Att inte vara nyfiken/vetgirig?

[Alexandra_W]

Jag är väldigt nyfiken, eller vetgirig snarare. Jag är medveten om att jag är det på en nivå som det säkert finns en diagnos på. Jag vill helt enkelt veta om jag börjar fundera på något. T ex när vi för flera år sen satt och skämtade på jobbet om hur man skulle kunna begå det perfekta brottet och någon tycker "Undra om man får ett annat DNA om man byter ut allt sitt blod?". Ingen visste och alla släppte frågan. Det var ju bara skojande i samband med det perfekta brottet, som ju underlättas om man kan byta DNA. Ingen, inte ens jag, hade ju tänkt ens prova begå det perfekta brottet så svaret på frågan var ju eg helt irrelevant. Det fanns ingen nytta i att veta svaret.

Jag kunde inte "släppa" det dock. Så jag googlade men utan att hitta svar. Kunde dock inte riktigt släppa det, nu hade jag ju börjat fundera på det och ville veta. "Måste" veta. Slutade med att jag frågade SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium). Fick svar, var nöjd och kunde "släppa" det.

Ser jag ett ord jag inte förstår slår jag upp det, om jag skulle se ett reportage om en konstig fisk så kan jag känna att "de vill jag veta mer om!". Inte för jag har minsta nytta av att veta mer om den konstiga fisken utan ren nyfikenhet. Så då tar jag reda på mer. I love google - men jag var likadan redan som yngre innan internet fanns och man fick gå till biblioteket och försöka slå upp det i böcker.

Jag är likadan när det gäller människor och relationer. Berättar någon något så är det ganska ofta jag känner att jag vill veta mer. Kompisen tog flygcert. Jag är helt ointresserad av flygning och dessutom djävulskt höjdrädd. Men det var en jäkla intressant bok han hade om flygregler och grejer som jag fastnade lite i....
Berättar någon att de brukar göra prydnadssaker i cement kan jag fråga mer om hur man egentligen gör etc. Inte för att jag nånsin tänker prova själv eller ens tycker det är fina grejer utan bara nyfikenhet. Man kan helt enkelt aldrig veta för mycket, och frågar man inte får man aldrig veta.
Om man träffar någon som intresserar en, t ex när man dejtar, så är jag ju naturligtvis lika nyfiken på "vem är du och vad tycker du om saker och ting". Vill lära känna personen helt enkelt, även "vad som rör sig i personens hjärna" samt veta mer om saker som intresserar personen. Inte bara "hur gammal är du, vad jobbar du med och vad gör du på fritiden", få svaren och vara nöjd där. Det är inte alltid de självklara grejerna jag blir nyfiken på heller.

Jag träffade en person i somras som jag ganska snabbt avfärdade som "Helt jävla ointresserad av mig som person". Han ville ses och ses igen osv - men jag kunde bara se en enda anledning till varför (sex) eftersom han var så uppenbart ointresserad av mig som person, mitt liv osv. Han frågade aldrig nåt om mig. Inte ens när jag frågade om honom, det kom inga returfrågor. Inte heller om jag berättade nåt, så kom det följdfrågor. Vi snackade nivån där jag skulle kunna sagt "Du vi får boka om dejten tror jag, jag har kört på en elefant" utan att han skulle tyckt "En elefant?? Hur i hela friden gick det till?". Utan skulle fått ett "Ojdå, hoppas det gick bra, vi kan ta det på torsdag istället - inga problem" som svar.

Han förnekade han var ointresserad och ute bara efter sex. Jag var skeptisk. Men insåg med tiden att han faktiskt talar sanning. Men varför i hela friden ville han träffa mig då? Han berättade inte mycket om sig själv, men tyckte "Det är ju bara att fråga, fråga vad du vill, jag svarar". Jag testade det och det stämde. Men det kom ändå inga returfrågor. Inte ens där han borde ha haft ett egenintresse i svaret. Typ när jag frågade honom varför han "valt mig", så han svarade. Men vände inte ens frågan. Konstig kille helt enkelt ;P

