Att vara normbrytande i en hästmiljö (måste skriva av mig)

[Trissa]

Hmm det verkar som vi har ganska olika erfarenheter. Jag kanske bara har haft jävligt otur. Och jag lägger allt fokus på hästen när jag är där, annars hade jag ju inte gått dit, men det är inte så kul att veta att man inte är helt och hållet välkommen och varje gång hoppas på att ingen annan kommer vara i stallet samtidigt som en själv. Och nu känner jag att jag kanske inte borde ha skrivit ett långt inlägg strax före tre på natten.

Det är kanske inte någon tröst precis, men om du känner att du inte är helt välkommen så finns det säkert andra i stallet som känner likadant. För är stämningen bra och sammanhållningen god så känner sig alla välkomna. Tyvärr är det inte så i alla stall.

 

[Luff]

Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg.

Just det här med könstilltal tycker jag är jättesvårt.
Ska man fråga? Hur ska man veta?
Om du är könsneutralt klädd, vilket de flesta är i ett stall så är det omöjligt för andra att veta ditt pronomen om du inte berättar?

 

[FlipTheFrog]

Stall kan ju ha så många olika kulturer. Byt tills du hittar rätt! En tillbringar ju så mycket tid i där att det är viktigt att det känns bra. I mina stall hade du varit varmt välkommen! Vi har saknat ett T i HBTQ

 

[Lovisaleonora]

Just det här med könstilltal tycker jag är jättesvårt.
Ska man fråga? Hur ska man veta?
Om du är könsneutralt klädd, vilket de flesta är i ett stall så är det omöjligt för andra att veta ditt pronomen om du inte berättar?

Håller med. Det är ingen enkel situation. Hur väl jag än vill, är ju också jag osäker och då blir det lätt fel.

 

[Efwa]

Håller med. Det är ingen enkel situation. Hur väl jag än vill, är ju också jag osäker och då blir det lätt fel.

Det var det jag menade att man som "annorlunda" ibland måste ta ansvar för hur de vill bli bemötta. Man vill ju så väl, som du skriver.

Jag såg ett program om den där mannen som förlorat (jag tror inte det var nevrosedyn men kan ha varit) både armar och ben. Han var ute och föreläste en hel del.
Han berättade att det var hans ansvar att sträcka fram en stump väldigt tydligt när han skulle hälsa eftersom den som möter honom ju inte vet hur han vill bli hälsad på när han inte följer normen för en vanlig hälsning.

Man vill ju vara korrekt men vet inte alltid hur.

 

[Lovisaleonora]

Det var det jag menade att man som "annorlunda" ibland måste ta ansvar för hur de vill bli bemötta. Man vill ju så väl, som du skriver.

Annorlunda handlar ju om alla avvikelser från det mottagaren är van vid. Jag är ute i starkt mandominerade miljöer, och häpnadsväckande många vet inte hur de ska hälsa. När det kommer en manlig arbetsledare är det självklart att skaka hand. När jag kommer blir ungefär 30 % helt ställda och det är upp till mig att langa fram näven och trycka till. Det är en väldigt "lätt" detalj, men det är ändå så att man i olika miljöer är avvikande av olika orsaker.

En gång är det för att jag är kvinna, i en annan är det för att jag jobbar med en lösning som ingen annan har, emellanåt är det för att jag är arbetsklädd i en civilklädd miljö, ridklädd i en kontorsmiljö eller vad det nu kan vara. Att vara "udda" handlar mer om omgivningen än om mig, kan jag tycka.

 

[Roheryn]

Hmm... Jag har alltid känt, som en del i tråden också skriver, att stall- och hästmiljön är inkluderande och att hästintresset ofta överbryggar olikheter som i andra sammanhang kanske hade fått folk att dela upp sig i olika grupper. Jag antar att HBTQ-personer är lika vanliga eller ovanliga i hästsammanhang som i alla andra sammanhang, men jag har väldigt sällan känt något behov av att veta något om mina hästvänners läggning (även om jag efter 20 år i samma stall känner en hel del av dem rätt väl och därmed känner till eller rentav känner deras partners och eventuella barn).

