Autism eller bara fel på mig?

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

 

[LiviaFilippa]

Av de jag känner med autism så är de alla ovanligt snälla människor. Ovanligt omtänksamma. Ovanligt lojala och ärliga. Ovanligt pålitliga. Och kan vara väldigt bra på sitt jobb om det är något de gillar.
Massa positivt alltså!

Allt detdär är ju saker som KAN vara possitivt men det är inte alltid det. Utan tillexempel om jag skulle vara allt det som jag inte är men OM. Så skulle ju det bara göra så jag var ännu mera lätt lurad och att det var ännu lättare för andra att ljuga och ut nyttja en och få en att göra dåliga saker och sånt. Och då är det ju inte possitivt utan att då skulle det vara bättre att inte vara så om tänk sam och ärlig och på litig och sånt.

 

[LiviaFilippa]

Just nu kan du ha alldeles rätt i att det fungerar dåligt. Med lite guidning och stöd KOMMER du att hitta strategier för att få en fungerande vardag.

Jag har tydligen byggt strategier hela livet och nu, I en ålder av 37, fattar jag att jag har adhd. Men man blir oerhört skicklig på att skapa lösningar och strategier. Det är en styrka.

Men skynda långsamt! Och fortsätt skriva!

Fast det är ju inte att ha en fungerande vardag som är mitt problem. Eller jo NU så är det det men det är inte pågrund av autism. Och jag hade ju det förut med skolan och ridningen och allt sånt.
Men det som är mitt problem med autism är ju att jag aldrig passar med andra och aldrig fattar hur det funkar liksom. Så jag har dendär jävla ensam känslan och att jag är konstig och fel bara. Och den är lika o avsett ifall jag klarar skolan och såna saker.

 

[Sryoqwe]

Nej det gör jag inte alltså håller på med själv acceptans. För jag kan ändå inte bara vara okej med att jag är såhär och att jag alltid kommer ha denhär ensam känslan. Men jag försöker inte spela neuro typiker heller för det iallafall. Eller alltså jag tänker inte på hur jag ska försöka vara för att passa in eller nåt sånt iallafall som jag tror du menar?

Det fetade- det är precis det här jag menar nog skulle vara vettigt att ändra på med hjälp av självacceptans. Du kan bara förändra dig till en viss gräns utan att samtidigt skada dig, resten är helt enkelt (och det är inte enkelt) att acceptera. Du är sådan här, och det är inte mer med det. Det du kan göra är att hitta din plats i samhället/ sociala sammanhang, vilket inte alltid är helt enkelt men för den delen absolut inte omöjligt. Jag hittade min för ett par månader sedan och det kommer säkert förändras i framtiden.

Vad bra att du inte försöker spela neurotypiker, det är en stor tjänst till dig själv.

 

[Sryoqwe]

Rent krasst; nej, det är mycket möjligt att du inte har någon som helst fördel med dina npf:er i nuläget. Det är till och med rätt sannolikt. Du har ingen fördel av din hårfärg heller, och på vissa ställen hade den varit en nackdel.
Vad vi försöker säga är att det inte nödvändigtvis kommer vara så för alltid.

 

[em-pirre]

Fast det är ju inte att ha en fungerande vardag som är mitt problem. Eller jo NU så är det det men det är inte pågrund av autism. Och jag hade ju det förut med skolan och ridningen och allt sånt.
Men det som är mitt problem med autism är ju att jag aldrig passar med andra och aldrig fattar hur det funkar liksom. Så jag har dendär jävla ensam känslan och att jag är konstig och fel bara. Och den är lika o avsett ifall jag klarar skolan och såna saker.

Ah okej, jag tänker att just det ÄR att ha en fungerande vardag. Alltså att ha fungerande relationer, få utbildning, hem och jobb att fungera.

Och sen tänker jag att du är mitt i en kris just. Just nu känns nog allt hopplöst.

