Autism eller bara fel på mig?

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

 

[LiviaFilippa]

Ja just så, eller kanske att man tänker att man lär sig hur ANDRA fungerar för att förstå dem och sig själv bättre, och på så sätt minska risken för missförstånd och att känna sig utanför

Jag vet inte om ni menar så men när ni skriver om att lära sig om vad som gör folk o bekväma och att dom håller sig på av stånd och minska risken för miss förstånd och känna sig utanför så låter det som att ni ändå menar att jag gör massa fel och att det är därför som jag känner mig utanför. Så andra får säga vad jag gör fel och dåligt fast ni inte ens VET men ifall jag säger nånting som jag vet att det är dåligt eller fel eller nånting så får jag inte det för då har jag en inre mobbare och då är det därför som jag har ensam känslan istället.
Så då blir det ju att o avsett så är det pågrund av MIG som jag har den. Och att jag ska försöka ändra mig men ändå så kommer jag inte slippa ensam känslan heller för att jag inte ÄR som andra. Så det blir som dubbla saker helatiden bara fast nästan ingen verkar ändå fatta det jag menar egentligen.

 

[escodobe]

Fast o avsett ifall det går att säga exakt hur eller vad man ÄR så är det ändå att vissa säger att man inte ska försöka an passa sig och som gömma att man har autism för då blir det jobbigt. Och andra säger att man ska lära sig hur man ska vara för att passa in och då är ju det att gömma hur man är. Så det blir som helt o lika tips som säger mot varandra.
Och sen så du kanske inte menade så men en sak som du skrev var såhär: Men om du har ett val mellan att må dåligt, och må lite bättre, så varför inte börja välja att kämpa för att må bättre?
Det låter som du menar att jag väljer att jag ska må dåligt och att jag inte försöker kämpa för att må bättre. Så lite som att jag bara kan välja att må bättre så kommer jag göra det men jag är för dum för att välja det eller nåt. Så jag bara undrar om du menar så och varför du tror det isåfall?

Till viss del så är man tvungen att anpassa sig och lära sig osynliga regler i olika sammanhang, vilket kan vara lättare eller svårare för olika personer. Jag är EN variant av mig själv på jobbet med klienter, en annan med samverkanspartner, en tredje med kollegor i lunchrummet och en när jag är med mina vänner.
Med vänner och närmsta kollegor är jag rätt mycket mig själv, jag behöver inte anstränga mig för att vara helt normal. Och det funkar bra. Det tar mycket energi att vara "normal" i de situationer mitt jobb kräver det så jag brukar sitta och surfa på lunch och ta igen mig mentalt.

 

[LiviaFilippa]

Till viss del så är man tvungen att anpassa sig och lära sig osynliga regler i olika sammanhang, vilket kan vara lättare eller svårare för olika personer. Jag är EN variant av mig själv på jobbet med klienter, en annan med samverkanspartner, en tredje med kollegor i lunchrummet och en när jag är med mina vänner.
Med vänner och närmsta kollegor är jag rätt mycket mig själv, jag behöver inte anstränga mig för att vara helt normal. Och det funkar bra. Det tar mycket energi att vara "normal" i de situationer mitt jobb kräver det så jag brukar sitta och surfa på lunch och ta igen mig mentalt.

Det låter ju inte det minsta possitivt iallafall att man är TVUNGEN att fejka hur man är. Och ändå så ska man hitta samman hang som man blir accepterad för den man är. Men om jag måste ändra mig och följa massa o synliga regler bara för att andra ska acceptera mig så är det isåfall ingen mening ALLS med det för det hjälper ju inte mig detminsta om andra accepterar en fejk sida av mig bara. Utan isåfall be visar ju det bara att JAG är skit dålig och inte duger som jag är då men det får jag inte säga men alla andra får an tyda det till mig.

 

[escodobe]

Det låter ju inte det minsta possitivt iallafall att man är TVUNGEN att fejka hur man är. Och ändå så ska man hitta samman hang som man blir accepterad för den man är. Men om jag måste ändra mig och följa massa o synliga regler bara för att andra ska acceptera mig så är det isåfall ingen mening ALLS med det för det hjälper ju inte mig detminsta om andra accepterar en fejk sida av mig bara. Utan isåfall be visar ju det bara att JAG är skit dålig och inte duger som jag är då men det får jag inte säga men alla andra får an tyda det till mig.