Sen fick jag vad jag tror är svaret på alla varför, eller vad som åtminstone förklarar den där "ointresserad av mig som person". Han är helt onyfiken generellt. Han kunde inte komma på en enda gång någonsin där han blivit nyfiken och känt att han måste/ville ta reda på mer bara för sakens skull. Han gav många exempel först, men alla var kopplade till nytta. Att ta reda på hur man byter en sån grej på bilen när den gått sönder, eller ta reda på mer om något i samband med att han skulle bygga nåt. Men det är att söka information för nyttan i den. Jag menar den rena nyfikenheten/vetgirigheten där man vill veta bara för att man vill veta. Utan att ha behov eller ens potentiell nytta av svaret. Nä, han kunde inte komma på en enda sådan situation någonsin. Vilket förklarade en hel del..

Jag blev ganska stum ska erkännas. För mig var det otänkbart. Jag har levt i salig tro att ALLA människor har en inneboende nyfikenhet/vetgirighet. Även om den såklart kan vara på olika nivå, och de flesta INTE är så "besatta" som mig. Men att vara helt onyfiken - det trodde jag inte fanns. Men uppenbarligen finns minst en sådan människa.

Så nu är jag nyfiken *s* - hur är ni i frågan?

 

[Gnist]

Inom vissa områden är jag mer nyfiken än inom andra, men generellt sett så jo; Jag är en nyfiken och ibland vetgirig person

 

[bitta]

Men, för bövelen, vad sa SKL då!?! Det kan man väl inte?

Ehh, det var nog svar på din fråga också, va?

 

[_husmusen_]

En person som får benmärg av en annan person kommer ha dennes DNA i sina nya blodkroppar. Dock är det främst de vita blodkropparna som bär på DNA så skulle man "bara" byta genom att ge blod via transfusion skulle det inte fungera antar SKL sa något liknande?

 

[Roheryn]

Jag är som du, eller i alla fall mest åt det hållet... Måste därför nyfiket fråga vad du fick för svar av SKL i DNA-frågan??? :-)

Dock har jag av en tidigare pojkvän (när jag var väldigt ung) blivit beskylld (jag uppfattade det precis så...) för att vara "onyfiken". Men i just det fallet berodde det på att jag var för osäker på mig själv och vårt förhållande för att VÅGA fråga saker...

I mitt nuvarande förhållande, med en person som gått igenom rätt mycket på det personliga planet de senaste åren, har mina "närgångna frågor" blivit en nästan kul grej mellan oss, jag kan ju bara inte sluta fråga... Och jag tror också, faktiskt, att mina frågor hjälpt den här personen att "hitta rätt" i sitt liv.

Jag skulle nog ha svårt att leva i ett förhållande med någon "onyfiken" till den grad som du beskriver - skulle precis som du uppfatta det som ointresse. Inser också att mycket av min personlighet präglas av nyfikenhet - vilja veta mer, vilja upptäcka mer, vilja göra nya saker, lära mig nya saker. Tror att de egenskaperna i längden skulle bli jobbiga för en person som inte är sådan alls, och jag tror jag skulle tröttna på att vara den drivande i allt "nyupptäckande", gillar bättre när det ibland är jag, ibland är den andra som tar initiativet...

Hur gick det för dig och din date? Datar ni fortfarande?

 

[Alexandra_W]

Haha, SKL sa att det inte fungerar. Viss skillnad i DNA får man direkt efter transfusionen, men när benmärgen bildar nya blodkroppar så är ju det med ens eget DNA. Däremot en benmärgstransplantation förändrar DNA. Bytte man ut all benmärg skulle man kunna få ett helt nytt DNA.

Fast de sa det mycket mer pedagogiskt. Tyvärr försvann mailet med svaret i en datorkrasch men det var typ 1 A4 långt och jättepedagogiskt och informativt. Nån hade verkligen lagt lite tid på svaret.

 

[Snurrfian]

Fast just när det gäller privata grejer så stör jag mig inte så mycket, jag blir mer frustrerad när barnens lärare är helt ointresserade av forskning, vidareutbildningar och nya rön som ändå dyker upp. I lärarrollen, speciellt inom NO ämnen så tycker jag att en viss nyfikenhet borde vara ett måste, men uppenbarligen inte... Eller jo, yngsta lärare är precis lika nyfiken som jag så vi råkade förlänga utvecklingssamtalet som skulle vara på 15 min till en hel timme eftersom vi kom in på forskning och barns lärande... Men många andra verkar inte ens ha koll på vad som händer i omvärlden just nu och det skrämmer mig lite...

