Att vara beroende av sina barn

[Petruska]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Ingen förutom du och din ev partner kommer att ha ett lika stort fokus på er son som ni, det gör att ni kommer att ha ett försprång framför andra. Jag märker tydligt att jag är mycket bättre på att läsa mina barn än tex dagispersonalen är som ska fokusera på så många.

Just den punkten ser jag som en där risken för att föräldrar (mamman i praktiken, uppenbarligen) läser in sig själv och sina önskemål i sitt barn. Ungefär som i "mamma är bäst för barnen, tycker mamma".

Jag är ju så illa tvungen att i stunden lita på mina egna tolkningar, men betraktar jag det lite distanserat så är jag väldigt tveksam just till mammatolkningar i en massa lägen, just för att det är så svårt att se gränserna mellan individerna när det gäller mamma-barn.

Om du är högt utbildad kommer du säkert också känna att det kommer tillfällen när du skulle vara oerhört mycket bättre för ditt barns utveckling än personalen är av kunskapsmässiga skäl.

Detta gäller tyvärr frånd födelsen genom hela gymnasiet, i de ämnen man råkar begripa. Man anar att mängder av galenskap passerar i de ämnen man inte begriper, men vad kan man göra.

Gode tid. Felstavade, ogrammatiska lappar från den ena läraren efter den andra prydde under många år kylskåpsdörren. Det är svårt att veta hur man ska agera. Dels vill man inte att barnen tror att det är så svenska skrivs, dels vill man inte att de helt tappar förtroendet för sina lärare.

 

[viv]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Ja, precis så tänker jag också. Jag har lärt mig att ta hand om mitt barn, det är väl den enda kompetensen. Om inte såpor som "days of our lives" och tvins reklam för rakmaskiner räknas till intellektuell utmaning, förstås...

Fast om det är det du gör när du är hemma med ditt barn förstår jag om du inte tycker att det är särskilt inspirerande att vara fl. Eller är det dina fördomar om vad fl mammor och pappor gör om dagen?

Halvt kl

Det måste ju till stor del bero på vad för jobb man har om man ska tycka att det ger så mycket mer att gå till jobbet än att vara hemma med sina barn. Om jag tar ett av mina sommarjobb jag hade för längesen, ett industrijobb där jag stod vid ett band 8 timmar om dagen med 2*20 min rast under dagen. Hade jag jobbat där heltid alltid så måste jag ju säga att det ger mig betydligt mer att vara fl än det skulle vara att gå till det jobbet 5 dagar i veckan.

Och alla har kanske inte det behovet eller önskan om att göra karriär?


Jag kan inte heller riktigt förstå varför inte mamma eller pappa skulle vara den bästa att ta hand om sitt barn? Visst idag har vi väldigt kompetent (förutsätter jag) förskolepersonal, men de kan ju omöjligt känna mitt barn på det sätt jag känner det? Jag tror säkert att de kan ta hand om mitt barn på ett helt ok sätt, men som med oss vuxna är de ju individer och fungerar olika.

 

[mino]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Men så defensiv tycker jag inte att man behöver vara. Har man en någorlunda barnerfarenhet och man vet med sig att man är någorlunda hyfsad som förälder så tror jag inte att man behöver vara så osäker. Det är väl egentligen inte konstigare än påståenden som att man känner sin partner eller sina syskon väldigt väl och har lätt för att se hur de reagerar i olika situationer.

Sen beror det väl också på hur långt från det omgivande samhället ens värderingar befinner sig och hur mycket man vill utsätta sina barn för vad man uppfattar som fel värderingar. Jag brottas just nu med om jag ska köpa en prinsessklänning till min fyraåring som är bjuden på prinsesskalas (frivillig utklädning men hon vill gärna) eller om jag ska stå fast vid min övertygelse att man inte ska dela upp tjejer och killar så himla mycket (detta är otroligt svårt, skulle gärna diskutera såna här frågor i nån annan tråd vid tillfälle). Gör jag rätt som låter henne leva utifrån så som mainstreamsamhället ser ut eller borde jag forma hennes vardag mer utifrån det jag tror på? Svårt ställningstagande det där, det finns ingen manual direkt. Och det är svårt att backa om man väl gett efter på nån punkt.