Det handlar inte så mycket om att fejka, utan att ta fram olika roller passande för olika situationer. Jag är samma grundperson i min yrkesroll som jag är privat men den första så har jag en "roll" att fylla för att göra mitt jobb och jag har andra delar av min hjärna påkopplad än när jag sitter och hänger med min bästis och drar ett skämt med sexuell anspelning.

 

[LiviaFilippa]

Det handlar inte så mycket om att fejka, utan att ta fram olika roller passande för olika situationer. Jag är samma grundperson i min yrkesroll som jag är privat men den första så har jag en "roll" att fylla för att göra mitt jobb och jag har andra delar av min hjärna påkopplad än när jag sitter och hänger med min bästis och drar ett skämt med sexuell anspelning.

Om man måste ha massa o lika roller för att duga så låter det som fejk tycker jag iallafall. För då är det ju iallafall att JAG inte duger med att bara vara jag.

 

[sorbifolia]

Till viss del så är man tvungen att anpassa sig och lära sig osynliga regler i olika sammanhang, vilket kan vara lättare eller svårare för olika personer. Jag är EN variant av mig själv på jobbet med klienter, en annan med samverkanspartner, en tredje med kollegor i lunchrummet och en när jag är med mina vänner.
Med vänner och närmsta kollegor är jag rätt mycket mig själv, jag behöver inte anstränga mig för att vara helt normal. Och det funkar bra. Det tar mycket energi att vara "normal" i de situationer mitt jobb kräver det så jag brukar sitta och surfa på lunch och ta igen mig mentalt.

Fast alla jobb funkar ju inte så att man måste vara "olika varianter av sig själv". Jag vet många, även autister, som har jobb där de inte känner att de behöver ändra sig utan de passar in eksakt som de är, och kan vara sig själv fullt ut på jobbet med.

Så det beror ju lite på vilken typ av utbildning/jobb man väljer, och hur man är som person.

Sedan är det klart att man kanske inte alltid vill visa upp alla sidor av sig själv hela tiden, och man kan uppföra sig olika i olika sammanhang. Men det tror jag inte är typiskt för autister, snarare tvärt om.

 

[escodobe]

Fast alla jobb funkar ju inte så att man måste vara "olika varianter av sig själv". Jag vet många, även autister, som har jobb där de inte känner att de behöver ändra sig utan de passar in eksakt som de är, och kan vara sig själv fullt ut på jobbet med.

Så det beror ju lite på vilken typ av utbildning/jobb man väljer, och hur man är som person.

Sedan är det klart att man kanske inte alltid vill visa upp alla sidor av sig själv hela tiden, och man kan uppföra sig olika i olika sammanhang. Men det tror jag inte är typiskt för autister, snarare tvärt om.

Det jag var lite ute efter är just att de flesta visar upp olika, modifierade sidor av sig själva i olika sammanhang även om man inte är autistisk.

 

[LiviaFilippa]

Det jag var lite ute efter är just att de flesta visar upp olika, modifierade sidor av sig själva i olika sammanhang även om man inte är autistisk.

Detdär fattar inte jag och det är nog det som är så jobbigt om man måste det. För jag tänker inte att jag ska vara som o lika sidor av migsjälv utan jag är bara jag. Och jag både orkar inte och fattar inte hur jag skulle göra för att vara o lika delar av vi mig i o lika samman hang. Utan jag bara är liksom. Men är det helt fel eller?

 

[cewe]

Detdär fattar inte jag och det är nog det som är så jobbigt om man måste det. För jag tänker inte att jag ska vara som o lika sidor av migsjälv utan jag är bara jag. Och jag både orkar inte och fattar inte hur jag skulle göra för att vara o lika delar av vi mig i o lika samman hang. Utan jag bara är liksom. Men är det helt fel eller?

