Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

hier

Trådstartare
Nu är det bestämt.
Hästen jag är medryttare på sedan tre år tillbaka kommer att tas bort lagom till jul - om inte tidigare :cry:

Vi har jobbat som sjutton ända sedan i våras, ägaren och jag, för att försöka få upp henne igen. Skrittarbete från marken, klättra i backar - försiktigt och från marken - försiktigt lösgörande arbete uppsuttet, t om löshoppning på typ 50 cm för att se om hon taggade till på det, gammal hopphäst som hon är..

Men hon bara stönar till, tvärnitar och ställer sig i ett hörn. Hon ser så trött och ledsen ut att jag börjar gråta varje gång jag ser henne i hagen. Hon vinklar öronen framåt när det kommer människor, social och go som hon är, och skrittar sakta fram. Men hon snubblar och stapplar och haltar varannan vecka. Hon blir bara magrare och magrare - det är helt enkelt dags nu. Hennes tänder är fortfarande fina, hon äter som hon ska - men ingenting "tar" på henne längre.

Hon har ju varit så stark ändå sina sista år, och alltid haft sådan arbetsvilja och framåtanda. Vad ska jag göra nu?
Gammeltanten ska nu få sina sista månader tillsammans med sin "adept", en 6-årig och sprallig häst som fortfarande har en massa tonårsfasoner kvar. När jag ser de två i hagen påminner hon mig om en slags mormor som ändå kämpar med det hon har. Och unghästen har faktiskt lugnat ner sig lite.

Jag är faktiskt skitledsen. :(
Jag vet att hon inte är min häst, men jag har ändå ridit henne 2-3 ggr/veckan de senaste 3 åren.

Jag håller med om ägarens beslut att hon har gjort sitt nu, och att hon ska få gå med värdighet - innan hennes tänder går sönder och inte ens kan äta längre och bara lider. För det är bara en tidsfråga nu.


Jag har börjat rida en annan häst, som jag ska rida 3 gånger i veckan så fort jag har fått ordning på schemat. Jag började egentligen rida den nya hästen för att kunna få lite mer lektioner, eftersom jag under tiden jag red denna vackra gamla dam, började få ett nygammalt intresse för att rida för tränare och utvecklas mer.


Jag har fortfarande inte "bondat" med den nya hästen.
Den testar mig för fulla muggar just nu, och varenda ridpass är en kamp för att ens få hästen från stallplan. Han bockar med mig, och jag blir rädd och trycker mig fast, och saknar turerna med gammeltanten. Trygg och stadig galopp över en stor äng, och jag kunde släppa henne helt och låta henne springa så fort hon ville - hon skulle aldrig bocka eller kasta sig.
Jag tycker massor om nya hästen egentligen och lägger ner mycket engagemang i honom för att det ska funka, men det är inte "samma sak".. Det är inte donnan.

Jag är så ledsen nu så jag vill bara ta ett uppehåll och försöka glömma mitt hästintresse. Men samtidigt är det just hästarna som håller mig uppe.

Jag kommer inte att kunna utvecklas och bli duktig om jag inte lär mig att "tas" med hästar som kräver lite mer av sin ryttare. Jag vet ju det. Och jag är ju innerst inne peppad att rida en yngre häst som klarar av att ridas på stora mittvolten, åtminstone. Jag har inte ridit på en ridbana på 7 år, jag har glömt bort alla bokstäver och "ridvägar" - snett igenom och halvt igenom och allt vad det heter. Allt känns helt främmande.

Jag känner mig verkligen supervilsen. Ena sekunden är jag taggad till tusen på att få det att funka med nya medishästen - och den andra sekunden vill jag bara lägga ner allting, och tänker tankar som att jag ändå är för dålig, jag kommer bara förstöra hästen, jag har ingen talang, osv.

Ber om ursäkt för det långa inlägget.
Men vad fasiken gör jag nu? :(
 
Senast ändrad:
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Jag tycker det låter som om du behöver en paus. Umgås och pyssla med "gammeltanten" den tid hon har kvar, och sörj henne färdigt innan du tar upp ridningen igen.

