Att komma ut?

[Anonyminus]

Har aldrig känt mig som fast i en garderob då jag ändå aldrig varit ett förhållande eller ens pratat killar med vänner (förutom högstadiet när en kompis frågade om jag var asexuell och jag sa ja.. aldrig kommit upp igen då det ju inte är ngt man frågar om riktigt,) och familjen har nog bara gett upp allt hopp om att jag ska hitta en pojkvän då de slutade fråga när jag var 25.

Men funderar över om det är värt att komma ut som demisexuell & bisexuell när mina chanser att hitta ngn öht är ganska små. (Då jag är alldeles för feg och socialt bortkommen för att prata med folk (samt klankar ner på mig själv villet jag såklart vet är dumt ).

Jag funderar lite på om det är lönt att outa sig innan man ens har ngt att outa?
Börjar man kolla på internet så verkar det som att ens sexuallitet är ngt man ska berätta för alla om, ngt jag aldrig helt förstått ( ens läggning betyder i mina ögon lika mycket som att ngn är höger eller vänsterhänt).

Men för andra betyder det mycket mer, antagligen då de har en "riktig" sexuell läggning och inte bara tycker att det är äkligt med den typen av intimitet men ändå har känslor för båda könen.


Var tycker ni?
Gå ut ur garderoben eller inte?

Ser inte hur det kan gynna mig riktigt, är mest rädd för att bli dömd av andra.

 

[Tranan]

Har aldrig känt mig som fast i en garderob då jag ändå aldrig varit ett förhållande eller ens pratat killar med vänner (förutom högstadiet när en kompis frågade om jag var asexuell och jag sa ja.. aldrig kommit upp igen då det ju inte är ngt man frågar om riktigt,) och familjen har nog bara gett upp allt hopp om att jag ska hitta en pojkvän då de slutade fråga när jag var 25.

Men funderar över om det är värt att komma ut som demisexuell & bisexuell när mina chanser att hitta ngn öht är ganska små. (Då jag är alldeles för feg och socialt bortkommen för att prata med folk (samt klankar ner på mig själv villet jag såklart vet är dumt ).

Jag funderar lite på om det är lönt att outa sig innan man ens har ngt att outa?
Börjar man kolla på internet så verkar det som att ens sexuallitet är ngt man ska berätta för alla om, ngt jag aldrig helt förstått ( ens läggning betyder i mina ögon lika mycket som att ngn är höger eller vänsterhänt).

Men för andra betyder det mycket mer, antagligen då de har en "riktig" sexuell läggning och inte bara tycker att det är äkligt med den typen av intimitet men ändå har känslor för båda könen.


Var tycker ni?
Gå ut ur garderoben eller inte?

Ser inte hur det kan gynna mig riktigt, är mest rädd för att bli dömd av andra.

Jag tror att du mår bäst av att komma ut ur garderoben.
Men jag har aldrig behövt välja mellan att komma ut eller inte så min erfarenhet så ta min åsikt för vad den är.
Tycker som du att läggningen är som höger eller vänsterhänt.
Det är många som har problem med relationer så det är inte heller något att skämmas för.

 

[mandalaki]

Om du själv inte ser någon poäng med att komma ut i nuläget så låter det för mig bättre att vänta tills du känner att du vill.

 

[Petruska]

De argument för att komma ut som jag kan se handlar om att om du kommer ut, vet dina nära och kära mer om dig. De känner dig bättre. Du blir i högre grad sedd.

 

[Anonyminus]

Om du själv inte ser någon poäng med att komma ut i nuläget så låter det för mig bättre att vänta tills du känner att du vill.

Ja det är egentligen inte ngn garderob garderob utan mest att ingen frågat mig än .
Precis som när jag i högstadiet så har jag egentligen inte några problem att säga att jag är bi, till mina vänner i alla fall, släkten är en anna femma delar av den misstänker jag är lite homofobiska, i alla fall mot män+män.

 

[Raderad medlem 120709]

Känner du inte att det kommer gynna dig på något vis att komma ut, så är det bättre att vänta tills tiden känns rätt. Man måste inte komma ut. Jag själv är asexuell och demiromantisk (knappt ens det, blir så extremt sällan kär) och är inte öppen om det annat än online, eftersom jag känner att min omgivning irl ändå inte skulle förstå eller vara särskilt accepterande. Jag tänker lite att de får gissa sig fram till det om de nu vill spekulera över min läggning, det är ändå inte någon hemlighet att jag har minimalt intresse av att söka partner.

