Autism eller bara fel på mig?

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

 

[cewe]

Ja men jag är autistisk . Och försöker förklara hur jag gjort.

Jag är dock äldre än dig och har gjort många svängar i vården om mitt mående, och under många år undersökt hur våra psyken fungerar och vad man kan göra åt dåligt mående. Förmodligen pga att jag är autistisk så är det kämpigt för mig att förklara det här på rätt nivå för dig.

Jag provar därför en klassisk allegori, som både Plato och Vediska filosofer använde sig av (och som Freud byggde sin modell på):

Din kropp och känslor är en svart vagnshäst.
Dina tankar och ego är en vit vagnshäst.
Du är också kusken, som håller koll på hästarna, känner av dom via tömmen, ser till att dom drar jämnt, och styr vart hela ekipaget ska fara.
Utan kuskens guidning åker vagnen i diket och hästarna gör sig illa.

...

Jag försöker väcka din inre kusk . För det var det som hjälpte, och hjälper, mig.

Jäklar vilken bra allegori, så klockren.
Försöker också väcka min inre kusk, för den svarta hästen vill gärna dra käpprätt ner i diket och den är ibland så mycket starkare än den vita.

 

[skiesabove]

Okej men varför gör hen så då? Om det är så ut mattande att verka social och utåt riktad varför gör hen så?
Det enda som jag kommer på är ifall man inte duger som man är enligt andra så måste man an passa sig och göra på ett sätt som är jätte ut mattande för ensjälv. Och det tycker inte jag att det låter så bra iallafall.

För att hen vill komma åt belöningen, förhoppningsvis.

Men många av oss äldre lärde oss masking/kamoflage för att överhuvudtaget överleva. En del av oss blev tränade på oetiska sätt för att dölja autistiska yttringar (ögonkontakt, stimmning, etc).

Och det är absolut inte masking jag uppmuntrar till. Det är skadligt.

Men att lära sig sociala interaktioner och sen utforska hur man själv autentiskt kan delta i dom, det kan vara oerhört givande.

Fast jag "är speciell" så kan jag hitta vänner, kärlekspartners, ha eget stall osv.

Känslan av ensamhet är inte permanent, fast det kändes så när jag var i tonåren.

 

[skiesabove]

Jäklar vilken bra allegori, så klockren.
Försöker också väcka min inre kusk, för den svarta hästen vill gärna dra käpprätt ner i diket och den är ibland så mycket starkare än den vita.

Freud kallar dom id, ego, superego .

Europeiska världsbilden sen minst 2500 år tillbaks. Älskar filosofi!

 

[LiviaFilippa]

Oj, hur ska jag förklara det?
För att det är så jag fått lärt mig genom åren att man ska vara för att uppfattas som "normal"
För att det fått livet fungera med förhållande, barn, jobb, vänner (har inte många men ändå), och driva en större ridförening i över 10 år?
Har det fungerat bra? Nä inte alltid och jag har ett antal gånger varit på väg in i den berömda väggen. Dock alltid lyckats bromsa precis innan.

Att umgås som introvert är energikrävande till skillnad för mot en extrovert person.
För att förklara det lite enkelt.
Man kan jämföra det med att man är ett batteri. En introvert person börjar med ett fulladdat batteri, efter att umgåtts och varit social sjunker nivån i batteriet och då behöver man in i bubblan för att ladda.
En extrovert person startar med låg nivå i batteriet och fyller på energi genom att umgås och vara social.
Jag gillar umgås och vara social men efter ett tag måste jag få ta mig tid ladda batteriet igen.

Ja så alltså så måste man ändra hur man är och ha en fejk sida om man ska verka normal för mansjälv duger inte.
För annars ifall det skulle vara okej att man var sigsjälv så skulle man ju tillexempel kunna um gås utan att an stränga sig för att verka mera utåt riktad och social och då skulle ju inte batteriet gå ner likamycket.

 

[LiviaFilippa]

Ja men jag är autistisk . Och försöker förklara hur jag gjort.

Jag är dock äldre än dig och har gjort många svängar i vården om mitt mående, och under många år undersökt hur våra psyken fungerar och vad man kan göra åt dåligt mående. Förmodligen pga att jag är autistisk så är det kämpigt för mig att förklara det här på rätt nivå för dig.

