Autism eller bara fel på mig?

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

 

[LiviaFilippa]

Nej, du läser in en hel del saker som jag inte skriver Du är en nydiagnostiserad tonåring, att du haft riktigt svårt med vänner innan är inte konstigt. Det behöver dock inte vara så hela livet Även om din diagnos kvarstår så lär du dig hantera den bättre, du kommer med åren att lära dig vad som är viktigt och även resten av personerna i din ålder kommer att växa upp och inse att saker inte är så svartvitt som ofta barn/tonåringar. Livet blir inte alltid enkelt men det behöver inte vara kört när det gäller just vänner/relationer i framtiden.

Nej jag läser bara som det står men jag kanske miss upp fattade bara!
Men ja du kanske har rätt att det inte är säkert att det är kört för fram tiden även fast att det känns så. Men det är inget om att jag inte vet vad som är viktigt eller att alla i min ålder tycker att allt är svart vitt som är problemet iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Jag har en "mild" grad av autism, det som kallades asperger förut. Och när jag var barn så hade jag jättesvårt att få vänner. Jag minns att jag vantrivdes såpass då jag först började på dagis att jag rymde därifrån. De första åren i grundskolan så betalade min mamma en av dom andra mammorna för att vara "barnvakt" för mig efter skolan, för att jag skulle få umgås med dennes barn istället för att sitta hemma utan vänner. Enligt min mamma (hon har sagt det här långt efteråt) så blev jag även mobbad av några av barnen i klassen, men jag hade såpass dåliga sociala skills så jag uppfattade inte att det var mobbning, utan jag tänkte bara de inte gillade mig.

Då jag var 10-11 år så började en tjej i min klass som kom från Iranien, hon hade nog också svårt att passa in, och vi blev så småningon goda vänner. Men tyvärr så flyttade hennes familj igen innan vi skulle börja i högstadiet, och då blev det igen så att jag inte hade några vänner alls i skolan. Jag hatade alla skoluppgifter som skulle göras i grupp eller två och två, för ingen ville vara tillsammans med mig. Även pauserna var jobbiga, för jag var oftast själv och kände mig utanför. Och igen började några elever mobba mig, den här gången var det killarna i klassen som var värst, tjejarna bara ignorerade mig oftast.

Det som blev en riktig "gamechanger" för mig, var att min numera bästis började hänga med mig i pauserna i skolan, och så småningom lite efter skolan. Hon var 1 år äldre än mig, och hade blivit mobbad hela sitt liv, hade jättedålig självförtroende och var nog ganska "annorlunda" hon med. Men hon är och har alltid varit enormt empatisk, och tyckte synd om mig som inte hade några vänner. Vi gillade dessutom båda djur, så det blev ett gemensamt interesse som vi kunde prata om och "bonda" över. Hon började sedan TVINGA med mig i sociala sammanhang, som fester och skol-disko, där jag till en början kände mig totalt utanför, men så småningom lärde mig slappna av och observera och förstå hur de sociala koderna fungerade och hur jag skulle kunna umgås med andra (dvs neurotypiker). Det kanske defineras som masking, jag vet inte, men för mig har det varit nödvändigt att träna, träna, träna en massa på att småprata med "vanliga" folk. Och ju bättre jag blivit på det och ju mer mitt självförtroende har ökat vad gäller att våga interagera med andra, ju enklare har det blivit både att "passa in" och att skaffa vänner. Så jag är oerhört tacksam till min bästis att hon tvingade mig göra saker som jag inte ville och som jag tyckte var jättejobbiga, för jag lärte mig så mycket av det.

Sedan så ska jag inte ljuga - jag känner mig fortfarande utanför i bland, och att jag är lite udda mot dom andra. Men nu så försöker jag oftast bara tänka "aja, skit samma, jag är mig och om dom vill tycka att jag är udda så får dom väl det". Och sedan så fokuserar jag på något annat. Det är lite som man lär sig med mental träning - om man lägger energi på saker som man inte kan göra något åt, så har man ingen energi kvar för andra uppgifter som man KAN göra något åt. Dessutom så har jag hittat flera vänner sedan som jag känner att jag faktiskt PASSAR in med, och även pojkvänner som gillat mig precis så som jag är.

