Avlivning av häst

[Harbor]

Vi lät vär häst avlivas för två dagar sen och jag har helt enkelt behov av att tala om det som hände. Veterinären var på plats och gav den sövande injektionen så att hästen skulle somna in. Givetvis faller den omkull. Men det var så hemskt. Han gjorde liksom en kullerbytta och halsen vek sig under honom så att han föll med huvudet vridet bakom under sig. Iofs så var han då redan helt borta. Veterinären fick lyft huvudet fram åt rätt håll, och gav sedan ännu den dödande injektionen. Han bröt nog inte nacken, jag frågade. Hon sa att han var så slapp i musklerna när han föll och dessutom skulle det ha hörts en knax isåfall. Detta blev tyvärr min minnesbild av det hela. Som tur var vi inte på plats mer när han hämtades av bilen som hämtar upp döda hästar, för det lär också ha varit en otrevlig syn. Nån annan här med obehagliga minnen från avlivning. Jag är så ledsen och scenen spelas upp hela tiden.

 

[Lipperta]

Kram.

Min älskade Bellinda. Min kära mor var med då jag redan haft sammanbrott över detta i ca en vecka innan. Vi valde att ta bort både hästarna då den andra också var gammal och de var så fästa vid varann.
Jag vet inte mycket mer än att de tog ut dom tillsammans, fick beta och få lite kli och godis ur en hink , lukta pälsen en sista gång och sen pang. Båda borta på samma sekund, lyckliga och tillsammans. Att min mamma klarade att kela och ge godis fattar jag inte, hon har känslorna på utsidan annars men hon sa att hon var helt cool just då. Men vi bara bröt ut i gråt såfort de var borta.

Tyvärr är det priset man får betala för att ha djur

 

[Harbor]

Kram.

Min älskade Bellinda. Min kära mor var med då jag redan haft sammanbrott över detta i ca en vecka innan. Vi valde att ta bort både hästarna då den andra också var gammal och de var så fästa vid varann.
Jag vet inte mycket mer än att de tog ut dom tillsammans, fick beta och få lite kli och godis ur en hink , lukta pälsen en sista gång och sen pang. Båda borta på samma sekund, lyckliga och tillsammans. Att min mamma klarade att kela och ge godis fattar jag inte, hon har känslorna på utsidan annars men hon sa att hon var helt cool just då. Men vi bara bröt ut i gråt såfort de var borta.

Tyvärr är det priset man får betala för att ha djur

Jag är också mamma. Min dotter gick och satt sig i bilen före den föll. Tack för din kommentar.

 

[Lindsen]

Fy va jobbigt när det inte går som man har tänkt sig.

Tog bort en gamling för ett par år sedan. Han föll in i häcken, och jag såg att han reagerade och försökte för något ögonblick komma upp för det gjorde ont. Det var kanske bara en bråkdels sekund men jag såg det och det kändes som en evighet.

 

[Harbor]

Fy va jobbigt när det inte går som man har tänkt sig.

Tog bort en gamling för ett par år sedan. Han föll in i häcken, och jag såg att han reagerade och försökte för något ögonblick komma upp för det gjorde ont. Det var kanske bara en bråkdels sekund men jag såg det och det kändes som en evighet.

Men usch, vad hemskt Sånt skulle jag också ha svårt att sluta tänka på. Man måste bara försöka tänka på att nu känner de inte nåt mer, men det vill liksom inte hjälpa.
Det är liksom som att tänka på människor i ett flygplan som krashar. Sen känner de inget mer. Men ångesten före.... jag vet, jag är lite hysterisk med detta ännu.
Och tanken på hur ditt djur litar på dig, ser dig i ögonen, och låter snällt de sätta in en kanyl som snart dödar det.

 

[Lingon]

Och tanken på hur ditt djur litar på dig, ser dig i ögonen, och låter snällt de sätta in en kanyl som snart dödar det.

Den tanken känner jag så väl igen från när vi valde att avliva vår ena katt! Fruktansvärt! Kan inte hjälpa på annat sätt än att skicka en kram och säga att vi är många som tänkt likadant. Du är inte ensam.