Jag provar därför en klassisk allegori, som både Plato och Vediska filosofer använde sig av (och som Freud byggde sin modell på):

Din kropp och känslor är en svart vagnshäst.
Dina tankar och ego är en vit vagnshäst.
Du är också kusken, som håller koll på hästarna, känner av dom via tömmen, ser till att dom drar jämnt, och styr vart hela ekipaget ska fara.
Utan kuskens guidning åker vagnen i diket och hästarna gör sig illa.

...

Jag försöker väcka din inre kusk . För det var det som hjälpte, och hjälper, mig.

Ja och jag upp skattar svar om hur ni andra har gjort och era erfaren heter och så! Men inte när ni inte verkar läsa det jag skriver eller an tyder att ni tror att jag väljer att må dåligt och inte försöker att göra nånting och inte svarar på ifall det är så.
För dethär dagboks inlägget handlar inte om att göra nåt åt dåligt mående och tips om det utan om autism delen bara.
Och dendär filosof saken är säkert jätte bra men den förklarar inget för mig och du vet väl inte vad min inre kusk gör utan den kanske är jätte vaken redan.

 

[skiesabove]

Ja så alltså så måste man ändra hur man är och ha en fejk sida om man ska verka normal för mansjälv duger inte.
För annars ifall det skulle vara okej att man var sigsjälv så skulle man ju tillexempel kunna um gås utan att an stränga sig för att verka mera utåt riktad och social och då skulle ju inte batteriet gå ner likamycket.

Så du tänker att det man gör är samma sak som det man är?

Sätter man på en mask dräneras batteriet oerhört fort. Men man behöver inte sätta på masken. Man behöver inte "verka normal" för att fungera socialt.

Du duger precis som du är.

Det jag menar med träna sociala interaktioner är inte att träna på att passa in. Jag menar träna på samspelet, ritualen, hur man ska göra. Inte hur man ska vara.

 

[LiviaFilippa]

För att hen vill komma åt belöningen, förhoppningsvis.

Men många av oss äldre lärde oss masking/kamoflage för att överhuvudtaget överleva. En del av oss blev tränade på oetiska sätt för att dölja autistiska yttringar (ögonkontakt, stimmning, etc).

Och det är absolut inte masking jag uppmuntrar till. Det är skadligt.

Men att lära sig sociala interaktioner och sen utforska hur man själv autentiskt kan delta i dom, det kan vara oerhört givande.

Fast jag "är speciell" så kan jag hitta vänner, kärlekspartners, ha eget stall osv.

Känslan av ensamhet är inte permanent, fast det kändes så när jag var i tonåren.

Och belöningen är att andra ska tycka att man duger när man inte är sigsjälv då?
Vad är skillnaden på masking och att ha fejk sidor som man måste lära sig att vara för att verka normal?
Och jag menar inte att man inte kan ha vänner eller partner eller eget stall eller nånting om man har autism utan såklart så kan man det. Men den ensam känslan som jag menar har jag ALLTID även ifall jag tillexempel är med pappa som är den människan som jag litar mest på och är mest nära och allt sånt. Så har jag ÄNDÅ den ensam känslan att jag bara är annor lunda.

 

[sorbifolia]

Ja så alltså så måste man ändra hur man är och ha en fejk sida om man ska verka normal för mansjälv duger inte.
För annars ifall det skulle vara okej att man var sigsjälv så skulle man ju tillexempel kunna um gås utan att an stränga sig för att verka mera utåt riktad och social och då skulle ju inte batteriet gå ner likamycket.

Just därför tror jag det är som flera har skrivit att man ska försöka hitta sammanhang där man kan vara sig själv och där man "duger" som man är. För då kan man umgås med andra utan att det behöver tappa ens batteri.

Sedan är det helt säkert olika för olika personer, men för mig i alla fall så tar det mycket mindre energi att vara social nu när jag tränat en massa på det och blivit "duktig" på det, och hittat en nivå av att vara social som passar för mig. Då går det nästan av sig själv, jämfört med hur det var förut.

 

[skiesabove]

För dethär dagboks inlägget handlar inte om att göra nåt åt dåligt mående och tips om det utan om autism delen bara.

Men vad menar du med "autismdelen"?

Vi kan absolut prata om upplevelsen av att vara autistisk i ett samhälle som inte är det .

Exempelvis: Jag tycker det är jobbigt med hur mycket neuromajoriteten tycker om att stå i stora flockar och tjafsa om sin sociala status. Då tickar klockan på hur länge jag står ut innan jag går därifrån .

