Killaloe
Trådstartare
Det är frågan och jag har inget direkt självklart svar på det. (och så kommer en mindre uppsats..)
De senaste åren har jag varit (och är fortfarande) sjukskriven men har långsamt kravlat mig tillbaka till att iaf fungera skapligt på 50%. Ibland går det upp och ibland går det ner, men överlag är det en enorm förbättring och jag har kommit lång väg.
Som en del i att komma tillbaka har jag gett upp allt vad tidigare yrke heter och har fått hitta på andra grejer att jobba med. För närvarande jobbar jag som personlig assistent och har gjort så de senaste två åren ungefär. Det fungerar helt okej, även om det stundtals är överjävligt på jobbet och jag vissa dagar vill gå hem och gråta för att jag helt enkelt är helt slut. Dessutom tar det på kroppen så jag är konstant spänd och har nästan alltid migrän/någon typ av huvudvärk de dagarna som kommer efter ett arbetspass.
Dock har jag tyckt att det har varit rimligt och ett okej "pris att betala" för att slippa Arbetsförmedlingen och tjafs med Försäkringskassan. Men det senaste året, sen jag bytte handläggare, har jag blivit pushad till att göra något annat. Min handläggare har flera gånger påtalat att det "är slöseri med min begåvning att jobba som assistent" och att jag "borde vilja ha mer ut av livet" vilket såklart påverkar mig enormt mycket. Jag är kanske inte helt nöjd med att göra det jag gör, men samtidigt inte heller missnöjd, men hennes påtryckningar har ändå skapat någon typ av känsla att jag borde göra något annat med mitt liv för att det här duger inte.
Så vi har diskuterat och diskuterat och jag har luftat mina tankar om att ev söka till högskolan igen och plugga en master inom ett område där jag verkligen tror att jag skulle kunna trivas och utvecklas på en lagom nivå, något som har välkomnats och varit sååååå bra av mig (!). Så nu har jag sökt och kommit in på den tvååriga mastern på heltid (distans) samt funderat mycket över om det går att få det anpassat så att jag kanske kan läsa 50% iaf första året för att se om det alls fungerat (och jag har såklart stöd från min behandlande läkare och min psykolog). Då droppar min handläggare att jag inte kan vara sjukskriven på deltid och plugga den andra tiden. Det säger hon alltså nu! Efter över ett år av pushande för att jag ska plugga trots att vi har sagt att heltidsstudier är över min kapacitet. Jag vet, jag borde tagit reda på det själv också såklart, men jag kan också tycka att det borde ingå i hennes jobb att informera mig om detta när det är en av få saker vi faktiskt pratat om på våra möten (och jag har aldrig haft möte med henne på egen hand utan alltid med läkare/psykolog eller stödperson med just för att jag inte ska missa något viktigt).
Så nu står jag här och har inte en endaste aning om vad jag ska göra med livet, för att bara plugga 50% är inte direkt ett ekonomiskt hållbart alternativ (jag vill och kan verkligen inte bli försörjd av mina föräldrar i fyra år till!).
Ska jag stanna kvar på mitt jobb som blir mer och mer slitsamt eftersom det dels är en rätt sopig arbetsmiljö men även för att jag hela tiden går runt med känslan av att det inte duger?
Ska jag ändå tacka ja till att bli försörjd av mina föräldrar eller min sambo och sätta mig i en situation där jag är helt beroende av dem för att kunna leva?
Ska jag testa att plugga 100% trots att mitt huvud inte riktigt fungerar och det medför risken att jag pressar mig alldeles för mycket och halkar tillbaka till där jag var i början av min sjukskrivning?
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till och jag ser inte heller några direkta klockrena lösningar, men jag kanske missar något? Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?
Är det kanske någon som har haft en liknande situation? Hur har ni löst den?
De senaste åren har jag varit (och är fortfarande) sjukskriven men har långsamt kravlat mig tillbaka till att iaf fungera skapligt på 50%. Ibland går det upp och ibland går det ner, men överlag är det en enorm förbättring och jag har kommit lång väg.
Som en del i att komma tillbaka har jag gett upp allt vad tidigare yrke heter och har fått hitta på andra grejer att jobba med. För närvarande jobbar jag som personlig assistent och har gjort så de senaste två åren ungefär. Det fungerar helt okej, även om det stundtals är överjävligt på jobbet och jag vissa dagar vill gå hem och gråta för att jag helt enkelt är helt slut. Dessutom tar det på kroppen så jag är konstant spänd och har nästan alltid migrän/någon typ av huvudvärk de dagarna som kommer efter ett arbetspass.
Dock har jag tyckt att det har varit rimligt och ett okej "pris att betala" för att slippa Arbetsförmedlingen och tjafs med Försäkringskassan. Men det senaste året, sen jag bytte handläggare, har jag blivit pushad till att göra något annat. Min handläggare har flera gånger påtalat att det "är slöseri med min begåvning att jobba som assistent" och att jag "borde vilja ha mer ut av livet" vilket såklart påverkar mig enormt mycket. Jag är kanske inte helt nöjd med att göra det jag gör, men samtidigt inte heller missnöjd, men hennes påtryckningar har ändå skapat någon typ av känsla att jag borde göra något annat med mitt liv för att det här duger inte.
Så vi har diskuterat och diskuterat och jag har luftat mina tankar om att ev söka till högskolan igen och plugga en master inom ett område där jag verkligen tror att jag skulle kunna trivas och utvecklas på en lagom nivå, något som har välkomnats och varit sååååå bra av mig (!). Så nu har jag sökt och kommit in på den tvååriga mastern på heltid (distans) samt funderat mycket över om det går att få det anpassat så att jag kanske kan läsa 50% iaf första året för att se om det alls fungerat (och jag har såklart stöd från min behandlande läkare och min psykolog). Då droppar min handläggare att jag inte kan vara sjukskriven på deltid och plugga den andra tiden. Det säger hon alltså nu! Efter över ett år av pushande för att jag ska plugga trots att vi har sagt att heltidsstudier är över min kapacitet. Jag vet, jag borde tagit reda på det själv också såklart, men jag kan också tycka att det borde ingå i hennes jobb att informera mig om detta när det är en av få saker vi faktiskt pratat om på våra möten (och jag har aldrig haft möte med henne på egen hand utan alltid med läkare/psykolog eller stödperson med just för att jag inte ska missa något viktigt).
Så nu står jag här och har inte en endaste aning om vad jag ska göra med livet, för att bara plugga 50% är inte direkt ett ekonomiskt hållbart alternativ (jag vill och kan verkligen inte bli försörjd av mina föräldrar i fyra år till!).
Ska jag stanna kvar på mitt jobb som blir mer och mer slitsamt eftersom det dels är en rätt sopig arbetsmiljö men även för att jag hela tiden går runt med känslan av att det inte duger?
Ska jag ändå tacka ja till att bli försörjd av mina föräldrar eller min sambo och sätta mig i en situation där jag är helt beroende av dem för att kunna leva?
Ska jag testa att plugga 100% trots att mitt huvud inte riktigt fungerar och det medför risken att jag pressar mig alldeles för mycket och halkar tillbaka till där jag var i början av min sjukskrivning?
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till och jag ser inte heller några direkta klockrena lösningar, men jag kanske missar något? Vad kan jag göra? Vad borde jag göra?
Är det kanske någon som har haft en liknande situation? Hur har ni löst den?