 

[Lager]

Vi lät vär häst avlivas för två dagar sen och jag har helt enkelt behov av att tala om det som hände. Veterinären var på plats och gav den sövande injektionen så att hästen skulle somna in. Givetvis faller den omkull. Men det var så hemskt. Han gjorde liksom en kullerbytta och halsen vek sig under honom så att han föll med huvudet vridet bakom under sig. Iofs så var han då redan helt borta. Veterinären fick lyft huvudet fram åt rätt håll, och gav sedan ännu den dödande injektionen. Han bröt nog inte nacken, jag frågade. Hon sa att han var så slapp i musklerna när han föll och dessutom skulle det ha hörts en knax isåfall. Detta blev tyvärr min minnesbild av det hela. Som tur var vi inte på plats mer när han hämtades av bilen som hämtar upp döda hästar, för det lär också ha varit en otrevlig syn. Nån annan här med obehagliga minnen från avlivning. Jag är så ledsen och scenen spelas upp hela tiden.

Min senaste avlivades nere vid stallet. Det hela var såhär på avstånd väldigt lugnt och fint, men det är klart att alla känslor påverkar upplevelsen just när det pågår. Hästen åt godis i en hink och benen bara vek sig. Väldigt surrealistiskt när de skulle hämta kroppen och han plötsligt bara var en klump kött. Från individ till massa. Du står där helt handfallen. Hästen/individen som du känner så väl är borta, du har inte längre hästägaridentiteten.

Enda gången då jag brutit ihop helt på plats var när jag skulle avliva en av hundarna, en stökig som jag tränat mycket och fått ett väldigt starkt band till under åren. Det var inne hos Vet, hunden lite undrande men inte uppjagad, och jag kunde verkligen inte sluta gråta. Men hunden somnade in lugnt, fick sista sprutan, och plötsligt satt jag där med en stor kropp bara.

 

[Blandrastik]

Första gången så reagerade jag också väldigt kraftigt när hästen brakade ihop, det ser verkligen hemskt ut när ett halvt ton drar i backen. Samma gäller för hund, det blir ett så onaturligt fall.
Men se det så att hästen var verkligen inte vid medvetande då det hände. Det ser bara hemskt ut.

 

[Yrja]

Jag tror att nästan alla känner en fruktansvärd känsla av svek när hästen med fullt förtroende står lugnt och väntar helt ovetandes. Hästen är trygg med sin människa, litar på den helt och fullt, anar ingenting. Jag tyckte det var helt förfärligt när vi gjorde det och det tog år innan jag kände mig tillfreds med beslutet. Avlivade också med injektion men han föll väl och det var inte alls dramatiskt så sett.

Du kommer över upplevelsen, det är jag säker på. Du är inte ensam om att känna eller ha känt dom känslorna du har nu, det kan jag lova.

 

[shipwreckgirl]

Kram på dig!

Min första avlivning jag var med på var min gamla ponny, jag lastade och körde bort honom till platsen vi skulle göra det. Vi hade en stund i transporten där vi myste och åt en massa gott. Sen började det skymma så jag lastade av ( själv, för nu hade tjejen som skulle vara med som hjälp brutit ihop totalt) och ponnyn blev så glad, vi skulle gå ut på en äng med en massa grön gräs (fångponny), Han åt en minut, sen gick vi ner dit vi skulle stå, mannen som skulle göra det berättade hur det gick till. Jag stod under tiden och höll hästen i grimman, ponnyn helt lugn. Sen plötsligt så var han borta, liggandes i en massa grönt gräs, lika lugn som han hade stått för 5 sekunder sedan. Jag fick grimman och gick tillbaka upp till bilen, jag ville inte vara med när dom drog ner honom i hålet.

Såhär hade jag inte beskrivit det några veckor efter att det hade hänt, då kunde jag bara tänka på hur ledsen jag var, hur hemsk jag kände mig som hade beslutat att ta hans liv. Men efter något år så kunde jag tänka på det såhär istället. Att ponnyn kände inget, han visste inte vad som skulle hända eller varför vi var på en helt ny plats med en massa gräs. Så känslan ändras oftast, när är olika för alla. Men den där första känslan av svek och hemskheter, den är inte rolig.

 

[Centaur]

Beklagar sorgen! Vad avlivades han med?

Mina har inte fått så stor dos lugnande innan, den ena fick inget alls. Den andra fick lite eftersom han var så stickrädd, men kunde fortfarande gå osv. Han lade sig ganska fint ner, lutade sig liksom bakåt och blev stel i kroppen. Han fick alltså den dödande sprutan medan han stod upp. Den andra låg redan ner men han fick heller inte massa lugnande först. Jag har inte hört om det tillvägagångssättet du beskriver när det gäller hästar, endast hund och katt.