 

[LiviaFilippa]

Så du tänker att det man gör är samma sak som det man är?

Sätter man på en mask dräneras batteriet oerhört fort. Men man behöver inte sätta på masken. Man behöver inte "verka normal" för att fungera socialt.

Du duger precis som du är.

Det jag menar med träna sociala interaktioner är inte att träna på att passa in. Jag menar träna på samspelet, ritualen, hur man ska göra. Inte hur man ska vara.

Nej det är väl inte samma sak men om jag tillexempel är på ett sätt fast så gör jag på nåt helt annat sätt som är jätte an strängande för mig. Så verkar ju det som att jag inte kan vara migsjälv bara. För då skulle jag ju göra som jag är.
Och om det finns som hemliga regler hur man SKA göra så är ju det att man inte ska vara sigsjälv iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Just därför tror jag det är som flera har skrivit att man ska försöka hitta sammanhang där man kan vara sig själv och där man "duger" som man är. För då kan man umgås med andra utan att det behöver tappa ens batteri.

Sedan är det helt säkert olika för olika personer, men för mig i alla fall så tar det mycket mindre energi att vara social nu när jag tränat en massa på det och blivit "duktig" på det, och hittat en nivå av att vara social som passar för mig. Då går det nästan av sig själv, jämfört med hur det var förut.

Ja men jag har ju den ensam känslan ändå. Det är ju det jag försöker förklara att även ifall jag är i nåt samman hang som andra accepterar hur jag är så tar inte det bort ensam känslan för det handlar inte om det.

 

[skiesabove]

Och belöningen är att andra ska tycka att man duger när man inte är sigsjälv då?
Vad är skillnaden på masking och att ha fejk sidor som man måste lära sig att vara för att verka normal?
Och jag menar inte att man inte kan ha vänner eller partner eller eget stall eller nånting om man har autism utan såklart så kan man det. Men den ensam känslan som jag menar har jag ALLTID även ifall jag tillexempel är med pappa som är den människan som jag litar mest på och är mest nära och allt sånt. Så har jag ÄNDÅ den ensam känslan att jag bara är annor lunda.

Nej. Du duger, oavsett vad du gör.

Men belöningen kan vara att du har en trevlig stund, får skratta, massa måbrahormoner händer i kroppen. Och/eller att du knyter kontakter som gör att du kanske får ett samtal ett år senare, där en av kontakterna hittat en häst som dom tror skulle passa dig.

 

[Fjordfrälst]

Nu har inte jag någon autismdiagnos - eller någon annan (i alla fall inte på papper fast ibland kan jag undra då jag varit väldigt "nördig" i hästeriet -men asch kallar det brinnande intresse och ibland har jag noll tålamod med teknik och har ett hetsigt humör men ja, jag fungerar ju utan problem i arbetslivet osv så det får vara så).

Jag minns när jag slutade mitt vikariat jag hade ett halvår på en sjukhusavdelning. En av ssk sa när jag skulle sluta "du är lite "annorlunda" (trooor dock hon syftade på att jag hade/har lite "lustigt" sätt med självklara svar/skämt) fast på ett himla bra sätt, fortsätt vara så". Jag tog det positivt då men hade jag varit tonåring med allt vad det innebär (svåraste tiden helt klart med alla tankar på om man är så kallat "normal" eller inte, och alla funderingar överlag) hade jag antagligen inte tagit så lätt på det och analyserat sönder hennes mening .

 

[LiviaFilippa]

Men vad menar du med "autismdelen"?

Vi kan absolut prata om upplevelsen av att vara autistisk i ett samhälle som inte är det .

Exempelvis: Jag tycker det är jobbigt med hur mycket neuromajoriteten tycker om att stå i stora flockar och tjafsa om sin sociala status. Då tickar klockan på hur länge jag står ut innan jag går därifrån .

Ja somsagt så ensam känslan och som Rosett tror jag den heter som skrev det att det är som en vägg till allaandra som man inte kan komma genom. Och att man bara har den hjärnan som inte funkar som alla andras och man kommer ALLTID vara annor lunda.

 

[skiesabove]

Ja men jag har ju den ensam känslan ändå. Det är ju det jag försöker förklara att även ifall jag är i nåt samman hang som andra accepterar hur jag är så tar inte det bort ensam känslan för det handlar inte om det.

