R
Rome
Skriver under anonymt nick för att inte råka hänga ut någon..
Jag har köpt en tik för avel. Rasen är av liten vallhundstyp som ska enligt rasstandarden vara något reserverad men ej rädd. Som valp hos uppfödaren visade hon sig vara väldigt otillgänglig. Hon tyckte att folk var blä, så till en grad att hon kunde pipa och skaka om man lyfte upp henne. Hon var väldigt osäker på omgivningen och var inte alls lika framåt som sina kullsyskon. Detta beror till stor del på hanteringen av valparna som uppfödaren gjorde. Uppfödaren nöp dem, lyfte upp dem genom att bara greppa ett ben och dra eller greppa tag i enbart pälsen. De transporterades runt hit och dit redan från 3 veckors ålder. De hanterades väldigt hårdhänt helt enkelt och en valp lämnades ensam i bilen i en timme en gång.. Detta är bara en handfull av allt som skedde..
Nåväl, när jag hämtade hem tiken så tog det inte mer än en vecka för henne att utvecklas till en otroligt glad, livlig och social valp. Hon uppvisar ingen rädsla för tappade grytlock, smällare, raketer, hästar, bilar, barn, människor, lastbilar, traktorer etc. utan bara intresse, hon ska fram och undersöka. Ibland kan hon bli lite harig mot andra hundar som är "på" men det släpper inom några minuter och hon leker glatt. Hon blir dock nervös om brorsans hund börjar vrålskälla, då kommer hon och sätter sig vid mig, samma skedde på första utställningen men hon vande sig och nu kan hon ligga och sova utan problem. Ingen kan någonsin misstänka att hon varit ingrodd i sig själv tidigare, idag älskar hon att krypa upp i famnen på människor och barn innan de ens hinner blinka
Idag skulle jag aldrig kalla henne rädd utan snarare mild, så som rasen ska vara. Hon är ingen modig schäfer till sättet men det ska hon ju heller inte vara.
Uppfödarens egna valp från kullen som stannade kvar hos henne är nu likadan som min var förr. Den valpen var nog bland den gladaste och mest sociala valp jag någonsin mött. Idag tycker den att människor är pest och pina och uppfödaren hanterar fortfarande den på samma vis genom nyp, drag etc. Jätte tråkigt..
I kontrast till detta finns det ännu ett syskon som hamnat hos en annan, väldigt engagerad och kärleksfull familj och den lilla är väldigt kaxig och framåt.
Så till hela poängen: hur skulle ni ställa er till att använda min tik i avel? Föräldrarna är inga rädslemonster, de är tillgängliga, milda och sociala. Och min tik är idag faktiskt en mer framåt individ än vad rasen är känd för och jag känner att det hela är en mognadsfråga för henne och ett resultat av mitt arbete med henne. För varje dag och för varje ny utmaning så utvecklas hon till en mycket stabilare individ, något som hon missunnats som valp. Man talar ju om förärvda rädslor och inlärda rädslor, jag är stensäker på att hennes rädslor är inlärda eftersom hon med lätthet gjorde sig av med dem så fort hon bytte miljö. Men innebär det att hon är avelsmaterial? Kommer hon att kunna få valpar som är glada och sociala så länge jag, som uppfödare, gör mitt jobb rätt med dem? Vad tror ni? Hur mycket kan en stressig uppväxt påverka arvet på hunden enligt eran erfarenhet? (För att förtydliga så finns det en studie på höns som säger att ägg som lagts av stressade höns kläcker fram kycklingar med inlärningssvårigheter även om kycklingarna själva inte vistas i en stressad miljö- här är pudelns kärna enligt mig. Hur kört är det om hon utsattes för vad kan liknas psykisk tortyr hennes första veckor?)
För övrigt är hon en väldigt snygg tik, väldigt rastypisk och hon kommer att meriteras och få göra MH. Men jag vill ha synpunkter just på mentala biten. Jag vill också klargöra att orsaken till att jag köpte en rädd valp var för att jag misstänkte mycket väl att valpen bara var missgynnad av uppfödarens hantering. Tiken är ju för övrigt en kanon hund med fin stamtavla och hon förväntas att bli en liten stjärna, köpet ångrar jag inte en sekund eftersom hon har verkligen blommat ut den tiden hon har bott hos mig. Hon är min älskade lilla fis framför allt, avelstik är enbart något sekundärt.
