Avkastad igen. När ger man upp?

[parfymflaska]

Jag är så jävl ledsen, rent ut sagt. Jag har en häst som jag haft i nästan sex år, en häst som jag älskar otroligt mycket. De första åren hade vi superkul tillsammans. Tränade hoppning och dressyr, åkte på små tävlingar, red på härliga långritter. Hösten 2014 bockade hon av mig första gången, under en hoppträning. Jag fick en ordentligt sträckning i axeln men klarade mig annars bra. Efter det kändes det lite läskigt att hoppa och vi minskade ner ordentligt på det, men i övrigt red jag som innan och var inte rädd.

På Lucia 2015 bockade hon av mig andra gången, då när vi red ut en liten sväng med en stallkompis. Jag fick hjärnskakning och en ful klavikelfraktur och fick vara sjukskriven flera veckor. Under min konvalesens fick hästen fång och stod på box i 3 månader. Detta gjorde henne helt knäpp, det tog flera månader innan vi vågade leda henne utan kedja. Hon fick plötsliga spel då hon bockade som en galning, slet sig och stack. Jag kände inte igen min häst och blev rädd för henne eftersom hon plötsligt var så oberäknelig.

Jag satte i alla fall igång henne igen under sommaren 2016 och det gick ganska bra, men i över ett år hade jag en stor klump i magen varje gång jag skulle sitta upp och vågade absolut inte rida ut. I somras började jag ändå kunna slappna av igen och känna mig säker i sadeln, vågade rida på lite mer, och under hösten och vintern har det nästan känts som innan olyckan. Jag har känt mig trygg och i samspel och till och med vågat rida ut små rundor och hoppa små hinder. Jag började verkligen tro att vi skulle hitta tillbaka till hur bra vi hade det våra första år.

Så idag red vi ett vanligt joggingpass i paddocken, rullade i en stadig galopp, solen sken och det var vindstilla och härligt. Så från ingenstans fick hon ett spel och drog iväg i världens bockserie, jag hann knappt fatta vad som hände och sedan vaknade jag upp på marken täckt av sand. Hjärnskakning igen och en rejäl smäll på axeln på fraktursidan. Kul.

Nu känns det som vi är tillbaka på ruta ett och jag överväger allvarligt att kasta in handduken. Jag älskar hästen till månen och tillbaka, men jag vill inte riskera att göra mig riktigt illa och jag kommer nog aldrig våga rida henne som jag vill igen. Tilliten är för sargad.

Vad fan gör man? Drömscenariot är ju att hitta ett nytt hem till henne med en ryttare som klarar av henne. Jag går i tusen bitar av blotta tanken att inte ha kvar henne, men jag vill att hon ska få ha kul och inte behöva såsa runt i paddocken med en rädd matte på ryggen resten av livet. Men går det ens att sälja en sådan häst? Med tanke på bockningarna och på fången?
Hon är en liten korsning utan tävlingspotential, 14 år iår. Hon busar "normalt" då och då, de här explosiva jättebockarna där man flyger åt helvete har i princip bara hänt de gånger jag nämnt här. Men hon är ju ingen trygg skogsmulle direkt.

Om jag inte hittar någon lämplig köpare återstår att antingen ha henne kvar men skita i att rida, vilket hon kanske ev. skulle kunna trivas med om jag aktiverade henne på andra sätt, men med tanke på hennes EMS så bör hon ju egentligen ridas. Dessutom skulle jag rent själviskt ttycka att det vore väldigt tråkigt att lägga ridningen på hyllan.
Eller att avliva. En död häst lider inte osv., men fan alltså vad jag känner mig rutten som ens överväger det. Hon är ju min kompis, min älskling.

Vad ska jag göra? När ska man ge upp?

 

[Lovisaleonora]

Jag hade letat fel faktiskt. Samtliga av de häst som börjar så där, som jag känner till IRL, har haft fysiska problem (bakknän, KS) som gjort att de m e m fått panik när känningen kommer.