Och jag är verkligen helt, helt säker att du kommer hitta flera kompisar med - men det kan vara lite svårt, till eksempel så klickade inte jag och min bästis alls när vi först träffades, utan det gick flera år innan vi blev vänner. Och samma med en del andra vänner så har det tagit tid innan vi börjat gilla varandra och sedan känna oss trygga på varandra. Särskilt svårt tror jag det är om man är rädd för att bli sårad eller att vara annorlunda, för då kan det ofta bli att man inte vågar släppa andra nära inpå sig. Tror du det kan vara så för dig kanske?

Nu blev det jättelångt, men det här är i alla fall min historia och erfarenheter. För mig så var det nog tur att jag träffade ett par personer som ville vara mina vänner innan jag lärt mig skaffa vänner själv. Men oavsett så tror jag det med att träna på att umgås med andra, bygga upp sitt självförtroende, och att lära sig inte bry sig så mycket om vad andra tänker, är 3 viktiga saker som kan vara till hjälp så man inte känner sig lika utanför.

Tack för svaret även fast jag inte orkar svara jätte långt
Men vad bra att det hjälpte för dig att din kompis över talade dig att vara med på saker iallafall!
Och jag fattar det du skrev att det är som med mental träning och att du tänker att andra får tycka att du är konstig om dom vill det. Men det är dethär som är så svårt att förklara men för mig så är det inte att jag bara tror att andra tycker att jag konstig eller så men det är som en känsla i mig att jag inte passar in.

 

[LiviaFilippa]

Om jag hade en vän som hela tiden tryckte ner mig, hittade fel på mig och letade efter bevis för att alla hatade mig så skulle jag också känna mig ensam och utanför.

Jag vet det eftersom det längre var så för mig. Problemet var förstås att den vännen var jag själv, så det gick liksom inte att säga upp kontakten. Så fort jag var i samma rum som mig själv så sade jag elaka saker till mig, och när jag träffade andra så "visste" jag att de egentligen avskydde mig på olika sätt.

Oavsett hur många vänner jag fick så fanns känslan av ensamhet kvar. Hemligheten är att känslan uppstod på grund av hur jag behandlade mig själv, och på samma sätt byttes den ut mot ett lugn och en trygghet när jag började vara snäll mot mig själv. Det tog lång tid, eftersom jag hade så många sätt att vara elak mot mig själv på, som jag ofta inte ens insåg var självkritik.

Det finns inget yttre som kommer att ta bort känslan du upplever nu. Det är väldigt lätt att ge upp om man förlitar sig på andra. Lägg istället energin på att bygga upp dig själv. Om inte ens du behandlar dig som en vän, varför skulle någon annan göra det?

Jag vet inte ifall du inte har läst det jag har skrivit eller så förklarar jag jätte dåligt. Men först så ifall det skulle vara att ensam känslan är för att jag är elak mot migsjälv så skulle jag ju inte ha känt den hela livet ellerhur? För jag har inte hatat migsjälv alltid.
Och jag letar inte bevis om att alla hatar mig och jag tror inte att alla hatar mig. Men såklart tråkigt för dig att det var så för dig men det är inte alls det jag försöker förklara om hur det är för mig.
Och med det sista så låter det som du menar att jag inte för tjänar att nån ska be handla mig som en vän för att jag inte gör det själv men som jag har försökt att förklara flera gånger så är det inte om att alla andra är dumma eller inte be handlar mig bra utan att JAG KÄNNER som jag aldrig passar in o avsett.

 

[skiesabove]

Tack för svaret även fast jag inte orkar svara jätte långt
Men vad bra att det hjälpte för dig att din kompis över talade dig att vara med på saker iallafall!
Och jag fattar det du skrev att det är som med mental träning och att du tänker att andra får tycka att du är konstig om dom vill det. Men det är dethär som är så svårt att förklara men för mig så är det inte att jag bara tror att andra tycker att jag konstig eller så men det är som en känsla i mig att jag inte passar in.