Det låter otäckt med din häst, men döden är inte vacker. Det är alltid jobbigt. Jag har haft djur i famnen som dött av sig själv och det är ännu värre pga att de krampar. Men med tiden bleknar den minnesbilden gentemot alla de goda minnena.

 

[Elo]

Tant avlivades nyligen och även om jag haft henne länge var det i slutändan ett ganska lätt beslut (div åldersrelaterade problem i kombination med häst som inte mådde bra när hon inte motionerades). Hon föll bra, iofs, men 550kg häst som slår i backen är mindre kul. Hon fick också en extra spruta avlivningsvätska då hon hade viss ögonreflex kvar.

Avlivning av häst ser alltid mer dramatisk ut än tex hund och katt. Hästarna står ju tills de faller, så att säga, och just fallet blir otäckt, även om de är döda då.

Jag blir dock fundersam över tillvägagångssättet hos er, om du orkar med nyfikenhet. Jag har nämligen lärt mig att hästarna faller på avlivnignsvätskan, inte på lugnande. Varför valde man att ge så mycket lugnande till er häst?

 

[vinkelina]

Min förra häst tog de 45 min att avliva. Lugnande, tre injektioner avlivningsvätska och slutligen bultpistol och avblodning. Vet kollade puls och andning var femte minut. Hästen var ju medvetslös efter första injektionen avlivningsvätska men dog inte.

 

[TeamLundVer]

Jag har avlivat båda mina med spruta.
Tussi var det väldigt lugnt. Hon hade en rörelsestörning efter en gammal skada som gjorde att hon överbelastade de andra benen och beslutet var med mig länge. Hon fick en sista sommar att bara äta en massa gott gräs och göra allt sådant hon älskade att göra men inte kunnat göra på ett par år. Vi tog en sista skogsrunda, en sista tur vid havet och en sista runda på stubben där hon fick göra lite som hon ville. Ville hon galoppera så gjorde vi det helt enkelt. Det var en oerhört tuff sommar för mig men den dagen hon togs bort så var det lättare eftersom jag hade sörjt lite då och då hela sommaren.

Hon fick somna in i en fd beteshage där hon betat varje sommar. Lade sig lugnt på sidan och somnade in.

Med Danne var det betydligt tuffare. Han var bara 12 år (Tussi var 20) och beslutet kom då min medryttare skulle flytta. Själv kan jag inte rida längre pga skador från graviditet och det fanns inga andra alternativ. Han var en häst som krävde en oerhört rutinerad och kunnig ryttare samtidigt som det inte gick att tävla honom då han hade rörelsetörningar i traven innan han var uppvärmd. En sådan ryttare gick inte att få tag på och beslutet stod mellan att låta honom somna in eller låta honom drälla i en liten hage. Ett tufft beslut och han togs bort 2 veckor efter att frågan lyftes. Det blev väldigt chockartat alltihop och inte blev det bättre av att jag är gravid med alla de hormoner som det medför.

Han lade sig inte på det lugnande utan först på den dödliga dosen. Han var inte heller helt lugn då det både blåste och regnade (mycket nerver). Det blev helt enkelt inte ett lika bra avslut som med Tussi. Bilden blev inte lika fin, hon på en sommaräng och han på en lerig grusplan...

 

[Buck]

Jag har fått ta bort 2 hästar och snart är det min fina fux tur.. Vägrar läsa andras inlägg av förklarliga skäl..
Men jag har vid alla tillfällen valt en som kommer ut, håller hästen själv, bultar och avblodar på plats och tar med kroppen direkt. Jag behöver inte vara med och jag vill inte vara med. Jag vill minnas min häst som den var och inte som ett dött skal.
Ja det är egoistiskt kanske men det är också beslutet om avlivning i många fall.

Hört för många skräckhistorier om att spruta med att det inte tar osv, så för mig är bult det enda jag vågar.

 

[Yrja]

Jag har fått ta bort 2 hästar och snart är det min fina fux tur.. Vägrar läsa andras inlägg av förklarliga skäl..
Men jag har vid alla tillfällen valt en som kommer ut, håller hästen själv, bultar och avblodar på plats och tar med kroppen direkt. Jag behöver inte vara med och jag vill inte vara med. Jag vill minnas min häst som den var och inte som ett dött skal.
Ja det är egoistiskt kanske men det är också beslutet om avlivning i många fall.