 

[Anonyminus]

Känner du inte att det kommer gynna dig på något vis att komma ut, så är det bättre att vänta tills tiden känns rätt. Man måste inte komma ut. Jag själv är asexuell och demiromantisk (knappt ens det, blir så extremt sällan kär) och är inte öppen om det annat än online, eftersom jag känner att min omgivning irl ändå inte skulle förstå eller vara särskilt accepterande. Jag tänker lite att de får gissa sig fram till det om de nu vill spekulera över min läggning, det är ändå inte någon hemlighet att jag har minimalt intresse av att söka partner.

Är så jag känner också, var först för 2 månader sedan som jag ens ramlade över utrycket demisexuall, härligt att inte vara helt ensam och tro att man bara är konstig .

 

[TheRedLightning]

Var tycker ni?
Gå ut ur garderoben eller inte?

Ser inte hur det kan gynna mig riktigt, är mest rädd för att bli dömd av andra.

Om du inte kan älska dig själv för den du är, vem ska då älska dig?

Jag tror på att vara sig själv och stå för sig själv. Kommer alltid finnas dömande människor, men det säger mer om dom än om dom de dömmer. Livet är för kort för att låta sig bli styrd av andras tycke och smak. Lyssna på dig själv, vad du vill och kör hårt.

 

[TheRedLightning]

Känner du inte att det kommer gynna dig på något vis att komma ut, så är det bättre att vänta tills tiden känns rätt. Man måste inte komma ut. Jag själv är asexuell och demiromantisk (knappt ens det, blir så extremt sällan kär) och är inte öppen om det annat än online, eftersom jag känner att min omgivning irl ändå inte skulle förstå eller vara särskilt accepterande. Jag tänker lite att de får gissa sig fram till det om de nu vill spekulera över min läggning, det är ändå inte någon hemlighet att jag har minimalt intresse av att söka partner.

Jag började googla demisexuell, då jag inte hört begreppet innan. Hittade även lite annat smått och gott. Jag tror att jag är en blandning mellan flexible asexul & Aromantic Asexuals (läste på engelska och vet inte riktigt om det blir rätt att översätta rakt av).

Flexible asexual - mer öppen för sex och kan vara villig att ha sex för fördelen med sexuell partner. Kan även njuta av att ha sex.

Aromantic Asexuals - har liten eller ingen romantisk drift. Föredrar oftast att va singlar. Några upplever aldrig förälskelse.

 

[Anonyminus]

Om du inte kan älska dig själv för den du är, vem ska då älska dig?

Jag tror på att vara sig själv och stå för sig själv. Kommer alltid finnas dömande människor, men det säger mer om dom än om dom de dömmer. Livet är för kort för att låta sig bli styrd av andras tycke och smak. Lyssna på dig själv, vad du vill och kör hårt.

Jag är helt ok med mig själv är min egna människa och nöjd med det, är bara det lilla att min dumma hjärna tror att alla andra dömmer mig för minsta lilla jag gör.
Vilket jag lärt mig koppla bort och är mycket tryggare i mig själv nu ^_^.
Men kunde inte ens äta offentligt eller springa på gympan när jag var liten då jag trodde att alla stirrade på mig.

Nu struntar jag i alla andra helt enkelt.
Men detta är nog alldeles för personligt för att jag ska våga öppna mig för släkten om.
Lyckats få min lilla självkänsla genom att bygga en fin liten mur och ha distans till andra.
(Vilket såklart är väldigt sunt ).

 

[TinyWiny]

Om du vill berätta så gör det men ser du själv ingen anledning att göra det så varför? Att veta vem någon föredrar att ha sex med, vem har med det att göra sålänge alla inblandade parter är med på det? Jag kan ibland känna att det är så uppförstorat vilken sexualitet någon har för vem har egentligen med att göra vem någon annan tänder på? Känner man att man behöver stöd eller om man vill berätta så självklart ska man berätta men bara för att?

För mig spelar det verkligen ingen roll vilken sexuell läggning någon har. Det som gör mig oändligt ledsen däremot är de som pga omgivningen eller till och med sitt eget dömande inte vågar leva med den de vill, vara den de är, men det handlar inte bara om den egna sexualiteten utan om så mycket mer.

