Att skaffa barn....

[Tamzy]

Ja, som rubriken lyder, att skaffa barn och allt vad detta innebär.
Jag sitter och har massa funderingar, och har haft en lång tid nu.
Jag tänkte höra med er, om ni kanske kan svara på ngra frågor, och dela med er av egna funderingar och erfarenheter.
Jag varnar redan nu, att detta inlägg kanske kan komma att bli aningens rärigt, men mina tankar är röriga, så att få ner det i skrift blir svårt, men jag ska försöka så gott jag kan.

Så här är det. Jag har under lång tid nu, funderat mkt på barn, att jag väldigt gärna vill ha barn, helst igår egentligen
Som vårat liv sett ut fram tills för ett tag sedan, så har det inte fungerat att ens fundera på barn. Idag är vi på ett helt nytt "steg" i livet.
Jag har fast jobb sedan ett år tillbaka, och livet har rent allmänt lugnat ner sig.
Sambon har gett lite hintar då och då.
Kan dra ngra exempel här.
HAN: Har du ont i magen? Du gör miner när du böjer dej ner, lr är det ryggen du har ont i?
JAG: Ingen fara, jag känner bara av ägglossningen lite.
HAN: Jahaaa (ställer sig bakom mej med armarna runt mej, och jag känner hans hjärta slå snabbt och hårt mot ryggen). Så det är isf nu man ska "mysa" om man vill ha en liten knodd??
JAG: Ehhh jaaa....(ngt chockad).

Vid samtal om bilköp:
HAN: Men denna då, vad tycker du om den? Kanske inte drömbilen, men det vore ju bra för en familj...

Vad tror ni om detta han säger? Funderar han också på barn?
Ja jag är feg, och nej, vi har facktist inte pratat om detta, och ja, det är ju helt omöjligt för er att veta vad min sambo tycker och tänker.

Men nu till själva grundfrågan. Hur gick det till då ni på allvar började prata om att skaffa barn? Vem tod upp det, lr var det ni båda ungefär samtidigt?

Jag vettu tusan hur jag ska lägga fram detta för min älskade sambo. Jag förstår verkligen inte varför jag tycker det är svårt, och nervöst...?? Vi har varit ett par i många år, känner varandra utan och innan, och egentligen tror jag att jag vet hur han kommer reagera, men så kommer det massa "tänk om" i mitt huvud hela tiden.
Så nu vill jag gärna höra hur det var för er, om ni vill berätta

Sen så ligger det en rädsla djupt där inne och gnager. Jag är rädd att börjar vi försöka, och det inte tar sig, så är jag rädd det ska bli svårt för oss båda.
Jag tänker inte så mkt på detta om ngn utav oss inte kan, utan det jag mer funderar på är hur vi skulle tackla det, och det tar tid innan det tar sig.
Jag vet, urdumt att redan nu sitta och oroa sej, men jag är livrädd för att vårat förhållande ska bli knacklig. Men o andra sidan igen då, vi har varit ett par länge, vet båda hur den andre fungerar, och har gått igenom obeskrivligt många saker, båda roliga och mkt sorgsna, så varför oroar jag mej för detta då?

Är det verkligen sunt att oroa sig så här TIDIGT? Är det inte när man redan är gravid som man brukar oroa sej i massorSkämt åsido, ni vet vad jag menar.


Ja det var väll detta för tillfället. Hoppas det inte blev allt för rörigt, och att ni inte ska tycka att jag verkar underlig!

God fortsättning!

 

[Equality]

Sv: Att skaffa barn....

Klart han vill ha barn, jag har lätt att snappa upp "hintar".

Lycka till!

Ni blir säkert utmärkta föräldrar!

 

[Tamzy]

Sv: Att skaffa barn....

Klart han vill ha barn, jag har lätt att snappa upp "hintar".

Lycka till!

Ni blir säkert utmärkta föräldrar!

Åhh tackar
Vilket gulligt inlägg

Ja, jag hoppas verkligen det kommande året innehåller det jag drömt om så länge nu....

