Kanske ska tillägga att jag på något sätt har accepterat att jag fungerar på detta viset. Jag kräver ofantliga mängder sömn och vaknar aldrig utvilad och ”pigg och glad” (värsta som finns när folk ba ”åh vaknade imorse så himla pigg och glad”, okej
aldrig hänt!)
Lever med en människa som ALLTID vaknar tidigt, oftast innan klockan på vardagar och vid samma tid på helger. Han är omedelbart liksom på gång på morgonen och vill gärna dra igång i högt temp.
Länge kände jag mig nästan lite som en dålig människa och lite lat för att jag aldrig kände så. Han struntar såklart i vad jag gör och inte gör på morgonen men jag hade dåligt samvete för att jag har så lång startsträcka.
Nu har jag landat i att jag är sådan som person, även under de perioder i livet när jag mått som allra bäst så är jag nästan ledsen och deppig på morgonen varje dag. Jag vet att det går över och lägger numera inte så stor vikt vid att försöka ändra det.
Tillåter också mig själv att göra absolut ingenting ibland när jag är ledig. Jag behöver mycket återhämtning i form av vila i stillhet och det är bara att acceptera.
Bor sedan ett tag i Spanien och trots att det är ljust, snudd på alltid sol och varmt så är det lika jävligt att gå upp för min del
.