 

[LiviaFilippa]

Det fetade- det är precis det här jag menar nog skulle vara vettigt att ändra på med hjälp av självacceptans. Du kan bara förändra dig till en viss gräns utan att samtidigt skada dig, resten är helt enkelt (och det är inte enkelt) att acceptera. Du är sådan här, och det är inte mer med det. Det du kan göra är att hitta din plats i samhället/ sociala sammanhang, vilket inte alltid är helt enkelt men för den delen absolut inte omöjligt. Jag hittade min för ett par månader sedan och det kommer säkert förändras i framtiden.

Vad bra att du inte försöker spela neurotypiker, det är en stor tjänst till dig själv.

Fast nu säger du ju mot digsjälv lite att jag både inte ska ändra mig och att jag ska ändra mig med hur jag tycker och tänker. För alltså jag måste ju ändra på mig jätte mycket ifall jag ska bara acceptera att jag är såhär.

 

[LiviaFilippa]

Rent krasst; nej, det är mycket möjligt att du inte har någon som helst fördel med dina npf:er i nuläget. Det är till och med rätt sannolikt. Du har ingen fördel av din hårfärg heller, och på vissa ställen hade den varit en nackdel.
Vad vi försöker säga är att det inte nödvändigtvis kommer vara så för alltid.

Men min hår färg gör inte massa problem för mig heller och den går att ändra och tillochmed så kan man välja att inte ha nåt hår alls. Så det är ju en väldigt stor skillnad iallafall och att det är o möjligt att bara acceptera nånting som BARA är neggativt.

 

[Sryoqwe]

Fast nu säger du ju mot digsjälv lite att jag både inte ska ändra mig och att jag ska ändra mig med hur jag tycker och tänker. För alltså jag måste ju ändra på mig jätte mycket ifall jag ska bara acceptera att jag är såhär.

Ja, jag utryckte mig nog lite märkligt. Jag hoppas att du förstod vad jag menade ändå.

 

[LiviaFilippa]

Ah okej, jag tänker att just det ÄR att ha en fungerande vardag. Alltså att ha fungerande relationer, få utbildning, hem och jobb att fungera.

Och sen tänker jag att du är mitt i en kris just. Just nu känns nog allt hopplöst.

Jaha okej. För ofta så verkar man bara mena med skola och sånt men då vet jag!
Men ja även ifall jag är mitt i en kris nu så har jag ju inte varit det hela livet. Så domhär sakerna med ensam het och sånt handlar iallafall inte om det.

 

[Sryoqwe]

Men min hår färg gör inte massa problem för mig heller och den går att ändra och tillochmed så kan man välja att inte ha nåt hår alls. Så det är ju en väldigt stor skillnad iallafall och att det är o möjligt att bara acceptera nånting som BARA är neggativt.

Sant, där du är nu passar din hårfärg antagligen in och är därför inget problem. I ett ej neurotypikeranpassat samhälle hade dina npf:er antagligen inte varit något problem.

 

[em-pirre]

Jaha okej. För ofta så verkar man bara mena med skola och sånt men då vet jag!
Men ja även ifall jag är mitt i en kris nu så har jag ju inte varit det hela livet. Så domhär sakerna med ensam het och sånt handlar iallafall inte om det.

Nej absolut, du har rätt. Jag menar bara att var inte så hård mot dig själv och sätt inte för höga krav nu, eftersom du är i kris just nu.

Små små små steg.

 

[skiesabove]

Fast det är det jag menar detdär med på gott och ont. Att jag kan inte komma på en enda sak som är bra med det. Och ifall man måste ha massa verktyg för att hantera svårig heter så kommer man ju aldrig VARA normal iallafall. Utan som bästa fall så kanske jag kan ha som metoder för att ungefär stå ut fast att jag inte passar in.

Jag är glad att jag är autistisk. Jag älskar min hjärna och det den kan göra, den kan göra saker som neurotypiska personer inte kan.

Inom hästvärlden har jag haft förmånen att hitta sammanhang där jag känner mig accepterad precis som jag är. Inte bara accepterad, utan uppskattad! Mina känsliga sinnen, att jag tar in så sjukt mycket intryck, hjälper mig jättemycket i hästhanteringen. Min förmåga till att hyperfokusera och läsa tunga texter på både engelska och svenska och förstå systemtänket bakom dom gör att jag kan ta till mig avancerade koncept som neuromajoriteten får kämpa mer för att förstå. Mina erfarenheter i att kämpa med att förstå neurotypiska förklaringar har gjort att jag kan förklara avancerade koncept i enkla termer, och oftast gör jag det visuellt. Jag ritar, jag visar med kroppen, och så vidare. Har blivit inbjuden till att hålla clinics och trots att jag varit extremt nervös under föreläsningarna verkar deltagarna ha uppskattat det jag kan göra.

