Att vara rädd...

[Martina_m]

Jag har blivit rädd, igen, efter att ha flygit av hästen och brutit armen när jag var ute i skogen.
Så att rida ut, skrämmer mig ganska mycket!

Jag tror att det är många fler än jag som är lite skrajsen.

Har ni varit rädda för något när det gäller hästarna?
Och hur jobbade ni på att komma över det?

Kanske lite av en pepptråd helt enkelt!

 

[Lavinia]

Sv: Att vara rädd...

Hej!

Jag åkte av min första häst och bröt handleden. Blev livrädd för att rida och kunde knappt med att pyssla med hästar heller. Jag hade precis köpt hästen så den fick åka tillbaka till säljaren där jag några månader senare skulle ha praktik.

Väl där hade jag nog inte suttit på en häst och var totalt livrädd. Varje ridtillfälle var ett tvång och mestadels inte särskilt skoj- men jag hade ju praktik så jag måste ju...

Efter praktiken insåg jag att jag var för rädd- det var inget roligt längre och började ta tag i problemet. Men det tog lång tid att komma över rädslan och inte förrän jag hittade en häst jag verkligen litade på började det släppa.

I mitt fall var det nog bara dumt att tvinga mej själv, jag borde tagit det i min egen takt. Jag är fortfarande osäker med nya hästar och om jag inte litar på hästen vill jag inte rida.. Vet inte om jag blivit klokare med åldern eller bara mesigare..

/Lavinia, rider helst sin egen häst (barbacka över stock och sten i skogen)..

 

[Masterstroke]

Sv: Att vara rädd...

Det beror ju på vilken häst man rider på, men på en okänd och opålitlig häst blir jag rädd ibland. Problemet är ju att när man blir rädd, blir man stel och stressad, och stressar upp hästen.. Jag brukar försöka att tänka på vad jag egentligen är rädd för. Hur troligt är det att det händer? Vad skulle hända mig om det inträffade? Då brukar i alla fall jag lugna ned mig lite.

Sen som föregående skrev, man kan ju ta det lite lugnt ett tag, inte stressa utan kanske hålla sig på ridbanan, göra något kul. När jag hade ramlat av och slagit mig ordentligt red jag en del för instruktör efteråt, så att jag kunde bygga upp mitt självförtroende och känna att jag verkligen hade förtroende för hästen igen.

Det finns en bok som heter Ridning och rädsla som är bra också

 

[iNHALE]

Sv: Att vara rädd...

Jag har alltid varit lite av en mespropp när det kommer till ridning. Det jag främst är nervös över är att hästen ska bli rädd och att jag ska flyga av, vilket kan tyckas lite märkligt da jag har rätt bra balans när det kommer till kritan.
Brukar försöka att inte tänka pa att hästen kan bli rädd. Rider jag förbi ett ställe där jag känner pa mig att hästen skulle kunna reagera, försöker jag fokusera pa att rida framat. Jag hittar en plats längre fram dit jag är paväg och sen tänker jag bara pa den platsen. T.ex. "jag ska fram till det röda huset där borta", och sa riktar man hela sin tankegang dit man ska och försöker att glömma det hästen skulle kunna bli rädd för, typ en soptunna eller nagot i den stilen.
Har aldrig skdat mig allvarligt när jag ramlat av, men tydligen sa har känslan av att hästen blivit rädd varit tillräkligt för att göra mig nervös ocksa.

 

[sandra]

Sv: Att vara rädd...

Har själv varit med om liknande saker.
Som barn blev jag avkastad och bröt armen på 2 ställen under en ridlektion, precis som du blev jag
rädd för hästar då och hade lite svårt för gallopp, men det är bara att ge sig tusan på att vara modig samt avslappnad, sitta
upp igen och rida runt så försvinner rädslan, min ridlärare tvingade mig även till det då ;D.