 

[Hiddeous]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Jag kan inte heller riktigt förstå varför inte mamma eller pappa skulle vara den bästa att ta hand om sitt barn? Visst idag har vi väldigt kompetent (förutsätter jag) förskolepersonal, men de kan ju omöjligt känna mitt barn på det sätt jag känner det? Jag tror säkert att de kan ta hand om mitt barn på ett helt ok sätt, men som med oss vuxna är de ju individer och fungerar olika.

Jag gick både på dagis och spenderade lång tid med min mamma (förstås) när jag var liten. Jag uppfattade det som två mycket vitt skilda saker. Med mamma gjorde vi sådant som hon (och även jag) tyckte var roligt; åka och bada, äta ute, mysa med hästarna och katterna, ta hand om allehanda små andra djur, rida, etc etc. På dagis träffade jag jämnåriga och lekte på ett mer självständigt sätt. Utvecklade egna relationer till andra människor, både vuxna och unga, lärde mig saker mer systematiskt. Mamma var (är) högutbildad bland annat i pedagogik, men det var aldrig samma sak. Jag skulle inte ha valt bort några av dessa delar, de kompletterade varandra. När jag var väldigt liten gick jag hos dagmamma, men det var aldrig riktigt min grej - liksom det sämsta från båda världar, på något sätt.

 

[Snurrfian]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Hugger sista knappen...

Jag går på magkänsla när det gäller mina egna barn, de har sovit i våran säng tills de var runt två år båda två, sen fick varken jag eller maken någon sömn längre eftersom båda har farit runt som vildjur när de sover. Alltså började vi flytta över dem i egna sängar.

Men innan dess har de båda sovit borta hos sin moster och mormor utan några större problem. Minstingen till och med när han fortfarande ammade och vägrade äta något annat i stort sett... Syrran blev väckt ett par gånger under natten och erbjöd vatten men på det stora hela så sov de hela natten även om han låg tätt in till henne.

I övrigt har vi haft fördelen av att dels ha makens släkt i närheten och många goda vänner så barnen har träffat och umgåtts med många. Äldsta fungerade inte amningen med, alltså är hon flaskmatad, det innebar dock inte att vem som helst fick mata henne, hon vägrade att äta från någon annan än mig, maken (hennes pappa) och en nära vän som vi träffade nästan på daglig basis.

Båda har börjat på dagis runt 1,5 - 2 års ålder, men 15 timmar i veckan. Personalen har tyckt att mina barn har varit väldigt trygga i sig själva men tar en stund på sig innan de släpper in någon nära. Dvs de kastar sig inte i knät på vem som helst, men går inte gömmer sig och är ledsna.

Ang vem som känner barnen bäst, så jo jag litar på att jag känner att något är fel trots att andra utbildade inte kan se det på en gång. Jag känner även mig själv bäst och vet med mig att jag inte kan vara i en lärar situation med dottern eftersom vi blir arga båda två, på varandra... Med andra har vi betydligt bättre tålamod, alltså undviker jag sådan situationer, maken får ta läxhjälpen när det behövs lite mer än bara kolla så att det blir rätt.

För oss fungerar det bäst på det här viset, vi har två trygga barn som är väl fungerande, ligger före kunskapsmässigt för sin ålder och uppskattas av vuxna som träffar dem. De kan prata när det är läge för det, och de kan även sitta stilla och tysta när det behövs.

Så jag är rätt nöjd med hur vi har gjort... Sen får andra göra som passar dem bäst!

 

[Hiddeous]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Fast om det är det du gör när du är hemma med ditt barn förstår jag om du inte tycker att det är särskilt inspirerande att vara fl. Eller är det dina fördomar om vad fl mammor och pappor gör om dagen?

Jag gillar att jobba, kort och gott. Jag tycker om att skapa och producera och gillar att vara "med" på det sätt som man är när man befinner sig i ett större sammanhang. Det är betydligt lugnare att vara hemma med barn än jag hade föreställt mig, och det är helt okej, men inte så att jag skulle vilja vara mammaledig 24/7 i två år. Jag hade inte velat jobba 24/7 dygnet runt heller.

