kunde tänka bättre efteråt. Lite kontrollerat "bryt ihop och kom igen"-old lady edition

Mvh Miks

 

[Tassetass]

Låter jättebra!

Min farmor var en klok kvinna (som gick bort alldeles för tidigt). Hon hade en dag i veckan som hon satte sig och fulgrinade oavsett om hon var ledsen eller inte. Hon menade att kroppen släppte ut all stress och att hon kunde tänka bättre efteråt. Lite kontrollerat "bryt ihop och kom igen"-old lady edition

Mvh Miks

Haha, lite så gör jag också, om än inte varje vecka så åtminstone nån gång i månaden. Det är skönt att gråta ut!

 

[Kattennizze]

Kan inte påstå att jag märkt av någon dramatisk förbättring sista dagarna så jag ska prata med BVC idag. Min stackars make vet inte vad han ska göra med mig när tårarna bara rinner, tror det är betydligt lindrade när L tjuter än när jag gör det...

Klokt av dig, tycker jag. Det kommer säkert att bli bättre med tiden men det kan ta sin tid och du behöver hjälp. Du är en sådan klok kvinna tassetass så småningom kommer det att bli bättre. Jag har inga erfarenheter såsom du beskriver det, men däremot har jag aldrig känt någon slags himlastormande kärlek till mina barn heller. Däremot en enorm värme och tillgivenhet såklart. Vad jag försöker säga är, något klumpigt kanske, är att ingen nyblivet förälder följer någon slags mall, utan varje föräldraskap är ju unikt. Däremot ska man inte behöva må dåligt, det finns jättebra hjälp att få, iaf här där jag bor. Aha, såg nu att du redan hade en plan, jättebra!

 

[jerseyko]

Jag har börjat landa lite i att det vore ingen katastrof om uppsatsen dröjer till augusti, har till och med mailat examinatorn och frågat om det är något speciellt jag behöver tänka på. Sitter på universitetet just nu och det dåliga samvetet lyser på det stora hela med sin frånvaro, mest längtar jag bara hem till min familj.

Det är ju där du ska vara, med familjen.

Jag saknar att man inte "fattar" det direkt det var först med mitt 3e barn jag kunde ha ro att bara ligga och gosa hela dagarna utan att få dåligt samvete.