Nu när jag jobbar med hästar och har egen har jag lärt mig att slapna av och prata lugnande med dom så fort de visar tendens på
nervositet, det lugnar både häst och människa. För visst skulle man inte säga: den där brevlådan är inte farlig, lovar att den inte äter upp dig lille vän... om man själv inte tror på det .

Lycka till och Glad påsk.

 

[Jonnamonkey]

Sv: Att vara rädd...

Jag åkte av min häst ute i skogen, slog i huvudet i en sten, tappade minnet och fick rejäl hjärnskakning. Vad som hände egentligen och vad hon blev rädd för har jag ingen anning om än idag. (hände i oktober förra året). Blev liggandes ute i skogen helt förvirrad. Som tur var så var det en familj som sett min häst skena förbi och följde spåren ut i skogen och hittade mig.
Det blev amulans och hela kittet. Tur att de finns dom människor som reagerar och bryr sig alltså!
Jag blev ju borta från stallet någon vecka pga hjärnskakningen då. När jag kom tillbaka så var de bara att börja om från början. Jag gick ut och gick med henne, oftast hade jag med min bästa kompis som alltid är ett bra stöd Sen så lite mått började jag rida i paddocken och sen ut i skogen, med sällskap då. Det var fruktansvärt jobbigt i början, var alltid rädd att något skulle hända. Men den otroliga känslan när man kom hem till stallet och kände liksom "de hände inget, allt gick bra". Då började självförtroendet komma tillbaka igen. Man får jobba smått framåt, babysteps Idag har jag inga problem att rida ut själv längre. Visst så kommer tankarna ibland, de tar tid. Viktigaste är nog bara att man tar de i sin egna takt
Svårigheter är till för att överkomma, och man kan komma tillbaka till hur man var innan

 

[Roucle]

Sv: Att vara rädd...

Jag har nog aldrig blivit riktigt rädd efter att ha trillat av, däremot har jag en annan rädsla som är hästrelaterad.

Jag blev översprungen av två hästar i hagen i samband med insläpp för dryga två år sedan. Det började med att jag skulle ta in en häst, och slutade med att jag kom mellan ett bråk. Jag puttades till marken och pga chock, rädlsla och lera kom jag inte upp, utan de båda sprang över mig. Jag blev trampad över benen och var centimetern från att få en hov i ansiktet - De trampade mig i precis intill hårfästet.

Det var jättehemskt att ligga där och se dem över mig, och tanken flög liksom genom huvudet att de kunde trampa mig rätt i ansiktet, liksom krossa allting. Hur som helst gick det ju bra, och jag fick med psykiska skador är fysiska.

Efter den olyckan kunde jag nästan inte hämta hästen ur hagen utan att få panik. Ja gick nästan baklänges för att försäkra mig om att ingen häst hängde på oss. Gjorde det de - Ja, då blev jag verkligen rädd. Släppte hästen igen och bad om hjälp att hämta honom.

Jag jobbade jättemycket med att komma över detta, och det krävde ibland att jag fick svälja min rädsla och helt enkelt kämpa mig igenom det.

Idag känner jag mig sällan osäker i samband med insläpp, så länge det inte är någon häst som krånglar. Då ber jag hellre om hjälp än hanterar det själv, det vågar jag inte. Har även fått som "fobi" att ligga ner bland hästar. Nu gör jag ju inte det såvida jag inte har trillat av. Men så fort jag slagit i marken i samband med en avramling, så flyger jag bokstavligt talat upp igen. Hur ont jag än har, och även om hästen sprungit iväg så kan jag inte vara kvar där. Rädslan över att bli översprungen är för stor.

Men jag försöker att hantera situationer där jag känner mig osäker med ett lugn och berätta för folk i min omgivning vad jag har varit med om och att jag ibland blir rädd. När folk förstår mig och vill hjälpa - DÅ känner jag mig trygg igen.

Oj vad långt det blev..

 

[EmmaBovary]

Sv: Att vara rädd...

