Att överleva förintelsen

[Sporthorse]

Har ni sett den? Tankar?

 

[my_mint]

Jag har sett den. Funderar du något speciellt? Som sådant, är jag mest "fascinerad"(om det nu är rätt ordval) hur förintelse kunde pågår så länge i en industriell skala.

Alla berättelser är unika men samtidigt ganska så liknande. Misstro att det skulle kunna gå så illa som det gjorde, vänner som vänder ryggen och, förhoppningsvis, överlevnad. Så vitt jag förstår, fanns det inget logiskt sätt eller metod att överleva utan det handlade mest att vara lagom gammal, tillräckligt stark att kunna arbeta, inte blir sjuk och hoppas att man inte blev bortplockad.

 

[Sporthorse]

Jag har sett den. Funderar du något speciellt? Som sådant, är jag mest "fascinerad"(om det nu är rätt ordval) hur förintelse kunde pågår så länge i en industriell skala.

Alla berättelser är unika men samtidigt ganska så liknande. Misstro att det skulle kunna gå så illa som det gjorde, vänner som vänder ryggen och, förhoppningsvis, överlevnad. Så vitt jag förstår, fanns det inget logiskt sätt eller metod att överleva utan det handlade mest att vara lagom gammal, tillräckligt stark att kunna arbeta, inte blir sjuk och hoppas att man inte blev bortplockad.

Jag vill gärna diskutera eftersom den fick mig att må dåligt.

Vi tror idag att någonting liknade aldrig kan hända, eller hur? Men frågan är om vi inte sakta men säkert är på väg mot någonting liknande? Hur vet man det, liksom?

Det jag blev väldigt förvånad över är att den där filmen fick mig att för en kort stund känna ett hat mot Tyskland som nation och en stark tacksamhet mot Ryssland som anföll Hitler och jagade dom mot sitt slut. Det var en märklig känsla som kom just med inlevelsen i berättelsen.

Många saker i filmen/dokumentären berörde mig starkt. Varför anföll man inte vakterna och tog deras vapen, tex vid transporterna? Man visste ju att man skulle dö, så varför inte göra uppror? Var det pga bristen på mat kanske?

 

[Sporthorse]

Jag har sett den. Funderar du något speciellt? Som sådant, är jag mest "fascinerad"(om det nu är rätt ordval) hur förintelse kunde pågår så länge i en industriell skala.

Alla berättelser är unika men samtidigt ganska så liknande. Misstro att det skulle kunna gå så illa som det gjorde, vänner som vänder ryggen och, förhoppningsvis, överlevnad. Så vitt jag förstår, fanns det inget logiskt sätt eller metod att överleva utan det handlade mest att vara lagom gammal, tillräckligt stark att kunna arbeta, inte blir sjuk och hoppas att man inte blev bortplockad.

En annan sak var att folk sa att Tyskland var ett civiliserat land, att man aldrig hade trott att det skulle ske. Ungefär som att Sverige helt plötsligt skulle bli ett nazistland med koncentrationsläger. Skrämmande tanke.

 

[Lipperta]

Jag vill gärna diskutera eftersom den fick mig att må dåligt.

Vi tror idag att någonting liknade aldrig kan hända, eller hur? Men frågan är om vi inte sakta men säkert är på väg mot någonting liknande? Hur vet man det, liksom?

Det jag blev väldigt förvånad över är att den där filmen fick mig att för en kort stund känna ett hat mot Tyskland som nation och en stark tacksamhet mot Ryssland som anföll Hitler och jagade dom mot sitt slut. Det var en märklig känsla som kom just med inlevelsen i berättelsen.

Många saker i filmen/dokumentären berörde mig starkt. Varför anföll man inte vakterna och tog deras vapen, tex vid transporterna? Man visste ju att man skulle dö, så varför inte göra uppror? Var det pga bristen på mat kanske?

Jag har nog inte sett just den här men många andra om förintelsen.

Jag antar att man inte anföll pga att man kunde väl klara sig, ryssarna kan vara här närsomhelst, kanske dör vi inte.

 

[Sporthorse]

Jag har nog inte sett just den här men många andra om förintelsen.

Jag antar att man inte anföll pga att man kunde väl klara sig, ryssarna kan vara här närsomhelst, kanske dör vi inte.

Men visste dom att ryssarna var där? Dom hade väl ingen radio eller tid för sånt?

 

[Lipperta]

Men visste dom att ryssarna var där? Dom hade väl ingen radio eller tid för sånt?

