Sv: Avlivning- hur gör man?
Jag hade en kille som betydde allt för mig, efter en långvarig sjukdom som ej var botlig, var jag tvungen att fatta beslutet. Hur skulle avlivningen gå till?
Många tankar rann igenom huvudet, tankar som man ej tidigare velat tänka på, och som amn nu absolut ej ville inse. Men det var för hans eget bästa, så ansvaret låg hos mig nu att hjälpa honom när han längre inte orkade.
Att bulta var ej att tänka på. Att spruta var det jag ville, han fick förts en som gjorde honom avslappnad och trött, han la sig ner och vilade rofyllt, mamma satt vid hans huvud, och klappade honom lugnt, sedan fick han en till spruta, en överdos som gör att han blir tröttare och tröttare, tillslut stannar hjärtat för att det inte orkar jobba. Det är ett väldigt lugnt och fridfullt sätt att somna in på. Han somnnade in hemma där han kände sig trygg, både med miljön och människorna, det gick väldigt lugnt och fint till, med en anna nhäst i stallet som stog och tuggade hö, med mamma som han känt i 5 år, och med en veterinär som varit med under hela sjukdomsperioden, även tidigare när det gällde tandraspningar etc, så även veterinären kände han igen.
Sedan var problemet hur man skulle få ut honom till lastbilen, vinschning var det ända sättet med en häst, så det lades tjocka lager med halm på hela stallgången, för att skydda honom mot stallgången, alla personer, 4 st, såg till att ben och huvud hölls uppe, väl ute löfts han på på lastbilen, som vi också halmat med mycket halm för att gör det gosigt och mjukt, han fick även med sin favorit filt över sig. Vi beställde en privat körning, för att inte riskera att andra djur lastades över honom i en hög. Mamma spärrade ögonen i chaffören, och talade om att nu kör han försiktigt och tar hand om honom på ett värdit sätt! han fick nummret hem och bad honom ringa när allt var över, han ringde och sade att allt gått bra och att han åkte till kremeringen på en gång.
Vi beställde även en ensam kremering, vilket han var värd.
Annars åker dom in tillsammans med andra i massgrupp.
Efter att kremeringen var klar, sammlades askan ihopp i en fin hink för att vi senare skulle hämta den. Idag är han hemma igen, under ett stort fint träd, där han har skydd från sol och regn, i hans favorit hage.
Tanken var först hemsk att tänka på, att han skulle brännas, men efter att ha tänkt på att han skulle grävas ned, som jag förts tänkt på, betsämmde jag mig för kremering, då jag tänkte på nästa punkt, att faktsigt larver och maskar etc, skulle komma och "inkräkta". det var han absolut ej värd.
Idag har han även en ljuslykta som jag tänder vid speciella dagar, för att han speciellt skall veta att vi tänker på honom.
Han är alltid hedrad av mig och min familj.
På detta sättet gjorde jag, det var det sättet som jag tyckte kändes bra för mig, och det är också viktigt för att det skall bli bra.
Andra tycker kanske att det är alldelles för pjoltigt, att dom ändå inte är vid medvetande, men jag hade inte hjärta att göra på något annat sätt, han var en vän till mig, min pojke.