Det kommer med åren. Man lär sig.
Precis som att man inte kan läsa, skriva och räkna matte när man föds.

Ska inte säga att det är ingen, men många tror inte på mig när jag säger jag är en introvert person med (troligtvis) både ADHD och autism. "Du som är så utåtriktad och social". Ja men jäklar i min lilla låda vad det kan vara utmattande

Jag önskar jag fått den hjälp som finns att få idag när jag var i din ålder, men man pratade inte om neurodivergens och NPF då. Jag var bara lat och ofokuserad och "bad om" att bli mobbad för jag inte betedde mig som "alla andra"

 

[skiesabove]

Detdär fattar inte jag och det är nog det som är så jobbigt om man måste det. För jag tänker inte att jag ska vara som o lika sidor av migsjälv utan jag är bara jag. Och jag både orkar inte och fattar inte hur jag skulle göra för att vara o lika delar av vi mig i o lika samman hang. Utan jag bara är liksom. Men är det helt fel eller?

Det är inte FEL...

Men om du vill få en viss respons, en viss belöning, så måste du trycka på vissa knappar. Tryck på blå knapp om du vill ha blått godis.

En del föds med talang för sociala interaktioner, men de allra flesta gör inte det, såväl normalisar som autister. Alla måste träna på olika sociala sammanhang, både som barn och vuxna. De som har talang för det (en minoritet) snappar upp det fort. De allra flesta måste nöta hårt och ofta på det.

Du föds inte med kunskapen om massa hälsningsfraser, i vilken situation man kan dra vilket skämt, eller hur man klarar en arbetsintervju. Det är något vi alla måste träna på. Det finns massa vuxna neurotypiker därute som absolut borde träna mer . Artighet är något man lär sig.

Du måste inte heller välja att träna på sociala interaktioner. Det är inte moraliskt fel att inte göra det. Men du skriver att du känner dig ensam - så om du vill ha fler vänner så måste du göra som alla andra, som både neurotypiker och autister, och träna på hur man gör för att hitta fler vänner.

Om du enbart känner dig ensam i dig själv och för dig själv, och inte vill känna så, så måste du träna på att vara en bra vän till dig själv. Självacceptans.

Och btw, det är jätteviktigt att när du tränar så gör du det med positiv förstärkning. Träna korta stunder och beröm dig själv, aldrig bestraffa. Använder du straff och stress mot dig själv lär du dig att associera träningssituationen med negativa känslor, och det blir kontraproduktivt.

 

[LiviaFilippa]

Det kommer med åren. Man lär sig.
Precis som att man inte kan läsa, skriva och räkna matte när man föds.

Ska inte säga att det är ingen, men många tror inte på mig när jag säger jag är en introvert person med (troligtvis) både ADHD och autism. "Du som är så utåtriktad och social". Ja men jäklar i min lilla låda vad det kan vara utmattande

Jag önskar jag fått den hjälp som finns att få idag när jag var i din ålder, men man pratade inte om neurodivergens och NPF då. Jag var bara lat och ofokuserad och "bad om" att bli mobbad för jag inte betedde mig som "alla andra"

Men jag fattar ändå inte varför. Alltså om det är så ut mattande varför är du så då?

 

[skiesabove]

Fast o avsett ifall det går att säga exakt hur eller vad man ÄR så är det ändå att vissa säger att man inte ska försöka an passa sig och som gömma att man har autism för då blir det jobbigt. Och andra säger att man ska lära sig hur man ska vara för att passa in och då är ju det att gömma hur man är. Så det blir som helt o lika tips som säger mot varandra.
Och sen så du kanske inte menade så men en sak som du skrev var såhär: Men om du har ett val mellan att må dåligt, och må lite bättre, så varför inte börja välja att kämpa för att må bättre?
Det låter som du menar att jag väljer att jag ska må dåligt och att jag inte försöker kämpa för att må bättre. Så lite som att jag bara kan välja att må bättre så kommer jag göra det men jag är för dum för att välja det eller nåt. Så jag bara undrar om du menar så och varför du tror det isåfall?

Det är inte så att man väljer "nu ska jag må bättre" och så gör man det i ett trollslag.