 

[Equality]

Sv: Att skaffa barn....

Många oroar sig i önödan över hur livet som förälder ter sig. Gör inte det. De absolut flesta vet hur man skall vara som föräldrar. Jag pluggar psykologi och har lärt mig en hel del om hur människor fungerar (tror jag). Du verkar vara en sund tjej som presenterar din man på ett normalt sett. Det kan bara tolkas positivt.

Oroa dig inte.

Se din man.

Se ditt barn.

Se dig själv.

4 råd för en bra framtid.

Även om jag är ledig från plugget så måste man sköta sig... Skall därför i säng nu!

 

[lobell]

Sv: Att skaffa barn....

Det verkar som att han är sugen...och du med ..annars hade du nog inte funderat på det så mkt
När jag och sambon träffades bestämde vi typ efter 3 dar att vi ej behövde fler barn. Han hade två på då 6 och 8 och jag två på då 10 och 12.
Jag hade dessutom 2 missfall bakom mej och hade gett upp tanken.

Efter ca 1 1/2 år när mina p-piller tog slut och jag inte visste vad jag skulle använda istället (35 år och rökare) sa han- varför använda något alls? Jag blev lite ställd.. Han sa att om jag ska ha fler barn ska jag ha med dej..
Så efter lite funderingar...han fick vänta över 10 år på sina barn..så bestämde vi att blir det så blir det

Och det blev...jag var jätteorolig första 3 månaderna eftersom jag fått missfall då tidigare gånger, men inget hände... gick på ultraljud och allt såg bra ut.. var vid ultraljuden som de tidigare missfallen upptäcktes..
Sen när allt kändes avslappnat och bara roligt...då fick jag en blixt som slog ner i vår telefon så jag flög genom rummet...sambon trodde att jag blivit skjuten genom fönstret! Jag bara skrek och allt var helt hett i skallen. Vi åkte till akuten , men de såg inget och allt gick bra...

Så nu har vi två små skruttar på 1 och 2 år som är det bästa som hänt oss!! Det löser sig med tiden och man får ta det som det kommer...

Jag hade en massa som snurrade i mitt huvud..missfall, att jag var för gammal, mm mm men det blev ju bra till slut..

 

[havreflinga]

Sv: Att skaffa barn....

Av det du skriver tycker jag det låter som att ni båda är positivt inställda till att försöka skaffa barn, men jag tycker samtidigt att er relation låter för ytlig. Det är klokt av dig att inte ta för givet att ni KAN få barn, men om ni inte ens kan prata öppet om er eventuella barn-längtan - hur ska ni då kunna stötta varandra om det dyker upp hinder på vägen?

Din kille låter oxå klok, som tänker framåt vid t ex bilköp. Tänk om det är så att ni båda är kloka, barnlängtande människor, som skulle bli utmärkta föräldrar, men för fega för att dela era innersta tankar/drömmar/känslor med varandra? Det vore sorgligt.

Prata med honom nu!!! Och prata givetvis oxå om hur ni tror att ni skulle reagera ifall ni skulle få problem med att göra bebis.

 

[Björk]

Sv: Att skaffa barn....

Vad tror ni om detta han säger? Funderar han också på barn?
Ja jag är feg, och nej, vi har facktist inte pratat om detta, och ja, det är ju helt omöjligt för er att veta vad min sambo tycker och tänker.

Ja, det gör han nog. Men som du säger: du måste ju prata med honom! Ni känner ju varann väl, då är det bara helt sonika att ta upp frågan. Varför skulle ni INTE tala om det? Jag tror det är viktigt att tala om sådant, inte bara "ska vi ha barn?" utan "hur vill du vara som förälder?", "hur ska vi göra med föräldreledigheten?", "hur ser du på föräldraskap?". Precis som man talar om alla möjliga saker med varann.

Men nu till själva grundfrågan. Hur gick det till då ni på allvar började prata om att skaffa barn? Vem tod upp det, lr var det ni båda ungefär samtidigt?