Jag har själv gått från ett tämligen normativt liv som gift med man och barn till att numera vara särbo med en transsexuell kvinna. Och det har exakt noll betydelse för mitt hästliv - jag är ju fortfarande jag, liksom... Min nuvarande partner har också varit med i stallet ett flertal gånger, och blir väl bemött (fick en kram sist, av en av de mer hjärtliga stallvännerna )

Vad gäller att som trans bli "felkönad" av sin omgivning så förstår jag att det är jättejobbigt, men samtidigt så är det ju inte alltid så lätt att veta, om inte personen själv sagt vilket personligt pronomen hen vill förknippas med. Min erfarenhet är att alla människor vill väl och vill "göra rätt", men också att många har svårt att veta riktigt hur de skall bete sig eftersom de är SÅ rädda för att göra fel... Där kan man hjälpa ganska mycket med ganska små medel, tror jag, genom att till exempel tala om hur man vill bli tilltalad.

Introvert är jag också, i den betydelsen att jag får min energi ur att få vara för mig själv, och att det i någon mån i stort sett alltid "kostar" energi att vara bland folk och vara social - även när jag tycker det är trevligt! För mig är det viktig ensamtid att till exempel rida en tur själv i skogen eller gå omkring i stallet och mocka helt i mina egna tankar. Det gör att jag sedan orkar (och vill) vara social med mina stallvänner!

Om du inte känner dig välkommen i "ditt" stall så tycker jag att du skall byta! Det finns massor av trevliga hästmänniskor!

 

[Efwa]

@Roheryn

Det är viktigt att tänka på just det du skriver. Om du känner en person som du gillar på alla sätt (kompis tänker jag på nu) så är det ju exakt samma person som dagen innan, om man nu råkar få reda på något som personen tycker eller är, som inte följer normen.

Jag hade en kompis som vi fick reda på helt plötsligt, att personen var homosexuell. Min far som är av den gamla sorten blev lite obekväm med tanken (som tur var inte värre) och jag fick liksom fråga honom; gillar du personen igår när du inte visste? Svaret var ju jo, det hade han ju alltid gjort.
Då är det ju ingen skillnad från igår, sa jag......han var ju homosexuell då med. Enda skillnaden var att vi inte visste då.

Det enda som jag kan tänka mig skulle ändra en uppfattning (för mig) är om det skulle uppenbara sig att personen var partnermisshandlare, mördat någon eller har starka rasistiska åsikter.
Då kan liksom inte det goda uppväga det onda de dolt.

 

[Lager]

Det var det jag menade att man som "annorlunda" ibland måste ta ansvar för hur de vill bli bemötta. Man vill ju så väl, som du skriver.

Jag såg ett program om den där mannen som förlorat (jag tror inte det var nevrosedyn men kan ha varit) både armar och ben. Han var ute och föreläste en hel del.
Han berättade att det var hans ansvar att sträcka fram en stump väldigt tydligt när han skulle hälsa eftersom den som möter honom ju inte vet hur han vill bli hälsad på när han inte följer normen för en vanlig hälsning.

Man vill ju vara korrekt men vet inte alltid hur.

Mm.

Samtidigt är det ju j*vligt frustrerande att alltid vara (resp känna sig) annorlunda och att ständigt känna ansvaret att behöva invagga andra i säkerhet vid nya möten.

Vid vartenda nytt möte ska jag alltså tänka på att andras trygghetskänsla är viktigare än respekten för min autonomi och individualitet. Jag kan inte bara kallt räkna med att folk fattar att de inte ska glo på eventuella ärr, att de inte ska prata över huvudet på mig, eller vad det nu handlar om. Att folk beter sig illa beror också på att folk faktiskt beter sig illa. Ockhams rakkniv. Varenda normbrytare ska inte behöva gå runt och ständigt kasta symbolisk bomull omkring sig för att inte provocera.

Men samtidigt håller jag med ex @Lovisaleonora om att du måste kunna aktivt markera din position och relation till andra. Jag vacklar lite, mänsklig interaktion är komplicerad. Att missa ett pronomen, eller använda ett känslig uttryck lite slarvigt... tja det är svårt att ha stenkoll på allt.

 

[stjarnhimmel]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

Tråkigt att höra att du känner så.
Är det i vissa stall du känner så eller alltid? Kan du byta till ett ställe där du trivs bättre?

När du Säger "don't ask don' t tell "
Kan det handla om att folk inte pratar om dessa frågor på samla sätt som man inte pratar om andra saker?Det jag tycker är skönt inom intressen och föreningar är att man ofta inte pratar på samma sätt som annars. Dvs i andra sammanhang tycker jag man berättar om jobb, familj etc. Men inom intressen tycker jag man umgås utan att prata om sånt.
Kan det vara så att folk helt enkelt inte bryr sig och tar dig för den person du är?

