Att skaffa första raskatten: Hur går man tillväga? Och rastips önskas!

[Capybara]

Jag håller med övriga om rex:arna, devon eller cornish låter som perfekt kisse för dig. Man blir så lätt kär i deras yoda-öron också. Men även orientalerna, eller abessinier kanske.

Det finns raskattgrupper på facebook där du kan söka särskilda raser och få mer information om dem, men se alltid till att uppfödaren är registrerad i Sverak.

https://www.sverak.se/kattraser/

https://www.xn--kpakatt-90a.se/sverak-anslutna-kattklubbar/

Skoj kattrastest - helt oseriöst :
https://quizterra.com/sv/ta-reda-pa-vilken-kattras-som-ar-bast-for-dig

LOL, bäst översatt test För mig funkade det dock utmärkt - jag fick maine coon och det var ju tur eftersom jag nyligen köpt en sån. (Det var egentligen inte mitt val utan de andra i familjen fick välja ras, men det blev mitt i prick.)

 

[cirkus]

Jag förespråkar såklart min(a) ras(er). Somali och dess korthåriga syskonras abessinier. Lätt de smartaste och mest sociala katterna. Snyggast också

 

[Sel]

Åh, tack för era svar. Jag fick någon slags känslomässig backlash precis efter att jag startat tråden (”jag ska ALDRIG mer ha djur”) och så fick jag mess (medan jag var på jobbet; tur att jag kan stänga om mig …) att askan fanns att hämta på djurkliniken och allt blev lite för mycket.

Men så fick jag tillfälle att hålla en extremt kelsjuk katt i famnen i stallet och jo, jag saknar det … Får nog inse att jag har väldigt svårt att se mig själv utan djur på sikt.

Bra tips om rasspecifika grupper på Facebook, så långt hade jag inte tänkt.

Oriental får jag nog skriva upp på listan (min väldigt korta lista). Även ocicat har jag fastnat lite för i teorin, men det verkar finnas vad, typ en handfull uppfödare i hela landet?

Och ”måste” man ha minst två katter om det är en ras t.ex. med ett mer aktivt temperament? Jag har haft två katter ihop, men den erfarenheten är väl åtminstone i efterhand att det inte var helt hundra lyckat även om de i viss mån verkade ha ett visst utbyte och sällskap av varandra (och inte alls så illa som andra mer eller mindre skräckhistorier man hört om stressade och bråkande katter). De var litegrann varandras motsatser dock. Men (inte för att jag kommer skaffa en ny katt i morgon) jag är nog ärligt talat inte så pepp på att ha flera katter …

Vad ska man förresten tänka ifråga om hälsa/sjukdomar och vad uppfödare ev. testar sina avelskatter för? Är det specifika hälsoprogram för varje ras att läsa på eller finns det något generellt inom kattaveln som man alltid ska vara uppmärksam på? Som sagt, jag är rätt mycket novis inom raskattvärlden.

Min lille lever ju som ensamkattt (med hund) och uppfödaren hade inga problem med att sälja honom till mig även om jag har en känsla i lilltån av att hon kan vilja hitta en till kattunge åt mig i framtiden. Jag jobbar visserligen men all min lediga tid spenderas på djuren, jag har inga barn eller andra fritdisintressen de inte kan följa med på. Det går jättebra så länge och jag har bara haft ensamkatter.

Jag är också totalt ny inom raskattvärlden så jag har valt att lita helt och hållet på min uppfödare. Hon är väldigt öppen, aktiv på social media och har vad jag tycker väldigt sunda katter, inga extremtyper trots att hon avlar mot show.

 

[Sassy]

Om man faktiskt gillar hypersociala, pratglada katter som gärna tränar eller bara är så nära det går så är korat ett fantastiskt val! Angående ensamkatt eller inte så skulle jag rekommendera alla som skaffar en väldigt social ras att åtminstone vara beredd på att katten kan vilja ha en kompis för att verkligen trivas. Åtminstone om man inte är hemma på heltid så blir det ju väldigt många timmar per dag som katten är ensam utan varken stimulans eller närhet.