Hört för många skräckhistorier om att spruta med att det inte tar osv, så för mig är bult det enda jag vågar.

För din häst gör det ingen skillnad om du är där eller inte, det viktiga är att det känns bra för dig. När hästen är borta är den borta och sålänge allt går lugnt och korrekt till så spelar det ingen roll vem som håller i grimskaftet.

 

[Lipperta]

Och tanken på hur ditt djur litar på dig, ser dig i ögonen, och låter snällt de sätta in en kanyl som snart dödar det.

Såhär kan du inte tänka.

Hästen litar på dig att låta den sluta livet innan lidandet blir för stort. Han tackar dig säkert för att du inte lät det gå för långt och han fått lida.

 

[Buck]

Det är ju det, och jag lever hellre i fantasin i att hästarna bara "försvinner" till ett bättre ställe, stället för att vara där, se det gå fel och att sen leva med den bilden och ångesten av att se sin älskade vän kollapsa.
Jag är inte tillräckligt stark för att klara det och tror hellre på avlivarens ord om att det gått fint och stillsamt. (Även om det ev inte gör det).

 

[Lindsen]

Min älskade häst som jag fick ta bort för inte så länge sedan, bara 7 år gammal.
Här ger man lugnande först, sedan narkosmedel (som man ger vid sövning) och därefter ger man avlivningsvätskan.
När min häst hade fått narkosmedlet och lagt sig, det gick väldigt lugnt när han lade sig, så satt jag vid hans huvud och kliade honom i örat som han alltid blev lugn av. Så jag satt med honom medans han fick avlivningsvätskan.
När han dog, fick han den där glimten i ögat, som de får när man sticker fram ett äpple, eller när de förstår att de ska få springa ut på sommarbete. Det glimmrade till i hans ögon på samma sätt. Jag tror att det var där och då han fick se de evigt gröna ängarna och satte av i galopp.
Så det var en ganska fin uppevelse för mig och jag är numera helt övertygad om att de känner sig lyckliga och att det inte alls är hemskt för dom.

 

[Fjordfrälst]

2002 togs shettisen jag växte upp med bort, henne bultade vi (jag klarade inte av att vara med, var "bara" 14 år då), fanns inget alternativ då hon var EXTREMT spruträdd. Gick bra.

Våren 2015 fick vi ta bort morfars hästar (båda var till åren 25 och 27 och nordingen va 25 och hade blitt akut sjuk och då fick kompisen också sluta sina dagar). Jag höll i nordingen när hon bultades, vända mig om när hon ryckte...Shettisen höll morfar i, då "gömde" jag mig en stund i ladugårn...Dock tittade jag på dem när blodet rann ur och när han lyfte dem i tunnan, nydöda, varma och mjuka...Det som jag tyckte då var hemskast att det var en vacker solig dag och så kom lantbrukstjänst runt hörnet...Det är ett påtagligt minne... Även här gick bultning väldigt bra.

Januari (4 dagar kvar till årsdagen) 2016 fick vi akut avliva min foderhäst i hagen då han ej kunde resa sig längre....Då sprutades han (någon blå vätska) när han ändå låg, det hela gick fort och lätt...Dagen efter var hans ägare och lämnade pengarna till lantbrukstjänst som hämtade honom, då såg han ju (såklart) så stel ut när han lade ner honom....

1e maj samma år var det dags för den häst jag älskat allra mest, och han mig! Jag grämde mig för vilken metod jag skulle ta då jag utvecklat ångest (och panikångest) och kände att bultning klarar jag nog inte av att se med just HONOM! För jag skulle vara med honom ända tills han föll, ingen tvekan! Slutligen valde jag somulose då det är det medel som ger hjärtstopp och omedelbar död (jag har annars alltid vägrat spruta när de står, då är bultning den enda humana i min värld om inte somulose används då). Han föll exakt som man önskar! Han vacklade ett halvt steg bakåt sen låg han där död! I vårt fall fungerade det alldeles perfekt (för ju inte alltid det..). Vilket jag är oerhört tacksam för!

Dagen efter var de och hämtade honom, det kollade jag inte på då de skulle vincha upp honom (en hästarsbil den gången).....

Styrkekram till dig i din sorg