 

[parfymflaska]

Jag hade letat fel faktiskt. Samtliga av de häst som börjar så där, som jag känner till IRL, har haft fysiska problem (bakknän, KS) som gjort att de m e m fått panik när känningen kommer.

Verkligen? När det händer så sällan som någon gång per år? Hon har varit ua vid veterinärbesiktning och regelbundet genomgången av equiterapeut, men man kanske måste röntga för att hitta de problem du nämner?

 

[Lovisaleonora]

Det känns ju inte som hästen varit igång hela tiden, utan varit avställd, sjukskriven och igångsatt. Det innebär ju också att formen och kraven kommer rätt långt in, och det kan ju vara något som triggar beteendet. Sedan åker du av, och taggar ner igen. Så börjar det om.

 

[Jerseyite]

Alltså, det här är ju din hobby - något du gör för att det är roligt och för att det berikar ditt liv. Om det istället medför rädsla och en klump i magen, och du och hästen har ett förflutet av olyckor och brist på tillit, finns det ju absolut ingen anledning att du måste behålla den här hästen. Jag håller med @Lovisaleonora om att kolla upp hästen men tycker absolut att du inte skall känna skam eller skuld om du bestämmer dig för att ni skall gå skilda vägar. Visst är det inte alltid en dans på rosor att ha häst men glädjen måste ju finnas där.

 

[Krystalline]

Jag kände en häst som betedde sig som din. Allt var härligt tills han plötsligt exploderade. I hans fall var det problem med en sena, som plötsligt gjorde ont i vissa situationer. Jag hade kollat i den änden först!

 

[Tussinussen]

Jag är så jävl ledsen, rent ut sagt. Jag har en häst som jag haft i nästan sex år, en häst som jag älskar otroligt mycket. De första åren hade vi superkul tillsammans. Tränade hoppning och dressyr, åkte på små tävlingar, red på härliga långritter. Hösten 2014 bockade hon av mig första gången, under en hoppträning. Jag fick en ordentligt sträckning i axeln men klarade mig annars bra. Efter det kändes det lite läskigt att hoppa och vi minskade ner ordentligt på det, men i övrigt red jag som innan och var inte rädd.

På Lucia 2015 bockade hon av mig andra gången, då när vi red ut en liten sväng med en stallkompis. Jag fick hjärnskakning och en ful klavikelfraktur och fick vara sjukskriven flera veckor. Under min konvalesens fick hästen fång och stod på box i 3 månader. Detta gjorde henne helt knäpp, det tog flera månader innan vi vågade leda henne utan kedja. Hon fick plötsliga spel då hon bockade som en galning, slet sig och stack. Jag kände inte igen min häst och blev rädd för henne eftersom hon plötsligt var så oberäknelig.

Jag satte i alla fall igång henne igen under sommaren 2016 och det gick ganska bra, men i över ett år hade jag en stor klump i magen varje gång jag skulle sitta upp och vågade absolut inte rida ut. I somras började jag ändå kunna slappna av igen och känna mig säker i sadeln, vågade rida på lite mer, och under hösten och vintern har det nästan känts som innan olyckan. Jag har känt mig trygg och i samspel och till och med vågat rida ut små rundor och hoppa små hinder. Jag började verkligen tro att vi skulle hitta tillbaka till hur bra vi hade det våra första år.

Så idag red vi ett vanligt joggingpass i paddocken, rullade i en stadig galopp, solen sken och det var vindstilla och härligt. Så från ingenstans fick hon ett spel och drog iväg i världens bockserie, jag hann knappt fatta vad som hände och sedan vaknade jag upp på marken täckt av sand. Hjärnskakning igen och en rejäl smäll på axeln på fraktursidan. Kul.