Det är inte hela världen om du tar en paus och inte tar upp ridningen igen förrän till våren. Eller när det nu blir.
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Förstår känslan...
Jag är inför samma sak, att jag ska ta bort min gamla trygga tant inom snar framtid. Har redan slutat ridit henne just för att hon inte är fräsch och snubblig och stapplig.
Skitjobbigt!! Nu har jag iallafall en avkomma från henne som är 1 år, och är glad att jag inte ska köpa någon ny häst.
För jag tycker det är så skönt med en häst man kan rida överallt, behöver aldrig oroa sig för att hon ska hitta på något tok, som bralla, skygga, skena osv.
Nu lär det ju iofs bli liv i luckan när unghästen ska ridas in, men hon verkar ha samma lynne som sin mamma som tur är.

Men ta en paus, kanske inte just den här hästen är den rätta för dig som du har börjat rida?
Kanske bättre att ta en paus sen och vänta på att rätt häst dyker upp? Tids nog brukar man få tillbaka lusten, trots att favoriten är borta.

Kram på dig
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Så sorgligt....Jag tror du ska ta vara på tiden m gammelhästen men kanske ändå hitta en ny hästkompis att ha parallellt, så kanske saknaden går lättare över. Frågan är bara om din nya hästkompis nu är den rätta? Om den får dig att känna dig dålig, talanglös, rädd osv...Hur kändes det i början m din gammel- häst? Sa det klick direkt eller växte det fram? PS: Jag tror inte ägandeskap har att göra m hur mycket man älskar en häst. Själv tror jag ibland att jag tycker mer om min medis- häst än vad dess ägare gör ?!? Ds
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Har varit med om samma sak flera gånger. Det är visserligen ingen tröst just nu men jag lovar dej att du kommer att hitta "tillbaka" en dag även om det inte känns så i detta läge......

Jag saknar fortfarande mina gammeltanter, den senaste tog jag bort i december 2010 och jag saknar henne varje dag fortfarande.......
Trots att jag har kvar en annan gammal kär vän som jag vet att jag kommer sakna lika mycket när det är dags för honom en dag.
Men jag pratar fortfarande om mina gammeltanter som om dom fortfarande lever....

Jag tror att om man har hittat en häst som klickat med så spelar det ingen roll vem som äger hästen eller hur längesen det var den fick flytta till Trapalanda, så kommer man ALLTID att sakna den och prata om den.

Håller med dom övriga att du nog bör sluta rida den nya hästen och ägna den helhjärtat åt gammeltanten den tid den har kvar.
Du har alltid tid sen att leta efter en annan häst att rida.
Prata med den nya hästens ägare och förklara hur det ligger till och jag tror att hon/han förstår dej och inte blir arg/sur för att du slutar i detta läge.
Jag vet att jag inte hade blivit det i alla fall...
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Jag har liksom du haft medryttarhästar som jag ridit flera dagar i veckan i två-tre år och visst fäster man sig massor vid dem! Så då är det väl helt naturligt att sörja när de måste tas bort.

Jag instämmer med tidigare att det inte låter som den nya hästen är helt rätt för dig, en del gillar ju hästar som är en utmaning men när du beskriver att du känner dig rädd när han testar och att du känner att du måste lära dig att "klara av" tuffa hästar för att utvecklas låter det inte helt rätt. Man kan ju utvecklas i sin ridning utan att rida bråkiga, testande eller heta hästar, en läromästare kan ju t.ex. vara svårriden genom att den är känslig och kräver rätt hjälper men samtidigt vara en klippa ute.

Jag har nyligen hittat en ny medryttarhäst efter två år av bara kortare samarbeten där det inte riktigt stämt med hästen. Den här gången har jag funderat många vändor på vad jag vill ha ut av en medryttarhäst, vad som är viktigt och vad jag kan göra avkall på. Att hästen är välutbildad och redo för dressyrtävling var då inte så viktigt som jag trott utan jag värderar mer en personlig häst som jag lugnt kan rida ut själv på barbacka i skymningen, vilket är precis vad jag gjort ikväll:love:

Men orkar du inte fundera på en ny häst just nu så fortsätt med gammeltanten ett tag till! Samtidigt har du ju tid på dig att provrida många olika hästar för att hitta rätt individ!
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Jag saknar fortfarande en fd medryttarhäst. Har försök få kontakt med nya ägaren för att få hälsa på utan resultat.
Men, jag har även haft en annan medryttarhäst ett tag (slutade pga flytt) och det tar tid, men man lär sig den nya hästen med. Även om den gamla alltid har en speciell plats i hjärtat.
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Delvis KL

Tack för alla svar :)

Hästägaren till nya medishästen såg mig bryta ihop igår när vi skulle ha en lunchfodring tillsammans. Hon förstod helt och hållet, hon har ju själv varit medryttare innan hon skaffade häst.

