Autism eller bara fel på mig?

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

 

[skiesabove]

Nej det skulle jag kanske inte men jag skulle nog inte vara kompis med en som mig heller. Och nej ändra hur man tänker ändrar inte den man är och det är ju inte det jag tänker som är problemet utan den jag är. För det är pågrund av hur jag är som jag tänker som jag gör om mig.
Och tack för bok tipset men jag vet inte om jag skulle klara att läsa en sån bok på engelska.

Problemet är hur du tänker om den du är. Det är inte något som handlar om att vara autistisk, hur du tänker om dig själv är lika flexibelt för autister som neuromajoriteten. Det är inte statiskt, du kan förändra det, och det är något man tillexempel kan lära sig med KBT.

Du kan inte sluta vara autistisk, precis som du inte kan sluta ha brun hud i ett ljushyat samhälle. Men du kan sluta vara elak mot dig själv. Du behöver dig själv, du behöver någon som tror på dig och stöttar dig, och den enda personen som alltid kommer att finnas där och kunna göra det för dig, är dig själv.

 

[skiesabove]

Det går väl inte att säga vad jag SKA men det skulle inte vara konstigt ifall jag gjorde det iallafall. Men det är ändå inte samma sak för då skulle det vara att jag blev diskri minerad för jag var brun. Men jag kanske skulle vara som dom ljusa på in sidan. Men nu är det ju inte så utan jag blir inte diskri minerad för jag har autism utan jag känner att jag inte är som andra och att jag känner mig jätte ensam då pågrund av det.

Det finns numera autistiska sammanhang online . Du är inte ensam. Vi är många.

Men det är inte så konstigt om du känner dig ensam i skolmiljön etc. Därför kan det vara skönt att leta efter ett hobbysammanhang där du känner dig accepterad, dvs inte ensam.

 

[LiviaFilippa]

Problemet är hur du tänker om den du är. Det är inte något som handlar om att vara autistisk, hur du tänker om dig själv är lika flexibelt för autister som neuromajoriteten. Det är inte statiskt, du kan förändra det, och det är något man tillexempel kan lära sig med KBT.

Du kan inte sluta vara autistisk, precis som du inte kan sluta ha brun hud i ett ljushyat samhälle. Men du kan sluta vara elak mot dig själv. Du behöver dig själv, du behöver någon som tror på dig och stöttar dig, och den enda personen som alltid kommer att finnas där och kunna göra det för dig, är dig själv.

Ja och det att jag måste vara jag föralltid är det värsta med hela fram tiden att jag kommer ALDRIG slippa migsjälv förräns jag dör. Och problemet är inte hur jag tänker om den jag är utan hur jag KÄNNER pågrund av den jag är.

 

[LiviaFilippa]

Det finns numera autistiska sammanhang online . Du är inte ensam. Vi är många.

Men det är inte så konstigt om du känner dig ensam i skolmiljön etc. Därför kan det vara skönt att leta efter ett hobbysammanhang där du känner dig accepterad, dvs inte ensam.

Ja men som jag har försökt förklara nu helatiden så spelar det ingen roll om andra har autism eller inte så passar jag inte in ändå. Utan det är inte därför som jag känner mig ensam för jag inte är accepterad utan även ifall jag är det så passar jag ändå inte in och jag känner mig ändå konstig och fel och ensam.
Och jag menar inte bara i skolan utan ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

Och en sak till att jag har jätte fina vänner online och jag är jätte jätte tack sam för dom och jag tycker om dom skit mycket men dendär ensam känslan som jag menar är ändå kvar o avsett för att JAG är på nåt sätt fel även fast inte dom tycker det eller andra kanske inte märker det. Men JAG märker det.

 

[em-pirre]

Men små små steg till vad? Och vad är för höga krav då isåfall? För det med ensam känslan och att jag aldrig passar in kommer ju inte ändras även ifall jag inte är i kris.