Sant, men de kanske hörde från nyinkomna om vad som hände i världen. Jag vet inte egentligen.
Kanske hoppades man på gott uppförande att få leva ett tag till

 

[Sporthorse]

Sant, men de kanske hörde från nyinkomna om vad som hände i världen. Jag vet inte egentligen.
Kanske hoppades man på gott uppförande att få leva ett tag till

Sjukt egentligen. En annan sak som förvånar mig är att alla var såna egoister, ingen hade tid för andra.

 

[my_mint]

Det jag blev väldigt förvånad över är att den där filmen fick mig att för en kort stund känna ett hat mot Tyskland som nation och en stark tacksamhet mot Ryssland som anföll Hitler och jagade dom mot sitt slut. Det var en märklig känsla som kom just med inlevelsen i berättelsen.

Många saker i filmen/dokumentären berörde mig starkt. Varför anföll man inte vakterna och tog deras vapen, tex vid transporterna? Man visste ju att man skulle dö, så varför inte göra uppror? Var det pga bristen på mat kanske?

Det är ganska så naturligt att känna hat, det gjorde antagligen jag också när jag första gången reflekterade på lite mer ingående vad som hände. Många tyskar vill påstå att de inget visste men när förintelsen gick som värst var det nog svårt att vara helt ovetande. Frågan är om man hade kunnat göra något eftersom det fanns inget offciellt erkännande/medgivande och allt byggde på bara rykten vad man hade hört eller egna tolkningar vad man hade sett. Själva lägren var stort hemlighet, man fick inte ta bilder och det var absolut förbjudet att berätta vad hände i koncentrationsläger eller dödsläger. Vakterna var handplockade SS-man med speciellt band till Hitler och resten av eliten.

Det varför ingen gjorde motsånd är ju just det som tyskarna gjorde så "bra": om alla hade vetat direkt vart de skulle hamna när SS kom och hämtade så hade antagligen flera gjort mostånd. Nu trodde väl allra flesta att man skulle till arbetsläger i öst. Man fick dessutom packa ihop kläder och ta med pengar så man skapade en illusion om överlevnad.

 

[Lipperta]

Sjukt egentligen. En annan sak som förvånar mig är att alla var såna egoister, ingen hade tid för andra.

Jag tror det lätt blir så i en sån situation, man blir så fokuserad på att bara överleva att alla andra försvinner från fokuset. Riktigt hemskt, jag blir sjuk av att tänk på det

 

[anna_panna]

tror man måste vara egoist för att överleva
Alla skolbarn i Sverige borde besöka det som finns kvar av koncentrationslägren för att förstå att det faktiskt har hänt

 

[Sporthorse]

tror man måste vara egoist för att överleva
Alla skolbarn i Sverige borde besöka det som finns kvar av koncentrationslägren för att förstå att det faktiskt har hänt

Ja, kanske är det så. Ingen här vet hur det är att verkligen känna den där överlevnadsinstinkten så starkt och under så hemska, vidriga och helt overkliga förhållanden. Hunger, stress och rädsla samt utmattning...

 

[Squie]

Många saker i filmen/dokumentären berörde mig starkt. Varför anföll man inte vakterna och tog deras vapen, tex vid transporterna? Man visste ju att man skulle dö, så varför inte göra uppror? Var det pga bristen på mat kanske?

Jag tror man behöver gå in o se lite socialpsykologiskt på det (o troligen andra kunskapsområden också). Hur vi människor påverkar varandra o med vilka medel vi kan påverka varandra, etc.

 

[Ramona]

Många saker i filmen/dokumentären berörde mig starkt. Varför anföll man inte vakterna och tog deras vapen, tex vid transporterna? Man visste ju att man skulle dö, så varför inte göra uppror? Var det pga bristen på mat kanske?

Det ligger ju massor med psykologi bakom det där. Det var ju inte så att judarna från en dag till en annan blev hatade och började utrotas. Det var ju en lång normaliseringsprocess där det från början bara var inskränkningar i vissa avseenden.

Har man i generationer vuxit upp och känt ett utanförskap, men egentligen är av fredlig karaktär, så är det ett långt steg att mobilisera sig och göra uppror. Någonstans kommer det ju också att straffa sig. Även om man överlever en vecka till så kommer ju motståndet ikapp och straffar.