Har man en omgivning som ser heterosexualitet som norm så kan det nog vara bra att säga att så inte är fallet innan man tar med sin partner på släktkalas men då för sin egen skull. För att omgivningen inte ska få sina gamla fördomar nerkörda i halsen på plats liksom och att de, för att de blir så förvånade uttalar sig korkat och därmed sårar dig.

Om du känner att du hade kunnat leva ditt liv på ett annat sätt, på ett sätt du hellre vill om du berättade så ska du ju berätta men känner du inte så så blir det ju ingen skillnad, ingen vinning i att berätta. Vill du berätta så gör det men känn inte att du måste göra det. Känner du att du kan leva som du vill utan att berätta så är ju allt bra.

Att vara socialt bortkommen är inget hinder för att träffa någon. Världen är full av människor som känner att de inte vet hur de ska bete sig.

 

[parellikusken]

Jag trodde inte jag behövde komma ut för min familj, visste att de inte hade något problem med min sexualitet, och visste inte om jag ville. Men en dag bestämde jag mig bara för att göra det och det var så skönt. Jag och min familj kom närmare varandra, de slutade anta att jag skulle skaffa pojkvän.
Nu går de i prideparaden varje år med ett band där det står "stolta föräldrar"..
För mig var det ett viktigt steg i att min familj skulle lära känna mig bättre för den jag är.

Vännerna vet att jag inte är straight, men ingen big deal där alls. Ingen i min bekantskapskrets antar att någon är straight, det är skönt.

 

[TheRedLightning]

Jag är helt ok med mig själv är min egna människa och nöjd med det, är bara det lilla att min dumma hjärna tror att alla andra dömmer mig för minsta lilla jag gör.
Vilket jag lärt mig koppla bort och är mycket tryggare i mig själv nu ^_^.
Men kunde inte ens äta offentligt eller springa på gympan när jag var liten då jag trodde att alla stirrade på mig.

Nu struntar jag i alla andra helt enkelt.
Men detta är nog alldeles för personligt för att jag ska våga öppna mig för släkten om.
Lyckats få min lilla självkänsla genom att bygga en fin liten mur och ha distans till andra.
(Vilket såklart är väldigt sunt ).

Om inte ens din egen släkt kan acceptera dig för den du är, då är de inget att ha. Visst svårare att bryta kontakten med släktingar, men måste man så måste man om det nu ens går till så drastiska handlingar. Speciellt inte när du själv skriver att du är bisexuell.

Skulle nog kunna förstå din rädsla ifall du var homosexuell och levde i t ex Ryssland..

 

[athena_arabians]

Om inte ens din egen släkt kan acceptera dig för den du är, då är de inget att ha. Visst svårare att bryta kontakten med släktingar, men måste man så måste man om det nu ens går till så drastiska handlingar. Speciellt inte när du själv skriver att du är bisexuell.

Skulle nog kunna förstå din rädsla ifall du var homosexuell och levde i t ex Ryssland..

Det kan vara illa nog att vara homosexuell i Sverige. Visserligen inte från myndigheternas sida men jag har homosexuella vänner som blivit misshandlade (utöver glåpord etc då) pga sin läggning.

Dvs jag har full förståelse för att man tvekar att komma ut, även i Sverige. Att bryta med sin familj är inte lätt, speciellt om man har en bra relation till dem i övrigt. Dessutom har man rätt till sin rädsla/oro oavsett omständigheterna.

@Anonyminus: Jag skrev inte ovanstående för att skrämma dig, för de allra flesta går det faktiskt bra. En av vännerna som har blivit misshandlad var vansinnigt nervös för att komma ut inför sin mamma. Hon sa bara: "Ha, det har jag vetat länge!" Så har det varit för flera jag känner som kommit ut, familjen/släkten har redan vetat det. Oftast är man inte så bra på att dölja saker som man tror.

Sedan tycker jag personligen att komma ut ska verkligen vara ens eget beslut. Det ska inte vara för att man känner att man behöver förklara något för någon eller liknande. Vem man ligger med/inte ligger med är faktiskt privat och inget som någon har rätt att veta. Ska man ta med en partner av samma kön till en familjemiddag tycker jag nog iaf att man talar om det för släkten innan, för partnerns skull.