Små steg mot att skapa fungerande relationer därdu inte känner dig udda. Det händer inte idag men så småningom

 

[godisklubba]

Om det med att det är okej ifall du kan vara digsjälv liksom så tror jag att jag fattar hur du menar men det är inte så för mig. Eller jag har aldrig varit i nåt sånt samman hang med andra så det känns okej att vara jag. Men här där jag bor nu så är det väl iallafall mest okej men känner mig ändå jätte o normal och fel här också.
Och det med masking så jag har hört det men jag vet inte så jätte mycket om vad det är och jag vet inte om jag gör det. Men kanske inte efter som att jag alltid har varit konstig motför alla andra så då har jag väl inte döljt det såbra isåfall.
Och det sista så det är ju samma som många säger och som står på många ställen och så att det inte är nåt fel på en för man har autism. Och det kanske det inte är på ett sätt men för MIG bara så på verkar det iallafall bara neggativt och om jag upp lever och tänker och komunicerar på ett annat sätt motför dom flesta andra så det gör så jag har världens starkaste ensam känsla och att jag aldrig kommer passa in och bara vara normal utan att jag kommer ha dom svårig heterna sålänge jag lever så känns det iallafall för mig som det är nåt fel med mig som jag inte vill ha.

Jag trodde väldigt länge att jag aldrig skulle vara i ett sammanhang där jag bara fick vara jag. Och känna mig accepterad för det. Det kändes som en tredje dimension som bara existerade i min fantasi. Masking och att hela tiden dölja den jag egentligen var, var en så stor del av vardagen att jag själv knappt visste vem jag var bakom masken. Jag var inte ens medveten om hur mycket/i vilka situationer jag kamouflerade.

Men det som för några år sedan kändes omöjligt var tydligen möjligt, i alla fall delvis. Jag jobbar fortfarande på "unmasking" och upptäcker hela tiden nya situationer där jag omedvetet kamouflerar. Det går långsamt och tar tid. Men med tanke på hur många år jag (omedvetet) finslipat och utvecklat mina masking-tekniker så måste unmasking också få ta tid.

Även i de perioder då jag kamouflerat mina autistiska drag som mest, har jag känt mig konstig och annorlunda. Nu vet jag givetvis inte hur det är för dig, men i alla fall för mig så gick det att både hålla på med masking OCH känna sig konstig, utanför, annorlunda och allt det där. Så det ena utesluter inte det andra.
(Och igen: jag var inte medveten om i vilken utsträckning jag kamouflerade och hur stor del av min vardag masking tog upp)

Vad jag ville säga var väl mest att även om det känns hopplöst just nu så betyder det inte att det kommer vara så för alltid

 

[LiviaFilippa]

Små steg mot att skapa fungerande relationer därdu inte känner dig udda. Det händer inte idag men så småningom

Eller aldrig för det finns ju inget som gör så jag kommer ha det nånsin. Alltså jag menar inte att jag vet att jag INTE kommer det men jag TROR inte det. Lika som ni andra inte kan veta att jag kommer det heller.

 

[LiviaFilippa]

Jag trodde väldigt länge att jag aldrig skulle vara i ett sammanhang där jag bara fick vara jag. Och känna mig accepterad för det. Det kändes som en tredje dimension som bara existerade i min fantasi. Masking och att hela tiden dölja den jag egentligen var, var en så stor del av vardagen att jag själv knappt visste vem jag var bakom masken. Jag var inte ens medveten om hur mycket/i vilka situationer jag kamouflerade.

Men det som för några år sedan kändes omöjligt var tydligen möjligt, i alla fall delvis. Jag jobbar fortfarande på "unmasking" och upptäcker hela tiden nya situationer där jag omedvetet kamouflerar. Det går långsamt och tar tid. Men med tanke på hur många år jag (omedvetet) finslipat och utvecklat mina masking-tekniker så måste unmasking också få ta tid.