Man behöver ju inte göra karriär för att vilja vara en del av yrkeslivet och försörja sig själv. Är det så att barn är det man vill ägna sig åt, verkar det väl i så fall bättre att jobba med barn, så att det blir inkomster någonstans.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Och alla har kanske inte det behovet eller önskan om att göra karriär?

Det där är en tanke som dyker upp lite då och då i såna här diskussioner på Buke, och jag har lika svårt att förstå den varje gång. Så enda alternativet till ett själsdödande industrijobb är att göra karriär?

Jag känner väldigt få människor som gjort karriär, men heller ingen som har ett så tråkigt jobb som det du beskriver. De allra flesta har ett jobb de trivs med och som de utvecklas genom, men de gör inte karriär. Jag har definitivt inte gjort karriär, men kan ändå utvecklas genom mitt jobb på ett sätt jag definitivt inte kunnat gjort om jag gått hemma.

 

[vindvissla]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Jag ar pa jobbet for tillfallet och kan inte skriva sa mycket, men vill bara saga att jag har just ett sant jobb.

Jag trivs toppenbra och tycker det ar jatteskoj att jobba, men tycker det ar precis lika roligt nar jag far stanga av datorn och ga hem till mina barn. Jag sorjer inte om jag inte jobbar pa 6 manader och jag kanner mig inte utanfor samhallet heller.

Sen vill jag tillagga som knapplan att jag ar den basta foraldern for mitt barn eftersom:

1. Jag alskar bada mina barn. Ingen forskolepersonal kommer nagonsin att kanna sa som jag gor for mina barn. For mig ar detta ett klart plus eftersom jag har ett personligt intresse i att mina barn ska bli starka och trygga personer med en nyfikenhet pa livet. Det ar mitt (och ja, sjalvklart min sambos) personliga uppdrag att guida dem till att bli bra manniskor. Det finns bra och dalig forskolepersonal, precis som det finns bra och daliga foraldrar.

2. Jag har massor av tid att lagga pa barnen. Vi gor saker som faller oss in just da och om det inte funkar sa kan vi avbryta och gora nagot annat. Jag kan anpassa dagarna efter individernas kunskapsniva och dagsform och maste inte ta hansyn till vad 17 andra barn vill.

Sen kan jag halla med om att STORRE barn uppskattar det sociala utbytet som de far pa dagis, men noga avvagt sa att det blir en balans mellan vad barnet behover och vad det vill. Sma barn (i mina barns fall) behover ingen forskola innan 2.5-3 ars alder. Och forskola kan latt bytas ut mot annat socialt umgange med andra barn sa som parklek, oppna forskolan och andra medier som inte involverar pedagogiskt utbildad personal.

For ovrigt vill jag saga att min pedagogiska utbildning var totalt skit. Den har absolut inte gjort mig till nagon battre foralder. Daremot har jag haft mycket nytta av min erfarenhet av olika djur, mest hundar och hastar. Manga av principerna ar de samma.

 

[Mabuse]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Diskussionen var väl om man kan utvecklas lika mycket och på samma sätt om man är hemma med barn som när man jobbar. Vanligtvis inte, skulle jag säga.

Jag har heller inget emot att vara hemma med mitt barn, men jag tycker inte alls att jag lär mig samma saker av att jobba som jag gör av att vara hemma.

 

[vindvissla]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Jaha, da har jag missat den delen av diskussionen. Jag fick for mig att man inte utvecklades alls och att man skulle bli ledsen for att man inte var med i samhallet.

Min erfarenhet ar att bade jobb och hemmafrulivet ar givande pa sina satt, men det basta ar ett mellanting, helst dar barnen far mycket egentid med bada foraldrarna.

Jag har lart mig valdigt mycket sen jag fick barn. Jag har lart mig hur jag reagerar, hur jag tanker, hur jag vill vara och hur jag ar. Men det kan ju ocksa vara en helt vanlig utveckling som sker i 30-arsaldern hos manga manniskor.