(Bengal rekommenderar jag inte om det är viktigt att den vill vara nära. Många är kelsjuka, men många är å andra sidan "bredvid-katter" som gärna är med när det händer saker men inte så förtjusta i fysik närhet på det sättet.)

 

[Dentaku]

Jag har min andra Cornish Rex och tycker också att rasen stämmer bra överens på dina önskemål. Det är inte bara våra besökare som kan få en katt på axeln, även en något förvånad veterinär har fått uppleva en social rex. Jag har f ö en varm kisse i knät just nu.

Angående smarthet så upplevde jag att min första katt var intelligent, den vi har nu är mer en diva som inte bemödar sig om att klura ut något som vi människor borde åtgärda åt henne. Det enda hon visar en fantastisk uppfinningsrikedom i är att stjäla mat…

Båda har framför allt levt som ensamkatter. Den första skaffade jag som kattunge och hon var extremt revirhävdande, både andra katter och främmande hundar åkte på spö om de kom i närheten. Den enda andra katt hon tolererade var min mammas extremt fega katt, som alltid flyttade sig när min kom och krävde den bästa sovplatsen.

Den vi har nu kom som vuxen omplacering. Hon flyttade hit just för att hon inte längre tolererade andra honkatter och det var inte så lyckat när hon var avelskatt hos en uppfödare.
Så en vuxen omplacering kan jag absolut rekommendera, inte minst om man vill vara säker på huruvida den vill bo själv eller med kompis.

 

[aiquen]

Tack för era svar och engagemang! Här finns lite att grotta i, känner jag.

En vuxen omplacering har jag också tänkt tanken på. Dels för att kattungar må vara söta och roliga men ju ärligt talat också är ganska jobbiga , dels för att man ju som sagt då redan har ett hum om kattens både temperament och personlighet. Det jag funderar på gällande det är mest om det kan vara svårt att bonda och hitta sina egna rutiner med en redan vuxen katt? (Ålder spelar väl in också förstås, men tänker inte senior direkt.)

Jag känner av olika anledningar just nu att det nog inte kommer vara aktuellt ännu på ett tag, men är tacksam för tipsen på olika raser som jag skulle kunna matcha med. Jag får läsa på lite mer och kommer säkert plocka upp tråden med ännu fler frågor när jag känner att det är läge att försöka hitta en ny kattkompis.

 

[Mia_R]

Myran som jag omplacerade pga att hon inte trivdes med de andra bondade jag med till 100% och det var inget lätt beslut att låta henna flytta. Hon var av den uppfattningen att jag var till 100% hennes. Hon ville vara med mig överallt, hon öppnade ytterdörren och följde efter mig ute så jag fick börja låsa den, då sprang hon istället mellan fönstrena och skrek på mig. Hon satt troget utanför duschen, ville helst ligga i famnen om jag satt på toaletten, mötte mig alltid i dörren när jag kom hem och skulle alltid ligga på mig i soffan och på armen under täcket.

Hon var två år när hon kom till mig och jag saknar henne. Jag vet att hon fått det jättebra som ensamkatt hos ett pensionärspar men det känns ändå som ett svek.

 

[aiquen]

Myran som jag omplacerade pga att hon inte trivdes med de andra bondade jag med till 100% och det var inget lätt beslut att låta henna flytta. Hon var av den uppfattningen att jag var till 100% hennes. Hon ville vara med mig överallt, hon öppnade ytterdörren och följde efter mig ute så jag fick börja låsa den, då sprang hon istället mellan fönstrena och skrek på mig. Hon satt troget utanför duschen, ville helst ligga i famnen om jag satt på toaletten, mötte mig alltid i dörren när jag kom hem och skulle alltid ligga på mig i soffan och på armen under täcket.

Hon var två år när hon kom till mig och jag saknar henne. Jag vet att hon fått det jättebra som ensamkatt hos ett pensionärspar men det känns ändå som ett svek.

Jag tror att det kan vara väldigt lätt att ta på sig den (väldigt mänskliga egentligen, tror jag) känslan av svek. Jag känner just nu - även om det nu inte handlar om samma sak/situation - likadant vad gäller min katt … Alla om och men och ”borde jag” … Men det handlar ju trots allt om att man utifrån den uppkomna situationen försöker göra det bästa för deras skull, och i slutändan är det väl trots allt det viktigaste och bästa man kan göra som djurägare. Även om det inte alls alltid är lätt.