Känslan kommer från att du har någon som säger det åt dig hela tiden. Du har en inre mobbare. Känslan av separation har en motsatskänsla: känslan av acceptans. Om den inre rösten börjar rabbla att du duger som du är, du förtjänar att må bra, du älskar dig som du är och inte för det du gör, etc, så kommer känslan av acceptans snart göra att känslan av separation/ensamhet/inte passa in, börjar blekna för att till sist försvinna.

Det är inte det lättaste att börja utveckla "den tredje rösten" redan i tonåren, men det går.

Jag funderar på om det kanske skulle hjälpa dig att dyka in i lite böcker just nu. Gillar du Harry Potter?

 

[LiviaFilippa]

Känslan kommer från att du har någon som säger det åt dig hela tiden. Du har en inre mobbare. Känslan av separation har en motsatskänsla: känslan av acceptans. Om den inre rösten börjar rabbla att du duger som du är, du förtjänar att må bra, du älskar dig som du är och inte för det du gör, etc, så kommer känslan av acceptans snart göra att känslan av separation/ensamhet/inte passa in, börjar blekna för att till sist försvinna.

Det är inte det lättaste att börja utveckla "den tredje rösten" redan i tonåren, men det går.

Jag funderar på om det kanske skulle hjälpa dig att dyka in i lite böcker just nu. Gillar du Harry Potter?

Men som jag har försökt förklara nu hur många gånger som helst så NEJ det är inte att jag har en inre mobbare som gör så jag har så jävla stark ensam känsla. För isåfall hade jag det från att jag var jätte liten då och det hade jag inte. Och jag har inte hatat migsjälv och hur jag är alltid utan det började jag göra förra året. Så alla ni som bara fortsätter skriva att det är därför så ni har fel bara för det är inte det som är andledningen.
Och jag har jätte svårt att ha fokus på att läsa nu så kan oftast inte läsa såmycket. Och jag gillade Harry Potter förut men jag gör inte det längre.

 

[skiesabove]

Men som jag har försökt förklara nu hur många gånger som helst så NEJ det är inte att jag har en inre mobbare som gör så jag har så jävla stark ensam känsla. För isåfall hade jag det från att jag var jätte liten då och det hade jag inte. Och jag har inte hatat migsjälv och hur jag är alltid utan det började jag göra förra året. Så alla ni som bara fortsätter skriva att det är därför så ni har fel bara för det är inte det som är andledningen.
Och jag har jätte svårt att ha fokus på att läsa nu så kan oftast inte läsa såmycket. Och jag gillade Harry Potter förut men jag gör inte det längre.

Vi som skriver är också autistiska . Flera av oss iaf.

När du är liten har du också den här avancerade hjärnan du har nu, men hur ska man säga, man har inte hittat till alla funktioner än. Den inre rösten tar tid att utvecklas, ju äldre man blir ju lättare blir det att "ställa sig vid sidan av" och förstå vad som pågår. När man är jätteliten går inte det.

Du ÄR annorlunda än majoriteten. Född sån. Kommer dö sån. Precis som jag.

Det är inte konstigt att du känner den känslan, den har inte fel. Men där det blir tok är hur du resonerar om den känslan.

Jag är inte utbildad barnpsykolog eller pedagog så jag är osäker på hur jag ska förklara hur psyket fungerar för någon i din ålder, och jag tror det är bättre att du tar det med en terapeut du kan känna dig trygg med. Så kan hen lära dig i lagom takt hur man navigerar sitt eget psyke.

Anledningen till att jag tipsar om att läsa böcker är för att vi internaliserar (tar in och gör till vårt eget) sånt vi är med om. Läser du böcker om en person som lär sig att acceptera sig själv, så lär du dig också litegrann om att göra det. Det gör inget att du måste träna upp fokuset först, prova läs i 10-minuters block, med pauser emellan.

