AchyBreaky
Trådstartare
Visste inte om jag skulle lägga denna som kropp och själ eller skola och jobba, men det gör väl detsamma. Om någon listar ut vem jag är så ja, you know the drill.
Jag står lite i ett vägskäl i mitt liv och kan inte komma fram till hur jag ska välja. I hela mitt liv har jag gjort det jag borde göra, det som är mest rätt att göra och väldigt ofta fegat ur att göra det jag egentligen vill. Jag har ändå på det stora hela varit nöjd. Däremot har jag fortfarande en dröm som jag skjuter på hela tiden, eftersom jag gång på en annan kommer på undanflykter till varför jag inte borde.
Idag har jag ett jobb jag inte trivs med. Det är inte fruktansvärt men jag trivs ändå inte; chefen är inte trevlig eller snäll men han är väl helt OK, jag har inga kollegor alls utan sitter ensam eller med min chef. Det i kombination med att jag har väldigt lång resväg gör att jag blir fullkomligt deppig av min jobbsituation. Samtidigt läser jag ofta här på Buke om hur bortskämd min generation är. Att vi vill ha de bästa jobben med suverän lön och egentligen bara borde vara tacksamma. Så jag känner mig otacksam. Mitt jobb är "fint", OK betalt och sliter inte ut mig fysiskt. Jag borde vara nöjd men det är jag inte. Jag vill ha ett intressant och stimulerande jobb, en hyfsad chef och trevliga kollegor. Är det bortskämt av mig?
Eftersom tankar har väckts hos mig att söka mig vidare så slog det mig att jag skulle kunna göra nåt jag velat länge men inte vågat: åka utomlands och plugga språk. Jag blir glad av bara tanken, jag har velat så länge och det vore så givande och roligt. Jag tänker då att jag ju faktiskt kan sluta och bara åka i väg, satsa för en gångs skull. Efter det vill jag söka in på en utbildning som jag jättejättegärna vill gå, som vore perfekt.
MEN. Då kommer vi till men:et. Är det dumt att göra det här? Säga upp mig från ett fast, helt OK men depressionsframkallande jobb, och bara åka iväg? Det är väl oansvarigt om något? Tänk om jag inte kommer in på min utbildning sen, vad ska jag ta mig till då? Mina vänner säger att jag inte ska planera så långt in i framtiden jämt (jag planerar alltid minst 18 månader framöver), att så mycket kan hända på vägen, att jag alltid oroar mig för saker som sedan ordnar sig. Och jag förstår dem. Samtidigt känner jag mig bortskämd och dum om jag slutar - tänk om jag inte får jobb igen? Tänk om det här var min chans till att ha ett OK jobb med OK lön och jag sen sumpar den?
Samtidigt tänker jag att herregud, chansa nån gång. Om jag åker har jag försörjning i sex månader (CSN) och sedan ett mindre sparkapital. Jag kan hyra ut min lägenhet medan jag är borta så jag riskerar ingenting på så vis. Så kan jag söka in på min utbildning och om jag inte kommer in, ja, då får jag väl söka jobb då då? Ett jobb som ligger närmare och kanske gör mig gladare. Jag har stöd från föräldrar och riskerar inte hemlöshet direkt. Jag tänker att jag vid det laget har lärt mig ett nytt språk, fått göra nåt jag drömt om länge, och har nya erfarenheter. Att jag inte vet hur mitt liv ser ut då. Samtidigt är det ju en chansning.
Å tredje sidan: Om jag stannar så MÅSTE jag skaffa nytt jobb. Som det är nu sitter jag och gråter på söndagarna över att behöva åka dit; elak chef, sitta ensam hela dagen, halvtrista uppgifter. Spela roll om det ser fint ut på papperet, jag trivs ju inte. Så om jag lika gärna måste skaffa nytt jobb nu så kan jag väl lika gärna åka utomlands, se vart livet tar mig, och eventuellt söka jobb sen om jag inte kommer in på utbildningen. Eller?
Angående utbildningen bedömer jag mina chanser som hyfsade att komma in, men det kan man ju aldrig veta.