 

[Alexandra_W]

Hur gick det för dig och din date? Datar ni fortfarande?

The jury is out angående det.. Jag bestämde mig rätt snart för "nej, skit i det här". Samtidigt gjorde jag det inte, nåt drar ändå och han har ju bra sidor med. Och jag har trott/hoppats att det skulle "lossna" när vi setts lite mer, så "jag ger det en dejt till". Jag fick veta det med onyfikenheten ganska nyss. Och den förklarade ju en hel massa. Samtidigt ger det nya funderingar/problem... Jag känner ju det du skriver, att hur ska det fungera i längden? Jag måste ju släppa den delen om det ska fortsättas ses. Det kan jag väl. Men om det går X tid och är precis likadant, hur ska det fungera? Han tyckte vid ett tillfälle att "Nu har du ju fått svar på alla dina frågor?" och jag kände "eh va, nä?!". De tar ju inte slut frågorna. Någonsin. Om jag inte efter flera år fortfarande är nyfiken på personen, då är det ju kört liksom. Då kommer jag ju att lämna. När man sitter där och känner "jag vill inte veta nåt mer om dig alls"?? Men tja så är jag den eviga singeln med iofs så kanske missat något relevant...

Han är omvärldsmedveten, ser på mer nyheter än mig, har bättre koll än mig på vad som händer i världen just nu (och det är hyfsat bra jobbat faktiskt) - så det är just den där nyfikenheten/vetgirigheten som saknas. Han kan fråga mig saker om mig, men då är det för att svaret har en praktisk relevans typ. Inte för att "det är kul att veta, även fast det bara är för att veta". Initiativmässigt har han heller inte verkat initiativlös till att föreslå saker. Men som sagt - helt onyfiken. Och berättar inte "självmant" så mycket om sig själv, antagligen sitter det ihop med onyfikenheten. Vill man inte veta själv förstår man ju knappast att andra människor vill veta?

 

[skiesabove]

Jag är väldigt vetgirig och "forskar" på samma sätt som du TS när jag stöter på något jag inte kan/vet något om, men däremot inte i folk. De flesta människor intresserar mig inte så mycket, och framförallt så är det deras ensak.

Det kan bottna i att jag inte berättar allt om mig själv (ens vid frågor) föränn jag känner att jag verkligen, verkligen kan lita på personen. Har blivit bränd några gånger och har därför mest ytliga relationer och några få nära. Så att grotta i andra människors liv är inget jag gör till vardags.

 

[mino]

Jag tänker att om man kokar ihop det så handlar problemet du har med killen om att du inte verkar uppleva dig som viktig eller intressant på grund av att han inte ställer några frågor om dig. Han bemöter inte dig på ett sätt som passar dig som person, helt enkelt. Och det låter dessutom rätt rimligt att du tycker att det är konstigt, man speglar ju någon som man håller på att lära känna genom att prata och fråga tillbaka, det är så det går till. Jag funderar på hur han kommer att ta hand om dina andra behov om han inte ens klarar denna grundläggande sociala process? Han låter onekligen rätt tondöv.

Så just er relation tycker jag snarare att det handlar om social kompetens än graden av nyfiken läggning. Men för att svara på frågan: ja jag är oerhört nyfiken, så pass att det är mitt jobb att vara nyfiken (forskare).

 

[Alexandra_W]

@mino Jo det finns givetvis fler aspekter vad gäller relationen och det som delgetts är bara en sida/en del. Men det var inte därför jag skrev tråden. Utan just att jag insåg att jag verkligen hela livet förutsatt att alla verkligen är nyfikna på saker och ting - som att det är något allmängiltigt rådande och självklart.
Men att det kanske inte är så självklart. Och eftersom jag började fundera på det så blev jag givetvis tvungen att ta reda på svaret (sort of i alla fall) ;P

 

[Alexandra_W]

Jag är väldigt vetgirig och "forskar" på samma sätt som du TS när jag stöter på något jag inte kan/vet något om, men däremot inte i folk. De flesta människor intresserar mig inte så mycket, och framförallt så är det deras ensak.