Som i alla andra frågor om livet och sånt så har jag alltid talat om alla möjliga saker i början av en relation. Min sambo fick veta att jag vill ha barn, "någon gång". Men samtidigt "jag är inte i något läge NU att jag absolut vill ha barn IDAG." och "vore det så att det hade varit viktigast av allt i mitt liv så hade jag väl redan haft barn". Jag var 34 när vi träffades.
När jag fyllde 36 så tänkte jag "nej, men NU.... nu börjar jag bli gammal. Nu måste vi bestämma oss." Jag tog upp det med honom. Och han fick en massa "ågren". Han funderade och kunde inte säga ja eller nej. Han visste inte ens om han överhuvudtaget ville ha barn. Till saken hör ju att han dessutom är 7 år yngre än mig. Han hade nog inte ens tänkt tanken (killar "behöver" ju inte det på samma sätt som tjejer. Förr eller senare så vet man ju som kvinna att åldern börjar bli en faktor. Män ställs inte inför det på samma sätt riktigt (utom via just sin kvinna då))

Det var ganska jobbigt (men inte oväntat för mig). Skrev också en tråd om det härinne där jag tyckte att folk gick ganska hårt åt honom. Och i princip skulle jag väl "dumpa" om han inte gick med på barn (tyckte andra). Han fick tid att fundera. Och vi återkom till frågan då och då. Jag kunde inte svara på vad som skulle hända om han sa "nej" till barn.... skulle jag lämna honom då? Bara tanken fick mig att nästan börja gråta. Han var orolig för det; att jag skulle dumpa. Och jag visste inte; jag tänkte att han ju var mannen i mitt liv och funderade om jag ändå skulle välja att stanna vid hans sida även om han sade "nej".
(För vad skulle säga att jag skulle finna en annan person att få barn med... - jag visste ju inte ens om jag kunde bli gravid heller!).

Efter en ganska lång tids funderande (med en hint om att han började "mjukna" efter 5 månader eller så) så sa han: jag känner ingen längtan efter barn, men jag tror aldrig jag kommer känna det. Så det är nog lika bra att köra på ändå! För jag vet att jag kommer älska barnet och bli en bra pappa ändå.

Vid 38 års ålder födde jag vår son som precis fyllt 13 månader. Min sambo och jag har delat på fl (något jag tyckte var viktigt och påtalade innan jag var gravid. Han höll med) och sambon har nu varit hemma i snart 8 månader med sonen. Han är en underbar pappa!

Vår relation har fortsatt vara bra. På ett sätt är den bättre än förut. Vi delar något utöver det vi har med varandra. VIsst har det varit vissa diskussioner/gräl som blivit större och fler i och med barnet, men på det stora hela så fungerar allt strålande.

Sen så ligger det en rädsla djupt där inne och gnager. Jag är rädd att börjar vi försöka, och det inte tar sig, så är jag rädd det ska bli svårt för oss båda.
Jag tänker inte så mkt på detta om ngn utav oss inte kan, utan det jag mer funderar på är hur vi skulle tackla det, och det tar tid innan det tar sig.

Jag tänkte också en del på sånt. I och med min ålder och som sagt: jag visste inte ens om jag någonsin kunnat bli gravid. Men jag bestämde mig för att "jag ska inte börja fundera förrän vi försökt i minst 6 månader". Jag har för mig att jag läst att det i genomsnitt tar 1 år att bli gravid.

Jag slutade med pillren och det gick bara 3 månader innan jag var gravid. Så vi hade tur!

Mitt tips är att inte ta ut några "helveten" i förskott (vilka de än är) - då lever man ju liksom i "helvetet" innan det ens är där. Totalt onödigt!

Du verkar inte alls underlig!

Jag tycker det verkar som du har det ganska "enkelt" gällande att ta upp detta med din sambo - han bjuder ju redan in till såna samtal med sina kommentarer! Nästa gång han fäller en bebisrelaterad kommentar så säger du: "Jag har funderat på det där.... är det så att du menar allvar med det du säger? För jag har själv börjat tänka på om vi ska ha barn?"