Jag är pinsamt feg när det kommer till det mesta. Det som är mest frustrerande är nog hopprädslan. Inte för att det är livsnödvändigt att hoppa, men det känns sådär måttligt roligt att bli helt "oprovocerat" skiträdd och börja grina hysteriskt av att det råkar finnas några hinderstöd inne på ridbanan. Jag har (peppar peppar) inte skadat mig något allvarligt i samband med hoppning, bara fått någon lättare hjärnskaning för många år sedan, dvs är det verkligen ganska oprovocerat och frustrerande. Har tvingat mig över något enstaka skutt under våren och det var mestadels hemskt.

 

[Houdinie]

Sv: Att vara rädd...

Efter att som ung ha hoppat allt barbacka i flygande fläng blev jag för några år sedan hopprädd av att hoppa förra medryttarhästen. Han kunde dra i full fart mot ett hinder för att sedan tvärnita och kasta sig åt sidan precis framför hindret. Jag hamnade i, under, bakom och framför diverse hinder och slog mig ordentligt ett par gånger.

Detta ledde till att jag mådde illa och fick ont i magen bara jag såg ett hinder.

Jag har de senaste åren hoppat en connemaratös som hoppar allt man pekar på och löser allt om det blir fel bara hindren är lagom stora. Hon har givit mig modet och glädjen tillbaka eftersom jag vet att jag kan lita på henne. Nu kan jag koncentrera mig på avstånd, takt, tempo och min egen ridning, istället för på om jag ska hoppa hindret med hästen eller på egen hand.

Alla borde få rida en vit ponny!!!

 

[EmmaBovary]

Sv: Att vara rädd...

Åh, det låter som en helt underbar ponny.

 

[Om_Shanti]

Sv: Att vara rädd...

Vad är rädsla? Att inte lita på sig själv??
Jag hittar min balans och inre tygghet genom kunskap om kroppen inifrån, genom mjuka rörelser. Dessa skapar trygghet som ersätter rädslan.

 

[linzan]

Sv: Att vara rädd...

Bytt häst, jag gick från att ha ridit skogstokiga hästar till att köpa mig ett "ök" Och det är först nu jag inser att jag borde gjort det betydligt tidigare. Började med min förra häst, aldrig haft problem med att rida explosiva hästar men där gick min gräns. Jag var skiträdd varje gång jag skulle sitta upp, tror aldrig att jag ens andades de gångerna. Blev inte ens kul att rida eller ens vara i stallet.
När han fick avlivas så var jag självklart superledsen och det var himla tragiskt men nu när jag köpt mig denna underbara snälla hästen så är allt så himla kul igen och jag känner mig fullkomligt trygg på honom även om han busar rejält i skogen ibland.

Höll dock på att sluta med att han åkte tillbaka första dagen jag red honom hemma så exploderade han i luftsprång över hela ridbanan. Jag trodde seriöst jag skulle kräkas av rädsla när jag skulle upp gången efter. Men han hade bara en massa massa överskottsenergi och det är ju inte så märkligt när man stått på box i 2 veckor.

Men för att återgå till ämnet, det är verkligen skitjobbigt att behöva vara osäker och rädd varje gång.
Men jag vet också att du precis som jag verkligen kämpat med din häst och då är det inte lika lätt att bara ge upp och sälja....ut i skogen måste de ju tyvärr för att inte bli ännu mer överjävliga och då kanske man får försöka göra det bästa av situationen. Rida honom lite trött innan i början och ibland när jag red min vildhjärna själv så försökte jag typ sjunga lite lätt bara för att börja andas haha. Sen hur det lät är ju en annan femma

 

[pannis]

Sv: Att vara rädd...

Jag ramlade av min häst förra sommaren, allra första gången jag skulle galoppera på honom. Det var mitt eget fel eftersom det var första uppsuttna galoppen någonsin på hästen och det var mitt på ett öppet fält. Han gjorde ett bocksprång och jag landade på huvudet.