Nu känns det som vi är tillbaka på ruta ett och jag överväger allvarligt att kasta in handduken. Jag älskar hästen till månen och tillbaka, men jag vill inte riskera att göra mig riktigt illa och jag kommer nog aldrig våga rida henne som jag vill igen. Tilliten är för sargad.

Vad fan gör man? Drömscenariot är ju att hitta ett nytt hem till henne med en ryttare som klarar av henne. Jag går i tusen bitar av blotta tanken att inte ha kvar henne, men jag vill att hon ska få ha kul och inte behöva såsa runt i paddocken med en rädd matte på ryggen resten av livet. Men går det ens att sälja en sådan häst? Med tanke på bockningarna och på fången?
Hon är en liten korsning utan tävlingspotential, 14 år iår. Hon busar "normalt" då och då, de här explosiva jättebockarna där man flyger åt helvete har i princip bara hänt de gånger jag nämnt här. Men hon är ju ingen trygg skogsmulle direkt.

Om jag inte hittar någon lämplig köpare återstår att antingen ha henne kvar men skita i att rida, vilket hon kanske ev. skulle kunna trivas med om jag aktiverade henne på andra sätt, men med tanke på hennes EMS så bör hon ju egentligen ridas. Dessutom skulle jag rent själviskt ttycka att det vore väldigt tråkigt att lägga ridningen på hyllan.
Eller att avliva. En död häst lider inte osv., men fan alltså vad jag känner mig rutten som ens överväger det. Hon är ju min kompis, min älskling.

Vad ska jag göra? När ska man ge upp?

Skulle faktiskt också ha kollat upp hästen. Låter som om det är något fel.

 

[mackan]

@parfymflaska jag hade verkligen inte som senaste svaren du fått, öht trott att något är fel med din häst. Den funkar utfrån vad du redovisat helt normalt och har bockat typ 3 gånger under flera år då du åkt av ?

Däremot så det du utrycker ang att bli rädd, hästen är svårsåld troligen pga annan helt orelaterad skade/sjukdomshistorik är ju högst relevant . Svårt att sälja utifrån det

 

[Sirap]

Om du verkligen vill ha henne kvar men inte rida, så GÅR det ju att motionera dem rätt effektivt ändå. Man kan tömköra, longera etc.
Det låter lite långsökt att beteendet skulle bero på något fysiskt fel med tanke på hur sällan det händer, men i och med att du står inför ett svårt och viktigt val, så kan det kanske kännas bra att helt utesluta det ändå.

 

[Lovisaleonora]

Jag vill tillägga att det i min värld självklart är OK att ta bort en häst utan utredning och annat underlag än att man som ansvarig ägare inte längre tycker det känns bra att ha den i livet.

 

[Elisha]

Jag hade letat fel faktiskt. Samtliga av de häst som börjar så där, som jag känner till IRL, har haft fysiska problem (bakknän, KS) som gjort att de m e m fått panik när känningen kommer.

Kan bara hålla med. Och ja, så sällan också.

 

[Fjordfrälst]

Oj vad det där påminner om min gamla foderhäst! Han kunde sköta sig och sen utan förvaring få "rycket" och bocka av ryttaren så det skrek om det, inte för att busa utan med flit få av ryttaren. Hans ägare hade fått så många hjärnskakningar att hon inte vågade rida honom längre, han var givetvis kollad efter konstens alla regler, fanns inget fysiskt fel på hästen! Känd för att vara "livsfarlig" att rida med rådet att avlivas. Jag red honom någon gång då och då, fick själv en hejdundrande avkastning en gång, jag är inte rädd av mig (min gamla häst var en riktig bockmaskin så jag var van, men lixom mer av bus, inte för att göra någon illa!) men jag var inte helt trygg, ska ju vara roligt att rida, sen kan ju saker hända men det där är inget trevligt beteende) så jag red honom de sista åren sällan och körde istället, han älskade verkligen att dra sin rockard ända till slutet ; 32 år så jag hade honom främst som körhäst och min egen som ridhäst . Så. Kolla upp hästen ordentligt kan ju vara en tanke och ta ett beslut därifrån. Är hästen frisk och du väldigt fäst vid den, och om du har möjlighet att ha två kanske göra som jag gjorde? Annars rent av låta hästen sluta sina dagar. Lycka till oavsett hur du gör!