Varför skulle jag vilja vara normal? Jag tycker ju att normalisar är sega och tråkiga.

Men jag minns hur det var som tonåring, att jag inget hellre ville än att verka normal. I stallet fanns fristaden där jag var normal - för jag var precis lika udda som alla andra.

Jag hoppas att du också hittar sammanhang där du får känna dig accepterad som den du är .

 

[LiviaFilippa]

Ja, jag utryckte mig nog lite märkligt. Jag hoppas att du förstod vad jag menade ändå.

Nej inte riktigt eller kanske att jag ska ändra mig och bara vara nöjd att jag är såhär och på nåt sätt så ska jag ändra hur jag tycker och sluta bry mig att jag kommer ha denhär ensam känslan föralltid.

 

[skiesabove]

Fast nu säger du ju mot digsjälv lite att jag både inte ska ändra mig och att jag ska ändra mig med hur jag tycker och tänker. För alltså jag måste ju ändra på mig jätte mycket ifall jag ska bara acceptera att jag är såhär.

Du behöver inte förändra dig i relation till andra. Dvs du behöver inte träna på att vara "normalare", eller bli en annan person.

Du behöver förändra dig i relation till dig själv. Hur du tycker, tänker, och behandlar dig själv. Skulle du prata om en bästa kompis så som du pratar om dig själv? Att ändra ditt tankemönster ändrar inte kärnan av vem du är - våra hjärnor förändras hela tiden ju mer vi upplever och lär oss. Om man skulle säga att interna tankemönstet statiskt definierar vem du är, så kan man säga att vi blir en ny person efter varje ny upplevelse.

Om du kan läsa på engelska så kan jag varmt rekommendera en kort och lättläst liten bok skriven av en mycket sympatisk psykolog, Dr. Luke Beardon, som heter Avoiding Anxiety in Autistic Adults. Finns en barnversion också. Den har hjälpt mig massvis med min självacceptans.

 

[LiviaFilippa]

Sant, där du är nu passar din hårfärg antagligen in och är därför inget problem. I ett ej neurotypikeranpassat samhälle hade dina npf:er antagligen inte varit något problem.

Fast en sak så somsagt hår färg kan man ändra på. Som jag även har gjort och då ändrade det hur jag tycker om mitt hår. Och det går inte att ändra på autism.
Och det andra vet jag inte riktigt hur du menar för det är ju jag som är problemet. Och ja kanske om världen var på nåt helt annat sätt så skulle kanske det bara ändrat. Men det spelar ju ingen roll för världen är ju som den är nu iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Nej absolut, du har rätt. Jag menar bara att var inte så hård mot dig själv och sätt inte för höga krav nu, eftersom du är i kris just nu.

Små små små steg.

Men små små steg till vad? Och vad är för höga krav då isåfall? För det med ensam känslan och att jag aldrig passar in kommer ju inte ändras även ifall jag inte är i kris.

 

[LiviaFilippa]

Jag är glad att jag är autistisk. Jag älskar min hjärna och det den kan göra, den kan göra saker som neurotypiska personer inte kan.

Inom hästvärlden har jag haft förmånen att hitta sammanhang där jag känner mig accepterad precis som jag är. Inte bara accepterad, utan uppskattad! Mina känsliga sinnen, att jag tar in så sjukt mycket intryck, hjälper mig jättemycket i hästhanteringen. Min förmåga till att hyperfokusera och läsa tunga texter på både engelska och svenska och förstå systemtänket bakom dom gör att jag kan ta till mig avancerade koncept som neuromajoriteten får kämpa mer för att förstå. Mina erfarenheter i att kämpa med att förstå neurotypiska förklaringar har gjort att jag kan förklara avancerade koncept i enkla termer, och oftast gör jag det visuellt. Jag ritar, jag visar med kroppen, och så vidare. Har blivit inbjuden till att hålla clinics och trots att jag varit extremt nervös under föreläsningarna verkar deltagarna ha uppskattat det jag kan göra.