 

[Problematisk]

Jag tycker det är så galet hur det här med att "komma ut" fortfarande är en så stor grej. Och att det är just de som är något annat än heterosexuella som behöver "komma ut".
Minns en föreläsning i skolan med han Olle nånting som hade ett tv-program om sex osv. Han frågade om någon var heterosexuell, några började räcka upp handen och så sa han "Nej men ni behöver inte komma ut här och nu". Det tyckte jag var bra, att vända på det. En tankeställare.

Sen kan jag också tycka att min sexualitet är MIN grej. Jag är heterosexuell, men det är ju inte hela min sexualitet liksom. Jag tänder inte på ALLA killar/män, det ska ju mycket mer till för att attraktion ska finnas där än att någon är ett visst kön. På samma sätt är det ju för andra sexualiteter också, ändå är det just vilket/vilka kön osv vi tänder på som anses vara så viktigt? Jag förstår verkligen inte det. Könsidentiteten är ju bara EN del av oss, och EN del av personen man attraheras av. Ändå är det så himla viktigt för andra att veta vad för läggning andra har?

Nä, galet tycker jag. För mig spelar det ingen roll om någon annan är bi/pan/homo/hetero/osv annat än om jag är intresserad av personen på ett sexuellt eller romantiskt plan. Men annars är det lika oviktigt som vilken storlek hen har på sina skor typ.

Men med det sagt så ÄR det ju en big deal för många. Och känner du att du skulle vinna något på att berätta, t.ex. komma närmare din familj eller känna dig friare att vara dig själv, så finns det ju en poäng med att berätta. Men känner du att du "måste" komma ut bara för att "man ska göra det" så tycker jag inte du ska behöva känna så.
Har man en (eller flera) partners som man vill introducera för vänner/familj, och de är såna som utgår från heteronormen, då kan det såklart vara bra att berätta om det i förväg för att undvika konstig stämning.

 

[parellikusken]

Jag tycker det är så galet hur det här med att "komma ut" fortfarande är en så stor grej. Och att det är just de som är något annat än heterosexuella som behöver "komma ut".
Minns en föreläsning i skolan med han Olle nånting som hade ett tv-program om sex osv. Han frågade om någon var heterosexuell, några började räcka upp handen och så sa han "Nej men ni behöver inte komma ut här och nu". Det tyckte jag var bra, att vända på det. En tankeställare.

Sen kan jag också tycka att min sexualitet är MIN grej. Jag är heterosexuell, men det är ju inte hela min sexualitet liksom. Jag tänder inte på ALLA killar/män, det ska ju mycket mer till för att attraktion ska finnas där än att någon är ett visst kön. På samma sätt är det ju för andra sexualiteter också, ändå är det just vilket/vilka kön osv vi tänder på som anses vara så viktigt? Jag förstår verkligen inte det. Könsidentiteten är ju bara EN del av oss, och EN del av personen man attraheras av. Ändå är det så himla viktigt för andra att veta vad för läggning andra har?

Nä, galet tycker jag. För mig spelar det ingen roll om någon annan är bi/pan/homo/hetero/osv annat än om jag är intresserad av personen på ett sexuellt eller romantiskt plan. Men annars är det lika oviktigt som vilken storlek hen har på sina skor typ.

Men med det sagt så ÄR det ju en big deal för många. Och känner du att du skulle vinna något på att berätta, t.ex. komma närmare din familj eller känna dig friare att vara dig själv, så finns det ju en poäng med att berätta. Men känner du att du "måste" komma ut bara för att "man ska göra det" så tycker jag inte du ska behöva känna så.
Har man en (eller flera) partners som man vill introducera för vänner/familj, och de är såna som utgår från heteronormen, då kan det såklart vara bra att berätta om det i förväg för att undvika konstig stämning.

Fast du är straight. Du är hetero. Du passar in i normen. Förstår att det inte är en big deal för dig att folk inte är straight, men det kan vara en big deal för oss som inte passar in i normen att berätta det. Det är mer än en sexualitet, det är ett sätt att leva som inte samhället i stort förväntar sig.

Jag förstår att få bryr sig om min sexualitet, men ändå känns det ofta obekvämt att hålla handen med en flickvän på stan. Det är obekvämt att pussas offentligt. Det är för mig jobbigt att inte passa in i normen.

Jag förstår helt att det är en big deal att komma ut, sexualiteten är inte så privat som många straighta tror.