Det finns jättemånga bra ungdomsböcker som kan vara som balsam för själen. Varför inte åka till bibblo och hitta en härlig bokserie att dyka in i? Man får tänka på något annat, man lär sig saker, det är jättebra för hjärnan, du får något att se fram emot i vardagen. Du kan be biblotekarierna om boktips, dom brukar ha bra koll för varje åldersgrupp.

 

[Ullmerkott]

Tror jag förstår vad du menar. Jag har nog mest känt mig lite udda för att jag haft svårt att förstå hur andra människor tänker och fungerar. Många verkar liksom veta av sig själva hur de ska knyta kontakter, och blir lätt "en i gänget" medan en sådan som jag mer står vid sidan och undrar vad jag missat.

Jag upplever att jag utvecklats massor av att läsa på Buke om folks olika bakgrunder, känslor och sätt att resonera. Jag har en helt annan förståelse för andra människor nu, jämfört med när jag var 20. Och ju bättre jag blir på att förstå folk, desto lättare är det att få gemenskap. Sen är det inte alla jag VILL ha gemenskap med, men det är ju en helt annan sak.

 

[LiviaFilippa]

Vi som skriver är också autistiska . Flera av oss iaf.

När du är liten har du också den här avancerade hjärnan du har nu, men hur ska man säga, man har inte hittat till alla funktioner än. Den inre rösten tar tid att utvecklas, ju äldre man blir ju lättare blir det att "ställa sig vid sidan av" och förstå vad som pågår. När man är jätteliten går inte det.

Du ÄR annorlunda än majoriteten. Född sån. Kommer dö sån. Precis som jag.

Det är inte konstigt att du känner den känslan, den har inte fel. Men där det blir tok är hur du resonerar om den känslan.

Jag är inte utbildad barnpsykolog eller pedagog så jag är osäker på hur jag ska förklara hur psyket fungerar för någon i din ålder, och jag tror det är bättre att du tar det med en terapeut du kan känna dig trygg med. Så kan hen lära dig i lagom takt hur man navigerar sitt eget psyke.

Anledningen till att jag tipsar om att läsa böcker är för att vi internaliserar (tar in och gör till vårt eget) sånt vi är med om. Läser du böcker om en person som lär sig att acceptera sig själv, så lär du dig också litegrann om att göra det. Det gör inget att du måste träna upp fokuset först, prova läs i 10-minuters block, med pauser emellan.

Det finns jättemånga bra ungdomsböcker som kan vara som balsam för själen. Varför inte åka till bibblo och hitta en härlig bokserie att dyka in i? Man får tänka på något annat, man lär sig saker, det är jättebra för hjärnan, du får något att se fram emot i vardagen. Du kan be biblotekarierna om boktips, dom brukar ha bra koll för varje åldersgrupp.

Förlåt att jag säkert är jätte trög nu men jag fattar inte vad du menar.
Men det som jag försöker förklara är att ensam känslan och att jag passar in har jag ALLTID haft. Och då är det några som skriver att det är för jag har en inre mobbare men jag har haft den känslan väldigt mycket längre innan jag började hata migsjälv. Så det stämmer inte.
Utan JAG tror iallafall att det är för jag har autism som jag har ensam känslan och att jag inte passar in. För jag ÄR annorlunda motför dom flesta som du också skrev.
Och jag hatar den känslan. Och då om några har som tips att man ska vara snäll mot sigsjälv så hjälper ju inte det för somsagt den känslan har inte kommit NU utan den har varit alltid.
Så det enda som jag kan göra då är att acceptera att jag kommer ha en känsla som är en av dom värsta känslorna nånsin och den kommer jag ha föralltid för att jag har autism.
Så det handlar liksom inte om hur andra tänker om mig eller att jag försöker att vara normal eller nåt sånt.
Och tack för tipset men jag kan inte åka till nåt biblotek och fråga om bok tips.

