Varit och tittat på hus. Bor i dag i en rätt så trist lägenhet utan uteplats.
Har egentligen inte så höga krav på mitt boende, men hade tyckt det vore skönt med en liten plats ute så jag i alla fall kan ha en dörr öppen och att hunden då kan gå in och ut. Har tittat på några hus under åren, men inte riktigt vågat ta steget. Förstår ju fördelen med att betala till sig själv, men tycker ändå att det är läskigt att ta steget.
Jag är ensam med allt det innebär. Har en del kontantinsatsen, men måste låna till en del av den med. Tjänar tillräckligt för att få låna utan problem. Har dock häst med de kostnader det innebär. Huset jag tittat på nu kommer inte kosta speciellt mycket mer än min lägenhet så det borde egentligen inte kännas om en så stor grej.
Hur har ni resonerat när ni köpt hus?
När jag flyttade hemifrån (jag bodde hemma under tiden jag pluggade på universitetet) så bodde jag inhyrd i ett rum i någon månad innan jag köpte mitt lilla hus på landet och flyttade in, som 24-årig ensamstående tjej med hundar och hästar. Jag har haft turen i livet att komma från en medelklassfamilj med ganska få barn/barnbarn, och kontantinsatsen var en gåva från farfar som ett förskott på arvet. Jag har också säkerheten i att jag vet att planen är att vi (jag och mina systrar) ska få mer längre fram och att vi, om vi hade velat, kunnat få allt nu - dvs. om det blir akutläge ekonomiskt så går det att lösa.
När jag flyttade hemifrån visste jag i alla fall att jag inte riktigt är en lägenhetsmänniska, att jag trivs med att vara ute och göra saker och att bo mer enskilt. Jag lånade och köpte ett billigt hus på landet i en mindre ort (halva priset som en liten etta kostade i staden jag arbetar i) och med en hel del renoverings/uppdateringsbehov (under första månaden var det t.ex. totalrenovering av badrum som gällde). I och med läget i en mindre ort så kommer dock aldrig priset på huset gå upp, så det är inte så att jag kan göra några investeringar i mitt hus som lönar sig ekonomiskt.
Jag hoppas kunna bo kvar här en lång tid framöver. Jag älskar att ha mitt eget hem där jag kan styra och ställa själv, och där ute känns lika hemma som inne. Något av det första som kom på plats var staket runt tomten så att hundarna kan vara ute lösa (på sommaren står ytterdörren öppen i princip hela dagen). Några månader senare kom även hästarna hem efter att staketen rustats upp (jag arrenderar hagarna) och stallet gjorts om till lösdrift, och ett år senare köpte jag höns.
Jag kunde i princip ingenting om att sköta ett hus innan, men man lär sig allt eftersom, och det går alltid att betala hantverkare för om det är något man inte själv kan göra. I mitt fall tycker jag det är kul att hålla på att pyssla med saker och kunna ändra om så det passar mig, så för mig passar det bra med ett äldre hus där jag kan göra om saker utan att ha dåligt samvete. Jag har bott här i 4 år nu, och har liiite mer redskap och verktyg än när jag flyttade in. Jag har alltid minst fem olika saker igång samtidigt som jag håller på med vbnm (just nu bl.a. kanter till gödselplattan som gjöts i somras, måla ovanvåningen, nytt ytskikt i köket efter att jag renoverat resten av köket under de senaste åren, måla i farstun, rensa upp uppfarten från ogräs, grävsäkra staketen i en ny del av hundgården etc.). Jag har också alltid en lista på saker som behöver göras. I mitt fall är det alltid så att jag måste prioritera både tidsmässigt och ekonomiskt - jag kan inte göra allt på en gång, men jag vet inte om jag skulle trivas om jag inte har min lista på saker att göra.
Mitt hus och det här sättet att ha hus är dock något som passar mig, det finns säkert lösningar där man inte behöver lära sig så mycket utan istället ha ett hus med mindre renoveringsbehov eller där man betalar för hantverkare.