Så, några tankar om detta? Känn inte att ni måste vara snälla - ös på bara. All feedback är intressant för mig!
Jag står lite i ett vägskäl i mitt liv och kan inte komma fram till hur jag ska välja. I hela mitt liv har jag gjort det jag borde göra, det som är mest rätt att göra och väldigt ofta fegat ur att göra det jag egentligen vill. Jag har ändå på det stora hela varit nöjd. Däremot har jag fortfarande en dröm som jag skjuter på hela tiden, eftersom jag gång på en annan kommer på undanflykter till varför jag inte borde.
Idag har jag ett jobb jag inte trivs med. Det är inte fruktansvärt men jag trivs ändå inte; chefen är inte trevlig eller snäll men han är väl helt OK, jag har inga kollegor alls utan sitter ensam eller med min chef. Det i kombination med att jag har väldigt lång resväg gör att jag blir fullkomligt deppig av min jobbsituation. Samtidigt läser jag ofta här på Buke om hur bortskämd min generation är. Att vi vill ha de bästa jobben med suverän lön och egentligen bara borde vara tacksamma. Så jag känner mig otacksam. Mitt jobb är "fint", OK betalt och sliter inte ut mig fysiskt. Jag borde vara nöjd men det är jag inte. Jag vill ha ett intressant och stimulerande jobb, en hyfsad chef och trevliga kollegor. Är det bortskämt av mig?
Eftersom tankar har väckts hos mig att söka mig vidare så slog det mig att jag skulle kunna göra nåt jag velat länge men inte vågat: åka utomlands och plugga språk. Jag blir glad av bara tanken, jag har velat så länge och det vore så givande och roligt. Jag tänker då att jag ju faktiskt kan sluta och bara åka i väg, satsa för en gångs skull. Efter det vill jag söka in på en utbildning som jag jättejättegärna vill gå, som vore perfekt.
MEN. Då kommer vi till men:et. Är det dumt att göra det här? Säga upp mig från ett fast, helt OK men depressionsframkallande jobb, och bara åka iväg? Det är väl oansvarigt om något? Tänk om jag inte kommer in på min utbildning sen, vad ska jag ta mig till då? Mina vänner säger att jag inte ska planera så långt in i framtiden jämt (jag planerar alltid minst 18 månader framöver), att så mycket kan hända på vägen, att jag alltid oroar mig för saker som sedan ordnar sig. Och jag förstår dem. Samtidigt känner jag mig bortskämd och dum om jag slutar - tänk om jag inte får jobb igen? Tänk om det här var min chans till att ha ett OK jobb med OK lön och jag sen sumpar den?
Samtidigt tänker jag att herregud, chansa nån gång. Om jag åker har jag försörjning i sex månader (CSN) och sedan ett mindre sparkapital. Jag kan hyra ut min lägenhet medan jag är borta så jag riskerar ingenting på så vis. Så kan jag söka in på min utbildning och om jag inte kommer in, ja, då får jag väl söka jobb då då? Ett jobb som ligger närmare och kanske gör mig gladare. Jag har stöd från föräldrar och riskerar inte hemlöshet direkt. Jag tänker att jag vid det laget har lärt mig ett nytt språk, fått göra nåt jag drömt om länge, och har nya erfarenheter. Att jag inte vet hur mitt liv ser ut då. Samtidigt är det ju en chansning.
Å tredje sidan: Om jag stannar så MÅSTE jag skaffa nytt jobb. Som det är nu sitter jag och gråter på söndagarna över att behöva åka dit; elak chef, sitta ensam hela dagen, halvtrista uppgifter. Spela roll om det ser fint ut på papperet, jag trivs ju inte. Så om jag lika gärna måste skaffa nytt jobb nu så kan jag väl lika gärna åka utomlands, se vart livet tar mig, och eventuellt söka jobb sen om jag inte kommer in på utbildningen. Eller?
Angående utbildningen bedömer jag mina chanser som hyfsade att komma in, men det kan man ju aldrig veta.
Så, några tankar om detta? Känn inte att ni måste vara snälla - ös på bara. All feedback är intressant för mig!