 

[LiviaFilippa]

Tror jag förstår vad du menar. Jag har nog mest känt mig lite udda för att jag haft svårt att förstå hur andra människor tänker och fungerar. Många verkar liksom veta av sig själva hur de ska knyta kontakter, och blir lätt "en i gänget" medan en sådan som jag mer står vid sidan och undrar vad jag missat.

Jag upplever att jag utvecklats massor av att läsa på Buke om folks olika bakgrunder, känslor och sätt att resonera. Jag har en helt annan förståelse för andra människor nu, jämfört med när jag var 20. Och ju bättre jag blir på att förstå folk, desto lättare är det att få gemenskap. Sen är det inte alla jag VILL ha gemenskap med, men det är ju en helt annan sak.

Ja så är jag också att andra blir som ett gäng så är det som nåt hemligt knep som jag inte fattar så jag är inte med helt liksom.

 

[Ullmerkott]

Ja så är jag också att andra blir som ett gäng så är det som nåt hemligt knep som jag inte fattar så jag är inte med helt liksom.

Förstår det.
Jag tänker att det är lite som att lära sig rida; en del är naturbegåvningar som gör rätt av sig själva, medan andra kan behöva träna massor och kanske testa olika tränare som förklarar på olika sätt för att förstå. Det positiva är att det går att bli ganska duktig även om man inte är någon naturbegåvning, det tar bara lite längre tid.

 

[LiviaFilippa]

Förstår det.
Jag tänker att det är lite som att lära sig rida; en del är naturbegåvningar som gör rätt av sig själva, medan andra kan behöva träna massor och kanske testa olika tränare som förklarar på olika sätt för att förstå. Det positiva är att det går att bli ganska duktig även om man inte är någon naturbegåvning, det tar bara lite längre tid.

Fast isåfall så är det ju att heltplötsligt så SKA man ändra hur man är för att vara rätt eller?

 

[sorbifolia]

Fast isåfall så är det ju att heltplötsligt så SKA man ändra hur man är för att vara rätt eller?

Jag ser det inte som att ändra sig själv, utan som att lära sig nya färdigheter. Lite som om jag t.ex. flyttade till Frankrike, då vore det ju bra att lära sig fransk, för att "passa in" lite bättre där och få ett enklare liv.

Ungefär så tänker jag det har funkat för mig när jag lärt mig vara social och umgås med massa andra typer av människor.

 

[LiviaFilippa]

Jag ser det inte som att ändra sig själv, utan som att lära sig nya färdigheter. Lite som om jag t.ex. flyttade till Frankrike, då vore det ju bra att lära sig fransk, för att "passa in" lite bättre där och få ett enklare liv.

Ungefär så tänker jag det har funkat för mig när jag lärt mig vara social och umgås med massa andra typer av människor.

Ja men om man måste lära sig massa som hemliga regler hur man ska vara så man passar in så kommer man ju inte kunna vara sigsjälv för då måste man tänka på det helatiden. Och som att det inte duger att vara jag bara för då kommer jag iallafall aldrig att passa in i nån grupp liksom men ifall jag lär mig hur jag ska vara rätt så KANSKE jag kan det.

 

[Rosett]

@EmmaFilippa
Jag tror jag förstår rätt bra hur du menar. Jag har alltid känt mig annorlunda. Som om det är en osynlig vägg mellan mig och alla andra. Vet inte hur jag ska ta mig igenom den. Att försöka ta kontakt med nya människor och lära känna dem känns bara konstigt. Som om jag svävar runt utanför allt och inte vet/kan hur jag ska ta mig in i gemenskapen.
Fast när jag var liten hade jag kompisar, det var iofs mest mina kusiner som bodde i samma by.
Vid drygt 30 års ålder fick jag diagnoserna autism och ADD. Det blev lite som en lättnad att veta att det inte är något konstigt med mig. Fast ändå känner jag mig konstig.
Fortfarande är den där osynliga väggen kvar, jag vet inte hur man skapar vänskap med folk. Har en chattkompis och en fd arbetskamrat som jag har kontakt med. Annars ingen, jag förstår inte hur man gör för att bli vän med någon.
Det kan också spela in att jag tidigare hade en vän som var min första riktiga vän men efter flera år ville hon inte ha kontakt längre pga att hon inte gillade hur jag levde. Så pga det är jag nog rätt orolig för att bli dumpad av en vän igen plus att den där osynliga väggen sätter stopp.
Kan lägga till att jag även har barndomstrauma i bagaget så det påverkar ju också.