Det kan bottna i att jag inte berättar allt om mig själv (ens vid frågor) förän jag känner att jag verkligen, verkligen kan lita på personen. Har blivit bränd några gånger och har därför mest ytliga relationer och några få nära. Så att grotta i andra människors liv är inget jag gör till vardags.

Av nyfikenhet, menar du då berättar något alls - eller berättar "djupare" saker? Jag har en enormt hög integritet och det tar oändligt långt tid innan jag litar nog på folk för att berätta om djupare saker. Folk märker dock inte av detta, tvärtom brukar jag beskrivas som öppen och tillgänglig.
Men jag berättar bara saker som jag skulle kunna skriva på ett plakat och gå runt med på torget liksom. Men jag berättar tillräckligt många sådana för att folk ska tycka jag är öppen osv. Dessutom berättar jag gärna anekdoter (som när jag åkte pulka in i brevlådan, i vuxen ålder), och sådant har jag märkt gör att folk tycker (tror..) att de minsann känner mig.

Och jag förväntar mig ungefär samma sak av andra i ett lära känna-scenario, oavsett om det handlar om nya arbetskamrater, nya vänner eller under ett dejtingstadie. Och det där brukar leda till följdfrågor från båda håll om det finns någon slags "personkemi" i botten. Man tycker ju såklart inte lika bra om alla arbetskamrater osv. Men i den där berätta - få följdfråga - svara - lyssna - fråga - etc så skapas ju ett samtal och en dialog som spinner fritt och själv. Och via den, genom de där spontana sakerna som kommer upp - så lär man ju känna den andra personen. Vilket är ett jäkligt mycket bättre sätt enligt mig än om man ska ha ett frågeformulär att dra igenom.

Jag menar alltså inte "grotta i folks liv" i meningen 'jaha, hur var din barndom då? Vad är det värsta trauma du genomgått?" osv. Utan mer som ex nedan, som är helt påhittat:

A: Jag är nog lite yrkesskadad, jag arbetade på restaurang som ung, men den här servicenivån är under all kritik.
B: På restaurang, serverade du då eller? Själv jobbade jag som skidlärare i Sälen efter gymnasiet.
A: Ja servitris och lite i kassan. Så du gillar och åka skidor. Jag åkte mycket förr men nu är det nog 10 år sen, jag vetesjutton om jag skulle kunna hålla mig på benen.
B: Det är ju lite som att cykla, det brukar ju sitta i ryggmärken. Men när jag skulle lära mig åka snowbord, herregud...
osv osv

Vi det där lilla samtalet har A fått veta att B tycker om att åka skidor och inte drar sig för att varken prova nya saker eller att berätta att hen misslyckats med något hen provat. B har fått veta att A åkte mycket skidor förr och inte är främmande för att ta upp det.
Således har A och B konstaterat att de har skidåkning gemensamt/ett potentiellt gemensamt intresse där. Och skulle kunna åka skidor ihop nån gång. Jämfört med om man ska ta reda på det via fråga 543 i frågeformuläret "Gillar du att åka skidor?"

Men finns inte den där att "båda berättar och båda frågar", då haltar liksom hela processen. Har jag märkt ;P

 

[Tass]

-----

 

[WhoIsItAgain]

Jag är nog rätt totalt onyfiken tror jag. Jag är mer som Alex date. Vadå intressant? Jag? Nä, kommer inte på nått men vill du veta så fråga gärna, jag svarar på allt. Och ändå tror jag att jag har haft ett rätt intressant och allt annat än vanligt och tråkigt liv.

Jag är helt klart mer nyfiken men bara om det är praktiskt och något jag har nytta av att veta. Men då kan jag å andra sidan nörda ner mig totalt. Men bara veta för att veta liksom?! Nääää.

Jag kommer också mycket sällan på saker att fråga andra om. Jag tänker mer, lär jag väl märka med tiden typ.