 

[Fiorano]

Att hästen far i väg utan att ryttaren behöver inte betyda att det är smärtbeteende. Det kan lika gärna vara att hästen reagerat på når ryttaren inte hann se. Jag tycker det låter som en rätt understimulerad häst. Jag hade börjat med att ta hjälp av någon som hoppade och red ut hästen så den fick jobba lite mer .

Att ta bort den för att den bockat lite känns lite drastiskt. En häst jag köpte för några år sen hade skickat av sin ägare ett antal gånger vilket gjort ägaren rädd eftersom hon skadat sig i avåkningarna. Jag hade aldrig problem med hästen eftersom jag la upp arbetet lite annorlunda och uppskattade hästens reaktivitet och kunde ta tillvara på den i arbetet på ett annat sätt. Så funkar inte hästen med @parfymflaska så tror jag gott den går att sälja till någon som kanske passar bättre ihop med den.

 

[Sofie.S]

Jag valde att ta bort mitt halvblod pga ett blåsljud. Hon fick ”black out” då och då, särskilt vid ridning. Efter att ha vart på väg att slå över flera gånger och bockserier som var som rodeo så valde jag att sluta rida henne. Tog kontakt med veterinär som konstaterade blåsljud som inte hade upptäckts vid besiktningen några år innan.
Hon fick syrebrist och blev okontrollerbar.
En död häst lider inte.

Behöver inte vara något ”fel” på din häst men tycker ändå att du ska göra en grundlig undersökning.

 

[Grazing]

Jag är så jävl ledsen, rent ut sagt. Jag har en häst som jag haft i nästan sex år, en häst som jag älskar otroligt mycket. De första åren hade vi superkul tillsammans. Tränade hoppning och dressyr, åkte på små tävlingar, red på härliga långritter. Hösten 2014 bockade hon av mig första gången, under en hoppträning. Jag fick en ordentligt sträckning i axeln men klarade mig annars bra. Efter det kändes det lite läskigt att hoppa och vi minskade ner ordentligt på det, men i övrigt red jag som innan och var inte rädd.

På Lucia 2015 bockade hon av mig andra gången, då när vi red ut en liten sväng med en stallkompis. Jag fick hjärnskakning och en ful klavikelfraktur och fick vara sjukskriven flera veckor. Under min konvalesens fick hästen fång och stod på box i 3 månader. Detta gjorde henne helt knäpp, det tog flera månader innan vi vågade leda henne utan kedja. Hon fick plötsliga spel då hon bockade som en galning, slet sig och stack. Jag kände inte igen min häst och blev rädd för henne eftersom hon plötsligt var så oberäknelig.

Jag satte i alla fall igång henne igen under sommaren 2016 och det gick ganska bra, men i över ett år hade jag en stor klump i magen varje gång jag skulle sitta upp och vågade absolut inte rida ut. I somras började jag ändå kunna slappna av igen och känna mig säker i sadeln, vågade rida på lite mer, och under hösten och vintern har det nästan känts som innan olyckan. Jag har känt mig trygg och i samspel och till och med vågat rida ut små rundor och hoppa små hinder. Jag började verkligen tro att vi skulle hitta tillbaka till hur bra vi hade det våra första år.

Så idag red vi ett vanligt joggingpass i paddocken, rullade i en stadig galopp, solen sken och det var vindstilla och härligt. Så från ingenstans fick hon ett spel och drog iväg i världens bockserie, jag hann knappt fatta vad som hände och sedan vaknade jag upp på marken täckt av sand. Hjärnskakning igen och en rejäl smäll på axeln på fraktursidan. Kul.