Det låter i alla fall fantastiskt fint att du lyckades hitta ett bra, nytt hem åt din Myran.

 

[Dentaku]

Tack för era svar och engagemang! Här finns lite att grotta i, känner jag.

En vuxen omplacering har jag också tänkt tanken på. Dels för att kattungar må vara söta och roliga men ju ärligt talat också är ganska jobbiga , dels för att man ju som sagt då redan har ett hum om kattens både temperament och personlighet. Det jag funderar på gällande det är mest om det kan vara svårt att bonda och hitta sina egna rutiner med en redan vuxen katt? (Ålder spelar väl in också förstås, men tänker inte senior direkt.)

Jag känner av olika anledningar just nu att det nog inte kommer vara aktuellt ännu på ett tag, men är tacksam för tipsen på olika raser som jag skulle kunna matcha med. Jag får läsa på lite mer och kommer säkert plocka upp tråden med ännu fler frågor när jag känner att det är läge att försöka hitta en ny kattkompis.

Meda, som kom hit när hon var 3 år, var det inga som helst problem att bonda med. Hon kom hit, tog en titt på stället och bestämde sig för att det dög. Sedan dess tillhör både vi, huset och omgivningen hennes höghet drottning Meda.
Mig bondade hon iofs med redan när jag första gången hälsade på uppfödaren. Så här såg det ut när vi åkte tåg hem:

Att ligga i kattburen flera timmar var under hennes värdighet. Jag var tvungen att hindra henne från att stjäla bordsgrannens muffins, i övrigt tyckte vi alla tre att det var trevligt att hon låg i mitt knä i stället.

 

[MJLee]

Tack för era svar och engagemang! Här finns lite att grotta i, känner jag.

En vuxen omplacering har jag också tänkt tanken på. Dels för att kattungar må vara söta och roliga men ju ärligt talat också är ganska jobbiga , dels för att man ju som sagt då redan har ett hum om kattens både temperament och personlighet. Det jag funderar på gällande det är mest om det kan vara svårt att bonda och hitta sina egna rutiner med en redan vuxen katt? (Ålder spelar väl in också förstås, men tänker inte senior direkt.)

Jag känner av olika anledningar just nu att det nog inte kommer vara aktuellt ännu på ett tag, men är tacksam för tipsen på olika raser som jag skulle kunna matcha med. Jag får läsa på lite mer och kommer säkert plocka upp tråden med ännu fler frågor när jag känner att det är läge att försöka hitta en ny kattkompis.

Nikita var en vuxen omplacering och jag har aldrig och kommer aldrig att bonda med en katt som jag gjorde med henne. Så det behöver du inte oroa dig över är jag övertygad om.

Även jag och Megara är hårt bondade om än på ett annorlunda sätt. Vilket är som det ska vara.

 

[Michellan95]

Min Mis var nästan 8 år när hon flyttade till mig och jag kommer aldrig ha en katt som hon igen.
Gud vad jag älskade (och gör fortfarande) den katten och hon var min skugga. Spelade ingen roll att huset var fyllt med massa andra människor det var bara jag som dög

 

[Sel]

Min allra första katt var en lösdrivare jag tog in för att hon var dräktig och det fanns planer på att rätt och slätt skjuta av henne (vem vill ha fler vildkatter etc etc). Hon var uppskattningsvis runt två år gammal. Det tog några veckor sedan valde hon att föda sina ungar i min säng. Medan jag sov där.
inte i garderoben eller tvättkorgen eller bolådan vi gjort iordning - utan i min säng. Att knyta an till varandra kan gå så fort.

 

[cirkus]

@aiquen Blev det nån katt?

 

[orientalkatten]

Jag har 2 omplacerade. En Thai och en Oriental. En inflyttad hemlös Huskatt dessutom. Alla 3 är supertrevliga , alla på sitt sätt.
Ingen av dom saknar sitt gamla liv.