Även i de perioder då jag kamouflerat mina autistiska drag som mest, har jag känt mig konstig och annorlunda. Nu vet jag givetvis inte hur det är för dig, men i alla fall för mig så gick det att både hålla på med masking OCH känna sig konstig, utanför, annorlunda och allt det där. Så det ena utesluter inte det andra.
(Och igen: jag var inte medveten om i vilken utsträckning jag kamouflerade och hur stor del av min vardag masking tog upp)

Vad jag ville säga var väl mest att även om det känns hopplöst just nu så betyder det inte att det kommer vara så för alltid

Jag vet inte hur jag ska förklara dethär så ni fattar men jag menar inte att jag inte kan vara bara jag eller att inte andra accepterar mig. För det finns det dom som gör och jag försöker iallafall inte att vara nånannan eller inte vara migsjälv. Men även ifall jag är migsjälv och jag är med nån snäll som accepterar mig som jag är och allt sånt så är det ändå som nånting som ett hinder. Alltså det är inte att andra gör nåt alltid utan det är i mitt huvud som det är fel. Och tillexempel med vänner som med rid kompisarna som jag hade förut så som exempel om vi var fyra stycken på en tävling. Så var kanske vi med varandra och ingen var ju taskig men bara som att jag inte riktigt hörde dit.
Och det är ju ett bevis också att INGEN av dom har försökt att ha nån kontakt med mig. Och ingen från min gamla klass heller. Så även ifall ingen är taskig så räknas jag bara inte likamycket som andra.
Och det med masking så om du vill så får du jätte gärna skriva nåt exempel för jag vet inte riktigt hur det är. Men du måste såklart inte! Men bara för du skrev att du inte visste hurmycket du gjorde så och jag tror inte att jag gör det men jag kanske bara inte vet det heller.

 

[Luff]

Min son har upplevt liknande saker. Han är också diagnostiserad med ADHD och autism. Han är supersnäll, trevlig och lugn men ju äldre han blev så kom han utanför. Han hade några att vara med men ingen valde honom. Efter gymnasiet fick han erbjudande om en kurs av Habiliteringen. "Hur en som autistisk kan tänka och träna sig på att umgås". Lät ju underligt i hans öron för han har ju försökt i hela sitt liv. Han hade dock träffat kursledarna som barn vid något annat tillfälle så vi övertalade honom att prova. Sen kom coviden. Allt blev uppskjutet. Han gick äntligen kursen förra året. Och det gjorde skillnad. Han fick lite tips o tricks. Det var lite som med en ridlektion. En kanske vet hur rörelsen ska göras men får inte till det riktigt. Och så säger någon att en ska höja hakan och poff så funkar det jättebra. Nu har han en praktik, och känner sig som en i gänget och umgås med några på helgerna. Nätkompisar har han ju alltid haft men nu finns det några fler.

 

[LiviaFilippa]

Min son har upplevt liknande saker. Han är också diagnostiserad med ADHD och autism. Han är supersnäll, trevlig och lugn men ju äldre han blev så kom han utanför. Han hade några att vara med men ingen valde honom. Efter gymnasiet fick han erbjudande om en kurs av Habiliteringen. "Hur en som autistisk kan tänka och träna sig på att umgås". Lät ju underligt i hans öron för han har ju försökt i hela sitt liv. Han hade dock träffat kursledarna som barn vid något annat tillfälle så vi övertalade honom att prova. Sen kom coviden. Allt blev uppskjutet. Han gick äntligen kursen förra året. Och det gjorde skillnad. Han fick lite tips o tricks. Det var lite som med en ridlektion. En kanske vet hur rörelsen ska göras men får inte till det riktigt. Och så säger någon att en ska höja hakan och poff så funkar det jättebra. Nu har han en praktik, och känner sig som en i gänget och umgås med några på helgerna. Nätkompisar har han ju alltid haft men nu finns det några fler.