Är fortfarande rädd för att galoppera och har bara gjort det två gånger sedan dess, hästen har så gungig galopp att det känns som att han ska bocka hela tiden.
Det bästa är nog att försöka minimera riskerna och i sin egen takt komma över rädslan. Man MÅSTE ju faktiskt varken galoppera, hoppa eller vad man nu är rädd för.

 

[Minelli]

Sv: Att vara rädd...

Jag har väl aldrig varit rädd efter att ha ramlat av, men varit osäker och tyckt det varit läskigt med hästar som flugit i luften mm just för att jag aldrig kunnat sitta kvar på min egen när hon hållit på som värst.
Men idag 5 år senare är jag unghästutbildare och jobbar med att rida hästar från 2-års ålder och uppåt. Och idag sätter jag mig på i stort sett vad som helst.
Det viktigaste för mig var att erkänna både för mig och mina vänner att jag var osäker, sen att jobba med självförtroendet hela tiden. Att våga mer och mer, jag har insett att jag sitter kvar för det mesta, men dock inte alltid och man slår sig inte varje gång man ramlar av. Fortfarande finns det stunder där jag är osäker, men jag utmanar mig själv försöker att inte visa det för hästen och när det gått bra så känner jag mig tryggare.

Låt det ta den tid det tar, men försök att utmana dig själv lite mer för varje gång!
Lycka till!

 

[Tussinussen]

Sv: Att vara rädd...

Jag har blivit rädd, igen, efter att ha flygit av hästen och brutit armen när jag var ute i skogen.
Så att rida ut, skrämmer mig ganska mycket!

Jag tror att det är många fler än jag som är lite skrajsen.

Har ni varit rädda för något när det gäller hästarna?
Och hur jobbade ni på att komma över det?

Kanske lite av en pepptråd helt enkelt!

Jag har varit ganska rädd i perioder. Kom tillbaka till hästarna för ett tag sedan efter 25 års uppehåll och upplevde att jag var rädd för allt och fegade ur för minsta grej.
Jag har insett att ingen kommer att fixa det åt mig, jag måste fixa det själv och har medvetet jobbat med det. Mina råd är:

1) erkänn för dig själv att du är rädd (det har du gjort).
2) erkänn för andra i din omgivning att du är rädd. prata om det, be om råd, fråga hur dom gör när hästen gör X eller Y, be om stöd, be dom ta hänsyn till dina känslor när ni rider ut tillsammans.
3) jobba mycket med sitsen o balansen under kontrollerade former, dvs på ridbanan eller i ridhuset. Det gör jag målmedvetet och det har gett mig enormt mycket självförtroende, eftersom jag vet numera att jag inte kommer att flyga av för minsta grej.
4) utsätt dig själv för det du är rädd för stegvis och i små doser. Om du är rädd för att rida ut, rid ut i 5 minuter. Sen i 7 minuter. Sen i tio. Dagar du "fegar ur" och inte vill, gör något annat i stället, lita på dig själv att du kommer tillbaka.
5) inse att det finns något som heter "att vara försiktig" - man måste inte galoppera på stubbåkrar i grupp, eller sitta upp på hetaste hästen, eller rida förbi en skramlig byggarbetsplats, eller vara ute på vägen när man vet att hästens hatobjekt bussen brukar komma, eller rida ut på en sprallig häst när det blåser kuling, mm mm. Man kan undvika en hel del genom att ta det försiktigt och vara rädd om sig.
6) sist men inte minst: skriv riddagbok. Det har jag gjort ett tag och jag tycker om att gå tillbaka t ex ett år och se hur mycket mer jag vågar nu än vad jag vågade då. Frågade du mig skulle jag säga spontant att jag är lika feg nu som då, men jag har svart på vitt att jag inte är det och bara den saken stärker mitt självförtroende.

Du är INTE ensam! Kämpa på och lycka till!

 

[Lavinia]

Sv: Att vara rädd...

Alla borde få rida en vit ponny!!!