Vill du berätta hur du känner och har du försökt göra det? Folk kanske tycker det vore intressant men inte vill fråga eller vara oartiga?
jag skulle gärna vilja lära mig mer om dessa frågor men skulle aldrig fråga själv utan skulle vänta tills personen tog upp det själv. För jag vet inte om personen vill prata om det. Personen kanske inte alls vill prata om det eller känner sig utpekad. Jag skulle också vara rädd att uttrycka mig klumpigt.

 

[Gimlan]

Jag känner inte alls igen mig i flera beskrivningarna av stall. Jag har iofs noga valt var jag vill stå utifrån hur det känns. Nu står jag i ett tantstall, jag är yngst med mina 35, de andra 45-50. Det är väldigt öppet och enkelt. Nån älskar märken, en annan har typ tre prylar, jag badar i prylar både märken och inte. Det vi har gemensamt är hästarnas väl och ve och att vi är öppna med hur vi mår, har det och vad som är ok och inte. Ibland kärvar det till sig, men oftast inte. Typ så har det varit i alla stall jag stått i.

 

[Billy]

Hmm det verkar som vi har ganska olika erfarenheter. Jag kanske bara har haft jävligt otur. Och jag lägger allt fokus på hästen när jag är där, annars hade jag ju inte gått dit, men det är inte så kul att veta att man inte är helt och hållet välkommen och varje gång hoppas på att ingen annan kommer vara i stallet samtidigt som en själv. Och nu känner jag att jag kanske inte borde ha skrivit ett långt inlägg strax före tre på natten.

På vilket sätt visar andra att du inte är välkommen? Vad gör du för att visa att du är intresserad av kontakt? Du skriver själv att du är introvert. Är det så att du inte låter andra komma dig nära? Du hoppas att ingen är där - hur bemöter du mig om jag skulle komma när du inte vill att jag ska vara där?

 

[Billy]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

"I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg."
Jag måste erkänna att jag inte förstår när du säger att du blir "konstant felkönad", vad menar du? Obs! Detta är ingen fråga av elakhet eller någonting åt det hållet. Det är en ärlig rak fråga av en som inte förstår hur man kan bli felkönad hela tiden.

 

[nullo-modo]

Att vara normbrytande i ett stall tycker jag är att mer än ca 5% av samtalen inte handlar om häst.

 

[Billy]

Tråkigt att höra att du känner så.
Är det i vissa stall du känner så eller alltid? Kan du byta till ett ställe där du trivs bättre?

När du Säger "don't ask don' t tell "
Kan det handla om att folk inte pratar om dessa frågor på samla sätt som man inte pratar om andra saker?Det jag tycker är skönt inom intressen och föreningar är att man ofta inte pratar på samma sätt som annars. Dvs i andra sammanhang tycker jag man berättar om jobb, familj etc. Men inom intressen tycker jag man umgås utan att prata om sånt.
Kan det vara så att folk helt enkelt inte bryr sig och tar dig för den person du är?

Vill du berätta hur du känner och har du försökt göra det? Folk kanske tycker det vore intressant men inte vill fråga eller vara oartiga?
jag skulle gärna vilja lära mig mer om dessa frågor men skulle aldrig fråga själv utan skulle vänta tills personen tog upp det själv. För jag vet inte om personen vill prata om det. Personen kanske inte alls vill prata om det eller känner sig utpekad. Jag skulle också vara rädd att uttrycka mig klumpigt.

Ja, jag kan bara prata för min del. I stallet är man för att man har intresse och det vill man i så fall dela med dem som är där. Vad dessa personer sedan har för kön, sexuell läggning, jobb, familjesituation what ever är ointressant. Jag kan faktiskt ibland bli irriterad på t ex homosexuella (både män och kvinnor) som utgår från att jag bryr mig på deras läggning. Det finns säkert rötägg som blir provocerade av det men de flesta jag känner skiter högaktningsfullt i vilket.

 

[purity_666]

Detta blir väl något slags... gnäll-inlägg... men det känns ändå viktigt att prata om. Jag är inte helt säker på om detta är rätt kategori, men jag pratar ju om hästmänniskor och om psykisk ryttarhälsa. Finns det en mer passande kategori som jag inte känner till, säg till.