 

[Enya]

Jag är väldigt nyfiken, eller vetgirig snarare. Jag är medveten om att jag är det på en nivå som det säkert finns en diagnos på. Jag vill helt enkelt veta om jag börjar fundera på något. T ex när vi för flera år sen satt och skämtade på jobbet om hur man skulle kunna begå det perfekta brottet och någon tycker "Undra om man får ett annat DNA om man byter ut allt sitt blod?". Ingen visste och alla släppte frågan. Det var ju bara skojande i samband med det perfekta brottet, som ju underlättas om man kan byta DNA. Ingen, inte ens jag, hade ju tänkt ens prova begå det perfekta brottet så svaret på frågan var ju eg helt irrelevant. Det fanns ingen nytta i att veta svaret.

Jag kunde inte "släppa" det dock. Så jag googlade men utan att hitta svar. Kunde dock inte riktigt släppa det, nu hade jag ju börjat fundera på det och ville veta. "Måste" veta. Slutade med att jag frågade SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium). Fick svar, var nöjd och kunde "släppa" det.

Ser jag ett ord jag inte förstår slår jag upp det, om jag skulle se ett reportage om en konstig fisk så kan jag känna att "de vill jag veta mer om!". Inte för jag har minsta nytta av att veta mer om den konstiga fisken utan ren nyfikenhet. Så då tar jag reda på mer. I love google - men jag var likadan redan som yngre innan internet fanns och man fick gå till biblioteket och försöka slå upp det i böcker.

Jag är likadan när det gäller människor och relationer. Berättar någon något så är det ganska ofta jag känner att jag vill veta mer. Kompisen tog flygcert. Jag är helt ointresserad av flygning och dessutom djävulskt höjdrädd. Men det var en jäkla intressant bok han hade om flygregler och grejer som jag fastnade lite i....
Berättar någon att de brukar göra prydnadssaker i cement kan jag fråga mer om hur man egentligen gör etc. Inte för att jag nånsin tänker prova själv eller ens tycker det är fina grejer utan bara nyfikenhet. Man kan helt enkelt aldrig veta för mycket, och frågar man inte får man aldrig veta.
Om man träffar någon som intresserar en, t ex när man dejtar, så är jag ju naturligtvis lika nyfiken på "vem är du och vad tycker du om saker och ting". Vill lära känna personen helt enkelt, även "vad som rör sig i personens hjärna" samt veta mer om saker som intresserar personen. Inte bara "hur gammal är du, vad jobbar du med och vad gör du på fritiden", få svaren och vara nöjd där. Det är inte alltid de självklara grejerna jag blir nyfiken på heller.

Jag träffade en person i somras som jag ganska snabbt avfärdade som "Helt jävla ointresserad av mig som person". Han ville ses och ses igen osv - men jag kunde bara se en enda anledning till varför (sex) eftersom han var så uppenbart ointresserad av mig som person, mitt liv osv. Han frågade aldrig nåt om mig. Inte ens när jag frågade om honom, det kom inga returfrågor. Inte heller om jag berättade nåt, så kom det följdfrågor. Vi snackade nivån där jag skulle kunna sagt "Du vi får boka om dejten tror jag, jag har kört på en elefant" utan att han skulle tyckt "En elefant?? Hur i hela friden gick det till?". Utan skulle fått ett "Ojdå, hoppas det gick bra, vi kan ta det på torsdag istället - inga problem" som svar.

Han förnekade han var ointresserad och ute bara efter sex. Jag var skeptisk. Men insåg med tiden att han faktiskt talar sanning. Men varför i hela friden ville han träffa mig då? Han berättade inte mycket om sig själv, men tyckte "Det är ju bara att fråga, fråga vad du vill, jag svarar". Jag testade det och det stämde. Men det kom ändå inga returfrågor. Inte ens där han borde ha haft ett egenintresse i svaret. Typ när jag frågade honom varför han "valt mig", så han svarade. Men vände inte ens frågan. Konstig kille helt enkelt ;P

Sen fick jag vad jag tror är svaret på alla varför, eller vad som åtminstone förklarar den där "ointresserad av mig som person". Han är helt onyfiken generellt. Han kunde inte komma på en enda gång någonsin där han blivit nyfiken och känt att han måste/ville ta reda på mer bara för sakens skull. Han gav många exempel först, men alla var kopplade till nytta. Att ta reda på hur man byter en sån grej på bilen när den gått sönder, eller ta reda på mer om något i samband med att han skulle bygga nåt. Men det är att söka information för nyttan i den. Jag menar den rena nyfikenheten/vetgirigheten där man vill veta bara för att man vill veta. Utan att ha behov eller ens potentiell nytta av svaret. Nä, han kunde inte komma på en enda sådan situation någonsin. Vilket förklarade en hel del..