Det kan jag bara hålla med om. Min connie (också vit såklart) var den som fick mej att våga rida utan att vara rädd. Hon kommer alltid finnas i mitt minne som den bästa hästen!

/Lavinia, som nu har en snart vit arab-dam istället. Henne hade jag aldrig vågat rida om inte vackra vita botat min rädsla.

 

[iNHALE]

Sv: Att vara rädd...

Kan tillägga något annat jag brukar göra när jag blir rädd. Om jag är på väg att åka av brukar jag försöka skämta till det lite, så man inte sitter och fokuserar på att "nu kommer jag åka av, nu kommer jag åka av och det kommer göra ont". Då blir man ännu räddare och det blir som en ond cirkel. När jag är på väg att åka av brukar jag ofta köra något i stil med "oh shit, nu blir det tårta!" eller om man lyckas sitta kvar "Var nära att det blev tårta där.."

Skratt botar rädsla väldigt bra, och att få sig själv att skratta precis efter något läskigt inträffat har i många fall hjälpt mig bearbeta det.

 

[Spralice]

Sv: Att vara rädd...

Tror det var förra året som det skedde när jag red på ridskola, i vilket fall minns jag det väldigt väl!

Det var hoppning och det stod ett hinder utplacerad i manegen, jag kände att varje gång jag kom till en kurva snavade hästen till på underlaget. En klump bildades i min mage medan jag hörde lärarens ord "Driv, driv, driv!". Feg som jag är vågade inte säga emot... Samtidigt så är jag nästan säker att hästens snavande syntes då jag minns att en annan ridlärare satt på läktaren och drog in andan för varje gång hon snavade till. Tillslut så gick hästen omkull med mig på och vi gled längs marken tillsammans, vi kom upp ganska snabbt och jag fick avsluta ridlektionen. Hästen fick ledas runt och kollas efter eventuella skador, den klarade sig fint som tur var. Själv minns jag att man blev halvt chockad och hade lite smärtor i ryggen. Men tacksam som fan för det, då jag inte vill veta hur det hade kunnat sluta.

Vilket fall konsekvenserna av detta har blivit att jag avbokade följande ridlektioner tills jag tillslut tog modet till mig att börja gå på ridlektionerna igen. För varje gång som farten blir för hög blir jag rädd och känner en klump i magen, men jag trotsar min rädsla vilket är det viktigaste..

Hoppas ni kommer över era rädslor någorlunda, stooort lycka till till er andra!

 

[Znusmumriken]

Sv: Att vara rädd...

Jag har varit sjukt rädd en termin på ridskolan nu. Höst terminen, det var en ny ridskola och det var större hästar än jag var van vid. Första gången hade jag glömt väst ute på landet, och de hade ingen att låna ut, så jag fick rida i bara hjälm. Det tyckte jag var lite obehagligt, men inte så mycket. Men sedan fick jag alla hästar som bet, sparkades och var allmänt störiga, varje lektion. Så jag blev mer och mer rädd. Slutade med att jag inte red vidare på den ridskolan på vårtermin(den här terminen då)
Men sen, för typ två månader sen satt jag mig upp på en c-ponny ute på landet. Och jag kände hur nästan ett helt års rädsla bara rann av mig, sådär med ett poff! så nu är jag tillbaka igen. Och mer ridsugen än nånsing, t.om kommit över min rädsla att hoppa. Helt underbart!

 

[Liten]

Sv: Att vara rädd...

Jag är väl generellt sett ganska orädd när det kommer till hästarna. Nervös, absolut, det kan jag bli - både pga prestationsångest och annat. Men rädd, det är inte lika ofta. Men jodå. Det har varit ett par resor.