Jag sa att jag gärna kan komma ut och pyssla med hästen, ta promenader etc om han t ex har en vilodag - bara för att komma ut i ett annat stall och försöka bygga en relation med honom. Men hon förstod - tack och lov - att jag vill ägna så mycket tid som möjligt åt donnan nu, och att det känns både konstigt och otäckt att rida en ny häst, speciellt eftersom han är så ung och hoppig. Hon tycker att jag rider bra och följsamt - men att ha en korrekt lodrät sits och handställning säger ju egentligen ingenting om hur man kan hantera bocksprång och diverse fasoner.

Jag ska ut till stallet nu och rykta donnan länge. Sen kanske vi tar en promenad. Om hon inte orkar så släpper jag henne lös i hagen och låter henne leka på egna villkor. Hon har faktiskt lite bus i sig kvar fortfarande :love:
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Kram donnan och lycka till den tid ni har kvar tillsammans :love: :love: :love:
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Men hon bara stönar till, tvärnitar och ställer sig i ett hörn. Hon ser så trött och ledsen ut att jag börjar gråta varje gång jag ser henne i hagen.
Men hon snubblar och stapplar och haltar varannan vecka. Hon blir bara magrare och magrare - det är helt enkelt dags nu. Hennes tänder är fortfarande fina, hon äter som hon ska - men ingenting "tar" på henne längre.

Gammeltanten ska nu få sina sista månader tillsammans med sin "adept", en 6-årig och sprallig häst som fortfarande har en massa tonårsfasoner kvar.

Jag håller med om ägarens beslut att hon har gjort sitt nu, och att hon ska få gå med värdighet - innan hennes tänder går sönder och inte ens kan äta längre och bara lider. För det är bara en tidsfråga nu.

Det är väl varken bra för dig, ägaren, eller framför allt för hästen att vänta ända till jul med avlivning?

Det låter som att det är NU hon ska avlivas.
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Håller helt med CK, det var min första reaktion på det ts skrev, ta bort hästen så fort som möjligt så att den slipper lida mer!
Det är en djurägares ansvar, men du kan väl ta upp det med denne så att hästen slipper lida längre än nödvändigt.
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Knapplång och lite uppdatering:

Hon kommer tas bort imorgon :( Ägaren ringde mig precis. Det är nog ingen större idé att försöka ett par månader till.

Jag bara gråter och gråter. Men samtidigt är det skönt för henne att få slippa lida.

Jag släppte den andra medishästen också. Vi klickade bara inte, det var så mycket som inte stämde, och jag ville inte vara rädd varje ridtur.

Jag har kikat på lite medryttarannonser och ska eventuellt provrida en häst nästa vecka. Det känns egentligen lite för nära inpå, men jag kan inte leva ett liv utan hästar :(
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Knapplång och lite uppdatering:

Hon kommer tas bort imorgon :( Ägaren ringde mig precis. Det är nog ingen större idé att försöka ett par månader till.

Jag bara gråter och gråter. Men samtidigt är det skönt för henne att få slippa lida.

Jag släppte den andra medishästen också. Vi klickade bara inte, det var så mycket som inte stämde, och jag ville inte vara rädd varje ridtur.

Jag har kikat på lite medryttarannonser och ska eventuellt provrida en häst nästa vecka. Det känns egentligen lite för nära inpå, men jag kan inte leva ett liv utan hästar :(