Jag älskar hästar. Har ridit i 10 år, och ridningen och hästarna har alltid varit en av mina favoritgrejer. Men, jag har aldrig passat in i något stall jag varit aktiv i, och det gör så ont, för jag gillar verkligen att vara där för hästarnas skull, men andra hästmänniskor gör mig så fruktansvärt obekväm och otrygg. Jag hatar att tävla, jag är sjukt introvert och långt ifrån bilden av den utåtriktade ledaren som kommer bli chef, jag har väldigt olika politiska åsikter jämtemot de flesta andra hästfolk jag träffat (vilket skapar KONFLIKTER, något jag helst vill undvika), jag växte upp i en låginkomstfamilj, är autistisk etc, men framför allt är jag inte cis eller heterosexuell vilket är normen... överallt. Men kanske speciellt i stallet, av de ställen där jag är. I hästmiljöer verkar det vara "dont ask don't tell"-mentaliteten som gäller vilket gör att jag blir konstant felkönad och jag kan inte vara öppen alls i min transidentitet eller läggning i rädsla för att bli mobbad eller pratad om bakom min rygg. Det känns inte tryggt alls och jag har verkligen noll vänner som rider eller ens är kompis med någon i stallet, och såhär har det alltid varit. Så det blir väldigt ensamt. Övriga miljöer jag vistas i är inte alls så konservativa som stallen, och jag tycker att det är tråkigt att det är så. Och varför pratar ingen om det här? Det gör mig nästan arg, för det gör att det känns som jag är helt ensam om att känna så som jag gör? Känns som att jag inte har någon att diskutera det med, men jag fattar ju att jag inte kan vara den enda normbrytande ryttaren som känner sig ensam, så var är dem? Någon som kan känna igen sig i åtminstone något som jag pratar om? Usch nej jag vet inte vad ens min poäng är jag är bara så förbannat trött.

Ridsporten i sig är väl ganska öppen för olika läggningar. Finns ju flera framgångsrika ryttare som är öppet homosexuella.
Jag har nog inget behov av att veta folks läggning. Det är inget jag lägger vikt vid helt enkelt och då pratar jag inte om det. Om en person skulle prata om en partner av samma kön skulle jag inte stanna upp och säga "jaha är du homosexuell"? Det är inte intressant för mig att veta. Så jag skulle väl inte heller prata om det, fråga om det eller så. Kanske skulle du uppfatta det som att jag har något emot dig när det egentligen är tvärtom. Jag tycker inte sexuell läggning spelar någon roll. Jag lägger ingen värdering i det.
Gällande trans så hade jag använt det namn du hade presenterat dig med, sen var det klart. Likadant där, jag har inget behov av att veta mer. Skulle du vilja prata om det så skulle jag lyssna, men du behöver inte förklara dig.

Politik kan ju dock vara ett hett ämne var man än är. Jag brukar inte orka ge mig in i såna diskussioner. Det tar bara energi.
Har du försökt leva som den du är så du vet att det blir fel? Eller tror du att det kommer bli fel så du vågar inte prova?

 

[Petruska]

Ridsporten i sig är väl ganska öppen för olika läggningar. Finns ju flera framgångsrika ryttare som är öppet homosexuella.
Jag har nog inget behov av att veta folks läggning. Det är inget jag lägger vikt vid helt enkelt och då pratar jag inte om det. Om en person skulle prata om en partner av samma kön skulle jag inte stanna upp och säga "jaha är du homosexuell"? Det är inte intressant för mig att veta. Så jag skulle väl inte heller prata om det, fråga om det eller så. Kanske skulle du uppfatta det som att jag har något emot dig när det egentligen är tvärtom. Jag tycker inte sexuell läggning spelar någon roll. Jag lägger ingen värdering i det.
Gällande trans så hade jag använt det namn du hade presenterat dig med, sen var det klart. Likadant där, jag har inget behov av att veta mer. Skulle du vilja prata om det så skulle jag lyssna, men du behöver inte förklara dig.

Politik kan ju dock vara ett hett ämne var man än är. Jag brukar inte orka ge mig in i såna diskussioner. Det tar bara energi.
Har du försökt leva som den du är så du vet att det blir fel? Eller tror du att det kommer bli fel så du vågar inte prova?

Det är ändå lite intressant hur en massa personer, tex du, i tråden som inte lever med samma eller liknande typ av normbrytande erfarenhet som TS, ändå talar om för TS att hen har fel på olika sätt.