Jag har köpt en tik för avel. Rasen är av liten vallhundstyp som ska enligt rasstandarden vara något reserverad men ej rädd. Som valp hos uppfödaren visade hon sig vara väldigt otillgänglig. Hon tyckte att folk var blä, så till en grad att hon kunde pipa och skaka om man lyfte upp henne. Hon var väldigt osäker på omgivningen och var inte alls lika framåt som sina kullsyskon. Detta beror till stor del på hanteringen av valparna som uppfödaren gjorde. Uppfödaren nöp dem, lyfte upp dem genom att bara greppa ett ben och dra eller greppa tag i enbart pälsen. De transporterades runt hit och dit redan från 3 veckors ålder. De hanterades väldigt hårdhänt helt enkelt och en valp lämnades ensam i bilen i en timme en gång.. Detta är bara en handfull av allt som skedde..
Nåväl, när jag hämtade hem tiken så tog det inte mer än en vecka för henne att utvecklas till en otroligt glad, livlig och social valp. Hon uppvisar ingen rädsla för tappade grytlock, smällare, raketer, hästar, bilar, barn, människor, lastbilar, traktorer etc. utan bara intresse, hon ska fram och undersöka. Ibland kan hon bli lite harig mot andra hundar som är "på" men det släpper inom några minuter och hon leker glatt. Hon blir dock nervös om brorsans hund börjar vrålskälla, då kommer hon och sätter sig vid mig, samma skedde på första utställningen men hon vande sig och nu kan hon ligga och sova utan problem. Ingen kan någonsin misstänka att hon varit ingrodd i sig själv tidigare, idag älskar hon att krypa upp i famnen på människor och barn innan de ens hinner blinka
Idag skulle jag aldrig kalla henne rädd utan snarare mild, så som rasen ska vara. Hon är ingen modig schäfer till sättet men det ska hon ju heller inte vara. Uppfödarens egna valp från kullen som stannade kvar hos henne är nu likadan som min var förr. Den valpen var nog bland den gladaste och mest sociala valp jag någonsin mött. Idag tycker den att människor är pest och pina och uppfödaren hanterar fortfarande den på samma vis genom nyp, drag etc. Jätte tråkigt..
I kontrast till detta finns det ännu ett syskon som hamnat hos en annan, väldigt engagerad och kärleksfull familj och den lilla är väldigt kaxig och framåt.
Så till hela poängen: hur skulle ni ställa er till att använda min tik i avel? Föräldrarna är inga rädslemonster, de är tillgängliga, milda och sociala. Och min tik är idag faktiskt en mer framåt individ än vad rasen är känd för och jag känner att det hela är en mognadsfråga för henne och ett resultat av mitt arbete med henne. För varje dag och för varje ny utmaning så utvecklas hon till en mycket stabilare individ, något som hon missunnats som valp. Man talar ju om förärvda rädslor och inlärda rädslor, jag är stensäker på att hennes rädslor är inlärda eftersom hon med lätthet gjorde sig av med dem så fort hon bytte miljö. Men innebär det att hon är avelsmaterial? Kommer hon att kunna få valpar som är glada och sociala så länge jag, som uppfödare, gör mitt jobb rätt med dem? Vad tror ni? Hur mycket kan en stressig uppväxt påverka arvet på hunden enligt eran erfarenhet? (För att förtydliga så finns det en studie på höns som säger att ägg som lagts av stressade höns kläcker fram kycklingar med inlärningssvårigheter även om kycklingarna själva inte vistas i en stressad miljö- här är pudelns kärna enligt mig. Hur kört är det om hon utsattes för vad kan liknas psykisk tortyr hennes första veckor?)
För övrigt är hon en väldigt snygg tik, väldigt rastypisk och hon kommer att meriteras och få göra MH. Men jag vill ha synpunkter just på mentala biten. Jag vill också klargöra att orsaken till att jag köpte en rädd valp var för att jag misstänkte mycket väl att valpen bara var missgynnad av uppfödarens hantering. Tiken är ju för övrigt en kanon hund med fin stamtavla och hon förväntas att bli en liten stjärna, köpet ångrar jag inte en sekund eftersom hon har verkligen blommat ut den tiden hon har bott hos mig.
Hon är min älskade lilla fis framför allt, avelstik är enbart något sekundärt.