Jag blev ganska stum ska erkännas. För mig var det otänkbart. Jag har levt i salig tro att ALLA människor har en inneboende nyfikenhet/vetgirighet. Även om den såklart kan vara på olika nivå, och de flesta INTE är så "besatta" som mig. Men att vara helt onyfiken - det trodde jag inte fanns. Men uppenbarligen finns minst en sådan människa.

Så nu är jag nyfiken *s* - hur är ni i frågan?

Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg! Som liten kollade jag ofta i uppslagsböcker. Folk reagerade när jag sa att jag började med bok 1 och läste från pärm till pärm och fortsatte sedan med de andra böckerna... Jag googlar en del men har fått dra ner på det, jag hittar SÅ mycket intressant och ännu mer intressant och det blir till slut för mycket för min hjärna. Speciellt i perioder när jag inte mår bra, då är Google dåligt. Men jag älskar att lära mig saker! Älskar att lyssna när någon berättar om saker jag inte kan något om från början.

Nyfiken är jag, men jag skulle själv inte kalla det för överdrivet eller sjukligt nyfiken, utan jag är bara intresserad. På ett öppet och ärligt plan.Min familj har däremot aldrig varit mer nyfiken än på skvaller så att ha diskussioner med dem har inte varit något jag sysslat med, totalt omöjligt att ha det. Det har alltid varit en sorg liksom.

Nuförtiden lägger jag dock lite band på mig, får ofta svaret att googla, men eftersom jag inte fixar det riktigt så frågar jag inte lika mycket. Det är sorgligt, ibland känns det till och med fördummande, att höra någon prata om något men inte kunna fråga vidare Och trots detta så upplevs jag ändå som frågvis!

Ibland önskar jag mig en medicin som gjorde mig mindre frågvis och nyfiken. Eller som tog bort stressen min hjärna känner av Google!!!!

@MacGyver utsätts ofta för mina frågor, men han suckar djupt inom sig och ber mig googla alldeles för ofta OCH JAG GOOGLAR FAKTISKT!!! För inte så länge sedan sa han "du och dina frågor". Det var nog negativt menat, kanske borde jag köpa mig en rulle silvertejp så jag kan umgås normalt med folk utan att fråga dem en massa....


Och jag har fortfarande inte fått svar på varför man kallar båtar för "hon", varför är de just kvinnor? Och klockor likaså!!!!!!

 

[Red_Chili]

Han tyckte vid ett tillfälle att "Nu har du ju fått svar på alla dina frågor?" och jag kände "eh va, nä?!".

Jag hamnade i en likadan situation med en man jag träffade förra sommaren. När han sa ungefär så, då bestämde jag mig för att inte höra av mig till honom igen FY vad frustrerande det var att umgås med någon som inte hade något direkt intresse av någonting! Eller ja, han hade absolut sina intressen och brydde sig om omvärlden, nyheter, tittade på film m.m. men samtidigt så... död? Det kändes så!

Kan även nämnas att min farsas arbetskamrater kallade mig för "fröken varför" när jag var liten och följde med till hans jobb. Han jobbade på bank med att skapa program till bankomater osv och jag ville såklart veta ALLT om varför bankomater fungerade som de gjorde. Så där stod jag, pytteliten skitunge och frågade både pappa och hans kollegor om allt möjligt tills de suckade och försökte aktivera mig med något spel istället

Jag är precis lika hopplöst nyfiken nu och vill veta allt om allt, läser överallt (även på mjölkförpackningar och schampoflaskor) och kan diskutera "vad som helst" bara för att få lära mig mer om något. Det är ju hur kul som helst! Har dock lärt mig, till stor del iaf, att läsa av folk såpass bra att jag inte "tvingar dem" att berätta saker när de tröttnat. Förut kunde jag nog ses som jobbig just för att jag var så nyfiken.

