ISABEL
Trådstartare
Vi har en kastrerad hanhund född i november 2006. Han är alltså snart 8 år gammal. Han kastrerades sommaren 2010. Vi köpte honom som 8 veckors valp. Han är en mix utav BC/Labrador.
Vi har haft problem med honom redan från allra första början. Han visade aggressivitet redan som valp, inte mot oss han känner men mot veterinärer och de djurskötare som hjälpt oss med att klippa hans klor. Jag hade med honom i skolan en gång när jag läste kursen "Djurkommunikation" och vi skulle öva på att undersöka hundar och vi använde oss då utav honom och ett par andra hundar. När vi skulle börja undersöka honom (kolla öron, känna igenom honom osv..) så blev han heltokig och skulle bita allt och alla. Han var då gissningsvis 3-4 månader och min lärare sade då att "sådant där beteende ska man ta på allvar".
Andra hundar har han alltid tyckt mycket om och har alltid kunnat leka med andra hundar, åtminstone fram tills han kastrerades. En tid efter kastreringen lackade han ur fullständigt, kanske främst mot främmande hanhundar men ibland även mot andra tikar, stora som små, gamla som unga. Han stannar först till, reser ragg och skäller och drar sedan allt han orkar mot den andra hunden. Eftersom att han väger 35 kilo så är det ingen liten hund att hålla i, men det finns ingen risk att han skulle dra omkull oss, men det gäller alltid att vara uppmärksam och beredd om det skulle dyka upp någon mötande hund. Vi går helst inte i samhället utan håller oss i skogen så ofta vi kan, allt för att vi ska slippa dessa jobbiga situationerna.
Jag har tränat för ett flertal tränare, men han har aldrig visat beteendet när de varit i närheten. Däremot har jag förklarat för dem vad han gör och då har de gett mig tips och råd, men dessa tipsen har inte hjälpt. De har velat att jag ska avleda hans uppmärksamhet vid hundmöten genom att t ex ge godis eller leka med honom men han har 100% fokus på den mötande hunden och ingenting kan avleda honom.
Vid varje hundmöte ger jag han en chans! Jag håller aldrig hårt i honom utan har kopplet helt slakt. Jag andas och slappnar av själv för jag vet att mina energier sänder ut budskap till honom. Jag försöker prata med honom, avleda honom och göra allt som står i min makt, vid VARJE hundmöte, men det ger inte resultat och såhär har vi hållit på nu i snart 4 år.
Han rastas dagligen genom långa promenader. Han släpps lös i skogen för att få springa av sig sin överskottsenergi och han får även jobba mentalt. Det handlar inte om understimulering. Han är likadan, oavsett om han är trött i bollen eller inte.
Ibland visar han även aggressivitet/osäkerhet mot människor (OBS! Aldrig mot någon han känner!), vilket gör mig riktigt illa till mods. Senast idag morrade han mot granntanten, vilket jag finner mycket obehagligt. Då är hon ändå hundvan i och med att hon har två egna hundar.
Vi var och veterinärbesiktigade plus vaccinerade honom för ett par månader sedan och herregud vilken cirkus inne hos veterinären. Han var tvungen att ha munkorg. Han var SÅ rädd att han tappade päls! Veterinären skrev i besiktningen att hans beteende berodde på rädsla och osäkerhet, men det är verkligen ingen någonsin som har gjort honom något. Jag har aldrig använt hårda tag mot honom, som annars vissa tränare förespråkar.
Hemma, inomhus, är han väldigt vaktig och skällig. Går det förbi någon med en hund ute på gatan så ställer han sig och skäller och reser ragg. Säger man åt honom så slutar han, men det händer flera gånger om dagen att man måste ryta till åt honom och det är lika jobbigt varje gång.
Vi har övervägt att omplacera honom och även lagt ut annons ett flertal gånger, men eftersom att han är så himla speciellt, känner vi att vi aldrig kommer att hitta ett hem som VI kan känna oss trygga med att överlämna honom åt.
Han har ALDRIG bitit någon eller något, men det är kanske tack vare oss, att vi haft full uppmärksamhet på honom ALLTID.
Vi överväger eventuellt att låta honom somna in, för vi känner att detta inte blir bättre, vad vi än anlitar för tränare och hur mycket tid vi än lägger på det. Men jag ogillar verkligen att avliva en frisk hund. För frisk kroppsligt är han, men däremot inte mentalt. Det känns så himla fel och jag skulle verkligen vilja höra era åsikter kring detta.
Positivt:
Frisk hund, 8 år, som aldrig varit sjuk eller skadad.
En kär familjevän som älskar sin familj och som älskas av sin familj.
En pigg och glad hund som älskar att simma, följa med på cykelturer, åka bil, leka med pinnar och bollar.
Social, mysig och tillgiven.
Negativt:
Aggressiv/osäker/rädd mot andra hundar, veterinärer, vissa människor.
Svår att gå ut och gå med p g a ovannämnda.
Vaktar och skäller när han är inomhus, om det går förbi någon
PS!
Vi vet att en av hans bröder är avlivade på grund utav att han uppvisat aggressivitet mot människor. Han avlivades innan han var 1 år gammal.