Det kan ta år. Många år. För mig tog det ungefär... 15 år innan mitt idoga arbetande, experimenterande och funderande stadigt gjorde skillnad. En lång kamp .

Men ja, "det är inte hur man har det utan hur man tar det". Det är ditt psyke, ditt medvetande genererat av din hjärna - den som håller i tyglarna är du. Du styr.

Varför skrev du om att du mår dåligt om du inte ville få hjälp att må bättre ?

 

[LiviaFilippa]

Det är inte FEL...

Men om du vill få en viss respons, en viss belöning, så måste du trycka på vissa knappar. Tryck på blå knapp om du vill ha blått godis.

En del föds med talang för sociala interaktioner, men de allra flesta gör inte det, såväl normalisar som autister. Alla måste träna på olika sociala sammanhang, både som barn och vuxna. De som har talang för det (en minoritet) snappar upp det fort. De allra flesta måste nöta hårt och ofta på det.

Du föds inte med kunskapen om massa hälsningsfraser, i vilken situation man kan dra vilket skämt, eller hur man klarar en arbetsintervju. Det är något vi alla måste träna på. Det finns massa vuxna neurotypiker därute som absolut borde träna mer . Artighet är något man lär sig.

Du måste inte heller välja att träna på sociala interaktioner. Det är inte moraliskt fel att inte göra det. Men du skriver att du känner dig ensam - så om du vill ha fler vänner så måste du göra som alla andra, som både neurotypiker och autister, och träna på hur man gör för att hitta fler vänner.

Om du enbart känner dig ensam i dig själv och för dig själv, och inte vill känna så, så måste du träna på att vara en bra vän till dig själv. Självacceptans.

Och btw, det är jätteviktigt att när du tränar så gör du det med positiv förstärkning. Träna korta stunder och beröm dig själv, aldrig bestraffa. Använder du straff och stress mot dig själv lär du dig att associera träningssituationen med negativa känslor, och det blir kontraproduktivt.

Det verkar inte som jag kan förklara så ni fattar vad jag menar. Men med ensam känslan och att jag inte passar in så menar jag INTE att jag vill ha fler vänner. Och det är INTE att jag inte är en bra vän för migsjälv heller. Utan det är nåt annat bara hur jag är som känns som det är annor lunda. Och själva det blir ju inte ändrat även ifall jag skulle ha hundra o lika fejk sidor av migsjälv istället för att bara vara jag utan att det skulle nog bli ännu värre då tror jag.
Men alltså SÅKLART så går inte jag runt och är taskig och o artig och sånt heller men jag fattar inte detdär med att man inte kan vara sigsjälv utan att man ska fejka att man är på andra sätt.
Och sen det sista du skrev så fattar jag ingenting av vad du menar men det är kanske jag som är trög.

 

[skiesabove]

Men jag fattar ändå inte varför. Alltså om det är så ut mattande varför är du så då?

Gör*

Hen gör så. Det är inte något hen är. Sociala interaktioner är något man *gör*.

Jättejätteviktig skillnad

 

[skiesabove]

Det verkar inte som jag kan förklara så ni fattar vad jag menar. Men med ensam känslan och att jag inte passar in så menar jag INTE att jag vill ha fler vänner. Och det är INTE att jag inte är en bra vän för migsjälv heller. Utan det är nåt annat bara hur jag är som känns som det är annor lunda. Och själva det blir ju inte ändrat även ifall jag skulle ha hundra o lika fejk sidor av migsjälv istället för att bara vara jag utan att det skulle nog bli ännu värre då tror jag.
Men alltså SÅKLART så går inte jag runt och är taskig och o artig och sånt heller men jag fattar inte detdär med att man inte kan vara sigsjälv utan att man ska fejka att man är på andra sätt.
Och sen det sista du skrev så fattar jag ingenting av vad du menar men det är kanske jag som är trög.

Ok såhär då:

Vad tror du det är som gör den känslan i dig? Vars kommer den ifrån?

 

[LiviaFilippa]

Det är inte så att man väljer "nu ska jag må bättre" och så gör man det i ett trollslag.