 

[nevin]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Ja, precis så tänker jag också. Jag har lärt mig att ta hand om mitt barn, det är väl den enda kompetensen. Om inte såpor som "days of our lives" och tvins reklam för rakmaskiner räknas till intellektuell utmaning, förstås...

Förlåt, men jag höll på att garva mig av stolen här, vem har tid, ork och LUST att se på sånt skit liksom ??

 

[nevin]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Vad bygger du den där tron på? Jag fattar verkligen inte. Alltså, det är ju inte särskilt svårt att ta hand om små barn på ett helt ok sätt, men varför skulle just du vara den bästa för just dina barn?

ja, varför inte?

 

[nevin]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Ja, den här diskussionen blev intressant, och ganska nyttig känner jag. Det är bra att få tänka efter varför jag valde att vara hemma, och varför jag fortfarande står fast vid det beslutet.

Nu är jag i lite tidsnöd, så jag kanske blir virrig, men jag hoppas att det går fram vad jag vill ha sagt.

Först: Mina barn måste inte göra allt som jag tycker är kul, för då skulle vi bara rida och sitta på biblan. Vi är ute jättemycket, mina barn gillar att vara ute. Vi åker ofta till stationen för att räkna tåg, det är tydligen ett väldigt roligt tidsfördriv, sen har vi tur nog att ha en övergång hemma så vi kan kolla på tåg ofta.
De gillar att bygga saker med, så lego är högt älskat här hemma, och även om jag inte är en stjärna, eller ens särskilt intresserad så bygger vi ofta hela städer, med lyftkranar och allt till...
Sedan är vi medlemmar i en föräldraförening som ligger nere i stan, båda barnen älskar att gå dit och umgås med både barnen och de vuxna där. För min del ger det väldigt mycket med, skulle jag sitta hemma och kolla såpor på tv skulle jag börja jobba efter 2 veckor.... I den här föreningen träffas vi (under vår, sommar och höst) minst 3 dagar i veckan, oftast 5. Vi är alla från olika kulturer och bakgrunder, så det kan bli rätt intressanta diskussioner ibland, valet i höstas var en het potatis eftersom vi alla har olika åsikter med. Men mycket givande måste jag säga, man får verkligen tänka efter hur man tänker och väljer...
Sedan vet jag inte hur det är med era barn, men mina är fruktansvärt nyfikna på allt, så man får verkligen lära sig saker - standardsvar funkar inte här, utan det ska vara väl genomtänkta svar. Många gånger innebär frågorna att jag får läsa på innan jag svarar, jag har hunnit lära mig jättemycket om både maskiner, kroppen och naturen.

Sen: Varför ska det vara så svårt att förstå, eller åtminstone acceptera, att alla är vi olika? Alla VILL inte göra karriär, ha ett jobb som man går till varje dag. En del, som jag tex, ser mitt föräldraskap som en av mina karriärer. Att få se och vara med barnen när de växer upp de här första åren, det är det bästa jag anser att jag kan göra. Självklart tar jag hjälp när det behövs, men jag litar på att jag ändå är så pass bra mamma att det blir bra i slutänden. Jag är också en sån här jobbig mamma som lägger sig i vad skolan gör, ser jag uppenbara tokigheter så är jag där för att se till mina barns intressen. För några år sen kunde jag nästan skollagen i sömnen.... Det är rätt intressant att vara med i den världen, och inte bara snöa in på mitt eget yrkesområde. För mig personligen är det viktigt att lära sig så mycket man kan under livet, så jag har bytt "karriär" tre gånger hittils, och fler lär det bli.
Sen kommer iallafall inte jag vara den mamman som ger upp hela sitt livet, för resten av livet. Mina barn kommer att få den trygghet och stabilitet de behöver, men jag kommer givetvis börja jobba ganska snart, oklart med vad dock. Kanske tar jag tag i mitt uppsatsskrivande, vem vet?