 

[Problematisk]

Fast du är straight. Du är hetero. Du passar in i normen. Förstår att det inte är en big deal för dig att folk inte är straight, men det kan vara en big deal för oss som inte passar in i normen att berätta det. Det är mer än en sexualitet, det är ett sätt att leva som inte samhället i stort förväntar sig.

Jag förstår att få bryr sig om min sexualitet, men ändå känns det ofta obekvämt att hålla handen med en flickvän på stan. Det är obekvämt att pussas offentligt. Det är för mig jobbigt att inte passa in i normen.

Jag förstår helt att det är en big deal att komma ut, sexualiteten är inte så privat som många straighta tror.

Du kanske missförstod mitt inlägg. Det jag tycker är konstigt och galet, är att det fortfarande ÄR en så big deal för så många. Jag tycker att det inte BORDE vara det. Jag tycker det är galet att vi fortfarande, i västvärlden år 2018, generellt har en så snäv syn på folks sexualitet att någon ens ska behöva "komma ut".

Jag förstår fullt ut att det är svårt för många som har annan sexualitet än hetero att "komma ut" - MEN jag tycker det är galet att det (fortfarande) är så!
Jag ifrågasätter alltså inte HBTQ+-personers känsla av osäkerhet, skam, obehag osv kring att "komma ut". Absolut inte! Det jag vänder mig emot är att vi (FORTFARANDE!) inte har kommit längre än så. Det borde vara en icke-fråga.

För övrigt är jag, förutom heterosexuell, även polyamorös. Det är också något som många har svårt att förstå och acceptera, på ett sätt kanske mer än bi/homo/osv. Samhället överlag utgår ju från att kärleks- och sexuella relationer är mellan en man och en kvinna. Allt annat är något som man behöver "komma ut" om, och det är DET jag tycker är galet. Inte personernas känsla av utanförskap osv.

 

[Arisj]

Man måste inte komma ut. Och man måste inte komma ut på det klassiska sättet med att sitta ner allvarligt och säga "jag har något jag måste berätta..". Det är ju också att komma ut att rätta någon om de förutsätter fel kön på ens partner, eller säga något i förbifarten om man ändå pratar inom ämnesområdena, någon slags mikro-form av att komma ut. Men jag kan tycka det är för mycket press på att komma ut, och speciellt att göra det på det förstnämnda sättet.

Iaf, det bästa är att rannsaka om man skulle må bättre utav det, och om de där rädslorna man har inför att komma ut faktiskt är något att ha som hinder. Själv var jag så rädd att jag våndades i veckor och skakade när jag berättade för min mor, sen sa hon bara "det visste jag redan". Antiklimax deluxe, men det hjälpte att ta bort den där rädslan. Just rädslan tror jag är det viktiga att få bort så att man inte går runt med den som en ilsken boll i magen. Sen hur man får bort den är en annan sak.

Personligen kommer jag dock inte ut för folk, för jag får inget ut av det efter den episoden. Orkar inte dra in i en konversation "btw, jag är ett clusterfuck av hbtq" om inte någon frågar.

 

[Singoalla]

Personligen kan jag tycka att det är skönt att folk vet om min sexualitet då det faktiskt kan hända på ganska kort varsel att det dyker upp en tjej jag gillar, och då är det lite jobbigt att behöva ta den diskussionen med vänner just där och då. Jag var på en fest i vintras och fastnade för en tjej som var där, men eftersom varken hon eller någon annan där (förutom två nära vänner) visste om min sexualitet så kände jag mig lite hindrad att flirta med henne. Att jag träffar tjejer ute som inte vet om att jag är bisexuell, och att jag dessutom inte vet om deras sexualitet, händer såklart hela tiden men det brukar gå ganska snabbt att ta reda ut. Men om ens vänner, särskilt om man känt varandra ett tag, är där och min sexualitet skulle vara en nyhet för dem också så kan jag tycka att det blir lite mycket att hantera på en och samma gång.

I fallet på festen så slutade det med att hon försökte matcha ihop mig med sin killkompis som jag inte alls var intresserad av Och nu har min killkompis bjudit ut henne på dejt som dom ska på i veckan. Tusan, skulle sagt något till henne tidigare..

 

[micaelathegreat]

Om du inte kan älska dig själv för den du är, vem ska då älska dig?

Jag blir så arg när jag ser det här. Givetvis finns det människor som älskar en oavsett vad man tycker om sig själv, man behöver inte älska sig själv för att förtjäna kärlek.