Det kanske är jag som inte fattar nu och jag vet ju inte hur den kursen var men det låter som nästan tvärt mot det som några har skrivit att man INTE ska ändra hur man är och försöka att passa in och sånt. Och heltplötsligt så ska man det och gå en kurs i hur man ska vara. Men blir inte det som tvärt mot att man ska vara sigsjälv då om man ska gå en kurs i hur man ska vara för att vara rätt?

 

[_Elly_]

Det kommer alltid att finnas sociala regler som är bra att kunna men det gör inte att man hela tiden ska låtsas vara någon annan.
Du är ung och i det knappt format vad ditt jag är under alla svårigheter i ditt liv och det faktum att tonåringar förändras mycket. Jag vet många som idag skulle skämmas över beteenden i din ålder som de höll på med varesig de har diagnos eller inte. Saker de trodde skulle göra att de fick vänner. Beteenden som de jobbat med och som inte finns kvar idag i samma utsträckning.

Du kommer antagligen alltid ha svårigheter men det behöver inte alls vara samma som idag för du växer hela tiden inuti. Jag vet att det är svårt att tro på om man lever dag för dag.

 

[LiviaFilippa]

Det kommer alltid att finnas sociala regler som är bra att kunna men det gör inte att man hela tiden ska låtsas vara någon annan.
Du är ung och i det knappt format vad ditt jag är under alla svårigheter i ditt liv och det faktum att tonåringar förändras mycket. Jag vet många som idag skulle skämmas över beteenden i din ålder som de höll på med varesig de har diagnos eller inte. Saker de trodde skulle göra att de fick vänner. Beteenden som de jobbat med och som inte finns kvar idag i samma utsträckning.

Du kommer antagligen alltid ha svårigheter men det behöver inte alls vara samma som idag för du växer hela tiden inuti. Jag vet att det är svårt att tro på om man lever dag för dag.

Jag vet inte om du menade så eller ifall jag inte fattar men det låter som du menar att jag gör massa beteenden för jag tror att jag kommer få vänner då och att jag måste jobba med det och kommer skämmas för det i fram tiden. Men ifall du menade så så är det fel för jag gör inte det.

 

[_Elly_]

Jag vet inte om du menade så eller ifall jag inte fattar men det låter som du menar att jag gör massa beteenden för jag tror att jag kommer få vänner då och att jag måste jobba med det och kommer skämmas för det i fram tiden. Men ifall du menade så så är det fel för jag gör inte det.

Nej, det var ett exempel. Samtidigt har du mått jättedåligt och bara hur man ska finnas där för någon kan vara väldigt svårt för en tonåring vilket kan bidragit till att det är svårt att behålla vänner. Är någon svår att komma nära eller man inte riktigt vet vad man ska göra för att få den att må bättre är det inte lätt för någon sida att hålla ihop en vänskap.
De allra flesta gör saker i tonåren som sagt som de senare inte riktigt förstår men det var en del av deras utveckling, de behöver göra fel i relationer med andra för att sedan göra rätt. Vilket kommer lättare för vissa än andra men fortfarande är tonåren en utvecklingsperiod. Det är jättelätt att vara för på, att dela med sig saker för tidigt etc men då får man tänka att det senare i livet brukar gå att hitta folk som inte är lika hårt dömande som tonåringar. Folk som kan se förbi egenheter hos andra så länge deras egenheter också blir accepterade

Spånar bara givetvis då jag inte känner dig

 

[LiviaFilippa]

Nej, det var ett exempel. Samtidigt har du mått jättedåligt och bara hur man ska finnas där för någon kan vara väldigt svårt för en tonåring vilket kan bidragit till att det är svårt att behålla vänner. Är någon svår att komma nära eller man inte riktigt vet vad man ska göra för att få den att må bättre är det inte lätt för någon sida att hålla ihop en vänskap.
De allra flesta gör saker i tonåren som sagt som de senare inte riktigt förstår men det var en del av deras utveckling, de behöver göra fel i relationer med andra för att sedan göra rätt. Vilket kommer lättare för vissa än andra men fortfarande är tonåren en utvecklingsperiod. Det är jättelätt att vara för på, att dela med sig saker för tidigt etc men då får man tänka att det senare i livet brukar gå att hitta folk som inte är lika hårt dömande som tonåringar. Folk som kan se förbi egenheter hos andra så länge deras egenheter också blir accepterade