Vi har hundvana sedan tidigare då vi haft hundar i våra familjer under vår uppväxt och vi har även en till hund som är fullt normal i sitt beteende.
Vi har haft problem med honom redan från allra första början. Han visade aggressivitet redan som valp, inte mot oss han känner men mot veterinärer och de djurskötare som hjälpt oss med att klippa hans klor. Jag hade med honom i skolan en gång när jag läste kursen "Djurkommunikation" och vi skulle öva på att undersöka hundar och vi använde oss då utav honom och ett par andra hundar. När vi skulle börja undersöka honom (kolla öron, känna igenom honom osv..) så blev han heltokig och skulle bita allt och alla. Han var då gissningsvis 3-4 månader och min lärare sade då att "sådant där beteende ska man ta på allvar".
Andra hundar har han alltid tyckt mycket om och har alltid kunnat leka med andra hundar, åtminstone fram tills han kastrerades. En tid efter kastreringen lackade han ur fullständigt, kanske främst mot främmande hanhundar men ibland även mot andra tikar, stora som små, gamla som unga. Han stannar först till, reser ragg och skäller och drar sedan allt han orkar mot den andra hunden. Eftersom att han väger 35 kilo så är det ingen liten hund att hålla i, men det finns ingen risk att han skulle dra omkull oss, men det gäller alltid att vara uppmärksam och beredd om det skulle dyka upp någon mötande hund. Vi går helst inte i samhället utan håller oss i skogen så ofta vi kan, allt för att vi ska slippa dessa jobbiga situationerna.
Jag har tränat för ett flertal tränare, men han har aldrig visat beteendet när de varit i närheten. Däremot har jag förklarat för dem vad han gör och då har de gett mig tips och råd, men dessa tipsen har inte hjälpt. De har velat att jag ska avleda hans uppmärksamhet vid hundmöten genom att t ex ge godis eller leka med honom men han har 100% fokus på den mötande hunden och ingenting kan avleda honom.
Vid varje hundmöte ger jag han en chans! Jag håller aldrig hårt i honom utan har kopplet helt slakt. Jag andas och slappnar av själv för jag vet att mina energier sänder ut budskap till honom. Jag försöker prata med honom, avleda honom och göra allt som står i min makt, vid VARJE hundmöte, men det ger inte resultat och såhär har vi hållit på nu i snart 4 år.
Han rastas dagligen genom långa promenader. Han släpps lös i skogen för att få springa av sig sin överskottsenergi och han får även jobba mentalt. Det handlar inte om understimulering. Han är likadan, oavsett om han är trött i bollen eller inte.
Ibland visar han även aggressivitet/osäkerhet mot människor (OBS! Aldrig mot någon han känner!), vilket gör mig riktigt illa till mods. Senast idag morrade han mot granntanten, vilket jag finner mycket obehagligt. Då är hon ändå hundvan i och med att hon har två egna hundar.
Vi var och veterinärbesiktigade plus vaccinerade honom för ett par månader sedan och herregud vilken cirkus inne hos veterinären. Han var tvungen att ha munkorg. Han var SÅ rädd att han tappade päls! Veterinären skrev i besiktningen att hans beteende berodde på rädsla och osäkerhet, men det är verkligen ingen någonsin som har gjort honom något. Jag har aldrig använt hårda tag mot honom, som annars vissa tränare förespråkar.
Hemma, inomhus, är han väldigt vaktig och skällig. Går det förbi någon med en hund ute på gatan så ställer han sig och skäller och reser ragg. Säger man åt honom så slutar han, men det händer flera gånger om dagen att man måste ryta till åt honom och det är lika jobbigt varje gång.
Vi har övervägt att omplacera honom och även lagt ut annons ett flertal gånger, men eftersom att han är så himla speciellt, känner vi att vi aldrig kommer att hitta ett hem som VI kan känna oss trygga med att överlämna honom åt.
Han har ALDRIG bitit någon eller något, men det är kanske tack vare oss, att vi haft full uppmärksamhet på honom ALLTID.
Vi överväger eventuellt att låta honom somna in, för vi känner att detta inte blir bättre, vad vi än anlitar för tränare och hur mycket tid vi än lägger på det. Men jag ogillar verkligen att avliva en frisk hund. För frisk kroppsligt är han, men däremot inte mentalt. Det känns så himla fel och jag skulle verkligen vilja höra era åsikter kring detta.
Positivt:
Frisk hund, 8 år, som aldrig varit sjuk eller skadad.
En kär familjevän som älskar sin familj och som älskas av sin familj.
En pigg och glad hund som älskar att simma, följa med på cykelturer, åka bil, leka med pinnar och bollar.
Social, mysig och tillgiven.
Negativt:
Aggressiv/osäker/rädd mot andra hundar, veterinärer, vissa människor.
Svår att gå ut och gå med p g a ovannämnda.
Vaktar och skäller när han är inomhus, om det går förbi någon
PS!
Vi vet att en av hans bröder är avlivade på grund utav att han uppvisat aggressivitet mot människor. Han avlivades innan han var 1 år gammal.
Vi har hundvana sedan tidigare då vi haft hundar i våra familjer under vår uppväxt och vi har även en till hund som är fullt normal i sitt beteende.