Som tur är så har jag några vänner som är nästan likadana och morsan är precis som mig. Senaste tiden har jag även chattat hela nätterna med en person som är så lik mig att vi båda blir förvånade. Det är hur kul som helst och hjälp vad snabbt timmarna flyger förbi när vi diskuterar allt mellan himmel och jord

 

[Alexandra_W]

Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg! Som liten kollade jag ofta i uppslagsböcker. Folk reagerade när jag sa att jag började med bok 1 och läste från pärm till pärm och fortsatte sedan med de andra böckerna... Jag googlar en del men har fått dra ner på det, jag hittar SÅ mycket intressant och ännu mer intressant och det blir till slut för mycket för min hjärna. Speciellt i perioder när jag inte mår bra, då är Google dåligt. Men jag älskar att lära mig saker! Älskar att lyssna när någon berättar om saker jag inte kan något om från början.

Nyfiken är jag, men jag skulle själv inte kalla det för överdrivet eller sjukligt nyfiken, utan jag är bara intresserad. På ett öppet och ärligt plan.Min familj har däremot aldrig varit mer nyfiken än på skvaller så att ha diskussioner med dem har inte varit något jag sysslat med, totalt omöjligt att ha det. Det har alltid varit en sorg liksom.

Nuförtiden lägger jag dock lite band på mig, får ofta svaret att googla, men eftersom jag inte fixar det riktigt så frågar jag inte lika mycket. Det är sorgligt, ibland känns det till och med fördummande, att höra någon prata om något men inte kunna fråga vidare Och trots detta så upplevs jag ändå som frågvis!

Ibland önskar jag mig en medicin som gjorde mig mindre frågvis och nyfiken. Eller som tog bort stressen min hjärna känner av Google!!!!

@MacGyver utsätts ofta för mina frågor, men han suckar djupt inom sig och ber mig googla alldeles för ofta OCH JAG GOOGLAR FAKTISKT!!! För inte så länge sedan sa han "du och dina frågor". Det var nog negativt menat, kanske borde jag köpa mig en rulle silvertejp så jag kan umgås normalt med folk utan att fråga dem en massa....


Och jag har fortfarande inte fått svar på varför man kallar båtar för "hon", varför är de just kvinnor? Och klockor likaså!!!!!!

Båtar: http://mobil.blogg.dn.se/spraket/skribent/catharina-grunbaum/

Klockor har ungefär samma svar. Förr fanns grammatiskt genus och klocka var feminint.

 

[Sar]

Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg! Som liten kollade jag ofta i uppslagsböcker. Folk reagerade när jag sa att jag började med bok 1 och läste från pärm till pärm och fortsatte sedan med de andra böckerna... Jag googlar en del men har fått dra ner på det, jag hittar SÅ mycket intressant och ännu mer intressant och det blir till slut för mycket för min hjärna. Speciellt i perioder när jag inte mår bra, då är Google dåligt. Men jag älskar att lära mig saker! Älskar att lyssna när någon berättar om saker jag inte kan något om från början.

Nyfiken är jag, men jag skulle själv inte kalla det för överdrivet eller sjukligt nyfiken, utan jag är bara intresserad. På ett öppet och ärligt plan.Min familj har däremot aldrig varit mer nyfiken än på skvaller så att ha diskussioner med dem har inte varit något jag sysslat med, totalt omöjligt att ha det. Det har alltid varit en sorg liksom.

Nuförtiden lägger jag dock lite band på mig, får ofta svaret att googla, men eftersom jag inte fixar det riktigt så frågar jag inte lika mycket. Det är sorgligt, ibland känns det till och med fördummande, att höra någon prata om något men inte kunna fråga vidare Och trots detta så upplevs jag ändå som frågvis!

Ibland önskar jag mig en medicin som gjorde mig mindre frågvis och nyfiken. Eller som tog bort stressen min hjärna känner av Google!!!!