Spånar bara givetvis då jag inte känner dig

Okej men somsagt så har det ALLTID varit så för mig inte bara dethär sista året. Så det är inte att jag har haft vänner förut och sen mådde jag dåligt och blev en dålig kompis utan jag har aldrig haft vänner som domflesta andra har.
Och jag menar inte att jag är perfekt med andra för uppen bart så är jag ju inte det men detdär som du skrev som exempel att vara för på och dela saker förtidigt och sånt så det är verkligen INTE jag alls och har aldrig varit.
Men jag vet inte hur jag ska förklara så ni fattar för många verkar ju tro att jag menar att jag aldrig är accepterad eller nåt sånt och att jag försöker ändra mig för att få vänner och så men så är det inte och det är inte så jag menar att problemet är heller. Men jag vet inte hur jag ska förklara så ni fattar bara.

 

[godisklubba]

Det är jag som klippt i citatet.

Och tillexempel med vänner som med rid kompisarna som jag hade förut så som exempel om vi var fyra stycken på en tävling. Så var kanske vi med varandra och ingen var ju taskig men bara som att jag inte riktigt hörde dit.

100% relaterbart. Så har jag också känt så, så många gånger att det är omöjligt att räkna antalet gånger jag känt exakt så som du brskriver här. Det är en jobbig känsla och jag har tyvärr inget tips för att inte känna så, men ville bara säga att du inte är ensam i den känslan.

Och det med masking så om du vill så får du jätte gärna skriva nåt exempel för jag vet inte riktigt hur det är. Men du måste såklart inte!

Absolut kan jag ge några exempel

Jag har svårt för att läsa mellan raderna och förstå det "självklara". Det kan tex handla om att motta och förstå instruktioner där någon liten detalj är utelämnad. För andra så är det så självklart att den där saken också ska göras, men jag missar det och får inte ihop uppgiften. Samtidigt så vågade jag inte fråga för att jag inte ville utmärka mig som "dum" eller "korkad".

En annan grej är att jag är ganska intryckskänslig och då framförallt ljudkänslig. Små ljud som andra inte ens tänker på kan störa mig till den grad att jag inte kan fokusera på något annat. Tidigare så brukade jag dölja det genom att trycka bort de känslorna och låtsas som ingenting, samtidigt som jag fick kämpa oerhört mycket med att kunna fokusera eller hålla en konversation eller vad det nu var. Nu försöker jag istället fråga om det går att stänga av den där fläkten/stänga fönstret/gå någon annan stans. Eller om jag måste koncentrera mig på något så kan jag vara "osocial" och ta på mig mina brusreducerande hörlurar.

När jag kamouflerade som mest så var det inte ovanligt att jag tvingade mig själv till att hålla ögonkontakt, trots att det är något som jag har väldigt svårt för. Nu kan jag tillåta mig själv att undvika ögonkontakt på ett helt annat sätt. Och struntar för det mesta i om jag ses som "otrevlig" pga det, frågar personen får hen helt enkelt svaret "därför att jag är autistisk/har autism".

Ofta så vet jag inte vad jag ska svara när någon säger något. Tex om någon säger "jag tycker att du är rolig att umgås med", så vet jag inte vad som förväntas av mig. Alltså vad jag borde svara. Sådana simpla saker fick ofta min hjärna att gå igång på högvarv och på alla möjliga sätt försöka räkna ut hur en neurotypisk hade svarat. Nu hade jag nog istället sagt "jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu, men det var snällt sagt ".