Tycker du att du känner igen nåt i det jag skrev här?

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa
Jag tror jag förstår rätt bra hur du menar. Jag har alltid känt mig annorlunda. Som om det är en osynlig vägg mellan mig och alla andra. Vet inte hur jag ska ta mig igenom den. Att försöka ta kontakt med nya människor och lära känna dem känns bara konstigt. Som om jag svävar runt utanför allt och inte vet/kan hur jag ska ta mig in i gemenskapen.
Fast när jag var liten hade jag kompisar, det var iofs mest mina kusiner som bodde i samma by.
Vid drygt 30 års ålder fick jag diagnoserna autism och ADD. Det blev lite som en lättnad att veta att det inte är något konstigt med mig. Fast ändå känner jag mig konstig.
Fortfarande är den där osynliga väggen kvar, jag vet inte hur man skapar vänskap med folk. Har en chattkompis och en fd arbetskamrat som jag har kontakt med. Annars ingen, jag förstår inte hur man gör för att bli vän med någon.
Det kan också spela in att jag tidigare hade en vän som var min första riktiga vän men efter flera år ville hon inte ha kontakt längre pga att hon inte gillade hur jag levde. Så pga det är jag nog rätt orolig för att bli dumpad av en vän igen plus att den där osynliga väggen sätter stopp.
Kan lägga till att jag även har barndomstrauma i bagaget så det påverkar ju också.

Tycker du att du känner igen nåt i det jag skrev här?

Ja jag känner igen det jätte mycket! Både detdär att det är dom en vägg så vet jag inte hur jag ska komma genom den. Och att jag är som utan för allt bara på nåt sätt. Och det är ju samma diagnoser som jag har eller jag har annat också men som är såna npf eller vad det heter.
Och jag känner igen detdär att bli som dumpad av en vän också så iallafall för mig så blir det att även dom vännerna jag har så kan jag inte lita helt 100 % på att dom är mina vänner och att dom inte kommer bara sluta vara det ifall dom tycker att jag gör nåt dåligt eller så. Även fast att jag vet att dom är jätte snälla och bra personer liksom så det är inte att jag inte litar på just dom utan mera som själva vän skapen eller hur jag ska förklara.
Så ja jag känner igen mig jätte jätte mycket iallafall

 

[Ullmerkott]

Fast isåfall så är det ju att heltplötsligt så SKA man ändra hur man är för att vara rätt eller?

Jag tänker att det är personlig utveckling, inte att försöka låtsas vara någon annan. Att man lär sig av sina och andras erfarenheter och blir en mognare och klokare person med tiden.

Att hantera folk är rätt komplicerat, men samtidigt bra att kunna. Och om man vet vad som gör folk obekväma och får dem att hålla sig på avstånd och vad folk bondar kring kan man ju välja själv om man vill ha gemenskap eller distans.

 

[skiesabove]

Fast isåfall så är det ju att heltplötsligt så SKA man ändra hur man är för att vara rätt eller?

Det jag försöker förklara är att det du ÄR, är något mycket lösare och mer flexibelt och mysteriskt än vad man som tonåring brukar kunna greppa .

Varken filosofer eller psykologer eller präster har kunnat reda ut det slutgiltigt, men dom har försökt, så långt tillbaka som skrivet språk har funnits och antagligen längre.