VIsst kan det vara så att han då drar örona åt sig. Men då får ni ju börja där; att tala om saken. Om han nu INTE vill ha barn alls så kanske det är på tiden att han får lära sig att då fäller man inte såna kommentarer som han gör.

Klart du vågar prata med honom! Han är ju din käraste! Lycka till!

 

[jerseyko]

Sv: Att skaffa barn....

Känner ni varandra utan och innan är det ju inga problem att prata med honom om att försöka skaffa barn!

Jag och min make har vuxit och mognat mycket under tiden, våran relation har bara blivit ännu mysigare och tätare och att just ta det där första steget och våga prata med honom är ju mkt viktigt.

Jag var sugen på barn länge, tjatade men sen bet jag mig i tungan och lät honom mogna själv. Vi tog ett gemensamt beslut om att sluta med p-piller då jag mådde dåligt av dem och sen skyddade vi oss i några månader med kondom innan vi (killen) kände att nu känns allt rätt!


Lycka till!

 

[lobell]

Sv: Att skaffa barn....

När jag fyllde 36 så tänkte jag "nej, men NU.... nu börjar jag bli gammal. Nu måste vi bestämma oss." Jag tog upp det med honom. Och han fick en massa "ågren". Han funderade och kunde inte säga ja eller nej. Han visste inte ens om han överhuvudtaget ville ha barn. Till saken hör ju att han dessutom är 7 år yngre än mig. Han hade nog inte ens tänkt tanken (killar "behöver" ju inte det på samma sätt som tjejer. Förr eller senare så vet man ju som kvinna att åldern börjar bli en faktor. Män ställs inte inför det på samma sätt riktigt (utom via just sin kvinna då))

Det där känner jag igen från mitt förra förhållande: Jag var närmare 30 min sambo 5 år yngre. Eftersom jag fick mina första barn tidigt tyckte jag att gränsen gick runt 30 Han var livrädd för barn, tog gärna hand om mina men rädd för egna. Det blev som en fix ide att övertala honom och han slingrade sig hela tiden.
Till slut efter en massa bråk och t.om en separation frågade han om vi skulle göra en bebis. Jag blev jätteglad och blev med barn samma dag men fick tyvärr missfall, vi försökte igen och nu var han mest drivande, sen samma sak igen, vi gick på ultraljud och det var dött i magen..
Han ville försöka en sista gång men då var det stopp för mej...jag orkade inte mer och allt kändes bara förstört.
Sen började jag fundera på om vad som skulle hända om vi inte fick barn, om det var fel på mej...om han skulle träffa nån som han ville ha barn med när jag var för gammal.mm
Till slut gjorde jag slut kanske omedvetet för att slippa bli dumpad senare..
men jag tror inte att han skulle gjort det men jag var nog i nåt chocktillstånd.

Så det är väldigt viktigt att diskutera sånt i tid innan, att bestämma vad man gör om det inte blir nåt, eller om det blir så man slipper stå där och få panik.

Om ni bor ihop och har det bra för övrigt och han ger inviter till att prata om det varför tveka??

Nu har jag 2 skruttar med en ny sambo, och mitt ex har vad jag sist hörde ännu inte fått barn... detta är 10 år sen nu...

 

[Tamzy]

Sv: Att skaffa barn....

Av det du skriver tycker jag det låter som att ni båda är positivt inställda till att försöka skaffa barn, men jag tycker samtidigt att er relation låter för ytlig. Det är klokt av dig att inte ta för givet att ni KAN få barn, men om ni inte ens kan prata öppet om er eventuella barn-längtan - hur ska ni då kunna stötta varandra om det dyker upp hinder på vägen?

Din kille låter oxå klok, som tänker framåt vid t ex bilköp. Tänk om det är så att ni båda är kloka, barnlängtande människor, som skulle bli utmärkta föräldrar, men för fega för att dela era innersta tankar/drömmar/känslor med varandra? Det vore sorgligt.