Småprat är också något jag har svårt för. Det kommer liksom inte naturligt utan i mitt huvud finns det ett "schema" för vad som ska sägas. Något som så klart tar väldigt mycket energi att hela tiden tänka på. Och eftersom jag inte ville verka konstig eller udda så tvingade jag mig själv att småprata med alla. Om någon sa "hej" kunde jag dra igång hela små-prat-grejen fast de egentligen var nöjda med ett hej, för att jag inte visste hur mycket/lite som förväntades av mig. Nu kan jag säga "hej" tillbaka och sedan bara gå vidare om jag inte orkar prata, oavsett hur bra jag känner personen.


Känner att jag typ målar upp mig själv som ett ufo här nu… men jag hoppas (och tror) att ni som läser detta förstår att detta bara är en del av mig. Och att ni förstår att detta är ganska personligt, så jag vore tacksam om ni inte dömer mig för hårt

Sedan vill jag bara avsluta med att åter igen påpeka att autism är ett spektrum och att alla autister är olika. Så bara för att jag kamouflerat i de situationerna betyder det inte att du, @EmmaFilippa, gör det

 

[LiviaFilippa]

Det är jag som klippt i citatet.

100% relaterbart. Så har jag också känt så, så många gånger att det är omöjligt att räkna antalet gånger jag känt exakt så som du brskriver här. Det är en jobbig känsla och jag har tyvärr inget tips för att inte känna så, men ville bara säga att du inte är ensam i den känslan.


Absolut kan jag ge några exempel

Jag har svårt för att läsa mellan raderna och förstå det "självklara". Det kan tex handla om att motta och förstå instruktioner där någon liten detalj är utelämnad. För andra så är det så självklart att den där saken också ska göras, men jag missar det och får inte ihop uppgiften. Samtidigt så vågade jag inte fråga för att jag inte ville utmärka mig som "dum" eller "korkad".

En annan grej är att jag är ganska intryckskänslig och då framförallt ljudkänslig. Små ljud som andra inte ens tänker på kan störa mig till den grad att jag inte kan fokusera på något annat. Tidigare så brukade jag dölja det genom att trycka bort de känslorna och låtsas som ingenting, samtidigt som jag fick kämpa oerhört mycket med att kunna fokusera eller hålla en konversation eller vad det nu var. Nu försöker jag istället fråga om det går att stänga av den där fläkten/stänga fönstret/gå någon annan stans. Eller om jag måste koncentrera mig på något så kan jag vara "osocial" och ta på mig mina brusreducerande hörlurar.

När jag kamouflerade som mest så var det inte ovanligt att jag tvingade mig själv till att hålla ögonkontakt, trots att det är något som jag har väldigt svårt för. Nu kan jag tillåta mig själv att undvika ögonkontakt på ett helt annat sätt. Och struntar för det mesta i om jag ses som "otrevlig" pga det, frågar personen får hen helt enkelt svaret "därför att jag är autistisk/har autism".

Ofta så vet jag inte vad jag ska svara när någon säger något. Tex om någon säger "jag tycker att du är rolig att umgås med", så vet jag inte vad som förväntas av mig. Alltså vad jag borde svara. Sådana simpla saker fick ofta min hjärna att gå igång på högvarv och på alla möjliga sätt försöka räkna ut hur en neurotypisk hade svarat. Nu hade jag nog istället sagt "jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu, men det var snällt sagt ".

Småprat är också något jag har svårt för. Det kommer liksom inte naturligt utan i mitt huvud finns det ett "schema" för vad som ska sägas. Något som så klart tar väldigt mycket energi att hela tiden tänka på. Och eftersom jag inte ville verka konstig eller udda så tvingade jag mig själv att småprata med alla. Om någon sa "hej" kunde jag dra igång hela små-prat-grejen fast de egentligen var nöjda med ett hej, för att jag inte visste hur mycket/lite som förväntades av mig. Nu kan jag säga "hej" tillbaka och sedan bara gå vidare om jag inte orkar prata, oavsett hur bra jag känner personen.