Det kan ta år. Många år. För mig tog det ungefär... 15 år innan mitt idoga arbetande, experimenterande och funderande stadigt gjorde skillnad. En lång kamp .

Men ja, "det är inte hur man har det utan hur man tar det". Det är ditt psyke, ditt medvetande genererat av din hjärna - den som håller i tyglarna är du. Du styr.

Varför skrev du om att du mår dåligt om du inte ville få hjälp att må bättre ?

Tror du att jag väljer att jag ska må dåligt? Eller att jag inte försöker alls att må bättre?
Och jag skrev om autism saker och frågor för jag ville veta hur andra med erfaren heter av sånt kanske har gjort eller haft det och sånt.

 

[LiviaFilippa]

Gör*

Hen gör så. Det är inte något hen är. Sociala interaktioner är något man *gör*.

Jättejätteviktig skillnad

Okej men varför gör hen så då? Om det är så ut mattande att verka social och utåt riktad varför gör hen så?
Det enda som jag kommer på är ifall man inte duger som man är enligt andra så måste man an passa sig och göra på ett sätt som är jätte ut mattande för ensjälv. Och det tycker inte jag att det låter så bra iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Ok såhär då:

Vad tror du det är som gör den känslan i dig? Vars kommer den ifrån?

Ja somsagt så tror jag att det är för jag har autism så jag ÄR annor lunda mot domflesta och Inte passar in bara. Alltså inte bara att jag har svårt att ha vänner tillexempel eller att jag inte vet hur jag ska vara i nån speciell situation utan det är ALLTID den känslan o avsett och jag både tror och av svaren här så verkar det som det enda man kan välja är att antingen försöka fejka hur man är. Men det ändrar ju ändå inte hur man ÄR på in sidan. Eller att acceptera att man är så och att man ändå kommer ha den ensam känslan föralltid.

 

[cewe]

Men jag fattar ändå inte varför. Alltså om det är så ut mattande varför är du så då?

Oj, hur ska jag förklara det?
För att det är så jag fått lärt mig genom åren att man ska vara för att uppfattas som "normal"
För att det fått livet fungera med förhållande, barn, jobb, vänner (har inte många men ändå), och driva en större ridförening i över 10 år?
Har det fungerat bra? Nä inte alltid och jag har ett antal gånger varit på väg in i den berömda väggen. Dock alltid lyckats bromsa precis innan.

Att umgås som introvert är energikrävande till skillnad för mot en extrovert person.
För att förklara det lite enkelt.
Man kan jämföra det med att man är ett batteri. En introvert person börjar med ett fulladdat batteri, efter att umgåtts och varit social sjunker nivån i batteriet och då behöver man in i bubblan för att ladda.
En extrovert person startar med låg nivå i batteriet och fyller på energi genom att umgås och vara social.
Jag gillar umgås och vara social men efter ett tag måste jag få ta mig tid ladda batteriet igen.

 

[skiesabove]

Tror du att jag väljer att jag ska må dåligt? Eller att jag inte försöker alls att må bättre?
Och jag skrev om autism saker och frågor för jag ville veta hur andra med erfaren heter av sånt kanske har gjort eller haft det och sånt.

Ja men jag är autistisk . Och försöker förklara hur jag gjort.

Jag är dock äldre än dig och har gjort många svängar i vården om mitt mående, och under många år undersökt hur våra psyken fungerar och vad man kan göra åt dåligt mående. Förmodligen pga att jag är autistisk så är det kämpigt för mig att förklara det här på rätt nivå för dig.

Jag provar därför en klassisk allegori, som både Plato och Vediska filosofer använde sig av (och som Freud byggde sin modell på):

Din kropp och känslor är en svart vagnshäst.
Dina tankar och ego är en vit vagnshäst.
Du är också kusken, som håller koll på hästarna, känner av dom via tömmen, ser till att dom drar jämnt, och styr vart hela ekipaget ska fara.
Utan kuskens guidning åker vagnen i diket och hästarna gör sig illa.

...

Jag försöker väcka din inre kusk . För det var det som hjälpte, och hjälper, mig.