Prata med honom nu!!! Och prata givetvis oxå om hur ni tror att ni skulle reagera ifall ni skulle få problem med att göra bebis.

Tack för ditt svar!
Jag förstår vad du menar med att våran relation låter lite ytlig. Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar, men som sagt, jag förstår verkligen varför du tycker så.
Så här då, vi har annars inga som helst problem att prata om precis allting. Det är just kring detta som JAG känner att jag inte vet hur jag på ett bra sätt ska kunna lägga fram det.
Både jag och sambon är (tyvärr) sådana att är det ngt som bekymrar oss så är vi riktiga fundera. Vi håller det inom oss ganska så lång tid, innan vi pratar om det. Detta gäller inte vår relation, är det ngt knas lr ngt vi funderar över där, så pratar vi direkt. Men andra saker, problem på jobbet lr vad som, kan vi hålla för oss själva ett tag.
Just detta har vi facktist pratat om, och bestämt att vi ska träna på detta tillsammans, att prata om minsta lilla som vi funderar på. Det är ju facktist så att relationen blir än bättre, man finns ju till för att stötta varandra, dela tankar och känslor.
Detta låter kanske jätte märkligt, för ett par som varit ihop länge, men så är det, och facktist har det blivit bättre.

Vi är båda ganska långsamma i beslut. Detta med barn är ett stort beslut att ta. Båda måste vi fundera, vända på saker och ting tusen gånger, för att vara säkra på att det vi gör är rätt. Jag kan tänka mej att det är just detta som pågår i min sambos huvud just nu, och jag vet att han måste få fundera, precis som jag. Självklart är det viktigaste att prata med varandra, det vet vi båda. Men vi båda är så fasligt rädda att ta förhastade beslut i allt vi gör, så där av kommer min oro kan jag tro.

Vet ej om detta gjorde det hela lättare att förstå, men jag hoppas det. Vi har det väldigt bra tillsammans, pratar igenom om det är ngt problem i relationen, och tränar på att prata om precis allting som rör vardagen.

Åter igen, tack för ditt svar

 

[Tamzy]

Sv: Att skaffa barn....

Ja, det gör han nog. Men som du säger: du måste ju prata med honom! Ni känner ju varann väl, då är det bara helt sonika att ta upp frågan. Varför skulle ni INTE tala om det? Jag tror det är viktigt att tala om sådant, inte bara "ska vi ha barn?" utan "hur vill du vara som förälder?", "hur ska vi göra med föräldreledigheten?", "hur ser du på föräldraskap?". Precis som man talar om alla möjliga saker med varann.


Som i alla andra frågor om livet och sånt så har jag alltid talat om alla möjliga saker i början av en relation. Min sambo fick veta att jag vill ha barn, "någon gång". Men samtidigt "jag är inte i något läge NU att jag absolut vill ha barn IDAG." och "vore det så att det hade varit viktigast av allt i mitt liv så hade jag väl redan haft barn". Jag var 34 när vi träffades.
När jag fyllde 36 så tänkte jag "nej, men NU.... nu börjar jag bli gammal. Nu måste vi bestämma oss." Jag tog upp det med honom. Och han fick en massa "ågren". Han funderade och kunde inte säga ja eller nej. Han visste inte ens om han överhuvudtaget ville ha barn. Till saken hör ju att han dessutom är 7 år yngre än mig. Han hade nog inte ens tänkt tanken (killar "behöver" ju inte det på samma sätt som tjejer. Förr eller senare så vet man ju som kvinna att åldern börjar bli en faktor. Män ställs inte inför det på samma sätt riktigt (utom via just sin kvinna då))

Det var ganska jobbigt (men inte oväntat för mig). Skrev också en tråd om det härinne där jag tyckte att folk gick ganska hårt åt honom. Och i princip skulle jag väl "dumpa" om han inte gick med på barn (tyckte andra). Han fick tid att fundera. Och vi återkom till frågan då och då. Jag kunde inte svara på vad som skulle hända om han sa "nej" till barn.... skulle jag lämna honom då? Bara tanken fick mig att nästan börja gråta. Han var orolig för det; att jag skulle dumpa. Och jag visste inte; jag tänkte att han ju var mannen i mitt liv och funderade om jag ändå skulle välja att stanna vid hans sida även om han sade "nej".
(För vad skulle säga att jag skulle finna en annan person att få barn med... - jag visste ju inte ens om jag kunde bli gravid heller!).