Sist: För min personliga del, vad gäller att utvecklas, så ser jag dels till att ha folk omkring mig som ger mig något. Inte bara gott kaffe och nåt sockrigt till, utan verkligen ger mig något rent intellektuellt! Det spelar inte så stor roll om det är hästar vi pratar om eller raketbränsle, men jag kan lugnt säga att sedan min FL startade har jag lärt mig oändligt mycket mer än när jag pluggade och senare började jobba som det jag är utbildad till.
Jag ser också till att hålla mig ajour med det som händer i alla mina yrkesvärldar, både de jag haft och har. Jag har mycket mer tid att verkligen sätta mig in i hur mitt yrke är och kanske borde utvecklas mot nu än när jag jobbade. Meningen är att jag så småningom ska skriva den D-uppsats jag en gång ville, men inte klarade av att skriva just då. Idag är jag mogen för det, första ska jag bara fylla på med lite mer pedagogik, och retorik.
Jag tycker nog att jag inte är helt borttappad och bortkopplad från välden och samhället, tvärtom, som jag nyss sade så hinner jag med att både forksa vidare inom mitt yrkesområde, och hitta nya, spännande områden att titta på. Allt medans mina barn inte går på dagis, eller annan omsorg, det är rätt häftigt tycker jag!

 

[Petruska]

Sv: Att vara beroende av sina barn

ja, varför inte?

Ja, det är ju ingen naturlag. Det finns hemska mammor.

I flertalet fall är ju mamman (uppenbarligen inte lika ofta pappan) den som är mest motiverad att ta hand om barnet, och det är ju gott så. Men bästa möjliga - det kan man ju inte veta om man är. Och att man ensam skulle räcka till för barnets olika behov - det är det ju helt självklart att man inte gör. Som jag ser det.

Så länge det är mammorna själva som utropar sig som bäst, tar jag det med en nypa salt.

 

[Hiddeous]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Förlåt, men jag höll på att garva mig av stolen här, vem har tid, ork och LUST att se på sånt skit liksom ??

Det är faktiskt rätt underhållande att se alla reptilserier från 70- och 80-talen. I minus 28 grader känns det trots allt roligare än att ägna sig åt trainspotting.

 

[Hiddeous]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Så länge det är mammorna själva som utropar sig som bäst, tar jag det med en nypa salt.

Kinesiska-supermammor-debatten, som jag tyckte var rätt provocerande, illustrerar det väl. Att jag älskar mitt barn är ingen garanti för att jag är eller blir den bästa mamman. Man kan göra rätt så många horribla saker i kärlekens namn.

 

[ako]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Om mamman är med bebisen 24/7 hela första året, så ser jag inte riktigt hur någon annan skulle kunna bygga upp den där nära relationen till bebisen? Om mamman är där hela tiden, tar alla nätter och alla matningar - var är då utrymmet för någon annan att lära känna bebisen, och för bebisen att bli lika trygg med någon annan?

Det handlar ju inte om att lämna bebisen hos barnvakt "stup i kvarten", utan om att man kanske någon gång låter pappan vara ensam med bebis, någon gång låter pappan mata, någon gång låter pappan vyssa på natten.

Jag har svårt att tro annat än att ett barn som tillbringar all sin tid med sin mamma, och aldrig med någon annan, borde bli väldigt bunden till sin mamma efter en tid.

Men VEM säger att barnet spenderar hela dygnet med MAMMAN för att man samsover och/eller inte utnyttjar barnvakt speciellt ofta??? De allra flesta barn har gudskelov även en PAPPA, och även om man inte har behov av att lämna bort sitt barn till barnvakt särskilt ofta så träffar man väl även andra människor???

Har jag missat något grundläggande i tråden, eller varför fokuserar du så hårt på mammor? Personligen handlar mitt resonemang/ min berättelse om vårt barn som bara hade barnvakt sporadiskt några timmar några gånger innan dagisstart (som, som nämnts, gick alldeles utmärkt) om ett barn som spenderade sitt första ett och ett halvt år tillsammans med minst en av sina föräldrar - men vi är TVÅ! Vi är likaledes två som gosar och två som samsover (eller just nu sover jag ensam då jag är så himla hostig att sambon o sonen inte vill ha mig i samma rum kraxande).