@MacGyver utsätts ofta för mina frågor, men han suckar djupt inom sig och ber mig googla alldeles för ofta OCH JAG GOOGLAR FAKTISKT!!! För inte så länge sedan sa han "du och dina frågor". Det var nog negativt menat, kanske borde jag köpa mig en rulle silvertejp så jag kan umgås normalt med folk utan att fråga dem en massa....


Och jag har fortfarande inte fått svar på varför man kallar båtar för "hon", varför är de just kvinnor? Och klockor likaså!!!!!!

Jag är ju hopplöst vetgirig så jag googlade genast, här kommer svaret!

http://fragabiblioteket.wordpress.c...orm-varfor-benamner-man-batar-i-feminin-form/
Jag hittade ett bra svar på DN´s språkspalt.
Först om klockan:
Här har vi ett exempel på att språkliga uttryck lever vidare även sedan verkligheten förändrats. Visst kan man ibland höra timslag både från kyrktorn och moraklockor, men de hör inte längre till vår tids ljudbild.
Ett annat äldre drag är att klockan omtalas som hon när man syftar på tid. ”Hur mycket är klockan?” kan man fråga en person som då tittar på sin armbandsklocka och svarar ”Hon är fem över två”.
Men själva klockan är den. ”Vad snygg den är, din klocka” kan man fortsätta ordutbytet.
Detta hon är ett arv från den tid det fanns maskulint och feminint genus hos substantiven. Båten och månen var han, dörren och kyrkan var hon.
I dag är de alla den, med så kallat genus utrum (som betyder ‘det ena av två, nämligen maskulinum och femininum, motsatsen till neutrum, ‘ingetdera av de två’).
Men solen och klockan har i vissa sammanhang behållit sin kvinnlighet: ”Solen hon stod på himmelen så klar”, ”Nyss slog hon, tror jag, tre!”
Men även om båtar.
Här kommer en länk till frågan om båtar:
Det är riktigt att man säger hon om seglande skepp, och det kommer sig av att ordet skuta i äldre tid grammatiskt sett var femininum: skutan, hon men båten, han.
Sedan har hon kommit att användas inte bara om segelskepp utan även om större bruksfartyg och om lustfartyg, såväl stora kryssningsbåtar som segeljakter. Det gäller oavsett om skeppet har ett manligt eller könlöst namn, som ”af Chapman”, ”Christian Radich”, ”Dristigheten”, ”Gripsholm”.
Även större motorbåtar omtalas ofta av sina ägare med hon ,i alla fall om båten bär ett kvinnligt namn, som ”Undan” eller ”Vanadis”.
Här har förställningen om en lustfarkost som ett kvinnligt väsen slagit ut känslan för det grammatiska genus hos ordet båt, som språkhistoriskt är maskulinum (batr).
Roddbåtar, bruksbåtar och jollar har av sina brukare – fiskare och bönder – benämnts som han eller den. Båt är som sagt gammalt maskulinum, jolle, julle likaså. På sina håll använde man dock formen julla, och det blev det förstås hon eller den.
Bogserbåtar är avgjort han, i alla fall om de bär mansnamn som ”Grogg” och ”Starkodder”. Och vikingaskepp, om aldrig så välseglande, var han. Ordet för dem var drake. En känd sådan var ”Ormen långe”.

 

[Alexandra_W]

Jag är nog rätt totalt onyfiken tror jag. Jag är mer som Alex date. Vadå intressant? Jag? Nä, kommer inte på nått men vill du veta så fråga gärna, jag svarar på allt. Och ändå tror jag att jag har haft ett rätt intressant och allt annat än vanligt och tråkigt liv.

Jag är helt klart mer nyfiken men bara om det är praktiskt och något jag har nytta av att veta. Men då kan jag å andra sidan nörda ner mig totalt. Men bara veta för att veta liksom?! Nääää.

Jag kommer också mycket sällan på saker att fråga andra om. Jag tänker mer, lär jag väl märka med tiden typ.

Fast när, du har (hade iaf) ett personintresse, och du berättar saker ur ditt liv när de faller sig naturliga i sitt sammanhang. Så det så!

 

[dobbis]

Jag är till min vänkrets stora besvikelse väldigt onyfiken.
Och så vill jag tillägga att byter man benmärg så ändras blod DNAt men inte tex saliv DNAt. (har jag för mig)