Känner att jag typ målar upp mig själv som ett ufo här nu… men jag hoppas (och tror) att ni som läser detta förstår att detta bara är en del av mig. Och att ni förstår att detta är ganska personligt, så jag vore tacksam om ni inte dömer mig för hårt

Sedan vill jag bara avsluta med att åter igen påpeka att autism är ett spektrum och att alla autister är olika. Så bara för att jag kamouflerat i de situationerna betyder det inte att du, @EmmaFilippa, gör det

Tack för du skrev några exempel Och jag tycker iallafall inte att du låter konstig eller att du verkar o trevlig eller nåt!
Men iallafall så jag tror jag fattar lite mera nu med masking. Och iallafall som jag TROR så kanske jag lite mera gjorde såna saker förut. Men inte att jag försökte tänka hur man ska vara liksom men mera att jag bara inte vet hur jag ska vara eller sånt.
Men nu gör jag inte det utan som tillexempel det med in tryck så jag är också lätt på verkad av såna saker men jag försöker inte gömma det liksom. Så jag tror att jag fattar vad som menas med masking iallafall och jag tror inte att jag gör det.

 

[_Elly_]

Okej men somsagt så har det ALLTID varit så för mig inte bara dethär sista året. Så det är inte att jag har haft vänner förut och sen mådde jag dåligt och blev en dålig kompis utan jag har aldrig haft vänner som domflesta andra har.
Och jag menar inte att jag är perfekt med andra för uppen bart så är jag ju inte det men detdär som du skrev som exempel att vara för på och dela saker förtidigt och sånt så det är verkligen INTE jag alls och har aldrig varit.
Men jag vet inte hur jag ska förklara så ni fattar för många verkar ju tro att jag menar att jag aldrig är accepterad eller nåt sånt och att jag försöker ändra mig för att få vänner och så men så är det inte och det är inte så jag menar att problemet är heller. Men jag vet inte hur jag ska förklara så ni fattar bara.

Nej, du läser in en hel del saker som jag inte skriver Du är en nydiagnostiserad tonåring, att du haft riktigt svårt med vänner innan är inte konstigt. Det behöver dock inte vara så hela livet Även om din diagnos kvarstår så lär du dig hantera den bättre, du kommer med åren att lära dig vad som är viktigt och även resten av personerna i din ålder kommer att växa upp och inse att saker inte är så svartvitt som ofta barn/tonåringar. Livet blir inte alltid enkelt men det behöver inte vara kört när det gäller just vänner/relationer i framtiden.

 

[sorbifolia]

Jag har en "mild" grad av autism, det som kallades asperger förut. Och när jag var barn så hade jag jättesvårt att få vänner. Jag minns att jag vantrivdes såpass då jag först började på dagis att jag rymde därifrån. De första åren i grundskolan så betalade min mamma en av dom andra mammorna för att vara "barnvakt" för mig efter skolan, för att jag skulle få umgås med dennes barn istället för att sitta hemma utan vänner. Enligt min mamma (hon har sagt det här långt efteråt) så blev jag även mobbad av några av barnen i klassen, men jag hade såpass dåliga sociala skills så jag uppfattade inte att det var mobbning, utan jag tänkte bara de inte gillade mig.

Då jag var 10-11 år så började en tjej i min klass som kom från Iranien, hon hade nog också svårt att passa in, och vi blev så småningon goda vänner. Men tyvärr så flyttade hennes familj igen innan vi skulle börja i högstadiet, och då blev det igen så att jag inte hade några vänner alls i skolan. Jag hatade alla skoluppgifter som skulle göras i grupp eller två och två, för ingen ville vara tillsammans med mig. Även pauserna var jobbiga, för jag var oftast själv och kände mig utanför. Och igen började några elever mobba mig, den här gången var det killarna i klassen som var värst, tjejarna bara ignorerade mig oftast.