Det var just därför jag frågade tidigare, var tror du känslan av ensamhet kommer ifrån? Om den inte har med självacceptans att göra (dvs du stöter inte ut dig själv), utan något annat?

Om du var en häst, som känner sig ensam fast den går i en hage med andra, varför tror du den känner sig ensam?

Jag känner den där ensamhetskänslan fortfarande också, men inte när jag är med andra autister/"udda typer". Inte när jag är med folk som är som jag.

För vi är faktiskt inte så sällsynta. Det finns många som är "annorlunda". Vi måste bara våga hitta till varandra .

 

[LiviaFilippa]

Nej. Du duger, oavsett vad du gör.

Men belöningen kan vara att du har en trevlig stund, får skratta, massa måbrahormoner händer i kroppen. Och/eller att du knyter kontakter som gör att du kanske får ett samtal ett år senare, där en av kontakterna hittat en häst som dom tror skulle passa dig.

Varför skulle jag inte det kunna hända fast jag bara är migsjälv som jag är? Om man duger som man är så finns det ju ingen andledning att göra helt tvärt mot hur man är utan då kan man likagärna få detdär ändå?

 

[sorbifolia]

Angående ensamkänslan - jag var i många år gift med en neurotypiker, altså en som inte hade ett enda autistiskt drag. Han klagade ofta på att han kände sig otroligt ensam i våran relation, även när han var tillsammans med mig. Så tydligen är det inte bara autister som kan känna så - själv hade jag aldrig någon sådan känsla när jag var med honom, och kunde inte relatera till vad han menade.


Jag vet inte hur det är för andra, men själv så "lever" jag oftast liksom "i" min hjärna, jag observerar och analycerar saker som händer medan det händer, och känner mig på det viset inte 100% "närvarande" eller "delaktig". Kan det vara något liknande för dig? Evt andra som känner igen sig i detta?

 

[LiviaFilippa]

Nu har inte jag någon autismdiagnos - eller någon annan (i alla fall inte på papper fast ibland kan jag undra då jag varit väldigt "nördig" i hästeriet -men asch kallar det brinnande intresse och ibland har jag noll tålamod med teknik och har ett hetsigt humör men ja, jag fungerar ju utan problem i arbetslivet osv så det får vara så).

Jag minns när jag slutade mitt vikariat jag hade ett halvår på en sjukhusavdelning. En av ssk sa när jag skulle sluta "du är lite "annorlunda" (trooor dock hon syftade på att jag hade/har lite "lustigt" sätt med självklara svar/skämt) fast på ett himla bra sätt, fortsätt vara så". Jag tog det positivt då men hade jag varit tonåring med allt vad det innebär (svåraste tiden helt klart med alla tankar på om man är så kallat "normal" eller inte, och alla funderingar överlag) hade jag antagligen inte tagit så lätt på det och analyserat sönder hennes mening .

Okej men det är inte för mig att nån annan säger att jag är annor lunda. Eller jo för jag har autism men inte sådär som ditt exempel. Utan det är hur det KÄNNS.

 

[skiesabove]

Okej men det är inte för mig att nån annan säger att jag är annor lunda. Eller jo för jag har autism men inte sådär som ditt exempel. Utan det är hur det KÄNNS.

Hur kommer det sig att du säger har autism istället för är autistisk?

 

[LiviaFilippa]

Det var just därför jag frågade tidigare, var tror du känslan av ensamhet kommer ifrån? Om den inte har med självacceptans att göra (dvs du stöter inte ut dig själv), utan något annat?

Om du var en häst, som känner sig ensam fast den går i en hage med andra, varför tror du den känner sig ensam?

Jag känner den där ensamhetskänslan fortfarande också, men inte när jag är med andra autister/"udda typer". Inte när jag är med folk som är som jag.

För vi är faktiskt inte så sällsynta. Det finns många som är "annorlunda". Vi måste bara våga hitta till varandra .

Ja det är ju det jag inte vet. Men jag tror iallafall att en andledning är att jag har autism iallafall.
Och igen så skulle jag upp skatta ifall du kunde svara på frågorna om du tror att jag väljer att må dåligt? Och om du tror att jag inte försöker nånting att må bättre?
Och som jag också har skrivit så har jag ensam känslan även ifall jag är med andra som kanske har nån sån diagnos.