Nu känns det som vi är tillbaka på ruta ett och jag överväger allvarligt att kasta in handduken. Jag älskar hästen till månen och tillbaka, men jag vill inte riskera att göra mig riktigt illa och jag kommer nog aldrig våga rida henne som jag vill igen. Tilliten är för sargad.

Vad fan gör man? Drömscenariot är ju att hitta ett nytt hem till henne med en ryttare som klarar av henne. Jag går i tusen bitar av blotta tanken att inte ha kvar henne, men jag vill att hon ska få ha kul och inte behöva såsa runt i paddocken med en rädd matte på ryggen resten av livet. Men går det ens att sälja en sådan häst? Med tanke på bockningarna och på fången?
Hon är en liten korsning utan tävlingspotential, 14 år iår. Hon busar "normalt" då och då, de här explosiva jättebockarna där man flyger åt helvete har i princip bara hänt de gånger jag nämnt här. Men hon är ju ingen trygg skogsmulle direkt.

Om jag inte hittar någon lämplig köpare återstår att antingen ha henne kvar men skita i att rida, vilket hon kanske ev. skulle kunna trivas med om jag aktiverade henne på andra sätt, men med tanke på hennes EMS så bör hon ju egentligen ridas. Dessutom skulle jag rent själviskt ttycka att det vore väldigt tråkigt att lägga ridningen på hyllan.
Eller att avliva. En död häst lider inte osv., men fan alltså vad jag känner mig rutten som ens överväger det. Hon är ju min kompis, min älskling.

Vad ska jag göra? När ska man ge upp?

Först och främst se till att hästen är fräsch och sedan avgöra vad som ska göras. Att hästen bockar någon gång per år på detta sättet ser jag personligen inte som något problem alls, alla hästar kan fara iväg i en serie bocksprång, ofta händer något ryttaren inte hinner reagera på. Ingen häst är helt säker, vissa har lättare till att reagera med bocksprång än vad andra har.

Men, det är du som ska rida och är du inte trygg och vågar rida hästen så kommer förmodligen inte hästen heller bli lättare att rida. Att försöka hitta ett nytt hem till den till en ryttare som vågar rida och motionera hästen så som den behöver är nog ingen dum idé.

 

[Lindsen]

Det ska vara roligt att rida sin häst, jag tycker du ska försöka sälja och skaffa något annat.
Hade själv en sådan där häst, som jämt gick och letade efter anledningar till att dra en bockserie. Jag blev arg, det var inte roligt. Sålde honom till en tjej som tyckte det var roligt med sådana hästar. De red 1,40 klasser i många år och hon älskade honom.

 

[sorbifolia]

Om du verkligen älskar hästen och vill ha kvar den så skulle jag fundera på att skaffa bra säkerhetsutrustning (säkerhetsväst med axelskydd + air väst, bra stigbyglar, sadel med rejäla stöd, osv), så kanske du känner dig mindre rädd. Men du får inse att din häst kan bocka lite närsomhelst, det är inte en häst du kan slappna av på utan du får vara lite på din vakt hela tiden. (Jag har en sådan häst sjalv, och flyger som en vante typ en gång vartannat år, trots mkt bra balans...)

Annars är det såklart okej att ta bort den eller sälja den om du vill.

 

[tuaphua]

Jag är så jävl ledsen, rent ut sagt. Jag har en häst som jag haft i nästan sex år, en häst som jag älskar otroligt mycket. De första åren hade vi superkul tillsammans. Tränade hoppning och dressyr, åkte på små tävlingar, red på härliga långritter. Hösten 2014 bockade hon av mig första gången, under en hoppträning. Jag fick en ordentligt sträckning i axeln men klarade mig annars bra. Efter det kändes det lite läskigt att hoppa och vi minskade ner ordentligt på det, men i övrigt red jag som innan och var inte rädd.