Studier från en del andra idrotter och yrkesgrupper visar att det är förhållandevis lätt för bögar att var öppna i kvinnodominerade miljöer medan det verkar vara svårare för lesbisk att vara öppna i kvinnodominerade miljöer. Det lilla som finns av undersökningar av svenska förhållanden, bekräftar bilden.

Dvs det där med att det är lätt att vara öppen homo i ridsporten gäller särskilt just män.

 

[corzette]

Det är ändå lite intressant hur en massa personer, tex du, i tråden som inte lever med samma eller liknande typ av normbrytande erfarenhet som TS, ändå talar om för TS att hen har fel på olika sätt.

Studier från en del andra idrotter och yrkesgrupper visar att det är förhållandevis lätt för bögar att var öppna i kvinnodominerade miljöer medan det verkar vara svårare för lesbisk att vara öppna i kvinnodominerade miljöer. Det lilla som finns av undersökningar av svenska förhållanden, bekräftar bilden.

Dvs det där med att det är lätt att vara öppen homo i ridsporten gäller särskilt just män.

Och lika kul att du berättar för oss andra hur fel vi har... När vi bara menar på att vi inte kunde bry oss mindre om hen vill va hon eller han... Och det finns säkert undersökningar om allt men att säga att det är svårare att va lesbisk än bög i ridsporten är väl verkligen prata ner ridsporten ? Vet massor med lesbiska och anar ännu fler... (och nej frågar inte om de är lesbiska eller inte... totalt orelevant)

Och om vi som inte lever "normbrytande" säger att hen upplever saker fel är just för att (kan här bara prata för mej själv) jag inte bryr mej det minsta om vad en person har för sex/kön eller köns/sexidentitet när jag är i stallet, säger hen att hen vill va en han så säger jag han och tvärtom.. Fast helst använder jag självklart namnet som hen presenterat sej med.. Så har TS mött såna (som JAG aldrig mött) så är hen i fel stall... För MIN erfarenhet är att stall, återigen i MITT närområde = Södra StorStockholm, där bryr sej ingen om normbrytande personer...

 

[Petruska]

Och lika kul att du berättar för oss andra hur fel vi har... När vi bara menar på att vi inte kunde bry oss mindre om hen vill va hon eller han... Och det finns säkert undersökningar om allt men att säga att det är svårare att va lesbisk än bög i ridsporten är väl verkligen prata ner ridsporten ? Vet massor med lesbiska och anar ännu fler... (och nej frågar inte om de är lesbiska eller inte... totalt orelevant)

Och om vi som inte lever "normbrytande" säger att hen upplever saker fel är just för att (kan här bara prata för mej själv) jag inte bryr mej det minsta om vad en person har för sex/kön eller köns/sexidentitet när jag är i stallet, säger hen att hen vill va en han så säger jag han och tvärtom.. Fast helst använder jag självklart namnet som hen presenterat sej med.. Så har TS mött såna (som JAG aldrig mött) så är hen i fel stall... För MIN erfarenhet är att stall, återigen i MITT närområde = Södra StorStockholm, där bryr sej ingen om normbrytande personer...

Men du vet inte hur det där som för dig ser ut som "ingen bryr" sig ser ut för den det faktiskt gäller.

Själv har jag aldrig träffat en heterosexuell som inte har sett till att på ett eller annat sätt visa eller säga till mig att hen är just hetero, tex. Uppenbarligen bryr sig de flesta/alla heteron om att andra ska veta. Och om man glömmer och börjar prata om deras partner med fel ord (hon istället för han, tex), så brukar heterosexuella rätta en rätt snabbt. De brukar inte bara låta det passera.

 

[purity_666]

Det är ändå lite intressant hur en massa personer, tex du, i tråden som inte lever med samma eller liknande typ av normbrytande erfarenhet som TS, ändå talar om för TS att hen har fel på olika sätt.

Studier från en del andra idrotter och yrkesgrupper visar att det är förhållandevis lätt för bögar att var öppna i kvinnodominerade miljöer medan det verkar vara svårare för lesbisk att vara öppna i kvinnodominerade miljöer. Det lilla som finns av undersökningar av svenska förhållanden, bekräftar bilden.

Dvs det där med att det är lätt att vara öppen homo i ridsporten gäller särskilt just män.

Var har jag sagt att TS har fel?