Jag dömer INTE någon - varken de som utnyttjar barnvakt mycket och de som inte gör det. Däremot tycker jag att det är trist att flera i tråden så tydligt tycker att det är fel att vilja spendera så mycket tid man kan med sina barn. Man måste väl få välja själv, och ingen reagerar ju på att man har barnvakt, så varför reagera på att vissa inte har det?

Jag har med mina inlägg bara velat visa på att även barn som inte lämnas bort utvecklas till utmärkt sociala individer, o på förskolan säger de ofta att de upplever L som väldigt positiv och trygg, så något måste vi ju ha gjort rätt. Å andra sidan, detta är ingen "salig tro" för mig - om vi hade haft lite fler levande mor/farföräldrar och om de hade bott i närheten (enda fortfarande levande är farfar, 20 mil bort) så hade L säkert spenderat tid med dem. Nu har vi inte det, och det har gått bra ändå, för vi har inte något jättebehov av att vara "barnlösa" - vi umgås hela familjen eller så utövar vi intressen på egen hand. Ibland, kanske varannan månad har vi dessutom faktiskt barnvakt, o har haft sedan han var ett och ett halvt ungefär för att t ex gå ut o äta, men det är inget som känns nädvändigt, egentligen, om än mycket trevligt! Just nu har jag faktiskt dåligt samvet gentemot barnvakten(!), som är världens snällaste, för att det var så länge sedan det passade att "låna ut" honom en e m/ kväll - den senaste och kommande månadens helger är fyllda av sådant vi definitivt vill ha honom med på.

Men som sagt, grundfrågan i detta inlägg: VArför förutsätter du att barn som inte lämnas iväg umgås med sin MAMMA dygnet runt? PAPPAN då?

 

[ako]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Men det är ju inte pappan som passar barnen på dagarna? Någon måste väl dessutom dra in pengar - eller är båda lediga och bara umgås med sina barn hela tiden?

Har du hört talas om att jobba deltid och vara föräldraledig på deltid? Och dessutom så jobbar väl folk inte 24 h per dygn? Om den ena föräldern är föräldraledig på heltid så är det väl ganska naturligt att den andra föräldern tar hand om barnet till största del när hen har kommit hem från jobbet?

Och dessutom kan man väl ha barn i barnomsorg och jobba dagtid båda två utan att för den skull lämna barnet till barnvakt på helger och ledig tid speciellt ofta? Barnvakt och barnomsorg är ju två skilda saker.

 

[Hiddeous]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Har du hört talas om att jobba deltid och vara föräldraledig på deltid? Och dessutom så jobbar väl folk inte 24 h per dygn? Om den ena föräldern är föräldraledig på heltid så är det väl ganska naturligt att den andra föräldern tar hand om barnet till största del när hen har kommit hem från jobbet?

Och dessutom kan man väl ha barn i barnomsorg och jobba dagtid båda två utan att för den skull lämna barnet till barnvakt på helger och ledig tid speciellt ofta? Barnvakt och barnomsorg är ju två skilda saker.

Javisst, har jag påstått något annat? Den här tråden handlade ju ursprungligen om att vara beroende av sina barn, så beroende att man under inga omständigheter vill lämna dem till 'främlingar'. Det var den idén som jag diskuterade. (och personligen tycker jag som sagt var att gå hemma i flera år utan att jobba låter absolut dötrist).

 

[vindvissla]

Sv: Att vara beroende av sina barn

Jag upplever att andra människor utanför min familj tycker att jag "daltar" med henne. expempelvis så samsover vi och min tjej har aldrig sovit i sin egna säng. Detta påpekas och jag får pikar överallt ifrån att,
"nu är det dags att låta henne sova själv, annars kommer hon aldrig sova själv"

Hiddeous det handlar inte om att vara beroende av sina barn, det handlar om att andra manniskor lagger sig i. Sa som ts beskriver sitt liv later det helt normalt. Exemplet med den andra mamman som krop ner hos sin 8-aring for att hon behovde det - inte normalt.

Istallet for att putta fram barnet i livet och klippa alla band sa fort man kan sa later man barnet dra lite i tradarna tills det kommer loss, precis nar det behover det.