Varför skulle jag vilja vara normal? Jag tycker ju att normalisar är sega och tråkiga.

Men jag minns hur det var som tonåring, att jag inget hellre ville än att verka normal. I stallet fanns fristaden där jag var normal - för jag var precis lika udda som alla andra.

Jag hoppas att du också hittar sammanhang där du får känna dig accepterad som den du är .

Okej grattis till dig då! Det är ju jätte bra att du älskar din hjärna iallafall och det jag menade också att autism är dåligt för MIG men såklart så är det inte lika för alla
Men du har ju iallafall massa för delar så och du kände dig normal i stallet när du var yngre. Men jag har ALDRIG passat in i stallet heller eller nånstans. Och jag vet inte hur jag ska förklara men det är inte att jag inte är accepterad som jag är utan jag ändå KÄNNER att det är som en skillnad mellan mig och alla andra. Även ifall andra accepterar mig så är det en skillnad.

 

[skiesabove]

Fast en sak så somsagt hår färg kan man ändra på. Som jag även har gjort och då ändrade det hur jag tycker om mitt hår. Och det går inte att ändra på autism.
Och det andra vet jag inte riktigt hur du menar för det är ju jag som är problemet. Och ja kanske om världen var på nåt helt annat sätt så skulle kanske det bara ändrat. Men det spelar ju ingen roll för världen är ju som den är nu iallafall.

Om vi säger hudfärg istället för hårfärg då.

Du kan inte ändra din hudfärg. I många samhällen blir du diskriminerad för den, och om du exempelvis har brun hudfärg i ett land där majoriteten har ljus hudfärg så blir du i många sociala sammanhang alltid sedd som udda.

Ska du gå omkring och hata dig själv för din bruna hud då?

 

[LiviaFilippa]

Du behöver inte förändra dig i relation till andra. Dvs du behöver inte träna på att vara "normalare", eller bli en annan person.

Du behöver förändra dig i relation till dig själv. Hur du tycker, tänker, och behandlar dig själv. Skulle du prata om en bästa kompis så som du pratar om dig själv? Att ändra ditt tankemönster ändrar inte kärnan av vem du är - våra hjärnor förändras hela tiden ju mer vi upplever och lär oss. Om man skulle säga att interna tankemönstet statiskt definierar vem du är, så kan man säga att vi blir en ny person efter varje ny upplevelse.

Om du kan läsa på engelska så kan jag varmt rekommendera en kort och lättläst liten bok skriven av en mycket sympatisk psykolog, Dr. Luke Beardon, som heter Avoiding Anxiety in Autistic Adults. Finns en barnversion också. Den har hjälpt mig massvis med min självacceptans.

Nej det skulle jag kanske inte men jag skulle nog inte vara kompis med en som mig heller. Och nej ändra hur man tänker ändrar inte den man är och det är ju inte det jag tänker som är problemet utan den jag är. För det är pågrund av hur jag är som jag tänker som jag gör om mig.
Och tack för bok tipset men jag vet inte om jag skulle klara att läsa en sån bok på engelska.

 

[LiviaFilippa]

Om vi säger hudfärg istället för hårfärg då.

Du kan inte ändra din hudfärg. I många samhällen blir du diskriminerad för den, och om du exempelvis har brun hudfärg i ett land där majoriteten har ljus hudfärg så blir du i många sociala sammanhang alltid sedd som udda.

Ska du gå omkring och hata dig själv för din bruna hud då?

Det går väl inte att säga vad jag SKA men det skulle inte vara konstigt ifall jag gjorde det iallafall. Men det är ändå inte samma sak för då skulle det vara att jag blev diskri minerad för jag var brun. Men jag kanske skulle vara som dom ljusa på in sidan. Men nu är det ju inte så utan jag blir inte diskri minerad för jag har autism utan jag känner att jag inte är som andra och att jag känner mig jätte ensam då pågrund av det.