På Lucia 2015 bockade hon av mig andra gången, då när vi red ut en liten sväng med en stallkompis. Jag fick hjärnskakning och en ful klavikelfraktur och fick vara sjukskriven flera veckor. Under min konvalesens fick hästen fång och stod på box i 3 månader. Detta gjorde henne helt knäpp, det tog flera månader innan vi vågade leda henne utan kedja. Hon fick plötsliga spel då hon bockade som en galning, slet sig och stack. Jag kände inte igen min häst och blev rädd för henne eftersom hon plötsligt var så oberäknelig.

Jag satte i alla fall igång henne igen under sommaren 2016 och det gick ganska bra, men i över ett år hade jag en stor klump i magen varje gång jag skulle sitta upp och vågade absolut inte rida ut. I somras började jag ändå kunna slappna av igen och känna mig säker i sadeln, vågade rida på lite mer, och under hösten och vintern har det nästan känts som innan olyckan. Jag har känt mig trygg och i samspel och till och med vågat rida ut små rundor och hoppa små hinder. Jag började verkligen tro att vi skulle hitta tillbaka till hur bra vi hade det våra första år.

Så idag red vi ett vanligt joggingpass i paddocken, rullade i en stadig galopp, solen sken och det var vindstilla och härligt. Så från ingenstans fick hon ett spel och drog iväg i världens bockserie, jag hann knappt fatta vad som hände och sedan vaknade jag upp på marken täckt av sand. Hjärnskakning igen och en rejäl smäll på axeln på fraktursidan. Kul.

Nu känns det som vi är tillbaka på ruta ett och jag överväger allvarligt att kasta in handduken. Jag älskar hästen till månen och tillbaka, men jag vill inte riskera att göra mig riktigt illa och jag kommer nog aldrig våga rida henne som jag vill igen. Tilliten är för sargad.

Vad fan gör man? Drömscenariot är ju att hitta ett nytt hem till henne med en ryttare som klarar av henne. Jag går i tusen bitar av blotta tanken att inte ha kvar henne, men jag vill att hon ska få ha kul och inte behöva såsa runt i paddocken med en rädd matte på ryggen resten av livet. Men går det ens att sälja en sådan häst? Med tanke på bockningarna och på fången?
Hon är en liten korsning utan tävlingspotential, 14 år iår. Hon busar "normalt" då och då, de här explosiva jättebockarna där man flyger åt helvete har i princip bara hänt de gånger jag nämnt här. Men hon är ju ingen trygg skogsmulle direkt.

Om jag inte hittar någon lämplig köpare återstår att antingen ha henne kvar men skita i att rida, vilket hon kanske ev. skulle kunna trivas med om jag aktiverade henne på andra sätt, men med tanke på hennes EMS så bör hon ju egentligen ridas. Dessutom skulle jag rent själviskt ttycka att det vore väldigt tråkigt att lägga ridningen på hyllan.
Eller att avliva. En död häst lider inte osv., men fan alltså vad jag känner mig rutten som ens överväger det. Hon är ju min kompis, min älskling.

Vad ska jag göra? När ska man ge upp?

Det är ju omöjligt att råda när man inte sett ekipaget.
Jag har jobbat med en mängd liknande fall. Hästar som ägaren upplever braka iväg utan förvarning och de åkt av och skadat sig och eller blivit rädda.
Lösningen på problemet har varierat väldigt beroende på ekipage.
I de flesta fall brukar man kunna se på dem att ngt kommer ske. Antingen för att de är i fel energi för ridning, man ser att ryttaren inte kan läsa hästen, de har dålig kontakt med varann, ryttaren är rädd och vågar inte rida fullt ut och triggar hästen eller hästen har ont etc.

Att en häst brakar iväg en gång per år behöver ju inte vara så konstigt. Det finns många friska men lite dåligt skolade som gör sånt.