Det finns inget allmängiltigt rätt sätt att vara. Men om du har ett val mellan att må dåligt, och må lite bättre, så varför inte börja välja att kämpa för att må bättre? Dina känslor är inte statiska. Dom kan förändras - du kan förändra dom. Känslor påverkas av allt möjligt, från extern miljö till intern miljö, från fysiska förutsättningar till mentala förhållningssätt.

Jag förstår att jag förmodligen inte förklarar det här på en nivå lämplig för din ålder... Men jag försöker, för jag vet hur det är att vara den där tonåringen. Jag har också varit där, och jag vill gärna hjälpa om jag kan.

Känslor är något du har, men du behöver inte identifiera dig med dom.

Att lära sig handskas med olika situationer är något som är bra för alla, oavsett vilken hjärntyp man har.

Du är fortfarande du, både före och efter du lärt dig att cykla.

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att det är personlig utveckling, inte att försöka låtsas vara någon annan. Att man lär sig av sina och andras erfarenheter och blir en mognare och klokare person med tiden.

Att hantera folk är rätt komplicerat, men samtidigt bra att kunna. Och om man vet vad som gör folk obekväma och får dem att hålla sig på avstånd och vad folk bondar kring kan man ju välja själv om man vill ha gemenskap eller distans.

Ja så kanske det är. Men jag tror iallafall inte att det är så enkelt att om jag bara kunde ändra lite hur jag är med andra så skulle ensam känslan försvinna.

 

[LiviaFilippa]

Det jag försöker förklara är att det du ÄR, är något mycket lösare och mer flexibelt och mysteriskt än vad man som tonåring brukar kunna greppa .

Varken filosofer eller psykologer eller präster har kunnat reda ut det slutgiltigt, men dom har försökt, så långt tillbaka som skrivet språk har funnits och antagligen längre.

Det finns inget allmängiltigt rätt sätt att vara. Men om du har ett val mellan att må dåligt, och må lite bättre, så varför inte börja välja att kämpa för att må bättre? Dina känslor är inte statiska. Dom kan förändras - du kan förändra dom. Känslor påverkas av allt möjligt, från extern miljö till intern miljö, från fysiska förutsättningar till mentala förhållningssätt.

Jag förstår att jag förmodligen inte förklarar det här på en nivå lämplig för din ålder... Men jag försöker, för jag vet hur det är att vara den där tonåringen. Jag har också varit där, och jag vill gärna hjälpa om jag kan.

Känslor är något du har, men du behöver inte identifiera dig med dom.

Att lära sig handskas med olika situationer är något som är bra för alla, oavsett vilken hjärntyp man har.

Du är fortfarande du, både före och efter du lärt dig att cykla.

Fast o avsett ifall det går att säga exakt hur eller vad man ÄR så är det ändå att vissa säger att man inte ska försöka an passa sig och som gömma att man har autism för då blir det jobbigt. Och andra säger att man ska lära sig hur man ska vara för att passa in och då är ju det att gömma hur man är. Så det blir som helt o lika tips som säger mot varandra.
Och sen så du kanske inte menade så men en sak som du skrev var såhär: Men om du har ett val mellan att må dåligt, och må lite bättre, så varför inte börja välja att kämpa för att må bättre?
Det låter som du menar att jag väljer att jag ska må dåligt och att jag inte försöker kämpa för att må bättre. Så lite som att jag bara kan välja att må bättre så kommer jag göra det men jag är för dum för att välja det eller nåt. Så jag bara undrar om du menar så och varför du tror det isåfall?

 

[em-pirre]

Jag tänker att det är personlig utveckling, inte att försöka låtsas vara någon annan. Att man lär sig av sina och andras erfarenheter och blir en mognare och klokare person med tiden.

Att hantera folk är rätt komplicerat, men samtidigt bra att kunna. Och om man vet vad som gör folk obekväma och får dem att hålla sig på avstånd och vad folk bondar kring kan man ju välja själv om man vill ha gemenskap eller distans.

Ja just så, eller kanske att man tänker att man lär sig hur ANDRA fungerar för att förstå dem och sig själv bättre, och på så sätt minska risken för missförstånd och att känna sig utanför