Strax innan jag skulle fylla 14år var min dåvarande ridlärare sjuk. Vikarien lät oss välja hästar själva, och såklart valde jag favoriten. L var hälften arab, i regel en pigg dam som var rejält spörädd. Det var bara det att ingen berättade/visste att hon stått inne i boxen i ett par dagar, utan annan motion än ett par timmar i hagen... Vi red fram, och skulle sedan göra en enkel övning: skritta en kortsida, trava längs långsidan, skritta nästa kortsida och sedan ställa oss i ledet igen (som stod längs den lediga långsidan). Första gången vart det trav rakt igenom, då jag och L hade lite olika åsikter om tempot. Gången därpå lyckades jag hålla in henne på kortsidan, men så tappade jag henne helt när vi kom ur hörnpasseringen. Två varv i rask galopp, varpå en av ponnyerna i ledet sparkade mot L (som precis börjat sakta ner och söka sig tillbaka till de andra). Hon kastade sig åt sidan, förstås, och jag damp i backen. När jag vaknade till var jag halvvägs av ridbanan. Tvättade av ansiktet och satt sedan vid ridbanan resten av lektionen. Sedan skrittade jag ett par varv på Z, en fjordhäst med jämna fina gångarter och lite lugnare skalle. Därefter var det hem och duscha, för att åka till sjukhusen - ena benet i underarmen var brutet rätt av.
Jag hade bara galopperat en enda gång när detta hände. Med gipset red jag ett par gånger, mot läkarens vilja, men det var bara skritt på en lugn ponny de gånger gruppen som mor min red i i princip uteblev från lektionen (då fick jag vara med på ridbanan och skrutta runt lite). Efter sex veckor var jag åter i sadeln och trivdes, men galoppera tog det resten av terminen innan jag vågade. När de andra galopperade, travade jag runt på insidan av spåret. Som sagt; terminens sista två lektioner galopperade jag till slut. Men det var inte förrän i juni, när jag åkte på ridläger, som jag kom tillbaka på riktigt. Jag fick i elva dagar rida en lugn (och gammal, erfaren som bara den) och trygg fjording som var precis rätt för mig just då. Lätt att ha att göra med, bar ryttaren som en fågelunge om nervositeten slog till. Han gav mig självförtroendet åter.

Min egen dam är en pigg tjej. Hon kräver en mjuk, men samtidigt mycket fast hand i ridning såväl som hantering. En ryttare som leder, bestämmer men inte sliter i henne. Hon klarar inte riktigt av att stå. Men så blev det ändå - en period fick hon vila. Då blev hon svår och stark att hantera - det blir ju lätt så, med för mycket energi i kroppen, hon kunde inte koncentrera sig riktigt och förstod helt enkelt inte vad jag ville. Det var egentligen ingenting specifikt som hände. Hon blev för mycket för mig, helt enkelt. Alldeles för mycket. Och när det blir så, då kan det bli farligt. Jag blev rädd för min egen...
Det var faktiskt Buke-folk som gav mig ett par hårda örfilar och fick mig att inse vad som hände. Med pepp, en smula hård ton ibland (det var befogat - det behövdes) och en knuff i ryggen. Jag insåg att det var antingen rida och fixa upp det, eller sälja/avliva som gällde. Jag bet ihop, sadlade på och lämnade rädslan i sadelkammaren. Kortade tyglarna och bara drev framåt, så fort som möjligt - hästen ville och behövde springa, så blev det. Den dagen var jag ute ett par timmar, i skogen utan stigar, i fullt ös. Kom hem helt slut, med en häst som kunnat fortsätta i timmar till, men ack så stolt.
Det tog dock månader innan jag och hästen var tillbaka på riktigt. Rädslan låg där, i bakgrunden. I april det året startade vi en distansritt - som jag inte alls var redo för. Pigg häst som drog iväg förbi de vi red med, resulterade i att jag svärandes över mig själv knallade ca 1,5 mil av de 2 (men hey, vi klarade oss inom tiden och blev godkända ). Jag bet ihop och red ändå, och framför allt kaxade till mig lite - "tvåbeningen bossar och tar ingen skit".
Det var först i början av sommaren som det kändes riktigt bra. I juli startade vi igen, en längre klass, och det gick kanon