Det som blev en riktig "gamechanger" för mig, var att min numera bästis började hänga med mig i pauserna i skolan, och så småningom lite efter skolan. Hon var 1 år äldre än mig, och hade blivit mobbad hela sitt liv, hade jättedålig självförtroende och var nog ganska "annorlunda" hon med. Men hon är och har alltid varit enormt empatisk, och tyckte synd om mig som inte hade några vänner. Vi gillade dessutom båda djur, så det blev ett gemensamt interesse som vi kunde prata om och "bonda" över. Hon började sedan TVINGA med mig i sociala sammanhang, som fester och skol-disko, där jag till en början kände mig totalt utanför, men så småningom lärde mig slappna av och observera och förstå hur de sociala koderna fungerade och hur jag skulle kunna umgås med andra (dvs neurotypiker). Det kanske defineras som masking, jag vet inte, men för mig har det varit nödvändigt att träna, träna, träna en massa på att småprata med "vanliga" folk. Och ju bättre jag blivit på det och ju mer mitt självförtroende har ökat vad gäller att våga interagera med andra, ju enklare har det blivit både att "passa in" och att skaffa vänner. Så jag är oerhört tacksam till min bästis att hon tvingade mig göra saker som jag inte ville och som jag tyckte var jättejobbiga, för jag lärte mig så mycket av det.

Sedan så ska jag inte ljuga - jag känner mig fortfarande utanför i bland, och att jag är lite udda mot dom andra. Men nu så försöker jag oftast bara tänka "aja, skit samma, jag är mig och om dom vill tycka att jag är udda så får dom väl det". Och sedan så fokuserar jag på något annat. Det är lite som man lär sig med mental träning - om man lägger energi på saker som man inte kan göra något åt, så har man ingen energi kvar för andra uppgifter som man KAN göra något åt. Dessutom så har jag hittat flera vänner sedan som jag känner att jag faktiskt PASSAR in med, och även pojkvänner som gillat mig precis så som jag är.

Och jag är verkligen helt, helt säker att du kommer hitta flera kompisar med - men det kan vara lite svårt, till eksempel så klickade inte jag och min bästis alls när vi först träffades, utan det gick flera år innan vi blev vänner. Och samma med en del andra vänner så har det tagit tid innan vi börjat gilla varandra och sedan känna oss trygga på varandra. Särskilt svårt tror jag det är om man är rädd för att bli sårad eller att vara annorlunda, för då kan det ofta bli att man inte vågar släppa andra nära inpå sig. Tror du det kan vara så för dig kanske?

Nu blev det jättelångt, men det här är i alla fall min historia och erfarenheter. För mig så var det nog tur att jag träffade ett par personer som ville vara mina vänner innan jag lärt mig skaffa vänner själv. Men oavsett så tror jag det med att träna på att umgås med andra, bygga upp sitt självförtroende, och att lära sig inte bry sig så mycket om vad andra tänker, är 3 viktiga saker som kan vara till hjälp så man inte känner sig lika utanför.

 

[EnSomVartMedFörr]

Om jag hade en vän som hela tiden tryckte ner mig, hittade fel på mig och letade efter bevis för att alla hatade mig så skulle jag också känna mig ensam och utanför.

Jag vet det eftersom det längre var så för mig. Problemet var förstås att den vännen var jag själv, så det gick liksom inte att säga upp kontakten. Så fort jag var i samma rum som mig själv så sade jag elaka saker till mig, och när jag träffade andra så "visste" jag att de egentligen avskydde mig på olika sätt.

Oavsett hur många vänner jag fick så fanns känslan av ensamhet kvar. Hemligheten är att känslan uppstod på grund av hur jag behandlade mig själv, och på samma sätt byttes den ut mot ett lugn och en trygghet när jag började vara snäll mot mig själv. Det tog lång tid, eftersom jag hade så många sätt att vara elak mot mig själv på, som jag ofta inte ens insåg var självkritik.

Det finns inget yttre som kommer att ta bort känslan du upplever nu. Det är väldigt lätt att ge upp om man förlitar sig på andra. Lägg istället energin på att bygga upp dig själv. Om inte ens du behandlar dig som en vän, varför skulle någon annan göra det?