Till
@Sel och andra som är spruträdda vill jag bara säga att jag förstår och jag känner med er.
Detta är inte menat som en pekpinne alls utan jag vill bara försöka ge lite hopp, det går att komma över, jag lovar. Jag var också fruktansvärt spruträdd när jag var yngre efter en väldigt traumatisk upplevelse hos tandläkaren. Det som hjälpte mig komma över det var att jag fick problem med sköldkörteln och alltså var tvingad till blodprov med relativt jämna mellanrum.
Det är inte en rädsla som botas på en gång utan det tar lite tid. Jag minns att jag i början fick avbryta ganska ofta, allra först för att jag helt enkelt fick panik, och senare om jag hade en "dålig" sköterska som behövde sticka mer än en gång, då fick jag helt enkelt säga att jag måste få komma tillbaka en annan gång för jag klarar inte detta.
För varje gång känns det lite, lite lättare. Idag svarar jag tom nej på frågan om jag är spruträdd. Det är ju inte roligt direkt, men det finns faktiskt inget obehag kvar längre vilket är otroligt skönt.
Det är ju lite svårt att öva om man inte känner någon inom vården, kanske kan man försöka att inte undvika rutinkontroller? Det är såklart olika för alla men det här funkade bäst för mig:
För det första komma till insikt med att detta är något jag måste göra, oavsett hur jag känner inför det, så är det bara och det går inte att diskutera, det ska göras så jag får hantera det. Om jag haft en drop-in tid istället för bokat har jag försökt att vara där en tid där väntetiden blir så kort som möjligt för att jag inte ska behöva sitta och gruva mig.
Jag har börjat med att ta kontroll över situationen när jag möter sköterskan. Jag säger att jag är rädd men att jag ska försöka hålla mig lugn, att jag säkert kommer gråta lite men det är okej, om jag vet att min ena arm är "bättre" så säger jag det. Pratar gärna lite med sköterskan om vädret eller så medan hon gör iordning. Det här är nog väldigt individuellt men jag tittar aldrig, aldrig på vad hon pillar med, jag behöver inte veta hur sprutan ser ut. Jag brukar också säga att hon inte ska säga till att "nu sticker jag" då det bara får mig att spänna mig utan att hon bara ska göra sin grej.
Från och med att hon spänner åt det snöret brukar jag försöka se till att andas. In genom näsan, håll en sekund, ut genom munnen. Samtidigt tittar jag på klockan på väggen. Jag brukar tänka på hur sekunderna går och försöka räkna med, se om jag kan klara en hel minut eller så, zonar helt ut allt annat. Kan säga att det är sällan det tar så lång tid.
Ibland kan det göra lite ont, oftast känns det inget alls. Ärligt talat har det spelat rätt lite roll för mig i längden. Jag skulle nästan våga lova att ingen som är spruträdd är rädd för just smärtan utan det är obehaget i själva situationen, det gäller att befinna sig i den tillräckligt många gånger för att man ska programmera om hjärnan till att förstå att det inte är farligt.
Det blev en lång och kanske lite onödig rant. Jag hoppas bara att jag kanske kan så ett litet frö hos någon där de känner att det här går att komma över, kanske inte just idag, men det går!