Judarna är ju fortfarande 2017 ett väldigt hatat folk i världen. Därför Israel är så hårt beväpnat.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag har inte sett dokumentären men jag har träffat en överlevare. Denna dam hade jag mycket tät kontakt med under flera år. Det var ju väldigt uppenbart att hon hade fått stora psykiska såväl fysiska men efter sina upplevelser. Hon hade ett stort behov av att prata om sina upplevelser (och jag lyssnade). Det obehagliga när hon berättade var att hon kunde berätta väldigt detaljerat om helt fasansfulla saker men på ett fullständigt neutralt sätt. Förmodligen ett sätt för henne att kunna berätta. Denna dam satt flera år i Auschwitz och vid befrielsen vägde hon 26 kilo.

I hennes vardag var det vissa saker som hon hade problem med. Duschen var en sak. Hon fick enorma ångestattacker såpass att de fick montera bort tak-duschen. Hon FÖRSTOD naturligtvis att det skulle komma vatten i duschen men ändå gick kroppen in i nåt slags panikstadie.
När det gäller maten så var hennes dotter tvungen att handla varje dag det hon behövde. Annars gömde damen maten tvångsmässigt. Alltså hon var stenklar i huvudet, så det handlade inte om demens,men det slogs slint med mat. Hon hade också ett maniskt förhållande till renlighet. Hon kunde putsa sitt glasbord 80 ggr per dag. Smuts var ngt hon var paniskt rädd för.
Hon hade också enorma mardrömmar och sömnsvårigheter (inte helt förvånande) samt kunde inte höra tyska utan att på total panik och hjärtklappning.

Hon berättade så mycket för mig om lägret så det går inte återge här, men ngt som genomsyrade hennes berättelser var sadismen som verkade prägla många av lägervakterna. Det var inte bara ngt de tvingades göra, flera av dem måste på ngt sjukt sätt ha njutit (konstigt ord men ni förstår) av att plåga andra människor.
Hon berättade tex. om att vissa SS män valde ut några fångar och lät dem löpa. Och därefter sköt dom dom och "tävlade mot varandra".
En dag på hösten när det var becksvart, mörkt och regnigt så kallades de ut för att gräva ett dike. De var totalt utmattade men de grävde för de visste att om de inte orkade så skulle de bli skjutna. Det tog hela dagen och tillslut var vakten nöjd med diket. Då säger han "fyll i det". Och de fick skotta tillbaka all jord igen! Det fanns alltså inget syfte med att gräva diket, mer än att plåga dem!
Vid ett tillfälle kastade en vakt ner en smörgås i ett vattenfyllt hål. Därefter skrattade han åt dem när de hoppade efter för att de ville ha smörgåsen.

Hon berättade också om hur hon blev livrädd för att utmärka sig. Ingen ville bli "utvald". Det innebar oftast döden. Så alla försökte hålla låg profil.
Sista vintern innan befrielsen så hade alla fångar enormt dålig hälsostatus. De dog av svält och sjukdomar. En dag märkte hon att kvinnan hon delade brits med hade dött under natten. När "matransonen" (soppa) så tog hon den döda kvinnans skål och räckte fram. Sen åt hon bägge ransonerna. Detta återkom hon till flera ggr under våra samtal, att den kvinnan troligen räddade hennes liv men hon hade också ångest för att hon kände att det hon gjorde inte var "normalt"..

Jag är mkt tacksam över att jag fått lyssna på dessa berättelser, även om det ibland har varit svårt för mig att "ta in" och liksom bearbeta!

Det finaste var nog att hon lyckades rädda sin lillasyster. Hon var sista dagarna döende och då kom tyskarna på att de skulle flytta fångarna. Hon visste att de som inte orkade gå skulle skjutas. Hon hade en enorm stor yllerock i herrmodell som sitt enda plagg och under den så fanns det plats, så hon ställde sin syster under den och gick med henne under rocken. På så sätt överlevde även hon. Hon fick amputera benen efter befrielsen men hon klarade sig!

 

[Raderad medlem 68338]

tror man måste vara egoist för att överleva
Alla skolbarn i Sverige borde besöka det som finns kvar av koncentrationslägren för att förstå att det faktiskt har hänt

Vet inte riktigt hur du menar med egoist. Vad jag förstod fanns det ett enormt starkt band mellan fångarna. Man försökte rädda varandra. Jag har hört historier om föräldrar som överlät sin matranson och således offrade sitt liv för att barnen skulle ha möjlighet att överleva. Det knöts band som liknande familjeband mellan fångarna. När man lever så nära varandra under så extrema förhållanden så tror jag att man går samman, man blir som en stor familj på ngt sätt.
Jag tycker att det är svårt att tala om "egoism" i ett sånt här sammanhang.

 

[Raderad medlem 68338]

Men visste dom att ryssarna var där? Dom hade väl ingen radio eller tid för sånt?

