Ramona
Trådstartare
Det var fragan for mej idag, nar nyheten att Cian O'Connor forlorar sin OS guld medalj kom ut.
Hans hast Waterford Crystal, e. Landgraf har fatt lugnande medel.
Men OS i Athen var full av doping skandaler, och andra tavlingar runt om i varlden ar ocksa fulla av doping skandaler av olika slag - mest lugnande medel!!
Har vi kommit sa langt, eller sjunkigt sa lagt, att hastarna behover dopas for att klara det psykiska trycket, eller ens klara av det dagliga livet?
Jag har alltid varit av den uppfattningen att en olympisk vinnare behover ha den dar lilla extra skarpheten, men har det gatt for langt?
Jag tycker att det ar manga som klagar pa att varmbloden (KPWN, SWB, SF osv) ar for skarpa, for hetsiga, for tittiga, for heta, osv. Manniskor klagar pa att de inte har nagon respekt for andra och kliver over folk nar de blir hanterade, osv. Andra klagar pa att kapaciteten finns dar, men att varmbloden inte har viljan eller modet att gora jobbet.
Jag vet att denna fragan har varit uppe forrut, men avlar vi for mycket pa prestation och for lite pa temperament??
Om man ska titta pa vad marknaden vill ha sa ar det ca 1 av 100 som letar efter en hast med riktigt mycket kapacitet, de 99 andra letar efter en allround hast som de kan gora lite vad som helst med, en hast som ar latthanterad, lattriden och gor jobbet den ska gora utan problem. En hast som klarar av LA/LA.
Men de flesta av oss ar ju nischade pa att avla en hast som kan vinna OS, inte pa en hast som hoppar runt 1.10 pa ett sakert satt. Vi vill ha de basta hingstarna, de som har internationella prestationer, till vara ston.
Borde vi egentligen avla mer pa temperament, och om de presterar sa ar det en bonus? Eller ska vi avla pa prestationer och tanka att med ratt hantering och ratt skolning, sa blir 99.9% av alla hastar helt ok?
Hans hast Waterford Crystal, e. Landgraf har fatt lugnande medel.
Men OS i Athen var full av doping skandaler, och andra tavlingar runt om i varlden ar ocksa fulla av doping skandaler av olika slag - mest lugnande medel!!
Har vi kommit sa langt, eller sjunkigt sa lagt, att hastarna behover dopas for att klara det psykiska trycket, eller ens klara av det dagliga livet?
Jag har alltid varit av den uppfattningen att en olympisk vinnare behover ha den dar lilla extra skarpheten, men har det gatt for langt?
Jag tycker att det ar manga som klagar pa att varmbloden (KPWN, SWB, SF osv) ar for skarpa, for hetsiga, for tittiga, for heta, osv. Manniskor klagar pa att de inte har nagon respekt for andra och kliver over folk nar de blir hanterade, osv. Andra klagar pa att kapaciteten finns dar, men att varmbloden inte har viljan eller modet att gora jobbet.
Jag vet att denna fragan har varit uppe forrut, men avlar vi for mycket pa prestation och for lite pa temperament??
Om man ska titta pa vad marknaden vill ha sa ar det ca 1 av 100 som letar efter en hast med riktigt mycket kapacitet, de 99 andra letar efter en allround hast som de kan gora lite vad som helst med, en hast som ar latthanterad, lattriden och gor jobbet den ska gora utan problem. En hast som klarar av LA/LA.
Men de flesta av oss ar ju nischade pa att avla en hast som kan vinna OS, inte pa en hast som hoppar runt 1.10 pa ett sakert satt. Vi vill ha de basta hingstarna, de som har internationella prestationer, till vara ston.
Borde vi egentligen avla mer pa temperament, och om de presterar sa ar det en bonus? Eller ska vi avla pa prestationer och tanka att med ratt hantering och ratt skolning, sa blir 99.9% av alla hastar helt ok?