Efter en ganska lång tids funderande (med en hint om att han började "mjukna" efter 5 månader eller så) så sa han: jag känner ingen längtan efter barn, men jag tror aldrig jag kommer känna det. Så det är nog lika bra att köra på ändå! För jag vet att jag kommer älska barnet och bli en bra pappa ändå.

Vid 38 års ålder födde jag vår son som precis fyllt 13 månader. Min sambo och jag har delat på fl (något jag tyckte var viktigt och påtalade innan jag var gravid. Han höll med) och sambon har nu varit hemma i snart 8 månader med sonen. Han är en underbar pappa!

Vår relation har fortsatt vara bra. På ett sätt är den bättre än förut. Vi delar något utöver det vi har med varandra. VIsst har det varit vissa diskussioner/gräl som blivit större och fler i och med barnet, men på det stora hela så fungerar allt strålande.



Jag tänkte också en del på sånt. I och med min ålder och som sagt: jag visste inte ens om jag någonsin kunnat bli gravid. Men jag bestämde mig för att "jag ska inte börja fundera förrän vi försökt i minst 6 månader". Jag har för mig att jag läst att det i genomsnitt tar 1 år att bli gravid.

Jag slutade med pillren och det gick bara 3 månader innan jag var gravid. Så vi hade tur!

Mitt tips är att inte ta ut några "helveten" i förskott (vilka de än är) - då lever man ju liksom i "helvetet" innan det ens är där. Totalt onödigt!

Du verkar inte alls underlig!

Jag tycker det verkar som du har det ganska "enkelt" gällande att ta upp detta med din sambo - han bjuder ju redan in till såna samtal med sina kommentarer! Nästa gång han fäller en bebisrelaterad kommentar så säger du: "Jag har funderat på det där.... är det så att du menar allvar med det du säger? För jag har själv börjat tänka på om vi ska ha barn?"

VIsst kan det vara så att han då drar örona åt sig. Men då får ni ju börja där; att tala om saken. Om han nu INTE vill ha barn alls så kanske det är på tiden att han får lära sig att då fäller man inte såna kommentarer som han gör.

Klart du vågar prata med honom! Han är ju din käraste! Lycka till!

Tack för ditt svar!!
Du har så rätt så rätt. Vi måste prata det vet jag, och det kommer vi att göra. Precis som du säger så tror jag det är mkt bra att ha en bild klar för sig, ang föräldraskap, föräldraledighet osv.

Jag sa tidigt tidigt i förhållandet hur jag kände inför detta med barn. Vi var väldigt unga då, men med tanke på att han är fyra år äldre än mej, så ville jag endå ha det sagt. Jag sa att barn det vill jag ha en dag (han höll med), men då den dagen kommer ska våran relation vara lika kärleksfull och stark som den är idag (det är den.), jag ska ha fast jobb, egen bil och vi ska ha en bra bostad.
Han höll med om allt jag sa då, och denna biten är väll det vi pratat om genom åren, att våra mål i livet för att kunna skaffa barn skulle vara uppnådda innan vi funderade på det. Och vi har hela tiden haft samma syn på saken, vilket har känts tryggt och skönt.
Idag är alla mål uppnådda mer än väl, så därför tror jag min barnlängtan blossat upp.

Ja visst, jag tycke också han bjuder in till bebis-samtal, men jag blir så chockad då. Nästa gång ska jag göra precis som du skrev!

Tack för ditt svar, och att du berättade om dina erfarenheter