Nya fångar berättade

 

[Sporthorse]

Jag har inte sett dokumentären men jag har träffat en överlevare. Denna dam hade jag mycket tät kontakt med under flera år. Det var ju väldigt uppenbart att hon hade fått stora psykiska såväl fysiska men efter sina upplevelser. Hon hade ett stort behov av att prata om sina upplevelser (och jag lyssnade). Det obehagliga när hon berättade var att hon kunde berätta väldigt detaljerat om helt fasansfulla saker men på ett fullständigt neutralt sätt. Förmodligen ett sätt för henne att kunna berätta. Denna dam satt flera år i Auschwitz och vid befrielsen vägde hon 26 kilo.

I hennes vardag var det vissa saker som hon hade problem med. Duschen var en sak. Hon fick enorma ångestattacker såpass att de fick montera bort tak-duschen. Hon FÖRSTOD naturligtvis att det skulle komma vatten i duschen men ändå gick kroppen in i nåt slags panikstadie.
När det gäller maten så var hennes dotter tvungen att handla varje dag det hon behövde. Annars gömde damen maten tvångsmässigt. Alltså hon var stenklar i huvudet, så det handlade inte om demens,men det slogs slint med mat. Hon hade också ett maniskt förhållande till renlighet. Hon kunde putsa sitt glasbord 80 ggr per dag. Smuts var ngt hon var paniskt rädd för.
Hon hade också enorma mardrömmar och sömnsvårigheter (inte helt förvånande) samt kunde inte höra tyska utan att på total panik och hjärtklappning.

Hon berättade så mycket för mig om lägret så det går inte återge här, men ngt som genomsyrade hennes berättelser var sadismen som verkade prägla många av lägervakterna. Det var inte bara ngt de tvingades göra, flera av dem måste på ngt sjukt sätt ha njutit (konstigt ord men ni förstår) av att plåga andra människor.
Hon berättade tex. om att vissa SS män valde ut några fångar och lät dem löpa. Och därefter sköt dom dom och "tävlade mot varandra".
En dag på hösten när det var becksvart, mörkt och regnigt så kallades de ut för att gräva ett dike. De var totalt utmattade men de grävde för de visste att om de inte orkade så skulle de bli skjutna. Det tog hela dagen och tillslut var vakten nöjd med diket. Då säger han "fyll i det". Och de fick skotta tillbaka all jord igen! Det fanns alltså inget syfte med att gräva diket, mer än att plåga dem!
Vid ett tillfälle kastade en vakt ner en smörgås i ett vattenfyllt hål. Därefter skrattade han åt dem när de hoppade efter för att de ville ha smörgåsen.

Hon berättade också om hur hon blev livrädd för att utmärka sig. Ingen ville bli "utvald". Det innebar oftast döden. Så alla försökte hålla låg profil.
Sista vintern innan befrielsen så hade alla fångar enormt dålig hälsostatus. De dog av svält och sjukdomar. En dag märkte hon att kvinnan hon delade brits med hade dött under natten. När "matransonen" (soppa) så tog hon den döda kvinnans skål och räckte fram. Sen åt hon bägge ransonerna. Detta återkom hon till flera ggr under våra samtal, att den kvinnan troligen räddade hennes liv men hon hade också ångest för att hon kände att det hon gjorde inte var "normalt"..

Jag är mkt tacksam över att jag fått lyssna på dessa berättelser, även om det ibland har varit svårt för mig att "ta in" och liksom bearbeta!

Det finaste var nog att hon lyckades rädda sin lillasyster. Hon var sista dagarna döende och då kom tyskarna på att de skulle flytta fångarna. Hon visste att de som inte orkade gå skulle skjutas. Hon hade en enorm stor yllerock i herrmodell som sitt enda plagg och under den så fanns det plats, så hon ställde sin syster under den och gick med henne under rocken. På så sätt överlevde även hon. Hon fick amputera benen efter befrielsen men hon klarade sig!

Fyfan vilka hemska berättelser!!! Äckliga, vidriga människor!

 

[Raderad medlem 68338]

Sjukt egentligen. En annan sak som förvånar mig är att alla var såna egoister, ingen hade tid för andra.

Vad grundar du det på? Dokumentären?
Jag tycker det känns obehagligt att uttrycka sig om egoism bland människor som kämpar för att överleva i en extrem situation

 

[Raderad medlem 68338]

Fyfan vilka hemska berättelser!!! Äckliga, vidriga människor!

Detta är bara en liten bråkdel. Man blir helt matt...