Men om man ska kämpa eller inte tycker jag lite grann hänger på att man tror det är möjligt att synkas ihop.
Det är inte för alla att rida hästar som ev kan braka iväg så pass att man riskerar åka av och skada sig.
Det finns tekniker att bryta såna rörelser sas och då på sikt få dem att sluta med sånt. Men då måste man vara lugn och kall själv. Och det är inte många tränare som sysslar med just lära ut sånt.
Känner man sig rädd och dessutom har skadat sig upprepat ihop med att man inte vet varför eller när ngt kommer ske så tycker jag man har rätt stora problem.
Det finns ju hästar som inte gör sånt om man nu tycker det är otäckt/skadar sig.

De jag jobbat med har vi ibland enats om att sälja hästen och skaffa en stadigare/mer utbildad, behandlat smärtor och plågat igenom ryttarnas rädslor och hästarnas dito alt olydnader.
Vad som är rätt för er kan ju ingen här säga.
Men jag tycker nog det låter som det brukar hos de som om man får dem att sälja och köpa en tryggare inte ångrar sig för en sekund. De som sen vågar rida ut själva fullt ut, hoppa, åka på kurs/tävling etc utan oro.

 

[Snö]

Jag måste säga att bocka en gång om året känns ju inte riktigt som ett problembeteende. Sen har det ju tyvärr gått väldigt illa för dig men om det inte gjort det hade detta kanske inte känts så stort som det gör. Jag ramlade av jämt i börja på min första häst. Han var inte dum... Min andra häst bockade i galoppen under många år, tills jag fick ordning på problemet.

Sen är det ju märkligt att hästen bockar plötsligt under en lugn galopp. Men något kanske inte kändes bra för henne fastän det gjorde det för dig och hon protesterade. Eller så blev hon skrämd av ngt du inte hann uppfatta.

Jag hade hur som helst inte sålt hästen som problemhäst utan sagt som det var att jag ramlat av väldigt illa några gånger och förtroendet är så dåligt att jag behöver hitta en häst jag känner mig trygg på igen. För du ska inte ha en häst som du inte vågar rida om ridningen är din hobby. Det är bara pengarna i sjön.

 

[parfymflaska]

Tack för era tankar. Jag läser och begrundar och har landat lite. Steg 1 kommer bli att få henne kollad för KS och så vidare. Skulle det visa sig att hon har fysiska fel får hon vara kvar som pensionär eller avlivas, beroende på vad som skulle hittas.

Hittas inga fel vill jag ge det en chans att ha kvar henne men göra saker lite annorlunda. Jag har hittat tränare inom horsemanship/relationsskapande och AR/centrerad ridning som jag tänkte prova med isf. Något är det ju jag missat.
Men parallellt lägga ut lite krokar om att hitta ett nytt hem till henne. Jag tycker ju att hon är fantastisk, och att hon skulle kunna bli lycklig ihop med någon annan. Och att jag med tiden skulle tycka lika mycket om en annan häst.

Jag vill också förtydliga att jag inte är rädd för min häst längre, varken rida eller hantera, utan det jag är rädd för är att skada mig illa / permanent. Jag tycker inte heller att hon är en problemhäst bara för att jag har problem med henne. Ni satte huvudet på spiken i att hästen behöver aktiveras mer och intensivare än vad det blivit sedan olyckan, våra första år fungerade som sagt alla typer av aktiviteter bra och då red jag ju rätt intensivt.

Jag får kanske framför allt ta mig en rejäl funderare på hur viktig ridningen är, både för hästen och för mig. Om vi kan vara lyckliga och tillfreds utan ridning, och vad vi isf ska göra istället. Min prioritet till syvende och sist är att hitta vad som är bäst för hästen och sedan kan jag anpassa mig till det.

Men en sak är säker, avlivning är inte på tapeten om hon är frisk. Det var en desperat tanke som jag inte alls känner igen nu när jag lugnat ner mig.