Det är säkert rätt beslut, fast det känns hemskt. En bekant sa till mig att när beslutet gjorts ska man göra det så fort som möjligt, och hon hade helt rätt. Min älskade häst fick somna in för tre veckor sen, och jag sörjer honom otroligt mycket. Men vi tog beslutet på en onsdag och satte bort honom nästa dag. Jag tyckte att det var hemskt då, men nu efteråt var det det allra bästa, för alla. Samma dag som han skulle få gå vidare lade han sig ner i hagen och vilade (vilket han aldrig gjort förut, han var en väldigt flyktbenägen häst...;) ) och det var som ett tecken åt oss att det var dags, han orkade inte mera. Den lekfulla glimten som alltid funnits i hans vackra ögon fanns inte där mera. Trots att jag saknar honom mer än ord kan beskriva (hade honom i 14 år, han var mitt allt) känner jag en oerhörd lättnad nu efteråt - han behöver aldrig någonsin mera ha ont.
Det låter som om också ditt medryttarsto är redo att gå vidare, och då är det bäst att inte skjuta upp det, det blir liksom inte bättre. Man saknar dem otroligt, men som nån här på Buke vackert skrev; ''Genom tårarna börjar de lyckliga minnena så småningom skymta fram''. Hon får det bra, kanske hon också träffar min tjejtjusarkille där uppe. Och jag tycker du gör rätt beslut i fråga om din nästa medryttarhäst - det ska vara roligt att rida, inte något man gruvar sig för varje gång. :) Kämpa på, styrkekramar!
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Skickar massor med tröst- och styrkekramar :cry: :love:

Skäms inte om du helt plötsligt börjar gråta i alla sammanhang, säg bara som det är att du just mitt ett älskat djur så kommer ingen att undra utan alla som någon haft ett djur eller har ett djur vet precis hur det är.....
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Jag förstår att det känns jobbigt, men det var det allra bästa för hästen i det läget.
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Min medryttarhäst som jag haft de senaste 2 åren togs bort i somras... då hade jag ridit igång honom tre gånger under de två åren (första gången när jag började rida honom.... därefter efter diffus hälta) och ägnat sista hösten åt att prommenera med honom. Han sparkade sönder sig själv på sommarbetet förra sommaren... hål på djupa böjsenan. Konvalecens och behandlingar och återbesök.

Jag jobbade borta i sommar... hade med nuvarande medryttarhäst och var upptagen, sådär som man är ni vet... tänkte när jag såg på facebook att han skulle på återbesök att "det blir säkert 3 månaders vila igen". När jag ett par timmar senare kollade facebook på mobilen hade ägaren skrivit att hon pussat honom hejdå... jag hade precis varit inne på hööks och handlat till medryttarhästen jag hade med mig. Gick mot bilen med tårarna rinnandes och när jag väl satt i förarsätet grät jag hysteriskt i säkert en halvtimme innan jag lyckades köra till ICA (typ 3 minuter bort) där jag grät ytterligare. Clabbe lämnade ett stort hål efter sig, jag fattar fortfarande inte att han är borta och jag har inte varit över till stallet där han bodde... på ett sätt känns det som att jag kan låtsas att han fortfarande är där.

Clabbe blev bara 12 år. Vissa hästar lämnar större spår än andra....
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Ville väl egentligen mest bara säga att jag vet hur tungt det är. Det som grämer mig mest var att jag inte fick säga hejdå... men jag vet att det var för hans bästa och jag vet att det var så jävla svårt för hans ägare att ta beslutet så när han väl dömdes ut lämnade hon honom där... annars tror jag inte att hon hade klarat det, han var en familjemedlem. Och jag är glad att jag fick vara en del av den familjen... om än bara för ett par år.
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Antar att hon är borta nu...Hur mår du? Tänker på dig!
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Ja, hon är borta nu. Var i stallet hela dagen i lördags tillsammans med ägaren och även hennes tidigare medryttare som också ville vara med och säga farväl. Var ute och hämtade mina saker igår. Jag fick en bit av hennes man som jag flätade och häftade fast på ett foto av henne.

Gråter bara jag skriver om det :(

Tack för allt stöd jag har fått i tråden!
 
Sv: Att sörja som medryttare - jag vill inte rida någon annan häst!

Lycka till i framtiden, hoppas du hittar någon ny fin häst- kompis!
 

Liknande trådar

Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
802
Hästmänniskan Har börjat ridskola för nybörjare (ingen erfarenhet) och gått 3 tillfällen, överväger att sluta då jag inte känner mig välkommen. Första...
2
Svar
20
· Visningar
2 423
Senast: Brynja
·
Hästmänniskan Gammal användare, men vill gärna vara anonym så ingen som läser det känner sig utpekad. Jag har en lång historia i hästvärlden med egen...
Svar
19
· Visningar
2 420
Senast: Mia_R
·
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 610
Senast: Lavinia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vilken försäkring?
  • Valp 2025
  • Inkorsningsmetod

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp